Att ta coaching från The Last Samurai - tankar kring döden och livets mening...

Att ta coaching från The Last Samurai – tankar kring döden och livets mening…

Jag sitter precis och tittar på filmen The Last Samurai och då slog insikten mig. Samma känsla som från filmer såsom 300, Gladiator, Braveheart och liknande. Det dessa filmer har gemensamt är hur de illustrerar strävan, hängivelsen och tillfredsställelsen i perfektionen samt hur man lever och dör för något man innerligt tror på. Att så totalt hänge sig åt sin färdighet, att leva ett liv i heder och ära. Det får mig att fundera över mitt eget liv och vår värld – vart är vi på väg idag? Vad tror jag på så innerligt att jag hade varit beredd att dö för det? Eller är jag alldeles för självupptagen för det?

I en scen i filmen The last Samurai står Katsomutu och tittar på en blomma och säger något i stil med att ett liv ägnat åt att finna den fulländade blomman hade inte varit förgäves. De pratar om att leva livet i varje andetag. Det får mig att tänka på ett samtal med min mentor där han beskrev hur det gick till när ett samurai-svärd skapades. Hur bladet veks gång på gång, hur det enda som existerar är den här eggen, hur stålsorterna kombineras och hur lång tid det får ta. Att känna tillfredsställelsen i arbetet. Detta får mig många gånger att reflektera över mina egna val – är det rätt det jag håller på med?

Att arbeta så mycket, all strävan, all kampen och allt det rusandet framåt. Gör det mig eller en människa egentligen lyckligare? Jag vet inte – ett exempel; för ett par år sedan när jag pluggade och inte hade så mycket pengar var datorer mitt största intresse. Jag arbetade extra, sparade pengar i månader för att kunna köpa den där hårddisken eller lyckan när man kunde beställa hem en ny dator. Hur man hade läst allt om vartenda komponent och hur man längtade tills den levererades. Hur glad man var när den levererades. Jag har idag förlorat den känslan – behöver jag en ny komponent, en ny dator så är den ett par klick bort. Bara att gå in på Dustin och beställa den – inte svårare än så.

Dessa saker har förlorat sin mening – jag konsumerar idag nästan ingenting förutom litteratur och blir många gånger förvånad över hur min omgivning pratar om allt från att köpa bostadsrätt, hus, bil, plasma-tv eller liknande. Även om jag idag inte kan säga att jag hade kunnat köpa dessa saker så kan jag säga att jag inte hade gjort det även om jag hade haft råd. Jag tjänar förmodligen mer pengar idag än jag någonsin gjort tidigare och ändå känns det som jag spenderar mindre än jag någonsin gjort. Blir folk verkligen lyckligare av alla dessa prylar?

I boken ”Tisdagar med Morrie”, som för övrigt min frisör rekommenderade, samtalar en ung man med sin gamle lärare om livet. I ett kapitel i bok samtalar de om döden – insikter de kommer fram till är bland annat att när man lär sig dö då lär man sig leva. De säger att de flesta av oss känner ju någon som har dött och ändå har vi så svårt att tänka på döden. Morrie svarar:

De flesta har svårt att tänka på döden eftersom de flesta av oss går omkring som sömngångare. Vi upplever inte världen helt och fullt för att vi är halvsovande och gör saker som vi automatiskt tror att vi måste göra. /…/

När man förstår att man ska dö så ser man saker annorlunda.

Tittar man då på de filmer som är nämnda i exemplen i början av inläggen så har de gemensamt att en eller flera av huvudrollsinnehavarna dör och de gör det med heder, ära och glädje. De är alla nöjda med det liv de levt och det de har uträttat. Om vi går från filmens värld och tittar på verkliga personer så är det många framgångsrika personer – bland dem t.ex. flera av mina mentorer och även kändisa som Steve Jobs – som pratar om just det här med döden. I sitt ena tal säger Steve Jobs:

When I was 17, I read a quote that went something like: ”If you live each day as if it was your last, someday you’ll most certainly be right.” It made an impression on me, and since then, for the past 33 years, I have looked in the mirror every morning and asked myself: ”If today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today?” And whenever the answer has been ”No” for too many days in a row, I know I need to change something.

Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.

Jag har läst om framgångsrika människor som har tagit sitt pick och pack och lämnat sitt liv för att t.ex. gå i kloster. Jag kan idag säga att jag verkligen förstår det. Många gånger har tanken slagit mig att det man skulle göra – iaf någon gång i sitt liv är att helt lämna det liv man lever – åtminstone för att få perspektiv på det. Till och med Kiyosaki skriver om detta – hur han fick tipset av sina mentorer att åka iväg ett år och inte göra någonting och hur svårt det är.

Jag upplever det vara väldigt svårt – min mentor är på mig om att gå ut i skogen, titta på omgivningen att studera blommorna att märka hur de får nya knoppar att se dem i all sin prakt. Att likt Katsumoro uppskatta och se fulländningen i naturen. Att uppskatta relationer och faktiskt njuta av resan och det liv man lever. Att verkligen känna att man har det bra. Att kunna leva ett liv man är stolt över och kunna hitta den inre friden. I filmerna hittar personerna denna frid i att fullända sina färdigheter till perfektion. Det är något jag mycket respekterar, ser upp till och hoppas någon gång kunna göra själv. Att leva sitt liv i varje andetag.

Relaterade etiketter och ämnen

litteratur

Kommentera

8 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Jag tycker det inte är naivt att försöka göra världen till en bättre plats.

