Better Globe-resa till Kenya och Uganda

Better Globe-resa till Kenya och Uganda

Better Globe-resa till Kenya och Uganda

Förra veckan gick den andra Better Globe resan av stapeln ner till Kenya och Uganda. Den är lite annorlunda än min resa förra året – men det som verkar vara lika är vilka perspektiv på livet den ger. Nedan följer Rikards, en kollega till mig i Better Globe, reseberättelse. Jag vet hur svårt det är att formulera sig och överhuvudtaget hitta en Internet-uppkopplad dator, så ha överseende. :)

Hej

På något sätt så betyder du nånting för mig för nåt vi upplevt och på nåt vis delat.

Jag är mitt i en av mitt livs största betydelser och upplevelser för mig. Det önskar jag att få dela med mig av till dig och hoppas därmed att det på nåt sätt kan komma att betyda nåt för dig också :)

Dag 1

Börjar bra med att en gullig taxitant låter mig sitta kvar i bilen värmen eftersom Bromma inte öppnar förrän 5.30. Kallt som attan ute..
Träffar 3 andra som ska åka från Stockholm.

Alla 20 från Skandinavien + Rino Solberg möts i Bryssel för vidare flyg till Nairobi.

Många förväntningar och tankar hos alla på planet om vad som komma skall. Läskigt och spännande. Vad kommer? Vad ska vi få se?
Uppsluppen, positiv stämning. Bärs och skratt. Väldigt få människor på planet i övrigt.

Flygtidningen gav första rysningen av vad som komma skall. Nu gör plötsligt bilder på små barfota barn i smutsiga kläder ett annat intryck.

Det känns ganska kort med 9 tim flyg. Som runt knuten om man har vart till Nya Zeeland några gånger. Nu har jag dessutom inga barn med.
”Fröken, en whisky till tack..” :)

Löst prat i gruppen på planet låter typ..
”Fan va häftigt, att kanske en gång i framtiden kunna säga att jag var med och förbättrade världen.”
”…och så håller vi på och bygger en websida för att förena döva barn från olika delar av världen, så de ska kunna kommunicera internationellt via webben.”
”…så kommer vi tala med drottning Silvia om detta döva barn-projektet, som vi är ensamma om i hela världen.” (Nästa skola kommer ha 1500 elever varav 200-300 döva. Detta för att integrera de döva med de hörande. Hörande lär sig också teckenspråk.) …en kis har 4 fadderbarn i Betterglobes systerorganisation Child Africa.

Han kunde inte välja en av trillingarna så han tog alla. Själv har han tre egna och har jobbat dubbla jobb i flera år. Ett ”vanligt”, och ett med utveckling inom Betteglobe.
…i skolan lär man integritet bl.a. att ha gått i skolan gör att det bli 1000-tals människor som kan få jobb i den förädlingsindustrin som blir följden av BetterGlobes trädplantering. En förädlingsindustri som till skillnad från tidigare är I landet.

Det blir SÅ otroligt tydligt hur ömtålig planeten är och hur beroende vår framtid är av vad vi GÖR idag. Det tyckte jag att jag hade förstått tidigare, men den insikten har fått en helt annan densitet nu.

En tänkvärd grej.. Jag läser en bok på planet. ”Den vite mannen”. En Samoansk Ö-människa berättar efter att ha återvänt från en resa till Europa om oss och vårt sätt att leva för sina ö-fränder. En av många kloka saker han säger är.. Att vi européer har ord som ”mitt” och ”ditt”. På deras språk är det ett och samma ord…

Landar.. Passkontroll 50 dollarför visum. Arg kis bakom disken..
Träffar Jean-Paul. VD för Betterglobe i Afrika. Otroligt trevlig
snubbe. Mysig t.o.m. Vi alla åker buss till hotell Panari. Väskor på taket..
Delar rum med Leffe från Hudiksvall.
Går man ut ur rummet så tar man alla värdesaker med sig, tyvärr.. Fördomar?

Dag 2

Vaknar, drar bort gardinen. Vad får jag se? Det som jag trodde skulle vara en stad var ett fullkomligt ingenting. Rakt ut i öknen så långt ögat når..
Hotellfrukost. Många är nojiga för bakterier i maten. Jag äter massvis med frukt. Proppmätt.. ojoj. Ska ju ladda för en dag i bussen.
Ganska fantastiskt.. Jag är den enda som är i tid till morgonsamlingen..
Ute är en skön temp. Som en bra svensk sommardag.

Längs vägen är det hela hela tiden människor. Helt otroligt. Och dammigt som attan. Vi åker förbi en by av plåtskjul. På ett av skjulen står det ”School”.

Jag har svårt att bestämma mig.. Människorna ser på nåt sätt hopplösa ut, men ändå så skiner dom plötsligt till i ett stort leende ibland och vinkar när jag vinkar. Jag tänker att hälsningar och bus mellan bussar är universellt roande. Dom busar och skrattar åt oss och tvärtom.
3 kisar duschar under en bro i vatten från en trasig ledning.

Tack på Swahili – Asante Sana.

