Bokrecension: The death of money av James Rickards

Om guld, inflation, deflation, centralbanker, IMF, den nya världsvalutan och annat som pågår när vi tittar på TV

Jan Bolmeson

17 augusti, 2014

Boken ”The death of money” är uppföljaren till James Rickards bok ”The currency wars” från 2011. Bokens huvudtema är ganska rakt på – det nuvarande monetära systemet är ohållbart och kommer kollapsa. Det är bara en fråga om när det kommer ske. Bokens apokalyptiska titel till trots tyckte jag den var mycket intressant.

Boken som släpptes i april 2014 är extremt aktuell och tar avstamp i att vi i nuläget inte har löst finanskrisen som uppstod 2008 och att vi befinner oss i ett läge precis mitt mellan inflation och deflation – och att båda är lika farliga. Den centrala tesen i boken är att centralbankerna föredrar inflation – t.ex. är den svenska riksbankens uttalade mål att inflationen ska ligga på 2 % per år – men att de har extremt svårt att få till inflationen. Förra året skrev jag en artikel om riksbanker och inflation här.

Inflation bra för staten. Deflation bra för oss (om du inte är belånad).

I grunden handlar det om att centralbankerna (och därmed även staterna) föredrar inflation framför deflation (motsatsen) eftersom:

• Statsskulden minskar. Eftersom alla länderna idag är belånade och måste betala ränta så minskar räntekostnaden och skulden om inflationen gröper ur värdet. T.ex. en inflation på 2 % halverar en skuld i reala tal på 35 års sikt.
• Man kan minska anslag utan att det märks. Det här är noterbart i Sverige t.ex. med försvaret. Politikerna säger att de får lika mycket som tidigare, men om det blir 2 % mindre värt för varje år så betyder det att anslagen har i reala tal minskat samtidigt som det nominella beloppet är samma.

På samma sätt ställer deflation (motsatsen till inflation) till det för stater – deflation gör att pengarna ökar i värde istället för att minska – vilket leder till:

• Risken för konkurs ökar hos konsumenter (tänk bostadsbubblan i Sverige), företag och inte minst hela länder. Om skulderna ökar i förhållande till BNP kan förtroendet hos långivare minska, vilket leder till att de önskar högre räntor, vilket leder till värre budgetunderskott, högre skulder, högre ränter och till slut konkurs.
• Större risk för bankerna – om värdet på pengar ökar, då ökar även värdet på skulderna – vilket i första steget gynnar bankerna (skulderna som andra har till dem ökar) men precis som i scenariot ovan så blir skuldbördan till slut för stor och många låntagare kommer inte att kunna betala, vilket kommer att drabba långivarna. Sätt det i sammanhang att banker lånar ut samma 100-lapp många gånger om, så räcker det att en eller några inte kan betala tillbaka för att bankerna ska få enorma problem.
• Påverkan på skatterna –  i korthet handlar det här om köpkraft och att det är svårt att beskatta sjunkande priser. Om vi tar ett scenarion med en person som tjänar 100 kr och lever i två världar – en med inflation på 5 % (A) och en med deflation 5 % (B). I (A) är priserna konstanta och lönen höjs med 5 kr. I (B) sänks priserna med 5 kr och lönen höjs inte. Sätt ur arbetarens perspektiv är båda scenariona likvärdiga. Dock inte ur statens. Säg att staten kan beskatta lönehöjningen med 40 %  och arbetaren behåller 60 %. Det betyder att staten har fått in en högre skatt och arbetaren lever i upplevelsen av högre inkomst även om hen sannolikt är värre på det på grund av inflationen. Staten tjänar på det – mer skatt och lägre skuld. I scenario (B) kan staten inte beskatta att varorna har fallit i pris (pengarna har ökat i värde) och därmed hamnar vinsten hos arbetaren och staten lever med en mindre inkomst och ett högre värde på sin skuld. Det är svårt att beskatta kapitalinkomster om inte det nominella värdet på dem ökar.

Det här är några anledningar till att en (belånad) stat alltid inflation före deflation. Deflation är bra för medborgarna men dåligt för staten och vice versa.

