En emotionell aspekt på pengar och din ekonomiska plan
Sök:

En emotionell aspekt på pengar och din ekonomiska plan

RikaTillsammanspodden #29 - med den finansiella beteendecoachen Moa Diseborn

En emotionell aspekt på pengar och din ekonomiska plan

Få saker är så förknippade med känslor som pengar. Att vara framgångsrik i området pengar tror jag handlar minst lika mycket om att ha koll på den emotionella sidan som den tekniska, logiska och analytiska förvaltningssidan av pengar. I det här avsnittet pratar jag och coachen Moa Diseborn om egenvärde, skam och inte minst Moas tips inför 2018 om att komplettera den ekonomiska planen med ett emotionellt raster.

Jag är alltid lite orolig när jag publicerar dessa avsnitt, som på ett sätt rör sig långt ifrån området pengar på ett sätt, eftersom det inte handlar om fonder, nyckeltal eller portföljstrategier. Men från ett annat perspektiv ligger det egentligen närmare de flesta av oss än t.ex. gårdagens supernischade artikel om att amerikanska ETF:er inte kommer att kunna handlas i EU.

Det som övertygade mig om att bjuda tillbaka Moa Diseborn, som är min coach sedan flera år tillbaka och dessutom en av få certifierade coacher som jobbar i team med finansiella rådgivare med rika klienter både i Sverige och internationellt, var alla de positiva kommentarerna efter vårt förra samtal.

Om du inte har lyssnat på det avsnittet, så rekommenderar jag nästan att lyssna på det och läsa den artikeln först. Vi återkopplar till det avsnittet ett par gånger under det här samtalet. I det här avsnittet rör vi oss liter längre ner i ”the rabbithole” än förra gånger och vi pratar om bland annat:

  • Risken med att ignorera den emotionella sidan av pengar
  • Om att agera i linje med de känslor om man önskar
  • Att komplettera sina mål med ett emotionellt raster
  • Skam och rädslan att inte få vara med
  • Om känslan av otillräcklighet i dagens samhälle
  • Kostnaden i form av känslan av att känna sig levande
  • Strävan efter samhörighet och tillhörighet
  • och en hel mängd annat

Jag hoppas att du upplever våra egna personliga delningar som bidrag och illustration för det som vi pratar om. Jag tror nämligen att många av oss säger precis de sakerna som jag och Moa pratar och vi är inte alltid så snälla mot oss själva. Eftersom det är väldigt svårt att återge ett sådant här samtal i enskilda stycken, så har jag valt att transkribera hela poddavsnittet. Jag hoppas att du uppskattar det och ser fram emot din kommentar och feedback.

 

Lyssna på avsnittet via SoundCloud

Du kan lyssna på hela avsnittet via webbläsaren nedan, via din poddapp eller SoundCloud:

Och ja, jag säger fel i början när jag ska säga avsnitt 29, som av någon outgrundlig anledning blev 28. :-)

Prenumerera på Moas nyhetsbrev eller följ henne

Om du gillar det här avsnittet och det förra, då kan jag rekommendera att anmäla dig till Moas nyhetsbrev via följande formulär:

Eller följa henne i sociala medier på LinkedIn eller Instagram som @molodi.

Hela avsnittet transkriberat

Jan (J): Välkommen till RikaTillsammans – podden som handlar om allt som är roligt med privat ekonomi. Jag heter Jan Bolmeson och idag är det avsnitt 29 och jag är jätteglad att du, Moa, är tillbaka och det som jag tycker är så himla roligt är att normalt sett så skriver jag ju bara om index-fonder och ekonomi och när vi gjorde det här avsnittet för ett par veckor sedan, som handlade om att pengar inte är lösningen utan bara en förstärkare, så är detta faktiskt det mest populära avsnittet. Det är till och med populärare än bitcoin (skratt)

Moa (M): Det är fantastiskt. :-)

J: Ja, eller hur, i dessa tider. Det kom så mycket frågor efteråt, som handlade just om den här kombinationen av den emotionella sidan och förvaltande av pengar. Det var egentligen så jag kom i kontakt med dig från början. Jag kom ihåg att jag placerade mina pengar, men klockan kvart i åtta på kvällen när Rapport gick och berättade att ”idag har börsen gått så här”, så mådde jag antingen jättebra eller jättedåligt, för då kunde jag tänka så att ”gud, idag förlorade jag 10 000, lönt att jag var på jobbet hela veckan”.

Då kommer jag ihåg att Caroline sa till mig att

”Jan, nu måste du antingen skärpa dig, skifta attityd till pengar eller så får du sluta investera”. Då sa jag ”nej, jag vill inte sluta investera”,

utan jag insåg att det finns en emotionell sida till pengar och under de här senaste åren har jag insett att det inte är det ena eller det andra, utan att det handlar om balans. Det handlar om båda två, du kan inte bara må bra eller vara duktig på att förvalta dina pengar. Detta tänker jag är ganska vanligt för ganska många människor, att man antingen burkar åt det ena hållet. Vad är din upplevelse med riskerna, till exempel om man bortser från den emotionella sidan?

M: Nä, men precis som du säger så är också min observation att man har en tendens att vara stark på det ena eller andra fältet. Det är få som jag känner till och som jag känner som är duktiga på att ha en balans där emellan. Det finns till och med de som har tjänster eller som är duktiga på att ha den balansen, som hjälper folk att röra sig mellan de här två fälten. Jag är visuell så jag tänker att det är ungefär som en liggande åtta och att det handlar om att röra sig mellan de här två sfärerna – det ekonomiska och det emotionella förhållandet till pengar.

J: För där är ju du en av väldigt, väldigt få som är expert på den emotionella sidan. Sen jobbar ju du med kapitalförvaltning både här i Sverige och utomlands. Vad är problemet om jag inte tar hand om min emotionella sida, utan att jag bara går ”all-in” på förvaltning, bästa avkastningen, bästa portföljen?

En otillräcklighetskultur som genomsyrar samhället

M: Jag träffar ju alltid folk då när man, precis som du beskrev själv att ”nu har man kört fast lite grann, nu är jag inte lika glad som jag skulle vilja vara eller jag är inte lika avslappnad i förhållande till det här”, för det blir ju också att ju större kapital man har, desto större blir rädslan. Har jag nånting, så kan jag förlora det, oavsett om det är kärlek eller pengar. Så de kunder som jag träffar i sammanhanget är mer där…

Det handlar också om att man bara fortsätter att göra det man har gjort innan, lite grann kopplat till det vi sa förra gången, att det bara är en förstärkare för det som man redan håller på med och att det blir multiplicerat helt enkelt, att man fastnar i samma ekorrhjul. Det som vi inte gick in så mycket djupare på förra gången, men som vi kan titta lite mer på nu är att detta är väldigt mycket kopplat till självvärde och den här kulturen vi har att aldrig vara tillräcklig – en otillräcklighetskultur – som genomsyrar samhället egentligen.

J: Säg nånting mer om det. Vad tänker du?

M: Hela konsumtionssamhället bygger ju på det, att det är otillräcklighet, att vi inte har tillräckligt, att vi ska konsumera oss till att bli lyckligare. Kapitalismen bygger ju på det. Det blir det som driver oss då.