Vägen vi åker på är typ E4:an, men skicket är ibland som en usel grusväg. Damm, damm, damm. Jag sitter med skjortan för mun och näsa..
Kör förbi en lastbil som har kollapsat av övervikt. Mittaxeln har gått av. Tydligen lastar lastbilarna nästan dubbelt upp mot maxvikt.
Åker förbi en pojke i Villes ålder.. Han lyser upp i ett stort leende och ger oss tummen upp medan han slickar vatten från en skitig tunna vid vägkanten..
En mamma +2 barn i Ville o Tyra-ålder går med stora vedtravar i skynken från pannan och ner på ryggen..
En man plogar sin åker med två förspända oxar och en raka..
En babian vid vägen..
Perspektiv. Liv-Liv

I samtalen i bussen och med Rino själv sköljs jag över av en ny våg med känslan och insikten att det är så otroligt smart och självklart vad som sker här. TrädàKunskapàJobbàMedvetenhet.
Rino är en man med ett största hjärtat jag träffat. Otroligt varm och öppen. Vad gäller investeringsbiten i Betterglobe så har jag nu långt mycket större förtroende för Rino och styrelsen i Betterglobe än för VD:n och styrelsen i t.ex. Nordea, SEB eller Sverige.
Vi äter lunch på Gunthers guesthouse. Kyckling, Biff, Ris, Potatismos.
Riktigt gott!

Vi kommer slutligen fram till Betterglobes Mukuya testing station.
Här testar man allt möjligt. Hur man t.ex. effektivast bevattnar eller skapar fertil jord av avfall (composting). Hur man bäst i dessa omöjliga förhållanden odlar t.ex. tomater, mango, papaya ,m.m.
Mukuya är stället där Betterglobe trotsar det omöjliga och spränger hinder. Här lär vi oss för att lära vidare till bönderna.
Jag fick bl.a. lära mig att det är fördelaktigt att jobba med multiplanting(?), att ha flera olika växter i samma område. De kompletterar nämligen och stärker varandra. Även bikupor finns här i det syftet.

Vi drar efter att ha fått en rejäl lektion av Jan VandenAbeelee (?) i agrikultur.

Oj fan.. missade precis att ta världens sötaste bild. 5-årig flicka med stort leende vinkar och har liten 1-åring på andra armen. Båda är jättesmutsiga ,men glada..
Vi kommer till Kibuni NationalPark efter några timmar.
Några vill sälja träsniderier till oss vid entrén till parken. Det blir ett intressant skådespel med Europeér och Kenyaner. Ingen vill nämligen köpa till en början, det tar lång tid. Men ändå slutar det med att 4 köper. Dom är säljproffs och kan spelet.

I huset bredvid spelar dom Tyras favvislåt ”Disturbia”. Tänker på min gumsa..

Vi åker genom grindarna efter 100 dollar betalat. Nationalparken är enorm. Kanske som halva Uppland ?. I parken är det speciell luft.
Frisk, god på nåt sätt.

En halvtimme resa in i parken Kommer fram till Lodgen där vi ska stanna nu i två dar.
Riktigt nice ställe. 4-5 stjärnor ställe.
Duschar, och går till middagen serverad. Äter snapper och bakad potatis och dricker god öl. Detta i ett fantastiskt trevligt sällskap med utsikt över kvällslandskap och ett vattenhål ca 50-100 meter bort, strax nedanför altanen där vi sitter. Lyssnar på Jan, Jean-Paul och Rino som har otroligt mycket intressant att berätta om det som hänt, händer och kommer att hända i organisationen.
Denna upplevelsen hade varit nog bara den.. Jag sitter just och tänker för mig själv att så här ska man ha det när man har det som sämst.

Men så.. Döm om min ofattbara förvåning när det lagom till efterrätten kommer en livs levande elefantfamilj för att bada och dricka i vattenhålet precis nedanför. Hur coola som helst. Helt overkligt.. Som om att nån tryckt på en knapp för att ge oss en ”dinner and a show”.
Och strax därpå kommer dessutom en hjord Zebror förbi.

Dag 3

Samling i bussen kl. 6 för safaritur innan frukost. ALLA passar tiden.
Spänd förväntan i bussen. Vad kommer vi få se för djur? Några alls?
Jag tänker på filmen ”Jurassic Park” när vi åker utanför lodgens grindar och staket.

Jodå, vid frukosten efteråt var vi ganska nöjda efter att up close ha sett zebror, strutsar, bufflar, ett gäng olika hjortdjur, nån galet stor flygande fågel, flodhästar, giraff, apor , pumba, m.m.
Overkligt!
Än mer overkligt är det att det efter en timme faktiskt nästan känns
blasé.. ?!

På vägen tillbaka pratar jag med Gilbert. Han är Kenyan och administrativ chef för Betterglobe i Afrika. Har pluggat 6 år i London och har degrees hit och dit som jag inte fattade nånting av. Han pluggar nu dessutom på sin ”sparetime” utveckling av Microcrediting.
Detta för, vad jag förstod, kunna spela en betydande roll i Betterglobes microbank. Hängiven och imponerande snubbe.
Nu sitter jag här på balkongen med utsikt över savannen och Kilimanjaro efter en lång och härlig frukost med alla tänkbara smaskiga saker i magen. Glider nog upp till poolen och tar en bärs och ett dopp efter jag har slumrat till lite på sängen under fläkten.

