Reseberättelse: Med Better Globe i Kenya och Uganda 2008
Sök:

Reseberättelse: Med Better Globe i Kenya och Uganda 2008

En sammanfattning av min resa till Kenya för att besöka Better Globes verksamhet

Reseberättelse: Med Better Globe i Kenya och Uganda 2008

Uppdatering 2019: De senaste månaderna har jag tyvärr fått väldigt mycket obehagligt näthat, kritik och hot mot mig och andra i min närhet. Framförallt har det kretsat kring att mitt samarbete med Better Globe och att jag har valt att stå för det jag tror på. Just nu orkar jag inte mer och därför har jag valt att tills vidare stänga ner min sponsrade länk till Better Globe (de pekar tillbaka till den här sidan). Jag rekommenderar inte längre och ger således inga nya läsare möjligheten att bli kunder till Better Globe via bloggen.

Jag har fortfarande personligen förtroende för företaget och jag köper själv fortfarande träd varje månad eftersom jag ser det som välgörenhet med möjlighet till avkastning och är väl inbegripen med riskerna. Jag har även bokat (och betalt med egna pengar) en 10-dagars resa ner till Kenya i sommar för att se verksamheten på plats och uppdatera min research. Jag räknar med uppdatera bloggen i samband med det.

Jag har valt att behålla den här sidan i ursprungligt skick för att inte ge mer näring åt argument som att jag försöker dölja något.

I söndags var vi 20 personer som kom hem till Sverige och Norge efter en väldig annorlunda resa med Better Globe till Kenya och Uganda. En resa som i mångt och mycket var allt från alldeles fantastisk till extremt känslomässigt jobbigt, iallafall för mig.

Det här är en artikel som är flera år gammal.
Eftersom den inte uppdateras så kan den innehålla felaktiga uppgifter. Jag rekommenderar att läsa dessa artiklar som är uppdaterade och kvalitetssäkrade. Better Globe en introduktion, riskerna med Better Globe och om min policy om samarbeten och annonsering då jag idag har ett samarbete med företaget.

Det är en resa man kan skriva och berätta hur mycket som helst om.  Det som gjorde starkast intryck på mig var den stolthet, glädje, lycka och tacksamhet dessa människor i Kenya och Uganda visar över det lilla de har. Med våra mått mätt äger de ingenting och de välkomnar oss med öppna armar, sång och dans, samtidigt som de delar med sig av det de har.För mig blev det en stor kontrast – jag satt där och kunde initialt inte sluta att tycka synd om dem och fälla tårar samtidigt som barnen sjunger om hur glada de är!

Caroline, Barbara och Jag. Barbara är tjejen som vi valde att sponsra hennes universitetsutbildning.Där är många minnesbilder som jag förmodligen kommer att bära med mig resten av livet – framförallt vilket fantastiskt behov av allting där finns. Personligen är jag på hemmaplan en stark förespråkare för att allt är möjligt – bara du är beredd att betala priset i form av tid, engagemang och arbete. Både i Kenya och Uganda finns massor av människor som är beredda att lägga ner arbetet men som inte har möjligheten. T.ex. Barbara som jag och min sambo valde att sponsra har en enorm drivkraft och motivation men eftersom universitetet kostar 3.000 SEK per termin och den genomsnittliga lönen är 800 SEK/månad hade hon ingen möjlighet.

Caroline och PromiseVi hörde och såg och hörde många tragiska livsöden som idagsläget fått ”lyckliga” slut – allt från den lilla flickan Promise, som fick bli iväglämnad av sin mamma för att det inte fanns någon möjlighet att försörja henne. Hur Promise klamrade sig fast vid hennes kjol och inte ville lämna henne varje gång mamman kom på besök och grät hejdlöst.

Tillslut fick denna historien ett lyckligt slut genom vår systerorganisation , Child Africa, som ordnade en sponsor som gjorde att Promise fick komma tillbaka till familjen. Jan-Tore, sponsorn, hjälpte även familjen att bygga dem ett eget hus vilket gjorde att hela familjen nu är på grön kvist med en egen landbit. Ett lyckligt slut som verkligen visar att vi här i västvärlden med små medel kan göra all skillnad i världen för andra människor som inte är lika lyckligt lottade.

Vice-presidenten i Kenya med Rino Solbergs bok Put integrity firstUr ett rent Better Globe-perspektiv blev jag glatt överraskad både över hur genomtänkt konceptet är, vilken kompetens man sitter på och vilka nätverk man har. Både Kenya och Uganda är länder som är långt större än både Sverige och Norge och vi togs emot av både Vice-presidenten i Kenya och i Uganda träffade vi både finans-, turist-, och handelsministrarna. Att höra dessa människor uttrycka sitt stöd och understryka vikten av Better Globes vision och arbete kändes bra att höra.