    Dock är jag lite av en cyniker (många rika människor har utvecklat en hälsosam dos av cynism. Du kommer märka det ju mer du håller på med affärer) och tror inte att man kan förändra världen mer än på väldigt få punkter.

    Massan (folket i hela världen) kommer för eller senare rasera vad man spenderat hela sitt liv att bygga upp. Jag menar, se bara på alla krig. Krig har funnits så länge människan har funnits. Krig är inte bara en mänsklig grej (djuren krigar också). Fast människan har gjort krig till en konst art.

    På tal om naturen. Naturen behöver oss, annars hade vi inte existerat. Allt som lever på jorden, enligt min egen syn på saken, följer en balanserad samvaro. Utan människan tror jag naturen hade fått en helt annan balanserad samvaro.

    Att se människan som en onödig accessoar för naturen är som att erkänna att människan inte tillhör naturen. Det skulle då också vara fullt möjligt att säga att döden inte är något som är omöjligt att rubba (evigt liv).

    Människan har i högsta grad en tillhörighet till naturen. Naturen behöver troligen oss lika mycket som vi behöver den.

    Vad människan egentligen fungerar som är som naturskötare:). Vi effektiviserar naturens utvecklingen. Vi kan även ses som naturens ”väktare” (fastän att vi idag är dåliga ”väktare” och ”naturskötare”).

    Gravatar ikon för användaren
    Mathias
  2. Vit pil

    Mathias, i vissa delar håller jag med dig i andra inte. Absolut om att det är väldigt få människor som verkligen lever och står ståndaktigt upp för det de tror på.

    Det jag inte riktigt håller med dig om är om man tittar på konceptet med relationer. Döden är inte slutet på en relation – är du älskad eller uppskattad i din omgivning så fortsätter ju relationen även om du inte är där.

    Sedan kan det ju vara min naiva syn om att faktiskt vilja göra världen till en bättre plats och lämna något efter sig – i mitt fall lutar det närmast åt ett eller flera företag.

    Det tål dock att tänka på som någon indian vid tillfälle sa – vi behöver naturen, men naturen behöver inte oss…

    //madwax

    Gravatar ikon för användaren
    madwax
  3. Vit pil

    Att vara sig själv är en svår grej. Majoriteten kommer aldrig nå ens första bas i den utvecklingen.

    Man måste vara en ståndaktig person för att stå upp för vad man tror på. Och detta med att stå upp för sin sak betyder inte nödvändigtvis att man ska vara omtyckt av alla, att man ska göra moraliskt korrekta grejer (moraliskt enligt det samhälle man bor i) eller ens att man ska följa givna lagar. Folk misstar brytande av regler, uppsatta moraliska regler och lathet för något dåligt.

    Men enligt vem är det dåligt? Det är dåligt för de som har satt reglerna före en själv. En riktigt fri människa lever efter egen skalle. Och tro mig, väldigt, väldigt få antalet människor i hela världen har modet nog att göra vad som är rätt för de i den stund de ska besluta saker och ting. Innan beslutet tänker de igenom hela regelverket. Hur kan du vara fri om du hela tiden värderar saker och ting ur andras synvinklar? Tro mig, det är galenskap att tro så.

    Vad den där samuraj filmen påminner mig om är en sak: När vi är döda är det skit samma vad vi gjort i livet. Det blir bara något som försvinner i bruset oavsett. Även det folk som drabbas av hemskheterna som en man kan ge världen dör och med tiden är aktionerna från en orädd man endast ett minne blott. Om ens det.

    Jag stödjer inte radikalister (som de som dör martyr död i befriandet av Irak från USA etc), men jag tror de förstår mer om döden än vad vi västerlänningar gör. De hänger sig åt en sak som är större än de själva. De hänger sig åt en sak som de frivilligt gått in i. Något de dör för. De välkomnar döden med öppna armar istället för att stöta bort den som de flesta andra människor gör. Det är beundransvärt. Precis som samurajerna, gjorde de vad de trodde på innerst inne.

    Västerlänningar är så uppblåsta med sina regler. Sina hämningar. Det krävs, enligt mig, ett fenomen för dagens stressade västerlänningar att göra vad som är rätt för honom/henne istället för vad som är rätt för kollektivet. Folk satsar på att göra ”vad som är rätt” istället för vad som får de att ticka varje dag. Ticka av glädje.

    Gravatar ikon för användaren
    Mathias
  4. Vit pil

    Mr. Manolo – jag håller helt med, att något så enkelt kan vara så komplicerat. Min mentor och jag brukar ha samtal kring det här – att leva i nuet, att uppskatta saker för vad de är och ta sig tid att njuta av dem…

    Robin – Tack för tipset om boken. Var precis inne på adlibris och skulle beställa den, men tydligen är en ny upplaga på gång så jag väntar tills den kommer. Tack.

    Gravatar ikon för användaren
    madwax
  5. Vit pil

    Även om jag följt dina texter i relativt hög grad, kan jag inte minnas om du läst och recenserat: ”4hourworkweek” av Timothy Ferriss. Om inte, så kan jag tipsa om boken angående ovanstående diskussion.

    Gravatar ikon för användaren
    Robin
  6. Vit pil

    Svaret är lika enkelt som det är komplicerat då Katsomutu själv säger om körsbärsblommorna, ”…de är alla perfekta…”. Allt levande är perfekt utifrån sina förutsättningar, det finns ingen norm som för det perfekta, bara en ambition eller en önskan.

    Gravatar ikon för användaren
    Mr Manolo