Life is good. Oj jaa :-)

…men hela tiden har jag några tankar som återkommer i mitt huvud.
Kontrast och perspektiv.
Kontrast – Mmmm… Ja… Här sitter jag och har problem men om jag ska välja melonjuice eller passionsfruktsjuice till min croissant, och bara en liten stund härifrån sitter små barn vid motorvägen och vet inte om de ska få äta idag.
Perspektiv- Oavsett var vi lever i världen. Alla har vi fullt på problemkontot. Men VAD är det för problem vi har egentligen?

Ingen kan inte göra allt för att förändra världen, men ALLA kan göra något.

Elefantmiddagen igår överträffades ikväll. 20 st kom på besök för att släcka sin törst efter Zebror, Apor och allt vad det var..

Avfärd tidigt imorgon så hopp i säng..

Dag 4

Vi drar kl 7.00

Precis utanför inhängnaden stöter vi på en hjord giraffer. Dom är mäkta ståtliga. Jag har aldrig föreställt mig det när jag sett det på TV.
Vädret är mulet men inget regn.
I bussen pratar vi om kostnadseffektiv kloning av plantor. Trodde aldrig jag skulle tycka det var intressant..
Kör förbi en ännu en vält lastbil. Denna gången en tankbil. Hur fn lyckas man välta på en rak väg?!
Kisspaus efter 2 tim. När vi stannar åsamkar vi nog en mindre chock på folk. Plötsligt dyker det upp 20 vitingar, tömmer blåsan och åker vidare. Hmm….
Bra väg idag. Trots ganska bergigt landskap stora delar av vägen.
Åkrar i terrasser på bergtsidorna. Frodigt landskap. Det är hela tiden folk efter vägen. Ofta står nån bara och tittar. Inte på oss. På inget.. Vad tänker han/hon på?
Det slår mig hur mycket som händer i hela världen varje sekund. Crazy..
Funderar lite.. Det blir ju fotofrenzy i bussen varenda gång nåt dyker upp. Vare sig det är människor, djur eller lanskap. Är det så viktigt att ha tjugo bilder av allt? Är det för att visa andra eller för att man ska ha det själv och titta på när man kommer hem? Zebror ser väldigt lika ut har jag märkt.. ;-) När vi kör över en bergsrygg ser vi en fantastisk utsikt över en jättedal.. Efter att sett det håller jag med en Kommentar i bussen:
”Nu kan man lätt förstå att 80% är bönder.” Åkrar överallt så långt ögat når..

Lunch.
Grym BBQ sås till grillat get.
Vi är efter schemat så det bjuds på hela rasket för at vi inte ska hålla på med massa olika notor. Rino ser lite bekymrad ut för risken att vi inte kommer fram innan det blir mörkt. ”Vi vill IKKE åke på den veijen vi skall åke på nor det blitt morkt, det kan jeg forsikre dere om!”

Det blir lite äventyrlig väg. En gång får vi gå ur bussen för att det lutar för mycket. Men glatt humör i gruppen ändå.

Vi har åkt länge nu. Rätt ut i det bergiga ingentinget känns det som..
Men ändå.. Det dyker upp folk?! Kommentar i bussen: ”Det BOR folk här??!!
Fick precis tummen upp av en kis. Universellt uttryck. Ha!
I en brant uppförsbacke kör vi sakta förbi ett par.. Han bär en liten plastpåse, hon bär ett tungt bylte med ved i en rem från pannan.
Bussen kör fast i djupa gropar.. Ut med alla.. Jean-Paul och Jan Vandenabeele räddar med stenar i groparna.
Kör igenom en liten by. Snacka om att vi är djur i bur. Oj, va dom pekar. Och skrattar åt oss. Undrar VAD dom skrattar åt. Blekansikten i ett akvarium på hjul..? Om detta inte skulle hända dem igen så kommer det komma i de lokala sagorna.. J

Framme på Kiambere testplantage.
Coolt! Nu ska vi äntligen få se träden.
Träffar arbetarna. Mellan 40-60 anställda här. Coola kisar. En kis har ett enda ansvar… att hålla räkningen på träden.
Herr superagrikultören Jan håller låda och berättar vad som pågått och pågår och varför. Blabla.. stoppa erosion.. 10.000-tals döda i tester… blabla… ”learning the hard way” … Mukau är jämförbart med mahogny…blabla…Authoriities giant investments for electricity…nu nästan 100% survival på träden…blabla…forskning i labbet i Belgien…ingen annan aktös i skogsindustrin kan vara oberoende av säsonger och plantera varje dag HELA året…blabla…beskär för kvistfri timmerråvara…Food security för lokala befolkningen… Kortfattat så är det svååårt imponerande. Det går inte att greppa vilket engagemang och vilka nya kunskaper som springer ur detta. För hela världens fattiga bönder! Forskningen här förändrar fullkomligt förutsättningarna för fattiga bönder i alla svåra delar av världen.

Investeraren är glad av att höra att Mukautimret redan nu börjar marknadsföras. Efterfrågan är stor och kommer med tiden stiga radikalt.
Alla i gruppen planterar varsitt träd nere vid vattnet. Mitt är det 8:de från staketet.
Skylt : ”Caution! Crocodiles and snakes!” eeeehh….. Hörde précis att en flodhäst klöv en local kvinna I två här I närheten..

