Är 70-talist och har två barn. Skaffade barn ganska sent i livet och var inställd på max ett barn, men efter en massa dribblande fram och tillbaka landade vi vid två.
Kan inte påstå att jag är speciellt “barnkär”, det finns ju de vuxna som i princip blir som barn på nytt och håller på och bakar, pysslar, leker och så, men där är nog min fru närmre den beskrivningen än jag. Är uppvuxen som enda barnet, har väl i princip inte alls umgåtts eller träffat barn förrän jag själv fick egna vid 35, och det har minst sagt varit en upplevelse…
Friheten är minimal, de som pratar om att corona har varit som ett fängelse att sitta hemma, brukar jag kontra med att för mig är det ingen skillnad. Här kommer man knappt iväg ens på en liten promenad, för det är mycket som ska göras på kvällarna. Jag brukar ta en sväng med den minste i barnvagnen så att jag får en liten stund för mig själv och han kan sova. Den äldre har precis börjat skolan och har tusen frågor om allting, och det tycker jag är ganska kul, men jag blir snabbt trött på att svara på allt möjligt. Det är kul att vara ute med henne i skog och natur, då hon har börjat mogna så pass att det inte är trams och lek hela tiden. Den minste är bara två, och han är rolig att busa med, men det är i den perioden med skrik, skrik och åter skrik, blöjbyten, kladd vid matbordet, vägrar sova på kvällen och så vidare. Jag är måttligt road av detta, och längtar till han blir typ 4 eller nåt. Samtidigt är han hur go som helst, en riktig liten pajas som kan charma vem som helst.
Ett tips är att man tänker efter väldigt mycket innan man ens bestämmer sig för att skaffa ett barn, och definitivt många gånger innan man skaffar nummer två, då blir allting 3,14 gånger jobbigare innan de kommit upp i typ 7-årsåldern och klarar det mesta själv.
Innan vi skaffade barn såg jag fram emot sommarsemestern, det var helt underbart att ta en resa någonstans, ligga o lata sig och glo på solnedgången och bara mysa med min fru, , gå på upptäcktsfärder, besöka museum osv. Senaste gången vi var på långsemester var det med vårat första barn, och fy-fn att kånka med resväskor, barnvagn etc på ställen i världen som inte har hört talas om barn och handikappanpassningar. Det var flera gånger jag bara ville slänga den där barnvagnen åt fanders, men insåg snabbt att då hade jag fått bära henne hela tiden. Nu besökte vi våra svärföräldrar och vi fick en natt med bara min fru och jag på ett mysigt hotell, men i övrigt blev det inte mycket semester så som jag ser den som.
Det är lätt att vara efterklok, kanske skulle vi bara skaffat ett barn, eller inga alls. Nu är det som det är och man får helt enkelt anpassa sig till hur det är. Ingen av oss har heller några syskon eller vänner som kan hjälpa till att passa trollen nån natt så vi kan ta en spa-övernattning eller liknande. Mina föräldrar är alldeles för skröpliga för att orka med båda två. Det var 5 år sen min fru och jag var iväg på en vuxenaktivitet tillsammans, och det är verkligen något som jag saknar. Där känner jag inte att min fru och jag är på samma våglängd, varje gång vi pratar om att resa iväg någonstans ska alltid barnen med. Jag har väl börjat sätta ner foten lite, och påtala att jag verkligen vill ta en liten paus i papparollen så att vi kan få lite kvalitetstid tillsammans, vi får väl se hur det går.
Jaja, inte meningen att predika. Däremot, har du ett rikt liv med intressen, gillar resor, kultur, ett glas vin på altanen kl 21 på kvällen, intressanta diskussioner med vänner osv, då kanske barn inte är något för dig.
Sista tipset, skit i vad andra tycker (bortsett från din partner). Du är inte tvingad att producera barnbarn, du måste inte ha barn för att bo i ett villaområde osv. Det finns många som älskar att fråga “jaha, när ska ni ha barn då”. Skit i dem. Mina föräldrar frågade mig ganska ofta, när ska ni skaffa barn. Nu har de två barnbarn och visar inget större intresse för dem (ens innan de blev lite skröpliga).
/H