Bild från vårt besök på testplantagen i Kiambere 2008Vi besökte två Better Globe-platser som ska fungera som test- och referensanläggningar. Här kunde vi se lite hur visionen kring Better Globe skall implementeras. Alltifrån själva plantagen där personer ska kunna få ett betalt arbete, till skolan som ligger i närheten, till åkerplätten där de lokala bönderna kan få kunskap om hur man odlar grödor i mark som enligt dem själva är obrukbar.

Jag har tidigare funderat på hur mycket de 1.50 € i donationspaketet som går till mikrokreditlån kan göra någon skillnad. På plats såg vi hur man med enkla tekniker, några plastslangar, preseningar och plastsäckar kunde bygga upp ett effektivt jordbruk med konstgjord bevattning och vattenbassänger – allt för mindre än 30 €.

Mina tankar, och mångas med mig, gick där nere i riktningen åt extremt lösningsfokuserande – vad kan jag göra för att hjälpa dessa människor? Idag är svaret för mig ganska tydligt – det är att fortsätta stödja Better Globe i deras arbete. Better Globe är fortfarande bara i startskedet, det finns massor av arbete kvar att göra och en stor kvarvarande utmaning ligger i att skala upp arbetet till en större skala.

Träd ska planteras året runt, många fler skolor behöver byggas, fler plantager och anläggningar måste sättas igång, rutiner och instruktioner måste tas fram, lokalbefolkningen behöver utbildas samtidigt som de får tillgång till mikrolån, fler barn behöver sponsorer etc – en förutsättning för detta är att vi kunder bidrar med att köpa fler träd och fler donationspaket för tillsammans kan vi verkligen göra skillnad!

Dag 1. Träff med den kenyanske vice-presidenten

Då var vi äntligen, efter en lång resa framme på hotellet Holiday Inn i Nairobi. Det händer saker i ett fantatiskt tempo, klockan är inte mer än 12:30 lokal tid och då har vi redan hunnit med en fantastisk frukost och en presskonferens och boklansering där självaste vice-presidenten i Kenya, den ansvarige för utbildningsväsendet i Kenya samt den norska ambassadören närvarade.

Under boklansering av boken ”Put Integrity First”, som grundaren till Better Globe Rino Solberg skrivit höll både Rino, den norska ambassadören och vice-presidenten tal. Det var tal som alla kretsade kring ämnet integritet, kampen mot korruption, fattigdom och vikten av utbildning. Alla betonade att det enda sättet att komma ur den onda spiral av fattigdom är om den enskilde bonden själv får möjlighet att tjäna sina pengar. Något som Betterglobe håller fram som väldigt viktigt.

Rent personligt är det svårt att riktigt smälta vilken auktoritet och hur stort Better Globe faktiskt är här nere. Att få ner vice-presidenten med sina medarbetare, kenyansk nationell tv, den norska ambassadören, vice-presidentens syskonbarn som driver stora rancher i Kenya m.fl. I Uganda ska vi även träffa både finansministern och turistministern. Det är ett enormt kontaktnät som är uppbyggt här nere och det går inte att göra i handvändning.

Förhoppningsvis får jag möjlighet att även publicera klipp från presskonferensen när jag kommer hem och får möjlighet att både redigera och lägga upp filmerna. Andra roliga upplevelser här nere är:

  1. Det är fantastiskt svårt att uppskatta rimligheten till exempel när man ger dricks. Under kvällen igår fick vi veta att 100 Kenyanska shilling (ca 10 SEK) är väldigt mycket pengar. När folk får det så är det nästan att de skrattar och dansar. Nu till det roliga – när vi landade så hade vi lite folk som hjälpte oss att lasta bussen, efteråt bad de om dricks – vi som inte hade en aning gav en av dem 5 $ (us-dollar) och han frågade, som den mest naturliga sak i världen – ”and for my friend” – så han fick lika mycket. Vilket förmodligen gjorde dem till de mest välavlönade lastarna i Kenya igår…
  2. Den andra roliga episoden var på flyget när vi mellanlandade i Rwanda, i Kigali, där städare kom på planet med dammsugare. En dammsugare som i Sverige hade blivit underkänd 100 gånger om, av alla möjliga myndigheter och liknande för lösa sladdar, ihoptejpade kontakter, saknade filter m.fl. Jag bad Daniel fota denna dammsugare och när han tog upp kameran blev kille så arg och sur att om han hade kunnat mörda oss med blicken så hade vi inte varit kvar. Det roliga var att han blängde på oss även 15 minuter senare…. Som tur är konstaterade vi att Voodoo inte är så vanligt förekommande i östafrika… :P

Efter presskonferensen och möte med vice-presidenten åt vi en fantastisk lunch och därefter var det ombordstigning på vår buss som skulle ta oss de 3.5h ut från Nairobi till Kiambre där den första Better Globe plantagen finns. Denna resan var på många sätt väldigt speciell – vi kom ut från Nairobi som ändå är en storstad med allt vad det innebär och kom sedan ut på landsbygden.