Förra gången pratade vi just om att oavsett om man har 20 000 på banken och man vill tjäna mer eller om man har 12 miljoner, så har man alltid otillräckligt. Det hänger ihop väldigt mycket med självvärde.

J: Precis. Det där är ju ganska intressant. För det är ju en av de vanligaste frågorna, både som jag själv har haft och som andra läsare har skrivit till mig:

”När blir man ekonomiskt trygg?”

Och som jag delade sist – jag trodde ju först att det handlade om en summa, om jag bara har 20 000 eller 100 000 – men jag inser att den summan förflyttas ju bara hela tiden. Vad är lösningen, tänker du?

Egenvärdet och självkänslan ställer till det ibland

M: Det som jag ofta jobbar på då tillsammans med mina kunder är att vi tittar på egenvärdet:

hur styr den här känslan av otillräcklighet mitt sätt att placera och konsumera idag? Hur styr det mitt liv? Hur styr mina rädslor mitt liv?

När man kan bena ut det lite mer, vågar vara lite mer sårbar, ser sina egna rädslor och också bygga sin egen självkänsla lite mer aktivt, då behöver man inte kompensera det som man upplever som sina tillkortakommanden med sina pengar, till exempel, eller det man gör med sina pengar, för det är lätt att det blir sammankopplat annars.

Precis som du säger, det var otroligt bra exempel det här med börsen, att ditt självvärde, ditt egenvärde var kopplat till din egen prestation – att om börsen gick upp så mådde du bra och gick den ner så mådde du dåligt.

J: Det där är ju så himla svårt. Detta är ju vad vi har pratat om i så många coachsamtal – en grej jag fattar rationellt och en grej jag inte fattar känslomässigt. Jag är ju prestations- och aktivitetsorienterad, jag gör ju sjukt mycket grejer. Du får gärna fylla i här, Moa. Jag är osäker på mig själv i det där, så tänker jag, om jag tar Caroline som exempel,

”jag fattar inte riktigt varför Caroline älskar mig, men hon tycker nog om mig för att jag åtminstone är så duktig på att tjäna pengar och att jag har en bra karriär”.

Detta gör ju att jag hela tiden gör grejer, för att om jag gör grejer, så kommer människor att tycka om mig.

M: Då kommer hon att älska dig (skratt).

J: När jag berättade detta för Caroline, blev hon helt vansinnig (skratt). Då sa hon så här: ”Jag är inte gift med dig för pengarna. Vi träffades långt innan vi hade pengar.” Men jag har så svårt att förstå det där.

M: Det är som om vår egen kärlek är villkorad. Vi pratar ju om ovillkorlig kärlek, men att vi också villkorar vår egen kärlek till oss själva, att vi ser allting genom det rastret. ”Om jag sköter mig, om jag gör saker på det här sättet, om jag är lyckad i andras ögon, om jag får den här positionen, om jag har de här pengarna på banken, kan investera på det här sättet, då är jag värd någonting i mina egna ögon och då kan jag också acceptera att andra älskar mig.

J: Men myten är väl att ”det händer väl egentligen aldrig”.

M: Att man kommer fram? (skratt)

J: (skratt) Ja, precis.

Ovillkorlig kärlek – även till sig själv

M: Nä, precis. Det är ju lite grann som det där målsnöret som man alltid flyttar fram hela tiden. Det handlar om att träna upp sin egen självkänsla, att ”jag är bra oavsett vad jag presterar” – att det inte är kopplat till prestation eller att saker ska vara perfekta eller vad man nu kopplar det till.

J: Jag tänkte på det du sa om ovillkorlig kärlek. Jag fick tag på ett nystan i det där när min dotter Freja föddes att ”gud, jag älskar det här knyttet” och hon har ju inte presterat någonting, men jag kan ändå inte applicera det på mig själv. Jag vet egentligen inte vad det är jag jagar. Det kan ju vara min frustration, att det tar ju aldrig slut.

M: Vi lever ju också i ett så kvantifierbart samhälle, att allting ska vara så mätbart, och det är svårt att mäta självkänsla. Man kan inte ta tempen och se att idag är självkänslan bra, utan den är nånting vi behöver arbeta på hela tiden och det är lättare då att mäta hur mycket man har tjänat i år, vad man har för position, om man har jag gjort framsteg inom sport eller ekonomi eller vad man nu vill mäta sig själv på för prestation. Det är ju lättare att mäta än sitt lycko-index eller sitt tycka-om-sig-själv-index – ”hur har det gått på den börsen?”

J: Men vad är självkänsla då?

M: Känsla för sig själv (skratt). Nä, men det jag tränar på själv är att vara mer varsam med mig själv. Vi pratade lite grann innan podden startade och du frågade ”hur går det på crawl-kursen?”. Jag var där igår och kände att det går så dåligt, för först tyckte jag att det gick så himla bra och så var jag lite kaxig och nu får jag nån slags panik under vattnet – ”jag får inte luft!”.

Jag är rädd för väldigt lite, men det här… och det var därför jag valde att göra det också, för att utmana mig lite. Igår kunde jag simma en och en halv längd och sedan fick jag panik över att inte kunna andas. Jag kunde inte häva det där och då började jag känna en sån skuld över att jag inte kunde kontrollera mitt eget sinne, för det handlar ju inte om att jag inte kan andas, utan det är ju känslan.

Då fick jag en massa skuld över att alla andra verkar klara det här hur bra som helst och simmade de längder vi skulle i de sekvenserna, men jag klarade inte det utan tänkte ”nu går jag upp och går härifrån” för:

det finns tre vanliga saker som händer när man känner sig pressad – fight, fly eller freeze – och jag är absolut flight; jag vill bara gå därifrån.

Om du och jag hade bråkat, så hade jag varit mest benägen att ”nä, nu går jag!” och gått ut lite ”drama queen” och slängt i dörren, inte stannat kvar. I den situationen igår är det så lätt att tänka ”gud, vad jag är dålig; om jag inte klarar det här, hur ska jag då klara av andra saker i livet?”.

Att vara varsam med sig själv är att också ge sig tid att ”nä, men jag är bra”. Om man ser det som en prestation, var det inte bra, men jag var ju mogen som tog mig an det här, att också träna mig själv att tänka på:

Vad vill jag uppskatta mig själv för?

Jag uppskattar mig själv för att jag tar mig an nånting som är svårt.

Säger vi samma sak som vi säger till oss själva till andra?

J: Jag kommer ihåg att vi pratade om det där och sa, precis som du är inne på, att ”vad säger vi till oss själva?”. Jag kan i många såna situationer tänka ”get your shit together, håll inte på att lipa, upp igen, sitt tills du löser det” och det där har varit en framgångsfaktor i mitt liv. Jag har inte gett upp, utan jag har ”get my shit together”.

Jag tror att du sa till mig så här att ”nu när du har personalansvar, hade du sagt så till dina medarbetare?”. Och jag sa ”nej, det hade jag ju aldrig gjort men varför säger du det till dig själv?” Jag hade aldrig varit kvar hos en chef som säger ”get your shit together”. Men vi är så hårda mot oss själva.