Vi drar..
Nu börjar det bli mörkt.
Nu ska det vara max 2 tim till där vi ska sova inatt sägs det..
Inne i bushen finns plötsligt ingen väg.. Borteroderad till halva bredden..
En kis kommer ur bushen och ropar på Swahili ”Nej Nej!! Där kan ni inte åka!”
Vi får backa tillbaka uppför den smala backen. Det kommer fler som hjälper till att vinka och peka.
20 min senare svänger vi av till höger på en annan väg. Efter ett tag kör vi fast ytterligare en gång. Alla ut igen och denna gången putta loss bussen. Ganska lätt gjort..
Nu är det kolsvart.. Man ser inte ett smack.
JP, Rino och Jan åker i förväg för att kolla att denna vägen fortsätter att vara en väg..
Verkar så… Vi fortsätter in i mörkret.. Nu är det lite nervöst i bussen.. Nån kommer på att vi lämnade reservhjulet för att få plats med packningen på taket..
Plötsligt stannar dom i jeepen framför.. Det är en uttorkad flod som tvärsar vägen, med väldigt lös sand i botten. Chauffören får instruktioner om att ta sats och köra järnet RAKT över för att komma upp på andra sidan för att inte fastna i sanden. Alla går ut… och går över floden till andra sidan.
Till allas vår förvåning gör han precis det motsatta. Vi skriker..
Men.. Det är kört.. Bussen gräver mer sig i sanden mitt i floden.
Nu står vi mitt i mörkaste natten nånstans i bushen nånstans i Kenya timmar från dit vi ska.
Vi gör ett.. två… tre försök att putta loss bussen, men till ingen nytta. Den gräver bara ner sig mera.
Jag börjar tänka på lösningar för hur vi ska kunna sova i bussen allihopa. Vad ska vi göra?!
Till slut hittar vi ett rep och spadar. Gräver loss däcken på bussen.
Preppar med stenar för att däcken ska få grepp och fäster repet till jeepen.
Nu är det allvar.. Alla tar i med motivationen (Jag vill inte vara här inatt!!!!) Till slut kommer bussen loss. Ojoj…

Vilket gäng tänker jag. Inga sura miner alls. Intressant är också att se hur olika människor reagerar på en stressituation. Det finns ledare, organisatörer, idésprutor, muskler, påhejare. Alla fyllde en roll för att det skulle gå vägen. Rino hade stenhårt inställningen
”Det kommer absolut o gå, vi måtte bare finne ut HUR” Rino är en imponerande pangledare!

Bästa möjliga teambuildingen.. Och detta betalar ju företag stora pengar för. :) Här fick vi det spontant och gratis . Ha!

Summa: 2 tim blev 4 tim, ett 10-tal ggr in och ut ur bussen. Vatten har nog aldrig varit så gott som när vi kom fram.

Dag 5

Övernattning: minus 1 stjärna
… men nu vet man ju att det kunde varit värre.

Upp tidigt igen.
Molningt. Ser regn bortåt.
Kör 10 min.
”Äntligen asfalt!”
Möter lastbil som lastat bilen dubbelt så hög. Ser ut att tippa närsomhelst..
Polis, nonchalant slängandes med ett maskingevär.
Efter gårdagens läxa har vi ny vattendisciplin idag.
Godispåse. Hundra godisar kostar 1 shilling. 1000 shilling är ca 100 kronor.
En man som jobbar i åkern har plattat till och fixat en lekplätt till sina 2 barn. Gulligt.

I Nguni möter vi Mabuti. Han är ledare i Sosoma, där BetterGlobe kommer börja plantera under 2009. Han är en nyckelperson för kontakter med stammen Kamba i området.
Han hänger med i bussen. Efter 20 min på asfaltsväg ut i savannen säger han. ” We have now entered the ranch.” Vi fortsätter typ 10-15 min till och kommer fram till The Rock. En gigantisk 370 meter hög klippa mitt ute på savannen.
Vi går upp på klippan.
Får se det enorma området som vi ska fylla med träd. Heeeelt vansinnigt stort. Ända bort i horizonten. 120.000 hektar.
Ca 400 träd får plats på 1 hektar, säger Jan. Oj.. det måste till en hel del donationer och investerare för att fylla det här plejset..
Jan, Rino och JP bjuder på massa ny information och kunskap. Finns hur mycket fantastiskt som helst att berätta med jag orkar inte hålla på med det här. Kort sagt.. Upplägget är smart. Mycket smart. Det som inte blir förstummad av att veta det jag vet och har sett nu är helt fläng. Detta är så solklart rätt att bidra till.

På vägen tillbaka möter vi en hjord kameler och en by med hyddor av pinnar och ris. Vuxna och barn blir jätterädda, håller för ansiktena och viftar argt med armarna när folk i bussen tar fram kamerorna.
Känns inge bra..
Senare får jag veta att dom är nomadfolk som går dit dom hittar vatten. Chauffören vill inte stanna bussen för rädsla att vi ska bli attackerade. Fair enough, säger jag..

Det regnar pyttelite..

Otippat.. En kvinna vid macken vill sälja ägg. Hon har en burk Knorr Aromat i korgen.. å fan?
En lastbil har hela taket fyllt med fastsurrade kycklingar… En snickare sågar på en klinga utan skydd som är lika hög som han själv. Aldrig sett nåt liknande..
Skomarknad.
Mobil 0.8 öre/minut.

