Jag har nu läst hela rapporten. Jag tycker över lag att den är välskriven och intressant, med många referenser till tidigare studier om arbetstidsförkortningar. Jag har dock även en del kritik. Den känns mestadels vetenskaplig och neutral, men vissa formuleringar passar bättre i en debattartikel än i en saklig rapport, som till exempel:
Svenskarna har en av de kortaste årsarbetstiderna i OECD. Trots det har frågan om
arbetstidsförkortning åter kommit upp på agendan.
Och:
Både fackföreningar och politiker har uttalat krav om att fyrtiotimmarsveckan bör
avskaffas och vissa vill gå så långt som till fyra dagars arbetsvecka.
Detta indikerar en agenda. Ett mindre laddat språk skulle göra rapporten mer lättillgänglig, speciellt för skeptiker.
Beräkningarna i rapporten pekar på att en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka kan förväntas leda till en minskning av BNP med 509 miljarder kronor per år på lång sikt – motsvarande 8,1 procent av BNP.
En arbetstidsförkortning på 12,5 procent skulle alltså enligt Svenskt Näringsliv leda till ett bortfall på 8,1 procent av BNP. Om LO:s beräkningar stämmer skulle bortfallet bli bara 1,6 till 3,2 procent av BNP. En minskning av BNP är såklart inte något positivt, men man måste väga minskningen av BNP mot vinsterna med kortare arbetstid. Det är lite svårare att sätta siffror på det, men experimentet i Storbritannien 2024, där den genomsnittliga arbetstiden minskades till 34 timmar per vecka, visade att:
39 % kände sig mindre stressade,
71 % upplevde sig mindre utbrända,
62 % upplevde att det var lättare att hitta en balans mellan arbete och sociala aktiviteter,
antalet uppsägningar i de deltagande företagen minskade med 61 %,
92 % av företagen i experimentet angav att de skulle fortsätta med fyradagarsveckor.
Hur många procent av BNP är de vinsterna värda? Och hur mycket pengar sparar samhället i form av färre sjukskrivningar och förtidspensioneringar?
Varje arbetad timme räknas.
Jag gissar att Svenskt Näringsliv antar att varje timme som spenderas på jobbet är en timme av produktivt arbete, men vi vet att så inte är fallet. Här refererar jag åter igen till Roland Paulsen och hans böcker Arbetssamhället och Empty Labor, där han visar genom flera studier att de allra flesta inte arbetar alla timmar de är på jobbet. Han skriver i Arbetssamhället att sextimmarsdagen sedan länge är införd, men att det inte syns då arbetstiden officiellt fortfarande är 8 timmar. Sedan beror det såklart på vilken typ av arbete det handlar om. Inom vården till exempel kan man inte bara minska arbetstiden och förvänta sig samma resultat, som i många andra branscher. Inom vården behövs mer personal.
Det finns många studier utöver dem som Roland Paulsen hänvisar till i sina böcker som visar på samma fenomen, och jag kan också starkt rekommendera boken Bullshit Jobs av David Graeber, som handlar om arbeten som har väldigt begränsat värde och där inte ens de som har sagda jobb ser någon mening med dem.
När man tar hänsyn till sjukfrånvaro, föräldraledighet, semester, röda dagar, arbetstidskonton, med mera har svenskar en av de lägsta genomsnittliga årsarbetstiderna i OECD. Detta trots att vi har lägre andel deltidsanställda än i jämförbara länder.
Detta är dock faktorer som inte gäller universellt. Är man inte förälder har man aldrig varit föräldraledig eller vabbat. Arbetstidsförkortning finns tillgängligt för vissa, inte alla. Semester får man först när man jobbat in det. En del jobbar även på röda dagar. Av bland annat den anledningen gillar jag en generell arbetstidsförkortning eftersom den kommer alla anställda till del.