Det är svårt att beskriva med ord, utan det lättaste är att bläddra genom de olika bilderna från resan nedan. Det var många tankar som gick genom huvudet – det som jag har svårt att riktigt komma över är hur milsvid skillnad det är på min verklighet och deras.

Vi såg massor av fattiga människor, människor som inte ens hade skor på sig, människor med lite frukt framför sig i stånd som de försökte sälja – trots att grannarna på båda sidor om dem sålde precis samma frukt, jag såg människor som bodde i skjul som knappt hade dugit åt vår boskap hemma i Sverige.

Det som gjorde mest intryck på mig var framförallt två saker – håglösheten hos de vuxna och barnens glädje. Längs vägen såg vi hundratals vandrande människor, både vuxna och barn. De vuxna såg många gånger tyvärr väldigt håglösa ut, många gånger med nästan sorgsna blickar utan något slags hopp om livet – vilket var en stor kontrast mot barnen, i sina skoluniformer, som ofta glatt vinkade till oss där vi åkte förbi. Det kändes väldigt tungt att veta att dessa barn med största sannolikhet gick samma öde till mötes.

Det som verkligen också fick en tänka till idag är att dessa människor som vi såg idag, de är inte de fattigaste, visst bor de i skjul och får jobba både hårt och länge, men de överlever. De kommande dagarna skulle vi åka genom ställen där folk bor och ligger i jordhålor och lever under FNs gräns för fattigdom på 1 $ om dagen. Det känns inte som det är något man ser fram emot.

En stor insikt under dagen, var att jag hade verkligen velat hjälpa alla dessa människor men att det inte går att göra på annat sätt än på så sätt som Better Globe gör, eller andra organisationer som arbetar med hjälp till självhjälp såsom t.ex. mikrofinansiering. Om man skulle försöka hjälpa dem på annat sätt hamnar man bara i samma spår som de flesta välgörenhetsorganisationer gjort hittills. Framförallt var frågan som gnagde på mig – var börjar man?

Om jag inte var övertygad om att Better Globe är ett bra sätt innan, så kan jag säga att jag börjar bli det nu. Jag kan iaf inte komma på något bättre sätt att göra det än vad de gör det på…

Nu sitter jag på hotellet och reflekterar över första dagen – morgonen har jag redan skrivit om här som bl.a. innehöll en boklansering av Rino Solbergs bok ”Put integrity first” tillsammans med den kenyanska vice-presidenten och den norska ambassadören.

Nu till det bästa – under boklanseringen så fanns det tv-team på plats som filmade, vad jag däremot inte förstod var att dessa kom från den nationella kenyanska tv-stationen KBC1. När vi kom till lodgen där vi skulle tillbringa natten stod tv:n på och gissa om vi blev häpna när vi fick se ett 90 sekunder långt inslag om presskonferensen på tv:n.

Vi har alltså varit med på både den kenyanska nyhetssändingen klockan 1900 och 2100 – och det häftigaste av allt – det är inte bara Rino och vice-presidenten som syns på bild, utan alla vi som är nere på resan. Inklusive jag själv! Härmed vill jag alltså erkänna mig själv för att ha varit med på ett inslag i kenyansk tv…

Klicka på nedanstående bilder för att förstora dem och bläddra genom dem. Efterhand så kommer vi även försöka kommentera alla bilderna.

Dag 2. Plantering av Mukauträd vid Kiambresjön

Dagens höjdpunkt var utan tvekan när vi besökte Better Globes testplantageanläggning vid Kiambresjön. Direkt när vi kom dit fick vi var sin planta av Mukau-trädet som vi fick sätta i jorden. Allt som allt planterade vi cirka 20 träd. Det ska bli spännande komma tillbaka och se dessa träd om ett par år…

Dagens höjdpunkt var utan tvekan när vi besökte Better Globes testplantageanläggning vid Kiambresjön. Direkt när vi kom dit fick vi var sin planta av Mukau-trädet som vi fick sätta i jorden. Allt som allt planterade vi cirka 20 träd. Det ska bli spännande komma tillbaka och se dessa träd om ett par år…

Det här är en artikel som är flera år gammal.
Eftersom den inte uppdateras så kan den innehålla felaktiga uppgifter. Jag rekommenderar att läsa dessa artiklar som är uppdaterade och kvalitetssäkrade. Better Globe en introduktion, riskerna med Better Globe och om min policy om samarbeten och annonsering då jag idag har ett samarbete med företaget.

