Att trotsa rädslan och kasta sig ut…

Jan Bolmeson

4 maj, 2009

Det senaste året har rädslan varit väldigt påtaglig för mig som jag skrivit i mina inlägg bland här. I förra veckan var jag i Dublin på NLP-kurs. Det var fantastiskt stimulerande och oerhört lärorikt. På sätt och vis var det totala motsatsen mot min civilingenjörs-utbildning eftersom vi bara jobbade med mjuka värden som beteende, rädslor, minnen och känslor.

Samtidigt älskade jag det för att NLP gav mig äntligen konkreta verktyg för att hjälpa folk till genombrott betydligt snabbare och effektivare än tidigare. Jag såg under den kursen saker som jag varken kan förstå eller ens förklara. Till exempel gjorde jag själv olika övningar såsom en som vi kallade för ”Parts integration” – det vill säga ett verktyg för att integrera två till synes olika delar som står i konflikt. Exempel på tillfällen att använda tekniken är typiskt när jag själv, eller någon annan, säger: ”En del av mig tycker detta, men en del av mig tycker det här…”, ”Delvis känner jag att jag förtjänar det, men en annan del tycker att jag inte är värd det”.

Jag gjorde denna övningen med instruktören upp på scen, med just det senare exemplet eftersom jag har haft utmaningar med min självkänsla. I tekniken ingår att man för händerna samman som en symbol för integrationen – det galna var att jag kände efter ett tag hur händerna fördes samman, och jag minns att jag tänkte – ”Nä, jag ska inte ge honom det…”, men det var som om jag inte hade någon kontroll över händerna. I samband med att de två delarna integrerades gick händerna ihop och jag har faktiskt kommit över en den konflikten i mitt liv. Sjukt häftigt…

En annan grej som jag inte lär glömma är hypnosövningarna som vi genomförde. Sådant som jag tidigare bara har sett på TV, såg jag nu andra göra i verkligheten och en hel del övningar gjorde jag själv! Galet – det häftigaste med hypnosen, som jag fortfarande har svårt att förstå, hände när vi hade avslutningsfest på en bar sista kvällen. En tjej drack lite för mycket och blev jättefull och trött. I samband med det blev hon väldigt ledsen över att ha försatt sig i den situationen.

Paul, en av instruktörens assistenter, gick fram till henne pratade med henne ett tag och frågade henne bland annat hur mycket sömn hon behövde för att bli av med sin trötthet. Hon svarade tre timmar. Under hypnosen som sedan följde frågade han henne om det var ok för henne att sova två timmar extra nästa morgon, och en timme extra dagen därefter. När det var ok för henne, så skulle han väcka henne ur hypnosen och då skulle hon vara pigg och utvilad. När han väckte henne så var hon också det!!! helt galet, jag själv satt sedan och pratade med henne i nästan två timmar om olika saker och hennes företag – som om hon var helt nykter! det är då man inser att man har mycket kvar att lära… :)

Vid ett svagt tillfälle nämnde jag under kursen att jag har problem med rädslor – och jag fick då för mig att det jag kunde göra för att utmana rädslan var att hoppa fallskärm. Jag tyckte det var lagom och tänkte så där skjuta upp det till någon dag, då Breda, en av de irländska tjejerna, kom fram till mig och sa att hon förväntade sig att jag gjorde det inför del 2 av kursen i juni… :-|

Eftersom jag bara kunde komma på pinsamma omständigheter och ursäkter, tackade jag ja till erbjudandet. Sagt och gjort och i fredags åkte jag och min fru ut till Eslöv flygfält för att hoppa fallskärm. Det var en mycket märkligt upplevelse. Vissa stunder var jag hur lugn som helst, sedan blev jag orolig och rädd och sedan var det bra igen – allt detta i ungefär 10 minuters perioder – och då hade vi inte ens klätt på oss utrustning och overallerna.

Johnny, en av Sveriges mest meriterade fallskärmshoppare, som skulle hoppa med min fru och berättade allt som vi behövde veta, och delvis mer därtill. Lite lugnare blev jag… Iaf till vi kom fram till planet. Planet, som var väldigt litet var till råga på allt ihoptejpat på många ställen med silvertejp. Enligt Joar som jag hoppade med var det ändå ett plan i väldigt gott skick. Det viktigaste var ju att det hade motor och vingar, allt annat kunde man lösa och i värsta fall hade man ju fallskärm…

En minnesbild jag har från att sitta i planet är – varför i h-e vill jag hoppa från ett fullt, om än silvertejpat, fungerande flygplan??? Jäkligt dum idé… min fru var lugn ända tills dörren öppnades och hon skulle sätta ut första foten på trappsteget nedanför dörren. De gick ut och sedan bara försvann de, och då skulle vi göra samma sak…

Jag minns att jag satte ut fötterna på trappsteget… Sedan satte Joar ut fötterna och helt plötsligt lyfte han upp mig och jag förlorade greppet om trappsteget och där hoppade vi från planet… Jag hade väldigt gärna velat skriva hur det var då, men jag kan helt ärligt säga att jag inte minns något. Enligt Joar var vi i fritt fall i 30 sekunder och jag minns absolut ingenting – helt tomt. Jag måste ha tuppat av… :-| Liksom, det ingick inte riktigt i min plan, alla pratar om kicken och jag har bara en stor black-out… :)

Därefter vaknade jag till när han klappade mig på axeln om att jag skulle ta ut armarna innan vi skulle släppa ut fallskärmen. Därefter seglade vi ner, under fantastisk utsikt, i 8 minuter – som jag kan svära på kändes som en. Det är en helt absurd syn och känsla. Jag håller dock med om att man hinner inte bli höjdred, för jag tror inte kroppen fattar att den är på 1500 meters höjd och det inte finns något under en.

I vilket fall som helst, så finns det ju inget annat för mig att göra, än att hoppa igen så att jag minns något av upplevelsen… :) Men jag är oerhört nöjd med att jag hoppade. Det hade varit en stor dubbelmoral för mig att skriva och coacha andra till att utmana sina rädslor och själv inte göra det. Det är iaf 10 minuter jag förmodligen kommer att komma ihåg resten av livet…