Att ta coaching från The Last Samurai – tankar kring döden och livets mening…

Jan Bolmeson

1 mars, 2008

Jag sitter precis och tittar på filmen The Last Samurai och då slog insikten mig. Samma känsla som från filmer såsom 300, Gladiator, Braveheart och liknande. Det dessa filmer har gemensamt är hur de illustrerar strävan, hängivelsen och tillfredsställelsen i perfektionen samt hur man lever och dör för något man innerligt tror på. Att så totalt hänge sig åt sin färdighet, att leva ett liv i heder och ära. Det får mig att fundera över mitt eget liv och vår värld – vart är vi på väg idag? Vad tror jag på så innerligt att jag hade varit beredd att dö för det? Eller är jag alldeles för självupptagen för det?

I en scen i filmen The last Samurai står Katsomutu och tittar på en blomma och säger något i stil med att ett liv ägnat åt att finna den fulländade blomman hade inte varit förgäves. De pratar om att leva livet i varje andetag. Det får mig att tänka på ett samtal med min mentor där han beskrev hur det gick till när ett samurai-svärd skapades. Hur bladet veks gång på gång, hur det enda som existerar är den här eggen, hur stålsorterna kombineras och hur lång tid det får ta. Att känna tillfredsställelsen i arbetet. Detta får mig många gånger att reflektera över mina egna val – är det rätt det jag håller på med?

Att arbeta så mycket, all strävan, all kampen och allt det rusandet framåt. Gör det mig eller en människa egentligen lyckligare? Jag vet inte – ett exempel; för ett par år sedan när jag pluggade och inte hade så mycket pengar var datorer mitt största intresse. Jag arbetade extra, sparade pengar i månader för att kunna köpa den där hårddisken eller lyckan när man kunde beställa hem en ny dator. Hur man hade läst allt om vartenda komponent och hur man längtade tills den levererades. Hur glad man var när den levererades. Jag har idag förlorat den känslan – behöver jag en ny komponent, en ny dator så är den ett par klick bort. Bara att gå in på Dustin och beställa den – inte svårare än så.

Dessa saker har förlorat sin mening – jag konsumerar idag nästan ingenting förutom litteratur och blir många gånger förvånad över hur min omgivning pratar om allt från att köpa bostadsrätt, hus, bil, plasma-tv eller liknande. Även om jag idag inte kan säga att jag hade kunnat köpa dessa saker så kan jag säga att jag inte hade gjort det även om jag hade haft råd. Jag tjänar förmodligen mer pengar idag än jag någonsin gjort tidigare och ändå känns det som jag spenderar mindre än jag någonsin gjort. Blir folk verkligen lyckligare av alla dessa prylar?

I boken ”Tisdagar med Morrie”, som för övrigt min frisör rekommenderade, samtalar en ung man med sin gamle lärare om livet. I ett kapitel i bok samtalar de om döden – insikter de kommer fram till är bland annat att när man lär sig dö då lär man sig leva. De säger att de flesta av oss känner ju någon som har dött och ändå har vi så svårt att tänka på döden. Morrie svarar:

De flesta har svårt att tänka på döden eftersom de flesta av oss går omkring som sömngångare. Vi upplever inte världen helt och fullt för att vi är halvsovande och gör saker som vi automatiskt tror att vi måste göra. /…/

När man förstår att man ska dö så ser man saker annorlunda.

Tittar man då på de filmer som är nämnda i exemplen i början av inläggen så har de gemensamt att en eller flera av huvudrollsinnehavarna dör och de gör det med heder, ära och glädje. De är alla nöjda med det liv de levt och det de har uträttat. Om vi går från filmens värld och tittar på verkliga personer så är det många framgångsrika personer – bland dem t.ex. flera av mina mentorer och även kändisa som Steve Jobs – som pratar om just det här med döden. I sitt ena tal säger Steve Jobs:

When I was 17, I read a quote that went something like: ”If you live each day as if it was your last, someday you’ll most certainly be right.” It made an impression on me, and since then, for the past 33 years, I have looked in the mirror every morning and asked myself: ”If today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today?” And whenever the answer has been ”No” for too many days in a row, I know I need to change something.

Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.

Jag har läst om framgångsrika människor som har tagit sitt pick och pack och lämnat sitt liv för att t.ex. gå i kloster. Jag kan idag säga att jag verkligen förstår det. Många gånger har tanken slagit mig att det man skulle göra – iaf någon gång i sitt liv är att helt lämna det liv man lever – åtminstone för att få perspektiv på det. Till och med Kiyosaki skriver om detta – hur han fick tipset av sina mentorer att åka iväg ett år och inte göra någonting och hur svårt det är.

Jag upplever det vara väldigt svårt – min mentor är på mig om att gå ut i skogen, titta på omgivningen att studera blommorna att märka hur de får nya knoppar att se dem i all sin prakt. Att likt Katsumoro uppskatta och se fulländningen i naturen. Att uppskatta relationer och faktiskt njuta av resan och det liv man lever. Att verkligen känna att man har det bra. Att kunna leva ett liv man är stolt över och kunna hitta den inre friden. I filmerna hittar personerna denna frid i att fullända sina färdigheter till perfektion. Det är något jag mycket respekterar, ser upp till och hoppas någon gång kunna göra själv. Att leva sitt liv i varje andetag.