Sedan kan jag inflika, som andra gjort tidigare i tråden, att om arbetstidsförkortning nu är så dåligt, varför inte då förlänga arbetstiden? Svaret på det har varit att ingen föreslagit det. Men det stämmer ju inte. Sedan jag började jobba för drygt 20 år sedan har pensionsåldern gått från att vara 65 till att nu istället ha en riktålder på 68 (för min generation). För dem som börjar jobba idag är riktåldern 70, och det är mycket möjligt att den kommer att höjas ytterligare. Vi har alltså redan förlängt arbetstiden. Fem extra år av arbete är en nästan lika stor ökning av arbetstiden som en arbetstidsförkortning med fem timmar per vecka vore, om den gäller för ett helt yrkesliv.
Genomgången av studier av arbetstidsförkortningar i andra länder är intressant, och den visar ju att det i många fall är ganska svårt att mäta hur stort genomslag en arbetstidsförkortning har. Eftersom spridningen är så stor som mellan 65 och 100 procent så känns det rimligt att anta 80 procent om detta skulle genomföras i Sverige.
Avgörande för hur mycket en arbetstidsförkortning kostar är hur produktionen per
timme – det vill säga produktiviteten – påverkas. En rimlig första utgångspunkt är
att produktiviteten är ungefär oförändrad: om vi jobbar färre timmar blir det mindre
gjort.
Det är dock inte vad experimentet i Storbritannien visade. Hela den rapporten finns att läsa här:
https://autonomy.work/wp-content/uploads/2023/02/The-results-are-in-The-UKs-four-day-week-pilot.pdf
När jag läste vidare ser jag att den rapporten är refererad till i Svenskt Näringslivs undersökning. Bra att den inkluderades! Och ni lyfter fram rimlig kritik, och jag håller med om att det är svårt att säkerställa resultatet utan en kontrollgrupp och på grund av att urvalet är begränsat, och studien inte varade mer än ett halvår. Dock tycker jag ändå studien är väldigt bra, och den uppvisar ju tveklöst positiva effekter.
Gällande kritiken att urvalet av företag inte är representativt för hela arbetsmarknaden – ja, så är det, men en arbetstidsförkortning på andra företag med andra förutsättningar kan ju se annorlunda ut. Som jag nämnt i en tidigare kommentar så kan ju en arbetstidsförkortning ta sig uttryck på flera olika sätt. I detta fall handlade det om att jobba fyra dagar istället för fem. Men en arbetstidsförkortning kan ju också vara att jobba sju timmar istället för åtta. Eller att man har fler semesterdagar.
Det är väldigt stora skillnader mellan olika branscher. En lastbilschaufför som minskar sin arbetstid kommer uppenbarligen inte att kunna kör lika långt på kortare tid, Men någon som jobbar på ett kontor och har mycket dötid har väldigt goda förutsättningar att kunna få lika mycket gjort på mindre tid. Det är ju välkänt att enligt Parkinsons lag så tar en uppgift ofta så lång tid som den tilldelas.
Detta är rent anekdotiskt, men jag har på många arbetsplatser jobbat 8,5 timmar måndag till torsdag, för att kunna jobba 6 timmar på fredag. Det har inneburit en i praktiken 2,25 timmar kortare arbetsdag eftersom att det även eliminerade en rast. Jag upplevde att jag hade väldigt mycket mer energi när jag kom hem på kvällen, så att jag hade tid och ork till annat än att duscha, äta och sätta mig i soffan. Att jobba fem till sex timmar på en dag är det jag upplevt att jag mår bäst av.
*Han (*Pencavel) fann att produktionen ökade ungefär proportionerligt med arbetade timmar under arbetsveckans första 48 timmar. Därefter avtog produktiviteten relativt snabbt, så att maximal produktion nåddes vid ungefär 63 timmar. Det innebar att vid längre arbetsvecka än så balanserades fler arbetade timmar helt ut av den lägre produktiviteten.
Detta är mycket intressant, och även helt logiskt. Men det är också begränsat, eftersom det mäter produktivitet per timme utslaget över en vecka. Men var är denna tröskel för produktivitet om man ser till ett helt arbetsliv? Det beror såklart på hur långt arbetslivet är, och vilken typ av arbete det handlar om, och en rad andra faktorer. Och hur påverkar det andra aspekter av livet? Jag drog tidigare upp Sydkorea, och menade att deras fokus på ekonomisk tillväxt har inneburit att de slutat skaffa barn, vilket antagligen kommer leda till ekonomisk kollaps i framtiden.
