En dröm har gått i uppfyllelse - jag har ätit sushi hos Jiro!

En dröm har gått i uppfyllelse – jag har ätit sushi hos Jiro!

På besök hos världens enda sushirestaurang med 3 st Michelinstjärnor, Ginza, Tokyo
En dröm har gått i uppfyllelse – jag har ätit sushi hos Jiro!

I fredags kom en dröm och ett mål för mig i uppfyllelse – att få äta världens bästa sushi hos Jiro på Ginza. Världens enda sushirestaurang med 3 stjärnor i Guide Michelin. Eftersom restaurangen bara har 12 platser har den också räknats in i kategorin ”restauranger som är omöjliga att boka bord på”. Särskilt efter den berömda dokumentären ”Jiro dreams of sushi” (2011).

Caroline tog på sig uppgiften och efter 42 nej lyckades vi till slut få bord med hjälp av Hiltons concierge service (som fick värvas till att fysiskt gå tid på en ledig dag). Bara själva bokningsprocessen förtjänar en egen historia och hur det hela höll på att gå i stöpet – då Hilton höll på att avboka vårt bord då vi inte bodde på hotellet och de trodde att vi hade missat flyget.

Som tur är måste man avboka fysiskt på plats på restaurangen, så chefsconciergen kom till restaurangen (30 min från hotellet med tunnelbana) för att avboka, men då var vi redan där. Snacka om tur och att känna sig dum och verkligen inte vara snygg framför japanerna. Särskilt som personen vi bodde hos, påpekade vänligt: ”Remember, in Japan, manners are everything.” Ooops… men vi tänkte ge conciergechefen en dalahäst när vi kommer tillbaka till Tokyo.

Nu till den viktigaste frågan – levde sushin upp till hajpen? Absolut! Vi kom dig 17:30, satte oss till bords med 2 danskar och några japaner. Jiro var där i egen hög person med sin son (som är 50+) och det körde igång direkt. 18 bitar sushi i rask takt. Hela middagen var över på ca 45 minuter.

Fantastiska 45 minuter var det i alla fall. Den absolut bästa sushin, råvarorna men även riset var helt annorlunda från något jag tidigare ätit. Tonfisken smälte i munnen (3 olika sorter; mager, semifet och fet), räkan var verkligen ”värdig” Jiro, musslorna helt himmelska och äggomeletten förstår jag att praktikanterna får göra över 400 gånger innan den blir godkänd. Det var också som att sojan och allt annat än riset och fisken var onödigt och därmed bortskalat.

Det lite udda var att Jiro och de andra verkligen tittade på en när man åt. Det var anpassade bitar till var och en och man åt dem under en stillsam och tyst vördnad. Ingen pratade, det var som att prat var överflödigt, man var där för att avnjuta denna måltid allena.

Det som jag verkligen tar med mig också var riset, helt annorlunda från något annat jag ätit. Det var runt i form och i konsistens som pasta som är kokt al dente. Jag förstår nu när Jiro i dokumentären skrattade när Hyatt ville köpa riset och leverantören vägrade med motiveringen att kockarna på Hyatt (ett av världens bästa hotell ) ändå inte kan tillaga det och därmed inte är värdiga just det här riset.

Jag påstår att det här är helt i klass med Noma i Köpenhamn och samtidigt helt annorlunda. Jag kan nog bara sammanfatta det hela i ett enda ord – ypperlighet. Ypperlighet taget till en helt ny nivå – och i alla avseenden. Från hur man kom in i restaurangen, till hur sushin gjordes framför en, hur den serverades (t.ex. tallriken som torkades mellan varje sushibit, eftersom de serverades en och en), till hur saken hälldes upp, till hur avdukning och dukning genomfördes och det var bara det man såg.

Det var verkligen ett ögonblick av lycka – ett minne i form av en upplevelse för livet med en person jag tycker om. *tacksam*
/jan

Kommentera

3 kommentarer finns till denna artikel: