Bakom kulisserna: Därför varnar riksbanken för skuldsättningen och bostadspriserna men politikerna säger ingen fara! Vem ska man tro på?

För att kunna skydda sin privatekonomi behöver man först förstå och tolka spelet bakom kulisserna.

Jan Bolmeson

4 januari, 2014

I DN, SVT Rapport, och TV4 Nyheterna varnade riksbanken igår (återigen) för hushållens skulder. Föga förvånande tycker inte politikerna det är någon fara å färde. Låt oss titta bakom kulisserna på vad som pågår egentligen; Varför är riksbanken livrädd för hushållens skulder och bostadsbubbla?  Varför gör inte politikerna något åt saken? Samt några tips på vad du kan göra för att skydda dig, din familj och din privatekonomi.

Med förbehåll att jag kan ha fel, så tror jag att följande scenario inte ligger långt från verkligheten. Riksbanken har flera uppgifter där en av dem är att ansvara för den svenska finansiella stabiliteten och penningpolitiken. Stefan Ingves, som är riksbankens chef, ser hushållens stora skulder som ett stort hot mot den svenska ekonomin.

Skuldkvoten ligger för närvarande på nästan 170 % – det vill säga alla skulder dividerat med alla nettoinkomster och bidrag för en familj. I det snittet är alla hushåll inräknade, även de som inte har några skulder alls (ungefär en tredjedel), alltså är siffran för många betydligt högre. I storstäderna är inte genomsnittliga skuldkvoter på över 300 % ovanliga.

Så här säger Ingves i intervjun:

”– Det får inte gå över 180 procent, utan bör under ett antal år sakta gå neråt. Annars får vi det jag kallar skulddominans, vilket betyder att den ekonomiska politiken helt måste inriktas på skuldproblemen och inte klarar att samtidigt ta itu med andra viktiga frågor”. Stefan Ingves

Han är alltså helt klart rädd för att hamna i en situation där allt fokus kommer att hamna på att hantera skulderna. Här kommer tror jag är hela nyckeln i konversationen:

”– Samtidigt vet vi att mer än hälften av bankernas finansiering sker utomlands och det betyder att man där kan ha synpunkter på vår bolånemarknad. I slutändan är det de utländska placerarnas syn på oss som är avgörande. Den svenska bolånemarknaden har därmed blivit systemviktig”. Stefan Ingves

Här påstår jag ligger problemet som väldigt få vill prata om.

De svenska hushållen sparar allt mindre

Eftersom vi sparar allt mindre – de senaste årens snitt är 5 % av våra inkomster – behöver bankerna låna pengar från utlandet. Vi har alltså våra låga räntor nu till stor del för att riksbanken håller räntan på låg nivå men också för att utländska investerare bedömmer risken som låg. Det som är det farliga i sammanhanget är om de utländska investerarna (köpare av svenska bostadslånobligationer) plötsligt bestämmer sig för att risken är större än de tidigare har trott.

Om de bedömmer risken som större, då kommer de vilja ha mer betalt för sin risk, alltså kommer de begära mer betalt i form av ränta. Det betyder att de svenska bankerna kommer att behöva betala mer pengar och den kostnaden kommer naturligtvis att föras vidare på kunderna i form av ökar ränta. Det andra som gör situationen värre är nedanstående graf från SBAB som visar att det är mer än 70 % av nya bolån tecknas på rörlig ränta. Länsförsäkringar visade 2010 att andelen med endast rörlig ränta låg på ungefär 30 %.

Problemet med det här är att det kan gå ganska snabbt från att de utländska investerarna tappar förtroendet till räntan får genomslag för de svenska hushållen. Maximalt tre månader. Redan nu har den svenska bostadsbubblan börjat få uppmärksamhet i utländsk media – inte minst hos Bloomberg. Citat:

”Sweden’s numbers for residential mortgages are surprisingly low compared to elsewhere,” says Paul Glasserman, a Columbia Business School professor who studies risk management.”

”The real value of owner-occupied houses in Sweden had been stagnant for almost 50 years,” he says. Suddenly, prices jumped 80 percent from 2000, with the going rate for apartments rocketing up almost 150 percent. Something very strange was going on.”