M: Det är vi allihop. Det är också när vi börjar lägga märke till den här inre dialogen som sker, så kan man nästan bli lite chockad – när vi märker vad vi säger till oss själva. Vi har en inre kritiker som finns där hela tiden, som talar om för oss att vi inte klarar av saker, att det inte går och som också hittar bevis, historiskt tillbaka, varför det inte kommer funka eller varför vi inte är tillräckliga.

Men frågan är om vi vill lyssna på den eller inte. Kopplat till pengar så är det mycket den här brännpunkten, vad vi säger till oss själva och så får det utlopp i handling, hur vi hanterar verkligheten omkring oss. Och pengar är ett så himla intressant ämne att prata om, för där blir det så otroligt tydligt.

J: Kan du ge nåt exempel?

M: Jag pratade med en kund igår och hon har fått ett stort arv nyligen och ärvt sin pappa och stora bolaget och allting och nu är hon rädd för att röra de här pengarna. Det skapar henne möjlighet att resa och hon har jättefina planer på vad hon vill göra. Hon har tagit över ett hus i Nice i Frankrike och kan göra mycket mer av sina drömmar, men det finns också en rädsla för at hon inte räcker till och för att röra sig utanför boxen och inte vara till lags.

Så där blir det kämpigt för henne. Vi är så otroligt styrda av våra känslor. Så det vi jobbar på där är att titta på vad som verkligen är viktigt för hennes, vad som är hennes intentioner, hennes värderingar och hur hon kan konsumera mer i linje med dem. Det handlar mycket om egenvärde – är hon värd det här? Hon har ju inte gjort nånting (skratt) för att få de här pengarna själv, utan hon har ärvt dem. Har hon då rätt att konsumera dem?

Vår inre dialog är sällan till vår egen gagn

J: Det som först dök upp för mig när du sa det…När man börjar investera och börsen går ju upp och ner så i perioder kommer man att tjäna pengar och i perioder kommer man att förlora pengar. Då är det ju också så himla lätt att säga ”nä, men du är inte tillräckligt smart för det här eller det går ju ändå inte, detta är inte tillför dig”. Det är så himla lätt att man ger upp.

M: Absolut. Det är träning, träning, träning. Det är som att titta över sin egen arbetsmiljö, på Jan AB och på Moa AB. Hur är arbetsmiljön på det här arbetet? (skratt) Om man då har en chef som står och skriker

Du är ju helt värdelös, vad tänkte du egentligen när du gav dig in i det här projektet, du har ju inte ens doktorerat inom…” Så här låter det i mitt huvud. ”Du kan ju inte gå till podden. Du kan ju ingenting om det här ämnet egentligen. Hur länge har du jobbat med det här? Har du doktorerat inom det här ämnet? Du kan räkna upp minst tre personer som är mer kvalificerade att prata om det här ämnet.

Så går dialogen i mig hela tiden. Det är lätt att också lyssna på det då. Det här handlar ju om skam lite grann, att inte vara tillräcklig. Det är en av de övergripande sakerna.

J: Så är det ju definitivt för mig, att ”är jag värd det?” eller ”jag är inte tillräckligt framgångsrik”. Jag har ju nära vänner som är yngre än mig och har jättestora förmögenheter. Några har ärvt, några har byggt upp det själva och då tänker jag ”han är 28 och har gjort allt det där”.

Det är ju knappt att jag vågar ringa dem ibland. Så det är himla klurigt. Jag tänker kring det här med skam, det har ju vi också pratat om en del. Min spontana tanke när du sa att det handlar om skam, var att det inte berörde mig. ”Jag har ingen skam i kroppen” (skratt). Var inte skam rädslan av att inte få vara med eller inte duga till?

Skam – rädslan för att inte få vara med

M: Precis. Skam är ju den inre kritikern helt enkelt, den som hela tiden talar om för oss vad som inte är möjligt, att vi inte räcker till, vad vi inte klarar av, att det inte är perfekt. Det är också kopplat till det här ?? som vi har pratat om tidigare. Det är ju väldigt ”sneaky”, för det formulerar sig på de sättet som håller oss tystast, som tystar oss och som hindrar oss från att göra det som faktiskt kanske är vår storhet.

J: Det låter ju så abstrakt till och med för mig. Hur är kopplingen mellan skam och att vara snäll mot sig själv?

M: Här är ju Brené Brown min gudinna. Hon är ju extremt duktig på det här och har forskat länge på det. Det är så spännande. Jag har lyssnat på en av hennes otroligt bejublade TED talks. Ni som lyssnar, har ni inte gjort det, så gör jättegärna det.

Kolla på TED talk och sök på Brené Brown, otroligt bra. Hon började forska på skam just. Hon säger att ”antidote” eller motgiftet mot skuld och skam är att leva ett fullhjärtat liv, att våga vara sårbar, att våga sätta sig i situationer där man kanske inte vet allting, kan allting.

J: Jag kollade faktiskt på det i morse, att det handlar om att ge upp kontrollen, att sluta försöka förutse, att vara den som säger ”jag älskar dig” först eller att våga göra saker utan att veta om det kommer att fungera.

M: Ja och det är därför jag tycker det är så viktigt att känna till sina livsintentioner, värderingar och grundläggande egenskaper och vad som talar igenom en. Då har man en väldigt bra bas för att sen våga vara sårbar och våga säga ”jag älskar dig”, för att man vet att man säger det från sin grund, vad som är sant om en själv, oavsett om man får ett ”jag älskar dig” tillbaka eller ”jag vill ha befordran, jag vill ha den här tjänsten”, att även om man får ett ”nej” så vet man att man har försökt och att det var i linje med vad som var viktigt för en.

Kostnaden kommer ofta i känslan av att känna sig levande

J: Lite som du sa innan, att ”jag var modig på den här crawl-kursen”. Om jag tittat på mitt eget liv, så har jag i ett område haft fantastisk framgång och samtidigt är det så att kostnaden uppstår ofta i ”aliveness” eller känslan av att känna sig levande eller ha fantastiska relationer – den här tillhörigheten.

M: Det allra vanligaste för den målgruppen, för de som är väldigt duktiga på att placera sina pengar, tänka strukturerat och logiskt, linjärt eller komplext. Att vara logiskt analytiska och tänka på det är ju en känsla av tomhet, det är det jag hör mest i de samtal som jag har.

Men jag vill ha ett liv som känns lika bra som det ser ut. Även om man har allting på pappret, att man har en fantastisk fru eller man som älskar en, man har fina barn, man har den där bilen som man har drömt om, bor i det där huset, har ett bra jobb, fick man aldrig den där känslan som man eftersträvade; den kom inte.

J: Precis. Så där har det ju varit för mig många gånger. Jag kommer ihåg så här ”gud, när jag har första miljonen” och sen börjar man så här ”gud, okej, nu har jag första miljonen, nu är det sport, nu kan jag tjäna en miljon på ett år” och så tjänar man en miljon på ett år och plötsligt bara så här ”jaha” (skratt).

Sen börjar man hittar på nya mål, då ska jag se om jag kan tjäna en miljon dollar på ett år och sen inser jag att jag inte har nått det målet och inser att det högst sannolikt kommer vara precis samma sak – lite upplevelsen av dumhet. När man läser om miljardärer eller många människor som har mycket pengar, jag känner ju ändå en hel del människor, så kan jag ändå uppleva att de aldrig riktigt har tagit tag i den här emotionella sidan.

De är inte så himla lyckliga. Robin Williams, som exempel – extremt framgångsrik på alla sätt och vis och sen tar han livet av sig. Då tänker jag ”gud, där är någonting annat som man nog också behöver kasta ljus på”.

M: Det är egenvärdet som är grunden. Om man hela tiden kan fylla på sitt egenvärde, så är det en väldigt god grund till hälsa, samhörighet – mycket av det som de allra flesta längtar efter i livet. Och att också omge sig av personer som kommer ihåg vem man är när man själv tvivlar på att man är värd att älska eller att man är tillräcklig.

Så att både ge det till sig själv men också omge sig med andra som kan ge det till en eller påminna om att man faktiskt är älskvärd och tillräcklig. Jag kom på en intressant sak som har varit väldigt mycket utmaningen för mig själv och som jag ser är en lite smärtsam insikt för många av de som jag pratar med, det är just den här logiska planen för hur man ska driva sitt liv, vad man ska tjäna och göra härnäst.

Man börjar då nosa lite på den här emotionella delen av pengar, vad vill man egentligen ha ut av livet? Då kan det komma upp ”hur vill jag känna?”, för det är ofta där jag brukar starta konversationen. ”Vad är det du vill känna?” Då kan det vara ”jag vill känna kärlek, tillit, att jag är duktig på det jag gör”.

J: Eller kanske också bidrag i världen.

Vad behöver du göra för att känna så som du vill känna

M: Absolut. Att jag vill bidra till andra människor. Det kan vara både i familjen, i communyt, det lilla samhället man bor i eller i världen. Här har vi alla våra olika önskningar. Nästa fråga blir då

Vad behöver du göra för att känna som du vill känna?

Och d kan det helt plötsligt vara nånting helt annat än det man gör till dagligdags. Det kan vara ett tufft uppvaknande för en del personer – ”men gud, jag vill ju verkligen ha en nära relation till min familj”. ”Hur ofta träffar du dem?”. ”Nä, men jag jobbar ju så mycket så jag hinner träffa mina barn två dar i veckan fast vi bor i samma hus.” Det blir som en gap-analys mellan var man vill vara nånstans, vad man behöver göra för att känna som man vill känna och vad man faktiskt gör. Så man handlar inte på det sättet som gör att man får det man vill ha.

J: Det första som jag tänker på när du pratar om det här är ”it makes sense” och samtidigt kan jag tänka att…Jag är ju inte ens van att känna efter. Jag kommer ihåg när jag och Karolin gick i parterapi för ett par år sedan, för att Caroline har ett väldigt stort känslospektrum och har väldigt många nyanser så när hon frågade mig ibland ”hur mår du?”, så sa jag ”bra” eller ”dåligt” och där upplevde hon ibland att jag inte ville prata med henne och det var först när vi var hos parterapeuten som jag insåg att min skala är väldigt grov…

M: Svart eller vitt.

J: Ja, bra eller dåligt. Och när hon frågade ”berätta mer om dåligt” så sa jag ”men jag har ju precis sagt att jag mår dåligt”

M: ”Då vill jag ju inte prata om det. Vi ska ju inte ner och gräva där.”

J: Nä, men precis. Om man inte ens har varit i kontakt med det här, hur gör man? Min första reaktion när du rekommenderade Brené Brown…Jag har sett många TED talks…Jag kunde inte ens se färdigt det. Det är många lyssnare som säkert redan stängt av för att detta blir för flummigt. Ett av de första tipsen jag fick på en utbildning var så här:

När du vill stänga av eller när du är irriterad eller du blir trött, då är det dags ’pay attention’

M: Då finns det nånting som är en guldklimp där för dig, för det är nånting som väcker nånting hos dig. Precis så är det.

Emotionella sidan kräver träning, precis som allt annat…

J: Men om man inte ens vet svaret. Så har det varit för mig väldigt länge. Jag vet inte ens hur jag vill känna mig, ”nä, men jag vill känna mig glad eller jag vill känna mig älskad.” Hur börjar man ens känna efter?

M: Det är väl som med allting annat. Det är träning som gäller. Att också stanna upp och…Jag gillar att ha övningar och till exempel skriva varje dag ”hur känner jag mig just nu?” Att bara sitta ner två minuter och skriva ”hur känner jag? Jag känner mig glad. Jag känner att jag behöver gå på toaletten. Jag känner mig stressad över att jag behöver göra den här övningen”. Det är ju också en känsla. ”Jag känner mig obekväm. Vart ska det här leda nånstans? Det är inte logiskt riktigt.” Skriv ner det då.

J: Vad gör jag med det sen?

M: Jag tror att bara det att träna upp det först, för det handlar också om att få ett större vokabulär för hur man känner. Jag har nog fått med mig det här från början. Min mamma är psykolog, så jag har blivit tränad i det:

”hur känner du? Vad är viktigt för dig?”

Såna där frågor. Min bror och jag brukar skratta och skämta om de här sakerna och säga de här fraserna som vår mamma alltid har sagt. Det sitter där i benmärgen. Så jag har fått den förmånen att ta med mig det från första början. Min man har absolut inte det. Han kommer från en familj där allting som är jobbigt har man tryckt ner. Det är fortfarande så att ”nä, men våra barn har väl inte varit sjuka under hösten.” Och sen så skickar man ett sms, så kan man se i konversationshistoriken till förskolan till exempel ”joho, det har varit fyra tillfällen under hösten”. Det finns liksom inte i hans sinne.

J: Ungefär som min dotter Freja: ”Pappa, jag har springmask” (skratt)

M: (skratt) Ingen censur.

Värderar känslor som bra eller dåliga

J: Precis. Men hur gör man på barn? Det där har ju varit en av mina rädslor. Jag vill inte att Freja ska vara så här känslomässigt handikappad. Nu har jag ju tur att jag har fantastiska Karolin som är jätteduktig på det där, men hur…Eller vi tar en fråga i taget.

M: (skratt) Härligt att du är så engagerad. ”Var ska vi börja?”

J: Ja, precis. Men för att inte ge bort detta till barnen, är det nånting man kan göra? Vad är det för frågor som ni fick?

M: Jag tror att man blivit så internaliserad. Jag hör mig inte riktigt längre. De är där, men de kommer säkert under samtalet ändå för de finns där. Men jag tänker att det handlar mer om just det här att stanna upp:

”hur upplever du den här situationen? Vad är det som är viktigt för dig? Hur känns det nu? Vad lägger du märke till?”

J: Det där var också en av mina stora insikter när du och jag pratade. Jag värderar ju känslor. Jag kommer ihåg, särskilt i helgen. Då hade vi en incident, jag och Freja. Vi spelar ju Pokémon. Det är en av våra söndagsaktiviteter. Då åker vi…klockan 15.30 ska man vara på ett ställe i stan och då är där ett gym och så ska man fånga då. Så var det en pokémon, vi lyckades inte fånga den. Då började Freja storgråta. Hon var så ledsen.

M: Vilken pokémon var det? (skratt)

J: Jag vet inte. Det var nån ny som inte hade nån Groudon eller nåt. Jag försökte trösta henne. Vi ville ju inte att hon skulle vara ledsen.

M: Ja, där kan vi stanna med en gång (skratt). Det där är ju ett sätt att ge det vidare – ”var inte ledsen” (skratt)

J: (skratt) fel direkt

M: Det är ett otroligt bra exempel. För det där har vi ju med oss mycket, att man ska vara glad. Jag tänker lite på efterkrigstiden, min mormor har mycket den här [sjunger] ”munnen, den ska skratta och va’ glad, la la…” Det finns mycket kvar i vår kultur, att alla ska hjälpas åt och ”nu biter vi ihop allihop och var inte ledsen”.

M: ”Get your shit together” (skratt) Precis. Lite snällare “var inte ledsen”. De menade ”get your shit together” (skratt). Ja, men det är ju jobbigt att vara förälder. Man får syna sig själv tusen gånger om. Nä, men just att det är okej att vara ledsen och att faktiskt också kunna stanna kvar där. ”Är du ledsen”. ”Ja.” ”Hur känns det?” ”Nä, men jag är skitledsen”. Och att bara höra efter där då.

J: Alltså, jag känner mig så handikappad. Hon sitter där i bilen bredvid och jätteledsen. .Jag känner mig helt handlingsförlamad.

M: Vad man kan göra då när nån är inne i en känslospiral, särskilt barn, är att bara låta dem vara i det och ställa frågor för att utforska den känslan – ”Hur känns det?” ”Nä, men jag är jätteledsen för att vi inte fångade den där pokémonen.” ”Vad är det värsta med att vi inte fångade den?”

J: Men gör man det inte bara värre då?

M: Vissa gånger behöver man ju bara göra nånting annat – ”Kolla, en fågel!”

J: Eller så är det bara jag som håller fast vid att det är en rädsla.

M: Att du själv är rädd för att vara ledsen. Det är bara det som det handlar om. Hon kanske inte är rädd för det, för hon kan gråta. Vad är hon, sex år? Och det är okej att vara sex år och tjej och gråta liksom (skratt). Det är värre att vara 36 och man och börja gråta.

Men bara det att låta dem stanna kvar. Man behöver inte trösta hela tiden. Det är okej att vara ledsen och det är okej att vara superglad. Det är okej att leva hela sitt känsloregister. ”Hur känns det nu Vad var det som blev jobbigt? Jag känner mig också jätteledsen och jag blir ledsen när du är ledsen.” Jag kan börja gråta ibland när mina barn gråter över nånting som är känsligt för mig. ”Jag är ledsen också. Vad jobbigt det här blev. Vad gör vi nu, tycker du? Hur tror du att vi kan fånga den där pokémonen senare?”

J: Ja, för det var det som blev en sån himla kontrast. Först misslyckades vi med det, men sen fick vi en sån där ”ex raid pass”, man fick en sån där vip-inbjudan till en superspeciell pokémon på Youtube. Då skulle vi vara på ett speciellt ställe 16.30 dagen efter och detta har vart Frejas dröm i ett och ett halvt år.

Det sjuka var att i måndags satt vi vid lunchen och jag kände mig nervös, som när man hade en viktig tenta eller ett viktigt möte. ”Vad är det jag är nervös över? Jo, det är för att vi ska åka och fånga den där pokémonen.” Så jag åkte ut och skulle börja träna och insåg att ”vad håller jag på med?”.

Sen åker vi dit, Carro är också med, och så ska vi försöka och jag misslyckas och tänkte att ”gud, nu kommer hon bli skitledsen”. Men sen har jag inte så mycket prestige så jag frågade en annan kille bredvid som verkade veta vad han gör ”kan inte du hjälpa oss?”. Oh så hjälpte han oss och så fångade han den här. Och om Freja var så ledsen dan innan, så blev hon så glad. Hon bara kramade den här främmande mannen och bara ”tack, det här är den bästa dan i mitt liv!”. Och jag tänkte vilket…

M: Vilket känsloregister, liksom.

J: Ja, eller hur. Och jag själv var ”detta var ju bra” (skratt)

M: ”Vad trevligt” (skratt). Tummen upp. Men just om man tittar på känsloaspekten av det, så behöver även vi som vuxna utveckla vårt känsloregister och våga känna mer om det är det vi vill, för det är ofta där som vi har möjlighet att känna mer av livet.

Måste man känna efter?

J: En dum fråga nu. Måste man känna efter?

M: Nä, det är klart att du inte måste men det är ju din bästa kompass. Jag brukar säga att känslorna är vår gps. Jag börjar ofta känna i magen att ”nu kan jag inte andas riktigt”, då är det ju oftast nånting med mina känslor som säger att ”nu är jag på fel plats” eller ”nu går mina värderingar ifrån det som vi pratar om i det här samtalet” eller ”nu har jag ingått ett kontrakt med nån att göra nånting som jag känner att jag egentligen inte vill”. Det börjar ju alltid med att jag känner nånting. Så känslan är ungefär som gps:en i bilen som säger ”gör en u-sväng” och den kommer att hålla på att tjata sådär ”tillbaka till rutten” ända tills vi är tillbaka igen. Vi lever i linje med vad som är viktigt för oss.

J: Brené Brown säger ju också i ett av sina TED talks att

Vi kan inte bara förtrycka en känsla, utan om vi förtrycker en känsla, så förtrycker vi alla känslor.

Om vi skruvar upp volymen lite. Låt säga att jag inte hade haft Karolin och inte dig som verkligen puttar mig i detta område att känna efter, vad är mardrömsscenariot om man inte känner efter?

M: Om vi tar gps-metaforen där igen, att du hinner köra väldigt långt innan du inser att du är på helt fel rutt. Ofta är det nåt i form av nånting som inte går att ignorera – att an blir sjuk, att man blir utbränd till exempel fast kroppen har ropat att ”återhämtning är en bra grej”.

Man börjar få lite ont i huvet. Sen kanske man börjar få svimningskänslor. Kroppen ökar volymen hela tiden. Vi har så mycket i våra hjärnor, men kroppen är ju faktiskt en del av vår varelse, tro det eller ej. Det är inte bara det som jobbar på gymmet (skratt), utan vi är ju en hel organisk varelse.

Så ”worst case scenario” är att man blir sjuk, att man råkar ut för en olycka eller att det händer nånting i familjen, att man inte tar hand om sina relationer och så helt plötsligt säger ens partner så här ”vet du vad, jag vill skiljas” – ”Va?!”. Då har man inte haft nåt känselspröt eller lagt nån energi på det där fast det var jätteviktigt med relationen. Så ofta blir det hårdare och hårdare, det är det som är farhågorna.

Kärlekens fem språk

J: (skratt) Det är så jävla jobbigt. Så var det verkligen för oss. Caroline kom till mig och sa så här ”jag vet inte om vi ska fortsätta att vara gifta”. För mig var det verkligen en blixt från klar himmel, men Karro är ändå en sån kämpe så vi bestämde att gå i parterapi. Så kommer jag ihåg att vi satt hos den där parterapeuten och så sa han så här ”det kommer tre typer av par till mig.

