Jag förstår inte vad du menar eller vad du vill åt.
Det enda jag vill åt är att jag inte håller med om:
Alltså, jag menar att det rimligen måste finnas minst en person som har flyttat från Stockholm till småstad av annat skäl än att de inte har råd med bra boende i Stockholm.
Allt annat kan jag ta tillbaka om du tolkar det på något annat sätt än vad som menas.
Det är verkligen bara ovan jag menar är för kategoriskt uttryckt.
Jag tänker att det finns fördelar och nackdelar med alla livsstilar. Ett liv i stan går förstås att kombinera med ett liv på landet på somrarna. Det finns också ett enormt utbud av kultur för barn i stan. Man kan ha fördelar genom att föräldrarna har kort pendlingstid och kan hämta tidigare. Osv.
Vad det gäller de val som de gjort i podden ifrågasätter jag mest tanken på att barnen får växa upp med en förälder som har hushållet och familjen som sin enda uppgift. Barn i skolåldern behöver se föräldrar engagerade i annat utanför familjen och att de har vuxna kontakter och vänskaper med andra.
Här anammas en form av “bra-nog-tänk” eller “så här blev det den här gången”. Istället för att tänka att det blev halvkasst - ge dig själv mer själv-medkänsla, eftersom du gjorde uppgiften så bra du kunde givet de förutsättningar som stod till buds!! 
Håller med, det finns parker runt knuten så här är det mer - för mig som utomstående - sorglig uppvisning av dåligt föräldraskap. Men säkert jättesmidigt för dem att kunna släppa ut ungarna på rastning utan att behöva ha koll på bilar eller främlingar.
Kanske skulle de använda sin inhämtade timme till en timmes lek med sina barn istället, men icke, barnen är ute själva i flera timmar.
Håller också med om att barn behöver goda förebilder, särskilt om det dessutom är en förlegad kvinnosyn som de ser som normen så känns det problematiskt. Vet inte om barn har ett så nyanserat perspektiv att de ser det som en kvinnas rätt till eget val. Å andra sidan ska man väl inte arbeta bara för att vara en bättre förebild.
Jag noterar att du inte fått något svar på sex dagar. Jag ser mönstret, så tack för inlägget med nykter omskakning. 
Jag har mött flera som gjort samma resa söderöver, till fält, hav och glesare mellan gårdarna. Men för vissa är det en sanning som stör deras (själv)bild och det potentiella fastighetsvärdet i hufvudstaden. 
Är inte detta lite hönan och ägget då?
De som tjänar bäst kanske bor i Stockholm för att det är en förutsättning för att ha den där höga inkomsten och att det då skulle vara så är ju inte konstigt.
Så ett ekonomiskt skäl på samma sätt som att någon skulle kunna bosätta sig på mindre ort av ekonomiska skäl.
Så det är svårt att isolera ut varför de gör valet utan att genomföra enkätundersökningar.
Hade de varit skitrika hade de kanske inte behövt jobba överhuvudtaget och hade kunnat välja att bo någon annanstans i ett lantligt slott.
Sedan kan man även av skatteskäl fiffla och vara skriven i lågskattekommun i eller kring Stockholm men i praktiken bo någon annanstans. Jag känner en som gör det.
Det går liksom att argumentera för att ekonomi är skälet både till att man flyttar in och ut ur Stockholm utan att bli klokare.
Min största poäng är att detta avsnitt var för mig inte särskilt varken lärorikt eller insipirerande.
För mig är deras livsval en livsstrategi jag inte överhuvudtaget delar.
Jag är väl lite i samma situation, om jag tolkat innehållet rätt, men finner en väldig inte frid och lugn i att jag vid 50 nått alla mina mål i livet och är helt nöjd som det är.
Ingen stress över att jag måste hinna med det där också, eller köpa det där eller uppleva något viktigt.
Finns en del nice-grejer att se fram emot, men får jag ett 3-månadersbesked imorgon så är allt viktigt redan gjort.
Bara för att förtydliga: jag tänker att oavsett vem som är hemma med skolbarn på heltid gör det för sin egen skull även om man kanske säger att det är för familjen. Men varken familjen eller hemmet är år 2026 så betungande att någon måste vara hemma på heltid trots att barnen är i skolan för att få ihop det. Och min erfarenhet är att skolbarn inte behöver 100% föräldrastöd utan snarare känna att familjen är en aktiv del av communityn.
Jag tänker lite som RT brukar tänka med frågan: “Skulle du köpt X idag om du hade pengarna?”
Så, skulle jag bott i Stockholm om jag kunde? Jag behöver inte jobba. Jag har råd med en lägenhet i innerstan eller hus i utkanten. Men jag vill inte flytta dit. Det betyder ju inte att jag inte kan.
Jag är väl bara desillusionerad eller har inte förstått.
Ja. Jag brukar säga att det finns i (huvudsak) två saker som gör att folk flyttar, jobb eller kärleken.
Kanske det finns en tredje kategori, för att flytta från storstäder, som lyder “inte råd att bo kvar”.
Jag tror folk i gemen drar sig för att flytta, om det inte finns några yttre omständigheter.
Så, även om spekulationen om att personer med 5% högst inkomst förmögenhet inte flyttar från storstadsregionerna stämmer, så kan det mycket väl stämma för småstadsregionerna med.
Dvs, även om de förmögna som bor i småstäder mycket väl skulle kunna flytta in till t.ex. Stockholm och köpa en villa för runt 15M, så kommer de förmodligen inte göra det bara för att få bo i Stockholm.
Mm, jag tror också att det främst är annat som styr och det innebär då inte att Stockholm är mer fantastiskt än något annat utan att man snarare råkade födas och bygga sitt liv där.
Familj, vänner, samhälle och trakter man känner igen och är van vid.
Att slita upp det blir en stor omställning som många inte vill göra då det kostar i form av relationer.
Men det kan ju innebära att Tidigpension ändå har rätt, bara att påståendet gäller för nästan alla orter. De flesta vill vara kvar där de har sin trygghet.
Jag tror värdet är att titta på avsnittet utifrån glasögonen: “Vad kan jag ta med mig för mig?” Inte så mycket att ha åsikt om deras val. De är ju helt subjektiva som du skriver. Jag tror att många känner igen sig i det som de tar upp.
Varför bo i Stockholm när man kan bo i en skånsk villaförort till en riktig storstad?
Får mig att tänka på det afrikanska ordspråket:
“The desert teaches you more about water then the ocean ever could.”
Som innebär att du förstår verkligen värdet av något 
när du vet hur det är att leva utan det.
Jag lägger endel tankekraft på att försöka uppskatta så mkt som möjligt av det jag har innan jag förlorat det. Att det är så lätt att ta saker för givet känns som livskvalitetens största fiende. Relationer, hälsa, jobb, varmvatten, mat, elektricitet, en varm och trygg säng där ryssen inte bombar skiten ur nejden.