Vi promenerade även genom plantagen under guidning av Jan van den Abeele, den belgiske trädexperten som arbetar åt Better Globe Forestry. Det är verkligen sant som de säger, det han inte vet om träd är inte värt att veta. Han berättade om de tre huvudsakliga sorterna som planteras i Kiambre, mukau, nimm och jatropha.

Mukau är ”virketrädet” som växer spikrakt uppåt under 20 år till en omkrets av cirka 40 cm och blir på så sätt ett utmärkt träd att hugga ner och sälja. Ett mukau ger ungefär 0,4 kubikmeter virke som är fullt jämförbart med både teak och mahogny. Det som är häftigt är att Better Globe är den enda organisation som har lyckats odla och förädla mukau-trädet och dessutom plantera det i s.k. semi-dray områden och faktiskt få det att växa där.

En väldigt väsentlig fråga som min sambo ställde var – vilka andra sorter tvingar vi bort iom med planteringen av mukau? Jean fann snabbt svaret genom att peka till andra sidan kullen som var helt torr och där det inte växte i princip någonting. Vid Kiambre återstår många utmaningar, såsom att träden fortfarande under de första 6 levnadsmånaderna vattnas för hand med ett par liter vatten per vecka.

Vi tittade även på Jatropha och Neem-träden som inte är virkesträd på samma sätt utan träd som bär frukt (jatropha) som kommer att kunna användas till bl.a. biodiesel. Dessa är dock inte lika intressanta ur Betterglobe perspektiv då de inte går att ”köpa”, utan där inriktar man sig mest på Mukau och Akacia Senegal. En berättelse från dag två hade inte varit komplett utan att berätta om bussresan till Kiambre. Vi åkte med vår buss uppför berget för att komma till sjön och att säga att det var en stig är nästan att ta i.

Nedanstående bilder visar både hur bussen lutade och hur vi tillslut även fastnade. Jag var verkligen imponerad av vår chafför som tog det hela med ro, men de som satt längre fram i bussen intygade att han drog en enorm suck av lättnad när vi kom tillbaka till huvudvägen – en grusväg i riktigt dåligt skick med svenska mått mätt. Som en parentes kan sägas att denna bussresa tog 3h – enkel väg.

Dagens andra intressanta upplevelse var när vi åt lunch på Masunga Dam Lodge där vi satte oss bredvid Gilbert som helt otippat hade bott och studerat i 7 år vid Westminister College i London. Nu var ansvarig för Better Globes administration och inköp. Denna befattning har han fått, både för att se till att all pappersexcercis blir rätt gjord och för att han har enorma kontakter in i det kenyanska regeringskansliet.

Han har tidigare arbetat på regeringskansliet samt är personlig vän med flera av ministrarna och oppositionen. Jag kan verkligen tänka mig hur guld värd en sådan person är – han skojade själv om hur han inte behöver boka tid för möte, utan bara promenerar upp på kansliet när han vill få papper i ordningställda. Tydligen har det också gett resultat då många av Better Globes papper har iordningsställts på mindre än 3 månader, vilket kan ta åratal för andra som inte vet hur det fungerar.

På vägen tillbaka från trädplantagen vid Kiambre stannade vi till vid den lokala skolan i distriktet. Vi träffade vice-rektorn som var enormt lycklig över allt det jobbet som Child Africa och Better Globe hade gjort på skolan. Rino berättade om att han hade varit på skolan i början av året tillsammans med sin fru Julie och blivit helt förskräckt hur det hade sett ut.

Du kan själv se att nu efter reparationen så är det guld värt för dem medan skolan förmodligen med svenska mått mätt hade blivit stängd illa kvickt. Som sagt – helt olika verkligheter … :|

Dag 3. Besök på Kibwezi Mukuyu Farm

Idag vi fick vi en guidning av Jan Vandenabeele, den belgiske skogsexperten, på hans plantage i Kibwezi. Han startade farmen 2003 för att visa att det fungerar att ha odlingar även i så kallade semi-dry områden. Tanken med farmen är att den ska användas som test och träningsanläggning dit man kan ta bönder för att visa hur de kan odla även i dessa områden där det inte växer någonting i vanliga fall.

Det speciella med Jans farm är att han tillsammans med den belgiske experten Helmut Verllote, har tagit fram ett väldigt resurssnålt bevattningssystem, som genom olika sorters plastslangar vattnar träden utan att något vatten går till spillo.