Finansiell krigföring, centralbanker och bubblor

Bokens första del handlar till stor del om författarens arbete med de amerikanska underrättelsetjänsterna och deras simulationer av finansiell krigföring. Även om dessa kapitel inte är väsentliga för bokens budskap, gillade jag som gammalt Clancy-fan dessa väldigt mycket. De ger en inblick hur finansiell krigföring går till och hur det har använts mot t.ex. Iran och Syrien. Det ger också en förståelse för det som pågår i detta nu med de finansiella sanktioner som skickas fram och tillbaka mellan EU, USA och Ryssland. Samtidigt som det också ger en bakgrund till varför Ryssland, Kina, Indien och många andra länder skapar egna motsvarigheter till t.ex. IMF.

Nästa kapitel i boken behandlar påbörjar analysen av centralbanker såsom den svenska riksbanken. Hans poäng är ganska tydligt; central planering fungerade inte för Sovjetunionen och det kommer inte fungera för riksbankerna på sikt heller. Problemet handlar till stor del om att bankerna förlitar sig på teoretiska modeller som inte fungerar i verkligheten och fattar kortsiktiga beslut på bekostnad av långsiktiga. Det i sin tur leder till osäkerhet vilket gör att ekonomin inte återhämtar sig eftersom människor inte vågar satsa då förutsättningarna och reglerna konstant ändras.

Låga räntor (gäller även i Sverige) leder till att investerare tar oproportionella risker i jakt på avkastning. Varken småsparare eller fondförvaltare godtar en 0 % avkastning över tid och istället söker sig pengarna till de mest tillgängliga investeringarna. I vårt fall aktie- och fastighetsmarknaden. I dessa blåses enorma bubblor upp. Bubblor som förr eller senare kommer att smälla. I Sverige korrigerades inte bostadsmarknaden som i USA 2008, utan här har prisökningarna fortsatt med oförtruten kraft – medan i USA har bostadspriserna börjat öka igen, men inte av fundamentala orsaker.

Kina, EU, PIIGS- och BELL-länderna

Nästkommande tre kapital berör olika geografiska och ekonomiska områden. Rickards går genom Kina, EU, PIIGS-länderna och sedan även BELL-länderna och tittar på deras ekonomiska situation. Jag tyckte den här genomgången var spännande, då jag inte funnit den sammanfattad på det här sättet tidigare.

Man får vara med på en genomgång av Kinas historiska resa med centraliseringar och decentraliseringar i jämna vågor. Han gör en talande jämförelse – i USA står konsumenterna för 71 % av utgifterna i förhållande till kinsernas 35 %. På samma sätt är utgifterna för investeringar 13 % i USA och absurda 48 % i Kina. Det går väl i linje med många rapporter från Kina där man har förbyggt sig och det finns hela spökstäder. Förlorarna är i båda länderna medelklassen. Så länge deras sparande ger negativ avkastning kommer de att söka sig till högrisk investeringar som investerar i bubblor.

Till skillnad från de flesta amerikanska författare har han en positiv bild av EU och argumenterar för att Euron kommer att överleva och är positiv till den utvecklingen som PIIGS-länderna – speciellt Grekland – har haft. Han ger Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, en känga och visar att lönerna föll 22 % i Grekland utan de lämnade euron och att Grekland numer attraherar kapital.  Med det inte sagt att EU är utan problem – t.ex. gemensamma ekonomiska regler, att de flesta länderna inte följer de budgetramarna etc – men med utvidgningen till nya länder kan det ändå ge en ljus framtid.

Han gör sedan en jämförelse mellan BELL-länderna (Bulgarien, Estland, Lettland och Litauen) som svalde den beska medicinen i samband med finanskrisen och gjorde det som de flesta andra länder borde ha gjort – accepterade minskad BNP, sänkte lönerna, drog ner kostnaderna och hade det allmänt tufft under 1-2 år och nu är på väg upp igen med en stabil och real tillväxt. Det i kontrast med PIIGS-länderna (och USA) där man tryckte mer pengar, försöker devalvera och låtsas att problemet ska försvinna av sig självt och fortfarande inte har löst något fundamentalt.