Nu är vi liksom i liten stad/by plötsligt. Så olika kan det vara bara en halvtimme bort från supertorr savann hos nomaderna…

Jag blir plötsligt väldigt tacksam för allt jag har och slipper.

Några timmar senare är vi i Nairobi och besöker huvudkontoret. Typ en villa, där undervåningen är kontor och övervåningen fungerar som boende ibland. Inte alls särskilt stort. Här jobbar mest Jean-Paul, Gilbert och några till.
Här kommer också en hel flod av ny information och kunskaper från de tre.
Här lämnar vi med kramar och varma lyckönskningar Jean Paul och Jan Vandenabeele för att åka till kvällens hotell. ”Methodist Hotell”.
Delar rum med Leif igen. Vi tar en liten eftermiddagslur. Tufft dygn har det varit. Ikväll ska vi till ”Carnivore” restaurang.
Grym middag! Köttbuffé. Helt galet.. Klar vinnare var strutsen som var så mör att den bara smälte i munnen. Bubblare var krokodilen. Smakade som en blandning av fläskkött och fisk. Med såsen blev det nästan som lutfisk.
Toalettmannen – En man som varje gång jag gick dit artigt hälsade och öppnade dörren, väntade på att jag skulle göra det man brukar, lagom tills att jag öppnar dörren startar han vattenkranen, är beredd att trycka fram tvål i min hand och slutligen dra fram några pappershandukar. Hela tiden hur glad som helst. Första gången jag var där hade jag inga pengar med mig så det knöt sig i magen när jag gick därifrån med en urskuldande blick. När jag kom åter fick han nog mer än han anat. Vad var det jag ville kompensera egentligen?

Fan vilken trevlig middag. Det håller nästan på att bli familj… Efter bara några dagar finns det redan väldigt mycket att prata om.

Dag 6

Upp 4.15 ska med planet till Uganda.
Jag har norska på hjärnan. Plötsligt håller jag på att bryta på norsk?!

Tar vid flygplatsen farväl till James. Den inhyrda busschaffisen. Han har slitit som ett djur med körningen och dessutom våra väskor upp och ner från taket varje dag. Han fick a lot of dricks av alla… Strömavbrott på flygplatsen..
Vi är som ankungar och Rino är pappa. Komiskt J Vid boardingdisken väntar ett gäng med väldigt speciellt utseende. Tre män, sex kvinnor och ett gäng barn. Väldigt vackra människor i vackra dräkter. Magestetiska till tusen.

Flyger propellerplan. Sitter bredvid Keith, en Kenyans affärsman som härstammade från Indien och Canada. Det var en ny blandning..? Skön snubbe.. Han säger bl.a. att jag kommer uppleva Uganda som totalt annorlunda än Kenya.. Hmmm.. Spännande.. på vad sätt, undrar jag? Han svarar bara att det kommer jag snart bli varse..
Från luften ser jag efter ett tag att det börjar bli grönt på marken..
Landar.. Byter kontaktuppgifter med Keith.. Går genom tullen.

Julie och några av barnen från Child Africa möter oss på flygplatsen.

In i ny buss. Denna gång med guide. Han berättar allt möjligt om landet på vägen till hotellet. Bl.a. att det består av 10 kungadömen och här talas 52 (?) språk.
Vi ser en enorm fågel. En Marabou-stork. Marabou? Är det inte nåt annat chokladmärke som har en stork på loggan?
Bra väg. Massvis med palmer. Första gången jag ser en skolgård som är grön. Barnen har gympa.
Det är så otroligt grönt och skön lagom varm och lagom fuktig luft.
Jag tänker på Nya Zeeland.

”Mozongo” = Vän , blekansikte.

Det var fantastiskt vilka vackra tjejer det var här…

Bra Hotell.

Går några kvarter. Handlar vatten och känner på atmosfären och luften.
Känns precis som t.ex. Bangkok. Stor stad. Hektiskt. Bilar tutar.
Avgaser. Men inte lika illa som Nairobi eller Bangkok. Handlar, mailar snabbt och somnar på sängen en stund innan vi ska iväg till lunch.
Buss.. Tre småflickor leker i skitiga kläder vid en stor
vägkorsning. På andra sidan trottoaren har ett fotbollträning. Allt är
som det ska.. ?!
Lunchen äter vi på ett magnifikt ställe med hänförande utsikt över Victoriasjön. Fisk med koriander och cocos. Namnam värre…

Julie visar sig också liksom Rino vara en väldigt speciell person. Ena sekunden stentuff och nästa hur öm som helst. Jag får intryck att hon kör MyWay-stilen. Hon verkar riktigt nice och varm..

Igen.. Massa ny rolig och intressant info om Rino och Julies liv och planer..

Tack för lunch. Vi drar tillbaka till Hotellet.

På vägen hoppar Rino av och ska hem till sig. Ses imorrn!

På vägen…
En ovan syn är en viting och hans son som hoppar på den lokala minibussen som nästan är full.

En tjej och en kille står och tittar och ler mot varandra och ger varandra omisskännliga blickar.. Spännande, ny och busig kärlek. Det ser precis likadant ut här som hemma på Söder.
Chaffisen står på tutan för att en kvinna med ett litet barn i famnen går över vägen… En tjej bär en skål med säkert 50-70 bananer på huvudet. Inga problem..