Tanken är att vi i Better Globe ska kunna hjälpa bönderna med både ökad kunskap och samtidigt hjälpa dem att tillämpa kunskpen genom att ge dem möjlighet till mikrolån. Jag var för ett tag sedan skeptisk till vad man kan göra för den 1.5€ som går till mikrolånen i varje donationspaket som säljs. Jan berättade och visade oss hur man för t.ex. 3€ kan köpa vattenslang som hjälper till med bevattning, eller så kan man köpa en presenning och bygga en vattentank.

Det som verkligen är en insikt här nere i afrika är hur mycket stor skillnad väldigt lite pengar kan göra. En annan sak jag är väldigt imponerad över är hur allting är genomtänkt – jag brukar ju hävda att man sällan tänker tanken slut, men det har Jan och alla de andra i Better Globe här nere gjort. Allt ifrån hur små hålen skall vara i slangarna och hur länge vattnet ska stå på för att träden skall få bästa förutsättningar, till hur kunskapen sprids till lokalbefolkningen och interaktionen med dessa.

Något som jag också måste berätta om är frukten – vi fick smaka på både färskplockad papaya och cocktail-tomater som verkligen var som smakexplosioner i munnen. De smakar HELT annorlunda än våra…

Dag 4. Uganda och besök i Equator City

Den absolut starkaste händelsen hittills inträffade i lördags efter att vi flugit tidigt på morgonen till Uganda. Julie Solberg, Rinos fru, tog med oss från flygplatsen direkt till den lilla byn Equator City. Byn ligger, som namnet antyder, precis på ekvatorn.

Tidigare var detta bara ett hus och ett streck som inte utnyttjades till något speciellt. Efter att familjen Solberg köpt marken och lagt fram sina planer om att bygga upp en skola och en resort har det vuxit fram en hel by med flera hus och bodar.

Det som hände när vi kom fram till byn var att vi blev mottagna av Willy, den lokale Child Africa förståndaren och HELA byn med omkrets. Dessa hade ordnat en fantastisk mottagning enligt lokala seder med underhållning, tal och till och med mat. Det var denna mottagning som berörde mig väldigt, väldigt mycket.

Det är svårt att riktigt skriva om det – här träffade vi människor som verkligen inte hade nästan någonting och ändå visade de en sådan fantastisk glädje, genorisitet och framförallt tacksamhet. De bar kläder som tydligt syntes hade skänkts till dem från västvärlden med en sådan stolthet och glädje. Att där var hål i kläderna och skorna det gjorde ingenting. Att se att vissa barn inte ens hade skor, eller bara en sko och ändå verkade så tacksamma får en verkligen att fundera.

Det var väldigt rörande att se vilket välkomnande vi fick, framförallt Julie, hur de hade övat på sånger, danser och framträdande som verkligen genomsyrades av glädje. De sjöng om hur glada de var och det verkligen syntes att det var sant och de kände sig riktigt stolta över det de hade och gjorde. Att då samtidigt att tänka vilka problem dessa människor har och sedan tänka på det som jag uppfattar som problem hemma – får mig att verkligen skämmas.

Jag verkligen satt där och kunde inte hålla tårarna tillbaka, först för att jag tycke synd om dem, vilket jag insåg/inser att jag inte borde – för det hade de sannerligen inte velat. Utan jag tror det mer är för att jag inser att jag hade kunnat göra så mycket mer än jag gör. Att inse att jag för 29 € kan sponsra ett barn, att ombesörja så att det får mat och skolgång och jag har hittills valt att inte göra det för jag har tyckt att det är för mycket pengar eftersom jag redan har ett barn via SOS Barnbyar. Väldigt, väldigt pinsamt.

Under mottagning fick två par som var med på resan just träffa sitt fadderbarn och dess familj och där ägde ett par ögonblick rum, som jag aldrig lär glömma. Det första hur den här lille pojken inte förstod att paketet gick att öppna, utan bara trodde att det var en färgglad låda och hur hans ögon verkligen sken av lycka då Einar Formo och hans fru visade honom fotbollen som låg i med tillhörande fotbollsdress.

Den andra tillfället var när Einar berättade om att han hade pratat med pappan om vad de hade haft mest nytta av – först var det ett nytt hus för nu bodde de i en liten hydda, det andra var en säng för nu bodde och sov barnen direkt på lergolvet och de tredje var nät för skydd mot myggorna. Att samtidigt se tacksamheten i pappans ögon, som riktade sig även mot mig som inte gjort någonting kändes verkligen hemskt och extremt jobbigt.

Ett annat sådant ögonblick var när en äldre kvinna kom fram och verkligen ville tacka Julie för hennes arbete och hon berättade sin historia. Hennes son som kan ha varit i yngre tonåren hade tidigare gått och plockat majskorn från marken för att samla mat och pengar till familjen och de hade inte ägt någonting. Nu uttryckte de sin tacksamhet över att de hade fått hjälp av Child Africa. Pojken fanns nu i Child Africas program, precis som hans lilla syster och de hade även fått hjälp med ett ställe att bo. Att verkligen se vad detta hade inneburit för dem och vilken tacksamhet de kände gentemot Julie har jag inte sett tidigare.