Den österrikiske ekonomi Mart Thornton, som förutsåg den amerikanska bostadsbubblan redan 2004, skriver:

”In Sweden, the largest Nordic economy, a brief lull in the housing market after a series of measures to curb demand has been replaced by accelerating prices. Apartment prices rose 14 percent in the 12 months through August after more than doubling since 2000. That’s prompted Swedes to take on bigger mortgages to help finance their homes, driving debt relative to disposable incomes to a record high.”

Sverige är på intet sätt unikt i det här – ungefär samma situation pågår för närvarande i Kanada, Norge, Finland och delvis Finland^källa.

Så varför är det här ett problem för riksbanken?

Riksbanken är livrädda för deflationsspiralen

Jag tror att det som riksbanken är rädd för är samma scenario som har inträffat runt om i världen de senaste åren – från 2007 och framåt. Scenariot ser nämligen i stora drag ut som följer:

1. Räntan ökar – t.ex. på grund av utländska investerare, eller riksbanken, eller någon annan oförutsedd faktor.
2. Att räntan ökar leder till att bostadspriserna oundvikligt kommer att falla i värde eftersom folk kommer inte att ha råd att betala lika mycket
3. Ökad ränta leder dessutom till att hushållen kommer att få betala en större del för sitt boende i form av räntor. Sannolikt även i avgifter till bostadsrättsföreningar eftersom dessa också idag har stora lån.
4. Det i sin tur kommer att leda till att hushållen kommer att börja spendera mindre, eftersom man prioriterar sitt boende framför det mesta andra
5. Minskad konsumtion i sin tur leder att ekonomin som helhet börjar gå sämre – det finns ju färre som köper de producerade produkterna och tjänsterna
6. Det i sin tur leder till att företagen börjar gå sämre
7. Börjar företagen gå sämre så blir det varsel och uppsägningar eftersom företagen behöver täcka sina utgifter tack vare minskade intäkter
8. Börjar företagen varsla så ökar arbetslösheten i landet
9. Ökar arbetslösheten så faller bostadspriserna ännu mer eftersom folk kommer att behöva flytta då de inte har råd att betala sina räkningar, räntor och amorteringar
10. Det i sin tur gör att räntan ökar ännu mer eftersom risken för att låntagaren inte kan betala sina räkningar ökar vilket investerare och banker vill ha betalt för
11. Vilket i sin tur leder tillbaka till steg 1 och så börjar det om från början.

Resultatet av det här blir en så kallad deflationsspiral:

Det blir således en negativ spiral som är väldigt svår att ta sig ur och alla riksbankers ärkefiende under 2010-talet. Den leder nämligen till en recession och en ekonomisk tillbakagång – motsatsen till den berömda ”tillväxten”. Det är nämligen det som har hänt i USA, i Spanien, på Irland, i Grekland och på många fler ställen runt om i världen. I Sverige är vi idag ”klockan 13” i spiralen, eftersom riksbanken så sent som igår redovisade ett KPI på -0.1 vilket betyder fallande priset.

Botemedlet i USA och i EU har varit att centralbankerna – likt den svenska riksbanken – mellan steg 3 och steg 4 har börjat trycka sprida ut enorma mängder pengar. Man försöker skapa inflation. Utan att gå in fördjupt i nationalekonomi så är riksbankerna att göra i princip vad som helst för att hindra den här spiralen uppstår.

Den förre amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke citerade 2002 till och med nobelpristagen i ekonomi Milton Friedman om att i värsta fall släppa pengar via helikopter (jag har fetmarkerat):

In practice, the effectiveness of anti-deflation policy could be significantly enhanced by cooperation between the monetary and fiscal authorities. A broad-based tax cut, for example, accommodated by a program of open-market purchases to alleviate any tendency for interest rates to increase, would almost certainly be an effective stimulant to consumption and hence to prices.

Even if households decided not to increase consumption but instead re-balanced their portfolios by using their extra cash to acquire real and financial assets, the resulting increase in asset values would lower the cost of capital and improve the balance sheet positions of potential borrowers. A money-financed tax cut is essentially equivalent to Milton Friedman’s famous “helicopter drop” of money.

Talet gav honom också det föga smickarande smeknamnet ”Helicopter-Ben”. De senaste fyra åren har vi också sett att det är precis det som den amerikanska (och europeiska och den japanska) centralbanken har gjort. De har pumpat ut pengar i mängder. Något Sverige också gjorde under finanskrisen och sannolikt kommer att göra igen.

Bostadsmarknaden på steroider

Dessutom har vi ett par politiska beslut som dessutom har medfört att den svenska bostadsmarknaden går på steroider.

• Ränteavdraget – gjorde att det blev rabatt på att låna pengar. Närmare sagt 30 % rabatt – vilket leder till att vi i genomsnitt lånar 30 % mer än vad vi egentligen har råd att låna.
• Jobbskatteavdraget – gör att de flesta fick mer pengar i plånboken. Som kunde användas till att betala ränta, vilket gjorde att vi kunde bjuda mer i budgivningen för bostaden.
• Slopad fastighetsskatt – vilket minskade kostnaderna för boendet vilket medförde att vi kunde lägga de pengarna i högre budgivningar.

Lägg dessutom till de svenska bankernas villighet att låna ut pengar utan krav på amortering (jmf. med t.ex. USA där du i genomsnitt ska betala av på 30 år) och du har en bostadmarknad som käkar anabola och med Red Bull.

Det gör att den svenska bostadsmarknaden i princip har ökat med nästan 10 % per år sedan mitten av 90-talet. Bostadsrätter har till och med fördubblats i pris sedan 2005. Samtidigt har de svenska skulderna mätt som disponibel inkomst i förhållande till lån ökat konstant sedan 1995. Nedan visar jag förändringen av skuldkvoten i förhållande till bostadspriserna för bostadsrätter och villor för de senaste 10 åren. (Källor: ekonomifakta och valueguard)

Trenden är ju ganska tydlig.

Varför politikerna inte fattar rätt beslut

Min tro är ju att politiker är inte dumma i huvudet, men då kvarstår frågan varför gör de inget åt saken? Det är ju inte som att de inte vet om det här. På EKOFIN mötet i oktober 2013 uppmanade EU:s finansminstrar och IMF Sverige att slopa ränteavdragen, införa fastighetsskatt, avskaffa hyresregleringen och inte minst att införa amorteringskrav.

Anledningen till att jag tror att politikerna inte följer dessa – enligt mig väldigt sunda rekommendationer – är helt enkelt för att man är rädd för att fatta tuffa men nödvändiga beslut. Särskilt inte om det kan innebär att man inte blir omvald. Särskilt ett år som i år – 2014 – som allmänt kallas för supervalåret med val både till riksdag och till EU. Man gjorde ett halvhjärtat försök för ett par år sedan med införandet av bolånetaket på 85 %. Men som alltid tidigare är det för lite och för sent.

Idag har det gått så långt att jag påstår att det är ett politiskt självmord att slopa ränteavdraget. Tänk om plötsligt alla hushålla (nåja, 2/3) fick 30 % ökade räntekostnader. Då pratar vi idag om en räntehöjning från 2.50 % till ynka 3.25 %. Vilket fortfarande ligger under det historiska snittet.

Finansinspektion släppte i början av 2013 en rapport som pekade på att om bostadspriserna faller med 30 % så har 52 % av hushållen mer skulder än vad huset är värt. Bloggrannen Cornucopia skriver även:

Det kan också vara intressant att notera att 14% av hushållen med nya lån har mindre än 3000:- SEK kvar att leva på per månad när allt är betalt, men enligt FI:s sätt att räkna på, vilket inkluderar amorteringar, så har hela 22% av hushållen mindre än 3000:- SEK kvar och 9% har inga pengar kvar alls.