Så galet mycket människor. Och alla är på väg nånstans..

Peace and love
Rikard
-Mer och mer stolt och övertygad Ambassadör i Betterglobe- …Imponerandet verkar aldrig slut

Dag 7

Lämnar Kampala vid 9

Idag väntar 43 mil väg. Vad för väg? Tänker vi… Well.. det kan väl inte bli värre än i Kiambere…

Det verkar som om hotellet vi bott på låg i ett ”bättre” område. Nu visar sig en annan del av Kampala.
Vi kör nedför en brant backe där det ligger en pojke och sover på en kartongbit, mitt i solen. Eftersom det är en brant backe så håller han dessutom på att glida av..
En man utan ben raskar sig över den fyrfiliga gatan på händerna..
En Streetmarket med allt möjligt..
En kossa står bunden på en refug i den supertrafikerade fyfiliga gatan ..
Slakteri med köttstycken hängande utomhus i avgaser.. (När jag jobbade på Hultsfredsfestivalen för ett gäng år sen så var det ett hvete med hälsoinspektionen hela tiden.. Undrar vad den tanten sagt här..
Haha..!
Det känns som att det är ett organiserat kaos vi åker genom.
Samtal i bussen..
”Åfan?, 43 mil väg idag.. Ja, undrar VAD för väg. Men äsch, det kan ju inte bli värre än Kiambere.
”Tydligen finns det Tse-tse flugor här.”

Jag är tacksam att min mage är intakt. Vissa har det kämpigt.

Guiden förklarar nånting om bilarna som vi inte riktigt förstår. Det är rätt svårt att hänga med i Uganda-engelskan. Nånting om att du kan vinka och så vet andra bilar vart du ska åka och kan därför bestämma om dom ska släppa fram dig. Till slut förstår vi att han helt enkelt förklarar vad blinkers är.. J

Längs vägen reser sig massvis av tegeltorn.. Man tar helt enkelt lera från marken där man ska bygga huset och sen formar tegelstenar och bränner dom. Så gjorde vi också för några hundra år sen..

Åker förbi ett ”Teenage mothers center”.
Får mig att tänka på en kompis som har ett fadderbarn på två år.
Mamman är 32 och har ytterligare 8 barn, äldsta är 18.
En fruktmarknad med fantastiskt vackert upplägg. Färgsprakande. Man vill verkligen köpa när det ser ut så..

Gruppen verkar lite sliten.. Hårt resande och överöst av nya intryck hela tiden sätter sina spår.

Bussen stannar till.. En lastbil hårt packad med kossor åker i motsatt rikting. Samtidigt står det ett gäng försäljare utanför fönstret. Det blir hotfull stämning när några vill ta kort på kossorna, som har enorma horn..
”Tar du kort så ska jag ha pengar, viting!”
Dom gör ”fuck you”- tecken och är upprörda. Rycker en flaska ur handen på nån i bussen..
Vår guide kommer och förklarar att vi bara vill ta kort på kossorna med hornen.
Bussen kör vidare..

Första gången på resan som vi upplevt en sån stämning..

Kör förbi en stor buss som kört i diket..
Strax efter när vi tar ett kort stopp i en liten by kör en stor buss i 100 igenom på den lilla bygatan. Ingen verkar tycka det är konstigt.
Man bara flyttar lite på sig.
Att det ändå inte dör fler än det gör? Kanske är det Law of
Attraction? Alla går omkring och tänker samma sak. ”Äsch, det händer inte mig..”

Åker förbi en kollega som står och hyvlar på en dörr..

Inte undra på att det blir ståhej när folk ser oss egentligen. Hur skulle man reagera i en liten håla i Sverige och det plötsligt dyker upp 20 kolsvarta människor i en buss. Dom hoppar ur i 10 min för att kissa och vinka till barnen, sen åka vidare. J

Massvis med bananer. Enorma fält längs sluttningarna. Appropå sluttningarna så kallas Uganda för Afrikas Schweiz.

Lösryckt..
Fick inte ta med bärsen för dom skulle ha panten, även om betalat för bärsen igen.
Servitrisen var rädd att vi inte skulle betala.
Ståhej blir det när S går ensam utanför inhägnaden där vi äter lunch och vidare över gatan för att köpa nånting. Hon är lite av ett utropstecken även i vår grupp, så därför ännu mer för sig själv på gatan.
Pojkar/män går med sin cykel som är överlastad med bananer. Att ingen kommer på ett bättre sätt?!
Bättre mobilteckning än i Sverige. Hur då?!
Nu regnar det plötsligt..
Vackra gröna kullar.

Framme i Kabale efter 11 tim resa. Möter Isaac och dom från Child Africa. Mycket kramar och glatt humör.

Tidig kväll i säng på hotellet..

Dag 8

Kallt! Brrrrr…. Jag fryser.

Några är väldigt dåliga i magen. Jag är tacksam..

Vi ska möta Ugandas finansminister och handelsminister. Dom kör samma väg som vi bara för detta. Imponerande vad Julie fått till det.
Dom är försenade för en tankbil har vält och spärrar vägen.