Under arrangemanget bjöd de på mat och det blev också en sådan, för mig märklig situation – här är dessa människor som nästan inte äger någonting och så har de lagat sin bästa mat till oss med kött kokt i bananblad tillsammans med matoke (matbanan). Det var verkligen en fantastisk måltid som hade platsat på vilken svensk restaurang som helst. Det väldigt skumma var att sitta där och äta dennna, deras, mat samtidigt som de stod utanför salen och tittade på oss medan vi åt.

En sista sak som jag vill berätta om som var ganska kul var att efter en stund vågade de mindre barnen sig fram till oss och satt vid våra ben och tittade på föreställningen av lokala danser och sånger samtidigt som de var väldigt fascinerade av oss. Flera små väldigt söta flickor och pojkar satt och lekte med håret på mina ben som för dem måste ha varit väldigt märkligt.

Dag 6. Bussresa till Kabale, Uganda

Denna dagen tillbringade vi största delen på bussen för en resa från Kampala (Ugandas huvudstad) ner till Kabale som ligger sydvästra delen av Uganda. Trots att sträckan inte var mer än kanske 40 mil kunde vi inte köra med en högre medelhastighet än cirka 40km/h på grund av den dåliga kvaliteten på vägarna.

Trots att vi var på bussen i mer än 11 timmar ägde två händelser rum som jag inte lär glömma. Den första var att vi såg en tankbil som hade krockat med en ko. Vi trodde inte våra ögon när vi såg vad som skedde sedan – någon i lokalbefolkningen öppnade kranen till tankbilen så att dieseln rann ner i diket. Sedan samlades flera människor för att försöka få över dieseln i sina vattendunkar. Sedan åkte bussar som vår förbi i fullfart – jag vågar inte ens tänka tanken vad som hade kunnat hända om en gnista hade hoppat…

Först förstod vi inte hur något sådant kunde ske – men med tanke på att de tjänar mellan 300-800 SEK per månad, en dunk rymmer cirka 25 liter och dieselpriset är samma som här – 14 SEK så förstod vi. Lyckas de fylla en dunk med diesel så har de tjänat en månadslön. Det går inte att föreställa sig den fattigdom att de tar sådana risker för dessa pengar…

Den andra incidenten var mer komisk än den förra som bara är hemsk. Det var att kylaren i vår buss gick sönder vilket gjorde att vi fick stanna till längs vägen (trots att chaffören ville åka vidare). Det måste harvarit en oerhört rolig syn för förbipasserande – här satt 20 Mzungus (”vitingar”) utanför en buss in the middle of nowhere… :)

Dag 7. Paradmarsch till Child Africa-skolan

Denna dag inleddes med en parad till Child Africa skolan i Kabale. Vi träffades nedanför hotellet och tågade genom i princip hela staden tillsammans med skolans elever, en orkester, elevernas föräldrar, den lokala länsherrarna och dessutom med Ugandas finansminister och turistminister – där det senare innebar poliseskort.

Väl på skolan blev vi underhållna av barnen som dansade och sjöng. Det som verkligen träffade mig i hjärtat var den genuina lyckan och tacksamheten som barnen visar – hur de sjunger om sina framtidsdrömmar. För precis som barnen hemma så har de också drömmar om att bli läkare, advokater och piloter.

Det är svårt att kryssa mellan de olika känslorna – hemma brukar jag predika att allt är möjligt – det är bara att vara villig att göra arbetet. Här nere finns massor av människor som är villiga göra arbetet, men som inte har möjligheten. Att se nivån av engagemang som barnen visar här går inte att beskriva.

De går i skolan mellan 0730-1700 och av de 200 barnen på skolan går bara 50 på internat. De resterande kommer från bergen intill, vilket innebär att de flesta av barnen har mellan 1-2.5 timmars promenad till skolan. Det betyder att de går hemifrån 5 på morgonen, långt innan det ens börjar bli ljust och samma sak på kvällen, samt att de har läxor varje dag.