Han sammanfattar Ryssland och den ryska ekonomin på ett fantastiskt sätt:

”The Russian economy is best understood as a natural-resource-extraction racket run by oligarchs and politicians who skim enormous amounts off the top and reinvest just enough to keep the game going.”

Något som vi ser med den pågående Ukrainakrisen där ukrainarna försökte göra sig av med oligarkerna och de korrupta politikerna.

Definitionen på pengar och staters investeringar

Kapitel 7 i boken är intressant då han går genom meningen med pengar. Den klassiska definitionen på pengar är:

• ”Store of value” – det vill säga att pengar ska bevara sitt värde, man ska kunna spara dem och använda dem senare till samma värde.
• ”Medium of exchange” – det vill säga att man ska kunna byta pengar mot annat av värde som t.ex. en produkt eller tjänst.
• ”Unit of account” – det vill säga att det är en mätbar enhet som kan användas för att värdera t.ex. tillgångar, skulder och göra beräkningar.

Rickards går genom dessa och diskuterar frågor såsom; ”Är guld pengar?” eller ”Är bitcoin pengar?”. Han ger också en intressant perspektiv – nämligen att vi redan idag är på en sorts guldstandard eller guldmyntfot. Hans argument är att vem som helst kan köpa guld och använda det för att lagra värde. Det är verkligen inte i statens, politikernas eller riksbankernas intresse att vi gör det. Han går också noga genom de anledningarna till varför det inte ligger i staternas intresse till den milda grad att det i dag är en dåligt bevarad hemlighet att staterna manipulerar guldpriset.

I kapitlet går han genom de enda investeringar som stater bör göra. Dessutom endast under förutsättning att investeringen uppfyller de tre kriterierna: (1) Endast staten har kapacitet att göra, (2) staten har råd att göra det och (3) det ger en positiv avkastning. På det här sättet sågar han i princip alla de ”satsningar” som de flesta länder har gjort sedan finanskrisen 2008. Särskilt som han argumenterar att många av investeringarna har gått till det som vi i Sverige kallar för särintressen – som aldrig kommer att återbetala sig. En god svensk jämförelse är satsningen på etanolbilar. Exempel på framgångsrika tidigare investeringar är t.ex. Internet.

IMF – Internationella Valutafonden

I det åttonde kapitlet fick jag verkligen lära mig vad IMF är för något och hur de arbetar. Verkligen matnyttigt och faktiskt lite skrämmande. Han går genom hur IMF numer är den ”lender of last resort” det vill säga den organisation som kommer att stiga in när världens centralbanker inte längre kommer att kunna rädda sina egna ekonomier. De är den ultimata backupen. På sistone har IMF i hemlighet fått tillåtelse att börja agera som en bank, genom att t.ex. få låna ut mer pengar än den har även om det i dagsläget ”bara” är i förhållande 3:1 dvs långt mycket mindre än andra banker. I nästa kris är IMF den enda banken som kommer ha en hyfsad balansräkning.

Han målar även upp ett spännande porträtt av Dr. Min Zhu som är vice ordförande i IMF. Det som är spännande med honom är att han kan både det västerländska och det kinesiska systemet på nära håll. Som Rickards uttrycker det – ”To meet Dr. Min Zhu is to see the future of global finance”. Zhu är också en av få ledande ekonomer som ser den nuvarande ekonomiska krisen som strukturell och inte cyklisk, vilket har en del stora förvecklingar. Särskilt den att trycka mer pengar inte fungerar.

Den finansiella krisen handlar inte om något som kommer att gå över av sig självt, utan den beror på strukturella förändringar såsom demografi, teknologi och vårt samhälle. Varken Sverige, USA, Japan eller Kina får en yngre befolkning, vi kommer inte att få miljontals nya arbetare över en natt, antalet människor som är beroende av bidrag kommer inte att minska över tid och inte heller kostnaden för t.ex. hälsovård.

Han visar också på hur IMF arbetar mot att få en ny världsvaluta SDR som ska vara knuten mot en korg av andra valutor där t.ex. den kinesiska yuanen kommer få mer vikt. I nästa kris kommer det här bli tydligare.