Den första typen av par är de som inte kan sluta bråka utan bråkar även här framför mig, skriker och kastar grejer, drama. Ni är inte dem. ’Okej, skönt’” (skratt). ”Den andra typen av par som kommer är de som inte pratar med varandra. De har aldrig bråkat och när de kommer så är det ofta för sent och ni är inte dem heller.

Det tredje paret, som är det vanligaste, är frustrerad kvinna och oförstående man.” (skratt) Och då… För jag hade inte alls varit så himla perceptiv för Karolins behov eller att jag drev så himla mycket. Det är ju där det blir sån himla ironi också, för jag tänker ”om jag bara presterar, så kommer Caroline att tycka om mig”. Det är svårt att prata om Karolin när hon inte är här men hennes grej var att ”jag vill ha tid tillsammans” och så är jag borta och ska prestera en massa grejer.

M: Det här har ju vi pratat om också, med Gary Chapmans fem kärleksspråk. Det finns fem olika sätt som vi känner oss älskade på: gåvor, tid, tjänster. Nu kommer jag på tre här, förmodligen mina favoriter (skratt).

J: Jag kan ta ett exempel. När Carro sa till mig så här ”du älskar inte mig” och jag blev helt vansinnig och sa ”men jag har ju kört dig till Sturup och jag har gjort en massa tjänster för dig och jag skickar sms till dig” – det här med verbal bekräftelse. Sen så konstaterade vi att hennes kärleksspråk är tid tillsammans och fysisk närhet. Och det sista är presenter som vi har insett att Freja har. Så ens partner har ofta det kärleksspråket som man själv inte har, vilket gör att det inte fyller på.

M: Det är ju ofta som det blir osynk där, att man ger kärlek på det språket som man själv har för att det är där man vill ha kärlek, precis som att du har gett henne tjänster och gjort saker för henne medans hon bara vill ha tid med dig och sitta i soffan hemma medan du känner dig helt passiv – ”jag gör ju ingenting!” (skratt).

Andra behöver få göra sina egna misstag

J: Precis. Jag vet inte hur man gör när man hänger. Sen tänker jag sist, vi ska ju börja runda av också. Om jag tar mig själv som exempel, jag fattade ju inte ens själv att jag inte fattar. Jag kan ju ibland se det med folk runt omkring mig att

Den där personen är så fokuserad på pengar, men att det inte är det som kommer att lösa biffen.

Man kan ju inte förändra någon annan än sig själv. Hur kan man vara ett föredöme om man ser sin partner eller nån i sin närhet som kör i 110 i det där spåret?

M: Ibland måste man börja låta folk göra det (skratt). Man vill ju så gärna rädda folk och hjälpa till – ”jag ser vart du är på väg, akta dig för stupet”, men ofta så går det inte in hur mycket man än tjatar. Folk måste få göra sina egna erfarenheter, precis som med barn ”oj oj, spring inte så fort på rullgruset, du kommer att ramla” och där ramlade du ”aj!” och så borstar man av kläderna.

Så jag tror att dels bara vara medveten och kärleksfull när den här personen har ramlat med näsan i gruset oavsett hur hårt eller mjukt det är och borsta av och finnas där, men och börja vilja vara ett föredöme själv och titta på de mjuka aspekterna av pengar och titta på vad som är värdefullt för en, att bara stanna upp egentligen, köra in på en mötesplats, en ficka eller en parkering och bara titta på ”vart är jag på väg? Är det dit jag ska?” – att bara köra en check med sig själv helt enkelt.

Det är så lätt att man blir mentalt driven men också att man tittar på

Tar det mig dit emotionellt? Vad är det jag vill känna? Och vad behöver jag göra för att känna som jag vill känna?

J: Vad är det jag vill känna och vad är det jag behöver göra för att känna för att…

M: Om jag tar ett exempel då från en av mina kunder, som vill känna samhörighet med andra människor, men han jobbar nog kanske 65 timmar i veckan. Han vill gärna ha en relation. Det är jätteviktigt för honom, men han gör ingenting som är i linje för att skapa utrymme för att göra det, för han är också väldigt prestationsdriven. Så där blir det ju att börja handla mer i linje så att det också finns utrymme och möjlighet att ha relationer utanför arbetsplatsen. Så börja titta på ”vart är jag på väg och leder det mig dit jag vill gå?”

Få livet att kännas lika fantastiskt som det är

J: Om vi skulle ta några fler exempel, vad är några vanliga saker som man skulle vilja känna, som människor ofta svarar?

M: Jag brukar säga att vi är bara 40 000-åriga djur som vill leva i flock (skratt). Så det är mycket att ”jag vill känna att jag bidrar. Jag vill känna samhörighet. Jag vill känna mig sedd och bekräftad. Jag vill känna mig hörd”. Det är det övergripande. Sen kan det vara olika teman på det.

J: Hur tänker du då?

M: Nä, men det kan vara mer specifika saker som att ”jag vill att andra ska säga att jag är bra”. Då behöver man ofta börja säga det till sig själv först, men det övergripande skulle jag säga är samhörighet. Och jag tänker att den här otillräckligheten som vi var inne på när vi snuddade lite vid skam och att vi har den här otillräcklighetskulturen, det gör att vi blir separerade från varandra för om vi känner skam och skuld och känner oss otillräckliga, då är vi mindre benägna att söka stöd och kontakt med andra människor eftersom vi skäms. Det är lite som att visa sig naken.

J: Precis. Jag gillar jättemycket det du säger, men det är ju inte som att topp tre är att man vill känna samhörighet, alltså innan jag började prata med dig eller Caroline eller andra. Jag visste ju inte ens att det ordet fanns (skratt) i den betydelsen. Hänger du med? Men det är ju klart att jag vill ha samhörighet med de som jag tycker om.

M: Det här är så bra, Jan. Jag tror att det är här vi kompletterar varandra. Jag är ju lite överaktiv på andra spelhalvan, på det emotionella, och behöver kanske stärka upp mer på det ekonomiska. Jag tänker mer

Är jag i balans med mina värderingar, då kommer allting att lösa sig…

(skratt) om jag ska hårdra det.

Ekonomin kommer lösa sig för folk kommer förstå vad jag menar. De kommer att se mitt hjärta och mitt engagemang och därför kommer de att vilja jobba med mig.

Att det är lätt att hamna där. Sen behöver jag ju också titta över mina affärer, hur är min prisstruktur. Där är ju jag lite mer vilsen. Jan, var ska jag börja? Vad sa du att det hette nu igen? Så jag tror att…Var var vi nånstans? Nu förlorade jag mig i min egen sårbarhet i ekonomin.

J: Där vi var var att ord som ”samhörighet” hade ju inte ens dykt upp på min topp-tre-lista om jag inte hade haft hjälp från dig och Karolin och Lennart och andra människor i mitt liv om har starka muskler i det där området. Om jag ska vara lite tuff här med risk att göra mig ovän med halva Twitter-Sverige, så skulle jag säga att de flesta inte har den typen av människor runt omkring sig. För det är inte naturligt för mig att umgås med en människa som dig och sen inser jag såhär att ”du kompletterar ju jättemycket”.