Vi var på skolan större delen av dagen och tyvärr blev jag under eftermiddagen riktigt förbannad en skitsak egentligen. Alla höll tal inklusive finansministern – han höll ett väldigt låååångt tal. Eller sanning att säga egentligen – han höll inte så långt tal, tolken till luganda gjorde det långt. Så långt att nästan ministern blev arg på tolken och avbröt honom flera gånger. Iaf. jag filmade i princip hela talet – 40 minuter långt, och när han kommer till det väsentliga – att han pratar om Better Globe och Child Africa och vikten av arbetet de lägger ner, hur trädplanteringen bidrar till landet – ja då blir mitt minneskort fullt så jag inte får med det. Det helt galna är att även de andra som filmade missade slutet på grund av batter eller bandbrist. Vi filmade alltså 30 minuter av nonsens för att missa det mest väsentliga…. :|

Jag tror delvis detta även berodde på viss trötthet och att hjärnan i vissa fall började blockera ut saker för där var vissa situationer som var lite jobbiga. T.ex. fick Einar, VD på Better Globe, en höna som present av en familj. Det blev nästan en absurd situation – där står han med en höna som han knappt vet vad han ska göra av – vi skrattar för det är så humoristiskt, julie säger till honom att ta emot den och pappan ser förvånad ut. Senare fick vi veta att får man sådana gåvor från dem så måste man ta emot dem då det annars uppfattas som att gåvan inte är fin nog och att de då måste lämna något finare nästa gång. Vi misstänker även att Julie sedan brukar fixa så att de får tillbaka något av motsvarande värde…

Dag 8. Återbesök på skolan och besök på Lake Bunyoni

Dagen började med att vi åkte ut och tittade på den fantastiska sjön Lake Bunyoni med alla dess öar och halvöar – men det är inte det som jag tar med mig från denna dagen.

Under eftermiddagen åkte vi nämligen tillbaka till skolan. De flesta av oss som inte hade sponsorbarn innan, pratade nämligen med Julie under gårdagen att vi gärna ville hjälpa till och bidra. När vi kom till skolan ägde nog resans mest jobbiga händelse rum.

Vi kom in på skolgården och där hade skolrektorn radat upp alla barnen som saknade sponsor idagsläget. Tanken var att de som ville kunde välja vilka barn som de ville sponsra. Det går inte föreställa sig situationen ur något perspektiv och jag har inte riktigt smält den än. Det är flera tankar som rusar genom ens huvud:

  • Det känns nästan som man sitter där och bestämmer vem som ska få hjälp eller inte. Fast å andra sidan så innebär det kanske inte så stor reell skillnad för barnen eftersom de faktiskt redan går på skolan och har finansierad skolgång, bara det är det är Child Africa som finansierar det. Genom att nu välja dessa barnen så får Child Africa möjlighet att hjälpa ytterligare barn.
  • Nästa tanke som slår en är – dessa barnen är verkligen väluppfostrade och väldigt tacksamma och osjälviska vilket gör att de förmodligen gläds åt varandra – även om de inte blev ”valda” idag. Det vill säga att det egentligen bara är mina referensramar som gör hela situationen jobbig.
  • Andra resonemang som går genom är hur verkligen priviligerad man själv är. Hur kan man motivera sin egen livsstil för dessa barnen som nästan inte har någonting. Hur många gånger har man inte hört resonemang kring att ”jag kan ändå inte göra någon skillnad”, det är verkligen bullshit – här kan man verkligen göra all skillnad i världen för en person.

Tillslut fick åtminstone 10st barn egna sponsorer och det är verkligen helt osannolika historier dessa barnen bär på. Det är svårt att inte tycka synd om dem, men det är som min sambo säger – det handlar inte om att tycka synd om dem, utan det handlar om att glädjas och ta vara på den möjlighet de har fått nu. Jag kan däremot ändå inte låta bli att beskriva några av barnens historier.

  • Där var t.ex. en 10-årig flicka som för två år sedan hade blivit våldtagen av tre män och som efter det traumat slutat att prata med människor. Paret som valde att sponsra henne hade med sig lite kläder och ett par skor. När hon fick dessa sakerna verkligen sken hon upp, hon hade aldrig någonsin haft skor eller ens strumpor på sig. Det hemska var också att hon var tvungen att lämna de här sakerna på skolan, för om hon tog dem med sig hem så hade mamman med största sannolikhet sålt dem för att få pengar.
  • En annan historia är blyg 14-årig pojke som stog längst bak och tittade i marken. Han hade börjat gå i skolan men sedan hade behövt lämna den för att det inte fanns pengar för honom att gå i skolan och hans föräldrar var så fattiga att de inte ens hade mat för dagen. Han hälsade inte ens på dem för där fanns inget att besöka. Nu hade han fått komma tillbaka, men han har tappat två När han svarade på frågan vad han behövde mest, så var svaret kläder och skor, och efter tag kröp det även fram att en madrass hade inte varit så dum. Idag sov han på en vassmatta och en filt han hade lagt på bjälkarna i en våningssäng.

