Det är svårt att lära sig nya saker och se snygg ut samtidigt

En delning och historia om att lyckas missa

Att mästare inte skapas på turneringar utan på träning är något som jag brukar säga ofta. Det är sällan någon blir en stjärna över en natt, utan det är på träningarna när ingen ser som mästarna danas. Det är därför jag från tid till annan tycker att det är viktigt att berätta när saker och ting inte fungerar.

2014 har verkligen varit ett väldigt framgångsrikt år för mig på många sätt. Men det är sällan jag, eller andra, delar med sig när det inte fungerar eller när man är nybörjare. När man sedan tittar på det utifrån så ser man sällan hela resan eller ansträngningarna, utan man visar upp det färdiga resultatet.

Jag blev väldigt varse det här förra veckan. För ett par veckor sedan anmälde jag mig nämligen till en utbildning för att ta jägarexamen. Det är något som ligger helt utanför min komfortzon samtidigt som det är mycket som tilltalar mig med det. Det ger mig en möjlighet att vara ute i naturen, det ger mig ett annat sammanhang, nya bekantskaper som jag annars inte umgås med och går i linje med min ambition att köpa skog även här hemma.

Däremot finns det en anledning till att jag är läste teknisk fysik och känner mig mer hemma med en dator och en bok än med ett gevär i handen. På de praktiska proven lyckades jag med konststycket att vara absolut sämst i min grupp. Jag lyckades varken med hagel- eller kulprovet. Det intressanta som jag faktiskt vill dela med mig av, vad var som hände med mig.

Jag var väldigt nervös, ville så gärna prestera framför de äldre gubbarna med pipa (kommer inte ens ihåg när jag såg någon med pipa sist), kände att jag var till besvär när jag tog tid på mig att andra stod och väntade på mig – det var viktigare för mig att inte vara till besvär (eller se snygg ut) än att träffa rätt. När jag satt i bilen på vägen hem så hamnade jag verkligen i tankar som ”jag kommer aldrig lyckas”, ”vad pinsamt, alla andra klarar det” och inte minst ”det är ju egentligen inte ens så viktigt för mig”. Även rationaliseringarna och ursäkterna kom som ett brev på posten – ”de andra har ju gjort lumpen”, ”han som klarade det är ju tävlingsskytt”, ”hon har varit här innan och tränat, men jag har bara …. (ursäkt)”.

Just den där sista vill jag ta fasta på – för det är ofta så jag tror att det ser ut för oss (särskilt män). Jag skulle inte säga att jag är rädd för saker eller känner rädsla. Det gör man ju inte längre som man. Däremot dyker rädslan upp i form av att jag hittar på bortförklaringar – ”jag hade kunnat göra det”, ”hade det varit viktigt så kan jag göra det” och så vidare. Men jag tror inte att det är sant. Egentligen tror jag bara att det handlar om en bortföklaringar, ursäkter och rationalisering. ”Loser’s talk” som min coach för ett par år sedan kallade det.

Jag tror nämligen att det många gånger är så vi rationaliserar det för oss själva när vi vill ha en ursäkt till att inte göra något. Jag har hört det många gånger på mina utbildningar. Personer som har sagt till mig; ”Ja, det är ju enkelt för dig som X” där X har varit allt från att jag inte har några barn, har bara ett barn, har den utbildningen jag har, är ung, är gammal, har förutsättningarna, föddes med möjligheterna etc. För om det inte skulle handla om X, så handlar det ju bara om mig själv och om det handlar om mig själv så behöver jag ta ansvar för det och kan inte ”skylla” på någon annan eller på annat sätt rationalisera det.

Jag brukar ju säga till andra att man inte kan påverka att trilla av hästen, däremot kan påverka hur snabbt man kommer upp på hästen igen (man kan iof. skippa att rida hästen överhuvudtaget, men då har man ju gett upp). Så nu gäller det att komma upp hästen igen. Det underlättar naturligtvis med en omgivning som min fru Caroline, som gav mig chokladdoppade kaffebönor och hjälpte mig att fira att jag lyckats missa. Där är verkligen ett värde i att fira att man försökt, lyckats missa, lärt sig något och bestämt sig för att försöka igen.

Den sista fördelen som jag också ser med det, är att det kommer att ge mig en desto större anledning att fira när jag väl lyckats. För jag har många gånger tänkt på deltagare i t.ex. Idol eller ”So you think you can dance” som blir så väldigt glada när de lyckas. När jag själv lyckas så blir det ofta bara en ”Jaha, bra, då var det färdigt, vad var nu nästa grej?”, ingen glädje, inget firande utan snarare bara ett konstaterande eftersom där var ju egentligen aldrig någon fråga om det skulle klaras av eller inte.

Det här misslyckandet har satt något på spel för mig. Det är inte självklart att jag kommer att klara av det – det finns en poäng i att jag hade i princip alla rätt på allt det teoretiska men missade lerduvorna – desto större anledning till att fira åstadkommandet. Sedan ger det mig verkligen en möjlighet att träna på att uppskatta resan, var nybörjare, vara sämst, utforska mina tankemönster och uppleva hela känsloresan. Slutligen brukar jag tänka på min vän Lennarts ord:

”Vi gör så gott vi kan och vi fattar så fort vi hinner”.

Just nu står det alltså 3-0 till älgen. To be continued…

Fråga, få svar, hjälpa andra, diskutera och träffa likasinnade i vårt forum. Besök