M: Men vi ifrågasätter ju också varandra – ”hur kan du tänka så? Hur kan du inte ha strukturerat ditt bolag på det här sättet?”. Och jag tänker ”hur kan du inte ha ordet ’samhörighet’ i din vokabulär?” Så det blir lite också att sticka hål och se varandras blinda fläckar.

Där är ju du och jag villiga att vara sårbara inför varandra – ”berätta mer”, att inte se det som en indirekt kritik. Jag tänker att det handlar om att våga stanna upp och inventera lite grann. Början av 2018 är ju jättebra tillfälle att stanna upp lite grann och titta på vart man är på väg. Jag tänker att du ska konsultera de personer som har lite mer av det som du vill ha mer utav, att börja inventera din egen arbetsmiljö – ”vad har vi för emotionella behov i det här bolaget eller med det här sparandet eller med ackumulerandet av vinster i mitt företag?”

J: Att våga börja prata om det.

Sårbarhet är en underskattas styrka

M: Exakt. Man behöver inte veta från början. Jag tänker också, som du säger i ditt förhållande till Freja, att ”jag känner mig jätteobekväm”, att sätta ord på det som är där och då, att ”jag blir ledsen när du är ledsen” och ”vad härligt att du blev så glad, jag önskar att jag kunde bli lika sprudlande glad som dig”. Börja träna.

J: Här blir ju jag så väldigt aktionsinriktad. Om jag visar mig sårbar, om jag visar att jag inte kan, så kommer människor inte att tycka om mig eller stöta bort mig, för då är jag inte den här rattade människan som kan massa grejer, och det har jag märkt många gånger att när man är autentisk och när jag berättar hur det är, att jag inte har alla grejer fixade i mitt liv, att människor inte upplever det som ”ah, vilken mes!”, vilket jag trodde att de skulle reagera utan tvärtom att då delar kanske människor också med sig.

M: Ja, precis. Det finns nåt så otroligt kraftfullt i det där, att faktiskt våga det, att dela med sig. Och som du säger, att vi ärbara människor båda två. Vår gemensamma vän, Niklas, är ju otroligt duktig på det. Han och jag gjorde ett uppdrag tillsammans och han står på scenen inför så där 100 personer och säger ”jag är skitkass på det här i relation till min fru” och så sa jag så här ”det är ju inte alls bra”.

Min första känsla är så här ”nej, han sa det högt!” inför hela den här gruppen. Men hans vilja att vara sårbar och dela med sig av det som inte har gått bra och när han har gjort bort sig och vara prestigelös i det, gör att han skapar en otroligt fin samhörighet med de som han möter, oavsett om det är ”one-to-one” eller en stor publik.

J: Ja, precis. Han är fantastiskt duktig. Så kontentan är väl att våga vara sårbar. Det kommer inte att bryta ner dig. Du kommer inte hamna i diket, utan tvärtom. Du kommer att lägga till grejer i ditt liv som du kanske inte tror. Så har det i alla fall varit för mig när jag har trevat i det där området.

Där finns mycket på att vinna på att utforska andra sidan

M: Och emotionellt och kopplat till pengar just att också ”vad får jag för avkastning på det då? Vad får jag ??. Det är de vanligaste frågorna. ”Om jag ska börja gräva i det här, vad får jag för avkastning?” Och det gör ju att du kommer ju att öppna dörrar som du inte ens visste fanns. Du kommer att hitta människor som du inte ens visste fanns. Du kommer att bygga bättre relationer snabbare, skapa tillit och förtroende tillsammans med andra människor så mycket snabbare. Så det kommer att öppnas upp möjligheter också affärsmässigt på ett sätt som du inte kunde föreställa dig innan.

J: Precis. Det där är också min reflektion, att många äldre som har listat ut det här, de har ju jättestora nätverk och utnyttjar mycket det i affärer eller liknande. Hänger detta också ihop med att många människor som har mycket pengar börjar att engagera sig i att ge bort till välgörenhet?

M: Jag tror att man vill att de ska börja verka enligt de värderingar som man har. Jag tänker också på..Jag gillar…Det finns tio budord från ”The Dying” eller nånting, att man har sammanställt en lista; det finns flera olika varianter – vad är de vanligaste sakerna som man tänker på när man ligger på dödsbädden?

J: Jag borde ha jobbat mer (skratt).

M: (skratt) Precis. Nummer ett: Jag borde ha jobbat mer. Då är det just att vara mer generös, lyssna på mig själv, vara modigare, spendera mer tid med min familj och mina vänner, följa mitt hjärta. Detta tror jag är nånting som blir enklare ju äldre man blir, att man blir lite punk – ”I don’t give a fuck”.

J: Det var roligt att du sa det, för jag var på en sån här ”fouls alliance”, ett nätverk jag är med i, där är just såna där a-människor med mycket pengar, framgångsrika, bygga upp miljardföretag. Det var en kille, Magnus, som delade med sig. Han berättade just den här resan. ”Jag har gjort mycket saker i mitt liv” och han är så himla ödmjuk och sa så här ”det har haft positiva privatekonomiska konsekvenser (skratt). Det var hans term.

Men så sa han mycket om just det här med mycket tid med barnen, tiden med familjen, att mellan 17.30 och 21 jobbar jag inte utan då är det helhjärtat för barnen. Han jag träffade var typ 40 och han sa så här ”jag har träffat det här 70-åringarna och alla säger så att ’jag skulle ha spenderat mer tid, jag hade inte behövt göra det där företagsköpet, jag hade inte behövt de där extra miljonerna’” Och där tänker jag det är lite som den där filmen ”The Bucket List” med Morgan Freeman och Jack Nicholson.

M: Jag har ju inte sett den. Jag får skriva upp den.

Många av de viktigaste sakerna i livet är gratis

J: Den är jättebra. Den ena är superrik och har typ inga relationer och den andra har typ inga pengar alls och så gör de saker tillsammans. Vissa av de här sakerna behöver man inte mycket pengar för att göra. Men lite kontentan i den här filmen är ju att det som gjorde mig mest lycklig var det som inte kostade några pengar överhuvudtaget.

M: Jag tror det är därför, om vi kommer tillbaka till din fråga – varför man är benägen att ge bort sin förmögenhet eller se till att den kommer andra till gagn – är just för att man ser. Det är väldigt vanligt och det kan vara frustrerande att upptäcka ibland, nu ska vi använda de här pengarna.

Det är många som tror att det är det vi ska prata om nu och sen handlar det om att man kan köpa julklappar till alla i familjen eller att man kan bjuda in alla till sitt hem, att man kanske har ett så stort hem att man kan göra det – såna här saker som egentligen inte kostar så väldigt mycket och som inte ens är drivande på månadsbasis ekonomiskt utan det kan vara engångssaker. Det tror jag också är anledningen till varför många känner att ”nu vill jag skänka det här vidare”.

J: Så om vi skulle sammanfatta, skulle jag säga att de två grejerna jag tar med mig mest är ”hur vill jag känna?” och ”vad behöver jag göra för att känna det?”. Och att det inte är det ena eller det andra. Det handlar inte bara om att må bra eller investera sina pengar effektivt, utan att de två sakerna faktiskt hänger ihop.