Det går inte att föreställa sig hur nätterna måste vara, vi sov på ett av de bästa hotellen i staden och när vi vaknade på morgonen, i en ordentlig säng med 3 olika täcken så var det inte ovanligt att man frös lite. Här sov han under tunna militärfiltar helt oskyddad. När man sedan reflekterar över att en madrass, med filtar, lakan och liknande kostar mindre än 650 SEK så känns det hemskt.

Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst för det tar verkligen inte slut. För att försöka fokusera på något annat så kommer jag inte heller glömma leendena på barnens, föräldrarnas och lärarnas läppar när vi delade ut de kläder, skor och saker vi hade med oss. Att se en sådan tacksamhet för en gammal t-shirt eller fotbollar som jag och min sambo hade med sig är nästan overklig.

Jag och min sambo valde att sponsra en lite äldre tjej, Barbara, som gärna ville gå på universitetet. Skolan i Uganda kostar cirka 3.000 SEK per termin vilket skall sättas i relation med att en genomsnittlig måndaslön är cirka 500 SEK. Det säger sig självt att det är väldigt få som får möjligheten att studera vid universitetet. Jag tror nämligen på att om där ska ske någon bestående förändring så måste det komma genom människorna på plats.

Dag 9. Besök i ett väldigt fattigt hem

Denna näst sista dag åkte vi tillbaka till Kampala, huvudstaden, varifrån vi skulle flyga tillbaka till Europa. Innan dess passade vi på att hälsa på den lilla flickan Promise och hennes familj. Det var tragisk historia som nu fått ett lyckligt slut.

Promise fick bli iväglämnad av sin mamma för att det inte fanns någon möjlighet att försörja henne. Hur Promise klamrade sig fast vid hennes kjol och inte ville lämna henne varje gång mamman kom på besök och grät hejdlöst.

Tillslut fick denna historien ett lyckligt slut genom att Better Globes systerorganisation , Child Africa, som ordnade en sponsor som gjorde att Promise fick komma tillbaka till familjen. Jan-Tore, sponsorn, hjälpte även familjen att bygga dem ett eget hus vilket gjorde att hela familjen nu är på grön kvist med en egen landbit. Ett lyckligt slut som verkligen visar att vi här i västvärlden med små medel kan göra all skillnad i världen för andra människor som inte är lika lyckligt lottade.

Dagen innan besökte vi ett annat fattig hem med en äldre kvinna som aldrig druckit rent vatten i hela sitt liv.

Relaterade artiklar


Ansvarsbegränsning: Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Samtliga analyser och all annan information som tillhandahålls lämnas uteslutande i informationssyfte, för allmän spridning, och ska under inga förhållanden användas eller betraktas som rådgivning, uppmaning eller rekommendation för att köpa eller sälja aktier eller andra finansiella instrument. Åsikter och analyser som presenteras är personliga och informationen ska inte ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Du bör inhämta råd från andra rådgivare och basera dina investeringsbeslut utifrån egen erfarenhet. RikaTillsammans frånsäger sig därmed ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av analyser, dokument och övrig information som härrör från RikaTillsammans. Läs mer i de fullständiga villkoren.

Kommentera

Endast en kommentar till denna artikel:

  1. Vit pil

    Kenya är ett bra land rent köpkraftsmässigt såg jag nu precis när jag kollade valuta skillnader. 10 öre kostar en kenyansk shilling. 10 ggr mer köpkraft dvs.

    Vore nästan vettigt att flytta till Kenya och leva rikt liv. Tänk er själva att få en miljon villa för knappa 100.000 kr. Eller en riktig mångmiljon villa för 1 miljon kr.

    Tänk sedan på hur mycket mat ni skulle kunna få för 2000 kr i månaden (läs: 20.000 kr i matvärde varje månad i Kenya). Snacka om lyx. Med lite pengar i Kenya skulle man kunna både leva lyxigt och kunna bidra en massa till uppbyggnaden av landet.

    Ekvationen: Man tjänar pengar i ett land som Sverige och USA, spenderar samma pengar som kenyanska shilling i Kenya.

    Räkna bara på möjligheterna. Tjänar ni idag 10.000 kr netto varje månad så är det motsvarigheten till 100.000 kr i Kenya. Min mun dreglar.

    Vi ses allihopa. Har fullt upp, men ville bara bidra med den trevliga nyheten som jag tycker alla vettiga investerare bör ta del av. Om så bara i form av köp av valuta certifikat. Kenya kommer vara del av framtiden. Ni kan nu köpa valutan till kraftig rabatt, passa på.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Mathias

Få månadens bästa tips och artiklar!

Få de bästa tipsen, videoklippen och artiklarna från bloggen
till din mejl ungefär en gång i månaden. Tack! /Jan :-)

Genom att prenumerera godkänner du villkoren för nyhetsbrevet. Du kan avsluta när du vill.