Om guld – guld är inte en investering

Han har en fantastisk diskussion kring guld som jag nog uppskattade mest i hela boken. Han definierar och pratar om guld som den ultimata sortens pengar. Han argumenterar mot den vanliga uppfattningen att guld är en råvara eftersom den sällan konsumeras (få industriella tillämpningar) och smycken inte heller är konsumtion utan bara en annan form av guldet. Det vill säga att guld i princip endast är en värdebevarare (”store of value”).

Han lyfter sig också över den på nätet pågående debatten mellan fundamentalisterna (nationalekonomer födda efter 1950) som påstår att guld är en barbarisk relik från förhistoriska tider och de andra konspirationsteoretiker på Zerohedge som påstår Fort Knox egentligen är tomt och ersatt av målade tungstenstackor.

Han argumenterar för att guld har några unika egenskaper. För det första är rent guld av samma kvalitet alltid, till skillnad från t.ex. olja, vete eller dimanter. På grund av sin renhet, enhetlighet, brist och formbarhet finns det inget motsvarighet till guld. Guld har varit pengar sedan urminnes tider.

Vidare förklarar han också vad guld inte är. Han börjar med att guld är inte ett derivat. Det vill säga att handla guld via fonder på börsen eller ”papper” som det brukar kallas är inte att handla guld. Vad man då handlar är ett kontakt på guld och då får man hel hop med andra risker på köpet. Läs mer i min artikel: ”Allt guld är inte skapat lika”.

Men det var nästa påstående som nog var min stora behållning från boken. Nämligen att guld är inte en investering. En investering antyder att där bör finnas en risk och en avkastning som belöning för risken. Rickards hävdar att guld är inte en investering eftersom det är riktiga pengar och därmed per definition inte har någon risk.

Problemet argumenterar han är att media rapporterar guld felaktigt för att vi sedan länge är uppväxta med att våra pengar – dvs. svenska kronan – är det som är pengar och inte guld. Den korrekt benämningen borde snarare vara ”valuta” och inte pengar. Man rapporterar guldpriset med kommentaren att idag har guldpriset rört sig x kr upp eller ner. Men tänk om man vände på det och utgick från att guldet var det som var konstant. Det vill säga att man rapporterade om hur kronan eller dollarn rör sig mot guldpriset. Att man istället säger att idag ger kronan så mycket mer eller så mycket mindre guld än det gjorde dagen innan.

För mig var det här en ögonöppnare. Han fördjupar de här resonemangen djupare och för mig var det här kapitlet värt hela boken.

Vägskälet som vi kommer att välja fel i

De sista två kapitlena handlar om vägskälet som vi står i och som vi av politiska anledningar kommer att välja fel i. Det är idag ganska accepterat att centralbankerna och regeringarna manipulerar de olika marknaderna både direkt och indirekt. Där pågår massiva och helt värdelösa satsningar som är politiskt befogade men inte ekonomiskt. Exemplet han tar är den kommande amerikanska bubblan i studielån. En mindre variant som vi har i Sverige idag också där vi ger lån till utbildningar som inte leder till några jobb. Andra exempel är de kinesiska spökstäderna och uppblåsta börserna.

Anledningarna till att vi kommer att välja fel beror framförallt på att våra politker inte har kraften att stå emot lobbyister och de starka krafter (läs: t.ex banker) som vill bibehålla status-quo samt att vi underskattar komplexiteten i systemen. Man blandar många gånger ihop något som är komplicerat med något som är komplext. En bil kan vara komplicerad att bygga ihop för den består av tusentals delar, men den är inte komplex för det finns ett recept på hur man bygger ihop den.

I ett komplicerat system anpassar sig inte delarna efter varandra i realtid och bilen kan plötsligt inte bli ett flygplan som flyger i väg. I komplexa system påverkar olika delar varandra kontinuerligt, vissa är autonoma, andra inte medan vissa är förbundna och interagerar. Det ger att utkomsten från ett komplext system kan bli i princip vad som helst eftersom antalet möjligheter är i princip oändligt. Det är därför som experter alltid står som fågelholkar efter att en finansiell kris har inträffat.