M: Exakt.

J: Bra. Är det nåt sista du vill tillägga, som känns som vi har glömt eller detta har vi inte pratat om?

M: Det som jag tänker spontant är checklistor. Det känns som att dina lyssnare är väldigt pragmatiska. Lite checklista inför 2018. ”Vad vill jag uppnå 2018?” har nog många funderat på.

J: Om jag nu generaliserar grovt, för jag vet att det inte bara är de lyssnarna, men jag tror att det är många som har satt upp ekonomiska mål och de är redan klara; de har varit klara i flera år. Så hur gör man lite annorlunda?

M: Ta den här frågan ”hur vill jag känna?” under nästa år eller ”

Vad vill jag känna i slutet av 2018? Vad behöver jag göra för att känna så? Vad behöver jag ägna mig åt för aktiviteter? Och sen lägga det som ett raster över det ekonomiska målet – ”behöver jag göra några ’tweakar’?

Vad får det då för konsekvenser för den liggande ekonomiska planen som jag har? Ska jag investera annorlunda? Ska jag spara mer? Ska jag konsumera mer? Vad är det jag behöver göra då?” Så att också kalibrera utifrån vad som kommer fram i den i frågan om ”hur vill jag känna? Vad behöver jag göra?”

J: Coolt. Det tar jag med mig, som ett raster på den ekonomiska planen. Det blir nog också rubriken. (skratt). Du, Moa, fantastiskt stort tack! Jätteroligt!

Moa: Tack!

J: Tack för att du ville ställa upp en gång till.

M: Ja, absolut.

J: Sen tänker jag att du som lyssnar på det här avsnittet eller läser, kom gärna med frågor, för jag bjuder gärna tillbaka dig, Moa, att prata om just de här sakerna som jag tror är jätteviktiga, just de här som du har på din bok – ”Happy and rich”.

M: Det handlar om både och, ja.

J: Det handlar om både ock. Det är inte bara den ena sidan av myntet. Tack så mycket!

M: Tack så mycket! God jul och gott nytt år!

Relaterade artiklar

Kommentera

10 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Det här avsnittet är guld! Utlämnande och personligt, då blir det superintressant. Tack!

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Gustav
  2. Vit pil

    Tack för det här poddavsnittet!

    Jag gissar att det är fler än jag som vill att Moa kommer tillbaka.

    Peta och rota gärna i hur man tar reda på vad som gör en lycklig.

    Jag tycker att det är svårt. Jag har ju redan allting (nästan). Jag uppskattar det jag har och är tacksam för det, men ändå känns det som att något saknas.

    Folk i tredje världen har fullt upp med att skaffa mat för dagen. De har inte mycket tid över till att tänka på mycket annat.

    Alla som har ett jobb i i-världen har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Lämna och hämta barnen, jobba, handla och laga mat.

    Är man ekonomiskt fri och äger sin tid så har man gott om tid att fundera över saker och ting. Är det här verkligen allt som livet har att erbjuda? Varför är jag inte mer lycklig? Jag kommer inte på speciellt många saker att skriva på min ”bucket list”. Jag är oerhört tacksam för min frihet och mina relationer, men något saknas. Vad?

    ”Det är ren galenskap att leva i misär för att kunna dö rik.” – Juvenalis

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Per-Arne
  3. Vit pil

    Väldigt intressant och tänkvärt. Pengar är ju inte lösningen, samtidigt så kan de ju verkligen vara det om man vet vad man egentligen har för mål och vad man vill få ut av detta korta liv som vi lever. Om man tänker att det jag vill ha är mer frihet att kunna göra sådant som jag vill, jobba med det jag vill, skapa saker i linje med vad jag vill – så underlättar det ju att ha tillräckligt med pengar. För har man inte det fastnar man i att oroa sig för om man klarar att betala räkningarna eller inte. Lite så tänker jag att pengar kan ge större utrymme att göra det man i grunden känner att man vill göra med det här livet. Tack för en bra podd!

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Maria
    1. Vit pil

      Jag fastnar ofta i det tänket, att jag behöver pengar innan jag kan följa mina drömmar.

      Jag drömmer om att syssla mer med min hobby. Så då tänker jag att om jag var ekonomiskt fri så skulle jag kunna ägna min tid åt min hobby. Så därför jobbar jag på för fullt för att få tid till hobbyn. (Detta är biten där jag tänker att pengar möjliggör min dröm, och därför jobbar jag mycket.)

      Men sen ibland får jag lite insikt och kommer på att ”hallå! jag lägger min tid på att jobba för att sen ha tid att lägga på min hobby”. Varför inte bara lägga mer tid på min hobby nu och skita i att bli ekonomiskt fri?

      Mina alternativ är alltså typ: 1) jobba heltid i 10 år för att sen kunna ägna mig helt åt mina drömmar. 2) jobba halvtid i 30 år för att samtidigt kunna ägna 20h/veckan extra åt mina drömmar. Förr såg jag bara alternativ 1. Nu ser jag bägge alternativen men vet fortfarande inte vilket jag vill göra!

      0
      Gravatar ikon för användaren
      Löntagaren
  4. Vit pil

    Nu har jag funderat och läst lite och förstår vad det ni pratar om handlar om: Låg självkänsla. Väldigt intressant då jag sett många exempel på detta men aldrig riktigt förstått mig på dem. Verkar dock vara en ganska stark drivkraft inom arbetslivet och gör ofta att man kommer ganska långt i karriären. Ett ständigt presterande och jakt på erkännande, men kanske aldrig någon inre ro och välbefinnande.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Joppa
  5. Vit pil

    Vet inte om jag tänker fel, men jag känner inte igen mig alls i det där med att inte räcka till och att hela tiden kritisera sig själv. Kan inte komma på ett enda exempel där jag känner mig dålig eller där jag har en massa krav som jag har dåligt samvete för.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Joppa
  6. Vit pil

    Tack till er båda och Tack för den textade sammanfattningen. Ett väldigt tänkvärt inlägg i bästa Karl-Bertil Jonsson stil i dessa juletider.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Lars
  7. Vit pil

    Har inte tittat än, men jag tycker INTE du gör fel. En sak som gör din blogg så tänkvärd är att du tar ett helhetsperspektiv på det. Det ju inte bara om pengar, du tar upp andra viktiga saker som man behöver förhålla sig till för att få ett rikt liv…

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Skyking
  8. Vit pil

    Fantastiskt intressant och tänkvärt!

    0
    Gravatar ikon för användaren
    David
  9. Vit pil

    Det här kommer att bli väldigt uppskattat, jag tror att ni är inne på en sanning som överlever många års studerande. jag tror att caroline skulle ha en hel del att tillföra. håll i och fortsätt.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Håkan

Få månadens bästa tips och artiklar!

Få de bästa tipsen, videoklippen och artiklarna från bloggen
till din mejl ungefär en gång i månaden. Tack! /Jan :-)

Genom att prenumerera godkänner du villkoren för nyhetsbrevet. Du kan avsluta när du vill.