Om månadslönerna då bibehålls vid samma nivå som tidigare kommer det rent mekaniskt leda till att arbetskostnadernas del av kakan ökar medan vinsternas andel minskar om inget annat förändras. Man skulle därför kunna tänka sig att de oförändrade (reala) månadslönerna finansieras genom en permanent inkomstomfördelning från kapitalägare till arbetstagare.
Många vill nog just detta, och menar att det motsatta råder idag, alltså att vinster finansieras genom att ge mindre till arbetare.
Både stycket om effekterna på reallönerna och på sysselsättningen vid en arbetstidsförkortning är väldigt intressanta. Rapporten lyfter fram många faktorer som kan innebära en neutral eller negativ påverkan. Om detta blir verklighet om arbetstidsförkortningen genomförs vet jag inte. Dock är min utgångspunkt inte att vi bör korta arbetstiden för att det kommer leda till att fler får jobb och lönerna går upp. Varför jag vill att arbetstiden ska förkortas är att jag tror det skulle resultera i bättre livskvalité. Och det, antar jag, är även Svenskt Näringslivs mål. Mer fritid är en av en uppsjö av livskvalitetsökande saker vi kan spendera vinsten från vårt arbete och vår tillväxt på.
Uttryckt i BNP per capita innebär det att svenskarnas välstånd minskar med 48 000 kr per person och år i huvudscenariot
Detta låter riktigt illa, men åter igen så måste man betänka vad man vinner genom att arbeta mindre. För att ta ännu ett extremt exempel – mig själv: Jag har nu varit FIRE i fem år och jag uppskattar att det i snitt har kostat mig 400 000 kronor per år i förlorad arbetsinkomst plus avkastning på investerat kapital. Det betyder inte att mitt välstånd har minskat med motsvarande summa. Det har i själva verket ökat. Vad jag vill visa med detta är att allt inte handlar om pengar.
En annan tanke – om vi skulle höja vår tillväxt till 2,5 % som enligt titeln till det här avsnittet skulle göra svenska hushåll 100 000 kronor rikare, vore det då värt det att använda den ökade rikedomen till att sänka arbetstiden? Finns det någon nivå där kortare arbetstid vore värt det potentiella bortfallet av tillväxt?
På sida 7 i rapporten visas ett diagram över årsarbetstid inom OECD. På sida 29 visas ett diagram över BNP per capita inom OECD. Jag noterar att längst ner på båda listor återfinns samma fyra länder – Colombia, Chile, Mexiko och Costa Rica. I dessa länder jobbar man alltså mest, men har trots det sämst BNP per capita. Det är intressant, och visar att fler arbetade timmar inte är någon garant för högre välstånd.
En grov statisk beräkning visar att oförändrade offentliga utgifter skulle kräva en ökning av skattekvoten från åtminstone 40,7 procent år 2023 till 44,9 procent i den nya jämvikten (se tabell 7). Det motsvarar ungefär 2 400 kr per vuxen och månad i skattehöjning.
Det här resonemanget låter väldigt mycket som det som förs kring problematiken med en åldrande befolkning, och hur framtida pensioner ska kunna finansieras. Alternativen är nedskärningar, skattehöjningar och höjd pensionsålder. Inget av dessa alternativ är lockande, men vi måste välja minst ett av dem, förutsatt att inte AI eller något annat drastiskt kan öka tillväxten. Ofta hörs det ju från partier på högerkanten att vi behöver två av dessa – både höjd pensionsålder och nedskärningar i offentlig sektor, medan det från partier från vänster ofta istället propageras för skattehöjningar.
Men ja, det är en poäng.
Men det är inte av illvilja, utan av instinkt hos oss alla.
Men om du ska föra in mer politik alls så är det nog för det bäst att presentera alla sidor för balansen och sammanhållningen i forumet, som annars är mer apolitisk.