När det är dags åker vi ner till stan. Här ska vi gå med i ett tåg med
Child Africa-barnen, orkester, lärare, m.fl. Helt fantastiskt! När
vi kliver ur bussen möts vi av att alla ropar Welcome! Welcome!
Welcome! Ja, jag har nog aldrig känt mig så välkommen som här.
Heeelt obeskrivligt!
Vet inte hur många men gissar på 300-400 pers.
Sen går vi ca 2-3km genom byn och bort till skolan under ett makalöst ståhej.

Hela denna dagen är så speckad med intryck och upplevelser så jag vet inte hur jag ska berätta..

Det hålls en ”function” med underhållning och tal om vartannat.
Barnen och bandet sjunger och dansar för oss och ministrarna så man blir helt matt och tårarna kommer.
Böner.
Tårar.. Glädje..
Småkisar spelar öronbedövande trumkompositioner.
Tårar.. Glädje..
Balansdans. Tjejerna har kruka på huvudet..
Föräldrar håller tacktal.
Tårar.. Glädje..
Barnen från Rwanda sjunger.
Tårar..Glädje..
Skådespel.

WOW! Vilka grejer som händer här. Jag är fullkomligt överväldigad!
T.ex. så har Child Africa med framgång drivit ett pilotprojekt där döva barn integreras bland hörande. Detta ska nu göras i full skala.
Ny skola med 1500-2000 elever börjar byggas i år uppe på kullen.
200-300 st döva.

”Rokundo” på Swahili = Kärlek
Här finns kopiösa mängder Rokundo. Nästan som att Rokundo här har en annan frekvens än i Sverige. Större på nåt sätt.

Avslutar allt med dans och trummor så marken skakar..!

Vi vinkar till barnen som nu ska gå och äta lunch i skolan. Vi åker till Child Afrika kontoret för att göra detsamma.
Där lunchar vi med ministrarna och bli underhållna av en sång/dans grupp.
Som jag förstår det så är det en lokal dansstil. Man stampar i takt med trummorna och på nåt slags förutbestämt vis så hoppar man jämfota jättehögt. Emellanåt ljuder man ”Tssssss” eller i baktakt stöter
falsettljud. Ojoj va häftigt! Jag kan inte sitta still.

Nyfikna gatubarn sitter på muren och spanar. Dom har jättekul åt oss..

På vägen tillbaka till hotellet ser jag några vanliga backpackers. Hur fn hamnar dom här?!
En polisbil rusar igenom byn. På flaket trycker fem poliser ner någon.

Middag med ministrar.
Får en känsla av att dom också är imponerade av vad Child Africa skapat och skapar här. Som i Betterglobe så är det mycket som här sker för första gången nånsin. Chils Africa spränger också gränser till vad som är möjligt. Det är tydligt.
Jag kan inte säga att jag är insatt i hur andra hjälpprojekt arbetar men efter att ha pratat med en erfaren lärare på Child Africa skolan så förstår jag att det som händer här är unikt.
Hon har erfarenhet från många andra hjälporganisationer och berättar att Child Africa har en helhetssyn som tyvärr saknas hos andra.

Dag 9

Åh?! Schysst! Frukost på sängen! Tack Leffe!

Julie intervjuas av radion. Vi väntar..
Jag kollar internet. Funkar inte..
Vi berättar om Sveriges klimat för busschauffören. Han bara tar sig för pannan. ”Nej, det kan inte vara sant”

Vi drar upp på berget ovanför Kabale och blir insatta i ytterligare ett projekt. BetterGlobe verkar finnas i alla led. Jag undrar för mig själv hur fn jag ska kunna få folk att förstå det. Det är så jla smart upplagt. Dyker upp en känsla att vilja åka hem på stubben för att jobba med detta. Tanken att Betterglobe kanske inte skulle finnas om några år är helt bortblåst. Here to stay!
Makalös utsikt över en stor sjö. Tydligen världens näst djupaste insjö.

Hälsar på ett av fadderbarnen till en i gruppen. Han har 5 syskon, ingen pappa och dom lever i medeltidsstandard uppe i bergen.
Känsligt möte.. mina tårar kommer igen..

Vi åker vidare för att äta lunch nere vid sjön. Vilket ställe! Inte trodde jag nåt sånt här skulle finnas i Uganda. En oas, kanske paradiset ser ut så här?
Stämmer inte en siffra med de bilder vi får se på Afrika hemma på Tv:n i Sverige. Hur mäktigt som helst.
Det går upp för mig igen.. Va fan?! Jag är i Afrika?! Haha!

God pizza. 2,5 timme väntetid bara.. eeeh.. Men vi roar oss med dans,bad och bärs. Rino och Julie dansar visar hur det går till.
Vi är ett ”Ha kul”- gäng helt enkelt. För det första så är det nog inte vem som helst som kan tänka sig att åka till Afrika över huvud taget. Vi är en grupp speciella människor som tack vare en nyfikenhet och öppenhet får uppleva speciella saker.
”Den största risken är att inte ta någon risk alls.”
Vi åker ut i sjön med kanoter.
Det bor folk på öarna..

Det råder en tystnad jag först nu känner att jag har saknat.
En unik plats…

Dag 10

Vaknar på hotellet i Kabale.

Efter frukost åker vi för att se tomten där den nya skolan ska byggas.
Child Africa har efter ett helvetes jobb lyckats få tag på 11 acres på en sluttning i Kabale. Superfint!
Så länge inte bygget har börjat så har lokalbefolkningen fått använda den som plantage.

Eftersom det är Söndag så går vi såklart till kyrkan.
Inte visste jag att vi skulle vara hedersgäster.. Mäktig upplevelse..
Ganska tuff men ändå mäktig..

Idag ska vi också träffa skolbarnen igen. Och dessutom de nysponsrade barn som några i gruppen har tagit till sig.
En av dom är jag.. Ville och Tyra har fått en Uganda-syster på 7 år.
Hon heter ”Obvious”.
Hon är ett av 6 syskon. Pappan har dragit och mamman är extremt fattig. Dom bor i en av bergsbyarna runtom Kabale. 25 km bort.
Vi träffas i en timme ungefär. Barnen får mat och godis. Vi spelar fotboll och leker.
Obvious är väldigt tyst och blyg. Jag kan inte så mycket historia om henne än men jag kan tänka mig att det känns ganska skumt att plötsligt träffa en viting och nu få börja skolan, få skolböcker, säng, skoluniform och mat.
Hon vill sitta i mitt knä men inte prata, så vi sitter mest och tittar på dom andra och tar det lugnt. Äter och dricker läsk. Hon är road av att se sin egen bild i digitalkameran. Gull..
Jag har köpt och tagit med mig lite presenter. Hon får sin första rosa klänning, några linnen och så.. Hon behöver skor så jag gav en lärare pengar för att ordna det. Mitt myggnät fick hon också. Ganska förvånad och glad blev jag att hon skulle bli så lycklig för det.. Perspektiv..
Wow..
Jag märker att jag tidigare inte har förstått vad som menas när dom sagt att dessa barn inte har NÅGONTING. Ingenting betyder verkligen INGENTING.
Jag är hela tiden på vippen att fälla tårar. Att med våra mått mätt kunna ge ett litet barn en sån här möjlighet och helt ändra hennes förutsättningar för framtiden är fúllkomligt obeskrivbart. Finns inte ord..

Jag uppmuntrar dig väldans till att göra detsamma om du inte redan gör det.
Det är obeskrivligt vad du gör för futtiga 29 euro i månaden.
Go! vwww.childafrica.com J
Sen åker vi till Lydia..
Lydia har fått ett hus av ett par i gruppen. Hon ville tacka med att bjuda in oss dit.
Efter en 5-10 min promenad på en brant gropig stig uppför bergssidan så kommer vi fram. Det sjungs och dansas nåt helt makalöst. Snacka om att det blir fest! Hela grannskapet är där. Gissar på ett 100-tal människor.
Tal..
Sånger..
Dans..
Och hemlagad mat.

Standarden är medeltid. Stampat jordgolv, ingen el.
Hon är jättestolt och vill visa hela huset.. Hon är fantastisk!
Senare får jag höra att hon har tagit till sig ytterligare ett barn, förutom sina egna. Så med andra ord så är hon också fadder. Kärlek..

När vi är där börjar det regna. Fullkomligt superösregna. Vi springer in i huset som inte har några lysen. Alla är vid gott mod. Vi alla utrycker tacksamhet för det korrigerade plåttaket.
Det är ett äventyr att ta sig ner för bergssidan utan att stå på ändan. Få klarar det.. J

Dag 11

Morgonduschen är några kalla droppar ur kranen.. Nåt är trasigt i systemet..

Åker till skolan för att få se hur undervisningen går till och hur det ser ut på insidan.
Blir välkomnade av skrikande barn på den lilla skolgården.
WELCOME! WELCOME! WELCOME! Som att vara rockstjärna..!
Marken skakar..

Dom går i skolan 7.30-17.00 6 dagar i veckan. Det skapas en elit här..
Ur grunden ”Integrity and honesty”. Mycket möjligt att det på denna skolgård står framtida ledare för landet och Afrika.

Tar farväl av barnen.
Ett av dövbarnen, en pojke på typ 12, är ledsen för att Rino ska åka.
Han är ett av Rinos fadderbarn. Han kramar Rino hårt och vill inte släppa..
Vi börjar vår 11 timmars bussresa tillbaka till Kampala.
Upplevelserna verkar komma i lager, och vi verkar ha blivit immuna.
Man reagera inte längre på samma sätt åt de skitiga gatubarnen. Känns konstigt men så är det faktiskt..
Samtidigt så är det en mer intensiv känsla när jag ser lerhyddorna nu än tidigare. Nu har jag varit hemma hos Lydia och har förstått att det är verkligen människors hem.
Den tidigare frågan om det kanske är för litet att bo tre stycken i en tvåa på söder i Stockholm känns lite.. ja.. jag vet inte riktigt..

Slumrar till lite i bussen..
När jag vaknar har jag en gevärsmynning en halvmeter från huvudet.
Bredvid står en jeep med militärer på flaket. Jag reagerar knappt längre. Det var bara ett rödlyse och allt går vidare.

Plötsligt..
OJ?! Ljus! El!
Hittills har inget av husen längs vägen haft ljus.
Vi börjar närma oss staden Kampala och vårt hotell.

Mer information om Better Globe

Relaterade etiketter och ämnen

Child Africa

Kommentera