Rickards använder metaforen lavin. Det är helt omöjligt att veta vilken enskild snöflinga det är som påverkade vilken annan snöflinga som i sin tur startar hela lavinen. Precis som en finansiell kris som 2008. Det enda som han påstår att man kan säga är att en lavin är sannolik. Han skriver också att eftersom riksbankerna utgår från teoretiska modeller underskattar man vikten av mjuka värden såsom förtroende, rädsla och panik eftersom det inte går att modellera en enskild investerare än mindre en hel marknad.

Tre scenarion och sju indikatorer att hålla utkik efter

Tillsammans med kapitlet om guld så tyckte jag att hans sammanfattande kapitel var det mest värdefulla. Han använder metaforen att vi idag befinner oss i det läget som vatten är precis innan det börjar koka och blir till ånga. Det bubblar som tusan men det är varken lugnt vatten eller ånga.  Både vatten och ånga riktiga tillstånd om än med olika dynamik, men eftersom vi befinner oss mitt mellan dessa är det hela havet stormar. Något kommer att hända (lavinen kommer att utlösas) men ingen vet riktigt hur, när eller på vilket sätt.

Han beskriver att det sannolikt kommer utspela sig enligt ett av följande scenarion:

• En ny världsvaluta i form av SDR – Vi kommer att råka ut för en förvärrad variant av en global likviditetskris (jmf. 2008) där IMF kommer att behöva rycka in och introducera SDR som en ny världsvaluta under loppet av några månder. Ett sådant scenario kommer sannolikt vara högst inflatoriskt.
• Global variant av en guldstandard – en återgång till en global guldstandard för att återskapa förtroende för finansvärlden av nödvändighet. Det kommer inte ge att vi handlar med guldmynt utan att t.ex. dollarn eller SDR:en knyts mot gulder. Det här kommer också vara ett inflatoriskt scenarion.
• Global social oro – det här ett scenario till följd av att befolkningen inser att de har blivit lurade på sina besparingar i form av minskade bidrag, besparingar som försvunnit i hyperinflation, arbetslöshet till följd av konkurser, förlorat förtroende och så vidare. Eftersom det här sannolikt kommer att överraska regeringarna (jmf. arabiska våren) så är svaret förmodligen ganska förutsägbart med en ökad kontroll och där man byter frihet mot säkerhet (någon som känner igen sig? NSA?)

Eftersom man inte kan förutsäga framtiden handlar det om att hålla utkik efter varningstecken och indikatorer. Han identifierar sju olika indikatorer:

1. Priset på guld – i skrivande stund ligger priset på guld på ca 1300 USD/oz eller ca 290 kr/g i svenska kronor. Om vi får en plötsligt rörelse på guldet på uppemot 2500 USD/oz (ca 570 kr/g) så är det sannolikt inte en bubbla utan ett tecken på att en panik har inletts och att staternas manipulation av guldpriset inte längre fungerar. På samma sätt om vi får se en sättning av guldpriset ner mot 800 USD/oz (ca 230 kr/g) så är det sannolikt ett tecken på deflation som kommer vara förödande mot belånad investerare (banker) i alla andra tillgångsklasser.
2. Fortsatt guldköpande av centralbankerna – om centralbankerna fortsätter att köpa guld, framförallt den kinesiska riksbanken, så är det ett tecken på inflation. Särskilt om den kinesiska centralbanken under 2014 eller 2015 officiellt deklarerar att den äger över 4 000 ton guld. Anledningen kan vara en positionering inför en kommande världsvaluta som på olika sätt är kopplad mot guld.
3. IMF reformer – om IMF t.ex. annonserar att den kinesiska yuanen ökar sin andel i valutakorgen som är kopplad mot SDR är det ett tidigt tecken på ökande inflation. Andra tecken är t.ex. finansiella produkter såsom lån eller obligationer som ges ut i SDR eftersom det är tecken på en accelererad utrullning av SDR som en ny världsvaluta.
4. Misslyckande med att reglera banker – om man misslyckas med de regleringar som man nu försöker genomföra främst i USA och EU på grund av banklobbyn. Det kommer leda till en ny och större finanskris än den 2008 och denna gång kommer inte centralbankerna rädda situationen. När paniken inträffar och alla kommer försöka dumpa tillgångar för att få tillbaka sina likvider kommer deflation att inträffa som snabbt sedan kommer följas av inflation när IMF kommer att pumpa ut SDR.
5. Frekventa systemkrascher – det femte symptomet kommer vara mer frekventa krascher såsom blixtkraschen 6/5 2010 då Dow Jones föll med över 1000 punker på några minuter eller när Nasdaq tvingades stänga i augusti 2013. Rickards hävdar att man bör titta på de här händelserna som konsekvenser av ett komplext system snarare än att avfärda dem som unika, osannolika och oväsentliga händelser. För förr eller senare kommer en sådan här händelse vara den tändande gnistan.
6. Slutet på QE och Abenomics – när den amerikanska och japanska centralbanken pratade om och slutade att pumpa in pengar i marknaden ledde det snabbt till att marknaderna sjönk (deflation). Marknaderna har idag vant sig vid det ständiga inflödet och förr eller senare när man kommer att sluta (om man kommer att sluta) så kommer det leda till antingen inflation eller deflation eller både och inom ett kort tidspann.
7. Kinesisk kollaps – det sista tecknet enligt Rickards är en kollaps av den kinesiska ekonomin. Eftersom Kina inte alls är lika sammankopplad med resten av världen kommer det mest att vara en inhemsk affär initialt. Men det som kommer att hända kort därefter är att den kinesiska regeringen kommer att använda sina besparingar för att täcka upp bankernas och investerarnas förluster samt att man kommer att devalvera sina valuta för att komma igång med sin export. Det i sin tur innebär att den kinesiska deflationen kommer att mötas med den amerikanska och japanska inflationen vilket kommer innebära att alla länderna kommer att börja trycka nya pengar för att inte vara på den förlorande sidan – vilket är startskottet för ett finansiellt krig (vilket pågår lågintensivt redan idag). Fantastisk artikel på ämnet finns hos bloggen Jordholmen här och här.

Rickards är också tydlig med att alla tecken inte behöver ske i ordning eller överhuvudtaget. Vissa kan påverka, starta eller till och med skjuta upp övriga. När de dock inträffar bör vi investerare vara förberedda på de följder som vart och ett av dessa scenario innebär.

Mina sammanfattande tankar

Jag måste säga att jag verkligen gillade boken. Jag ska inte heller sticka under stol med att det är en bok som inte var helt lättläst, men den är långt ifrån akademiska böcker som Pikettys bok eller Reinhart/Rogoffs böcker. Man klarar hänga med även om man inte har en utbildning i nationalekonomi, även om jag misstänker att det hade hjälpt. Det som jag gillar är att han citerar mycket, har en lång källförteckning och ger både ris och ros när så förtjänas – spelar ingen roll om du är nobelpristagare i ekonomi eller inte.

Det som är uppfriskande är att han inte är lika konspiratorisk som t.ex. många av författarna på Zerohedge är vilka till slut blir svåra att ta på allvar. Det gör boken dessutom än mer imponerande eftersom han bygger sin argumentation övertygande även om den baseras på officiella (eventuellt manipulerade) siffror och får fram sin poäng ”death of money” oavsett. Imponerande.

Det som jag också gillar är att han skriver utifrån egen erfarenhet i många situationer – han känner och har träffat människorna som beskrivs, han lever och har levt större delen av sitt liv i finansbranschen och baserar sin argumentation på verkligheten snarare än akademiska modeller med en doktorsexamen i bagaget.

En helt klart läsvärd bok om man gillar den här (låånga) artikeln!

Relaterade inlägg

• Mina erfarenheter av olika sätt att köpa och investera i guld och silver
• Allt guld och silver är inte skapat lika…
• Inflation – statens ultimata illusion som gör dig fattigare när du tror att du blir rikare
• En bubblas viktigaste faser