Att göra som rekommendationen säger – avskaffa ränteavdraget, införa amorteringskrav och införa fastighetskatt – skulle i praktiken innebära att man sätter de svenska hushållen i en position där de kan börja skriva ansökningar till Lyxfällan. Något som man definitivt inte blir omvald på. Det är därför varken Magdalena Forsberg för socialdemokraterna eller Stefan Attefall för alliansen vill eller vågar göra något åt saken. Förvånansvärt nog är den enda som vill göra något åt saken vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

Min tes är således att som politiker är det bättre att låta mycket och göra lite. Som bostadsministern säger i videoklippen så tillsätter man utredningar, man skapar kriskommissioner, man planerar förändringar. Det är dock bara att behandla symptomen och inte grundorsaken. När det väl smäller, vilket det kommer att göra – det är bara en fråga om när. Då har man som politiker både möjligheten att skylla på globala ekonomin, investerare utomlands och man kan visa sig handlingskraftig genom att försöka ta hand om symptomen igen.

Den riktigt skrämmande konsekvensen – SD och motsvarande

Det tar mig lite emot att skriva den här artikeln eftersom jag känner mig både negativ och till och med cynisk. Men jag är faktiskt orolig. På riktigt.

För om jag får rätt i ovan – för jag tror inte att riksbanken eller politikerna kommer att lyckas med att dämpa skuldsättningen eller få bostadsbubblan att pysa. Dessutom kommer man snart att få slut på ammunition. Det vanligaste sättet att hindra deflation är att sänka räntorna, men räntan är redan på 0.75 % och den går inte att sänka mer än till 0 %. Man håller också på med ett experiment i penningpolitiken som aldrig någonsin har skådats och av historien kan vi lära att det brukar aldrig sluta väl. Det är inte annorlunda nu.

Man kommer således att pumpa in pengar i ekonomin – något jag i längden inte tror kommer att fungera (men mer om det sen) – vilket kommer att drabba de som har det svårast, unga vuxna, barnfamiljer och medelklassen. Det är bara att titta utomlands vad som händer. Jag ser ingen anledning varför det skulle vara annorlunda i Sverige. Det kommer att bli en förmögenhetsöverföring från de de fattigaste och medelklassen till de rikaste av sällan skådat slag. Läs gärna den här briljanta artikeln på Zerohedge i ämnet.

Det i sin tur kommer att ge upphov till missnöje och förlorat förtroende för politiker såsom i Grekland och USA. Det leder i nästa steg till missnöjesyttringar. Som ter sig uttryck i att missnöjespartier såsom SD i Sverige eller Gyllene gryning i Grekland får mer anhängare. Det i sin tur leder till ökad nationalism, protektionism och tyvärr även de drag av rasism och fascism som håller sig i anslutning. Paralleller med historien – tänk Tyskland, Hitler på 30-talet – är så skrämmande att man knappt vill gå dit.

Det värsta är att jag för en gångs skull inte ens har ett förslag på vad vi ska göra annorlunda. Mitt bidrag försöker vara att utbilda, för jag hoppas att om tillräckligt många av oss inser det här så kanske vi kan göra något litet åt det. Förhoppningsvis.

Vad kan du göra i din privata ekonomi?

På det privata planet kan man göra en hel del – mer om det senare, men i korthet:

• Överväg att amortera på skulder åtminstone ner till 75 % på bostaden (eller se till att ha dem i beredskap om räntan ökar). Gärna med en amoteringstakt på 50 år.
• Överväg att binda lånen på längre perioder än 3 månader. I skrivande stund kan du få 2.98 % på 3 år hos SBAB, 3.56 % på 5 år och 4.33 % på 10 år hos Swedbank, vilket är bra med tanke på historiska räntor.
• Överväg en försäkring – en del banker erbjuder låneskydd. Det är en kostnad, men om du jobbar i ett företag som är konjunkturkänsligt så kan det vara välinvesterade pengar.
• Överväg att skydda dig mot inflation med att lägga en mindre del av din portfölj i guld (ca 5 – 14%) som historiskt skyddat mot inflation
• Se över ditt sparande, din buffert och ditt skydd vid arbetslöshet – hur många månader klarar du dig på en a-kassa på 10.500 kr?
• Börja bygga passiva inkomster (läs: fler inkomstkällor) som går dig mindre sårbar om du skulle bli av med jobbet
• Öka din finansiella kompetens så att du kan planera för olika scenarion

Jag är så här i slutet av artikeln naturligtvis oerhört nyfiken vad du tänker och jag skulle uppskatta jättemycket om du vill dela det i kommentatorsfältet nedan.

Tack på förhand.
//jan