Före ett tag sedan satt jag och en mycket god vän ute på golfbanan och pratade om den resa vi håller på att göra. Vi är båda i 30-års åldern och har som mål att inom 5 år vara ekonomiskt oberoende. Det intressanta i diskussionen är att vi båda två har en mängd investeringar OCH varsitt företag.
Företaget som jag arbetar mest med är jag näst störste delägare med ungefär en femtedel av kapital och röster. Företaget är idag värderat till ett antal miljoner – inte genom värdering utan genom att aktieägare faktiskt har köpt aktier till kurser som värderar företaget till ett antal miljoner. Min vän som är delägare i en framgångsrik skobutik är ungefär i samma situation.
Det intressanta i diskussionen vi hade var att ingen av oss betraktar oss som miljonärer eftersom vi inte ”räknar med” dessa företag i vår balansräkning. Utan vi har en tendens att bara se oss som miljonärer om våra investeringar, vid sidan om våra företag, gör oss till miljonärer. Det känns liksom ”fusk” att räkna med företagen.
Rent logiskt är detta så dumt så att hälften kunde nästan vara nog – eftersom jag hela tiden predikar om att se helheten i sin ekonomi, men känslomässigt lägger man ändå pengar i olika fack. Å andra sidan kan jag ibland i mitt bristtänkande, tänka tankar som – det kan vara ok om våra investeringar inte går riktigt hem eftersom jag ändå har ett övervärde i aktiena (dvs här räknar jag med dem).
Slutsatsen är alltså någon slags paradox att på pappret gör mitt egna kapital (tillgångar minus skulder) mig till miljonär men känslomässigt så har jag en bit kvar…
Denna artikeln tilltalade mig. Varför? För jag har samma tankar kring min förmögenhet.
I mitt engelska bolag har jag också ett bra övervärde. En leverantör köpte/tog för ett tag sedan aktier i bolaget till ett aktiepris som direkt gjorde mig till mångmiljonär (mer än 10 miljoner) på pappret. Men jag har, liksom dig, svårt att känna mig som miljonär. Jag känner mig som jag kännt mig innan. Inget nytt under horisonten egentligen.