Att vara "högpresterande" i Sverige

Jag har nog sett litegrann det du nämner i trådstarten. Beror starkt på vilka kretsar jag varit i, och det är nog inte en alltför stor generalisering att säga att det är annorlunda i Flen jämfört med Danderyd.

Nog kan det vara avundsjuka inbyggt men jag har också sett det tvärtom med egna ögon - att det är den smarte, välutbildade som ganska tydligt ser ner på bilmekanoker. Det finns en krock som lätt blir om man inte pratar samma språk.

Sen tycker jag vi kan släppa alkoholsnacket i den här tråden. Fylleslag på hotell efter IQ-föreningen Mensas årsmöte

Jag tog upp det som ett exempel på där man kan behöva stå emot grupptrycket snarare än att anpassa sig. Man måste inte anpassa sig till andra i alla lägen, anpassning är också att förstå att alla är olika och att man vågar stå på sig när man avviker från “normen” i gruppen.

Detta måste vara ett småstads-fenomen? Flyttade till stockholm för drygt fem år sedan och här upplever jag att man döms om man INTE vill utvecklas/klättra/förbättras i all evighet.

Måste tillägga lite: Jo, jag förstår vad du menar med motstånd mot att vara högpresterande.

Men på samma sätt finns det ett motstånd mot att inte plugga på universitet på andra ställen och andra umgängen i Sverige. Det handlar mycket om att anpassa språk och ämnen med rätt personer. Du kanske har jätteroligt med din barndomsvän som är mindre ambitiös med karriär och utbildning. Denna kommer inte tycka det är roligt att diskutera din senaste befordran som managementkonsult.

4 gillningar

Mitt tips är att helt enkelt sluta umgås med de som påverkar en negativt. Det behöver inte bara ett dramatiskt ”avslut”, bara istället söka sig till nya, andra som är mer likasinnade.

Hur bra man än är på att inte bry sig om vad andra tycker och tänker, så är vi trots allt sociala djur.

2 gillningar

Jag tror det handlar mer om umgänget i stort. Alla lantisar är inte veritabla byfånar serru. :laughing:
Jag själv har bott och arbetat i större städer (i Sverige finns det bara en stad med lite storstadskänsla), och min upplevelse är att karriärshetsen finns överallt bara man umgås i rätt kretsar.
Numera bor jag i en mellanstor stad, där det självklart är glesare mellan kotlettfrillor och rolexklockor, men å andra sidan umger vi oss med människor som vi har lätt att få någon form av intellektuellt utbyte av. Därmed inte sagt att vi bara hänger med en homogen klick där alla kan och vill jämföra sig med varandra.
När middagsbjudningen består av en civilingenjör, en tandläkare med egen klinik, en specialistläkare, en snickare med egen gasellväxande firma och ett par andra likasinnade som alla har någon form av driv eller inställning att livet är till för utmaningar, ja då blir konversationerna ofta rätt spännande. Mycket mer så än på den tiden vi mest hängde med mina McKinsey-wannabe-kollegor eller fruns läkarkompisar.

1 gillning

Typiskt svenskar som vill trycka ner någon annan för att de själva ska få må lite bättre. “Om inte jag orkar utvecklas så ska ingen annan få känna att det är bra att göra”

1 gillning

Här är ett toppenexempel på vad jag menade innan med att det går åt bägge håll.

Med risk för att texten låter lite hård:

Det kanske inte är dig eller din strävan efter utveckling de är trötta på? Kan det vara så att ditt umgänge är trött på ditt eviga prat om dina drömmar och kurser? En monolog de inte är intresserade av.

Kan du inte försöka hålla isär umgänge och din strävan efter att vara högpresterande? Du har säkert andra intressen och samtalsämnen där du och ditt umgänge kan prata på mer lika villkor. Prestationsbiten kan du spara till dina kurser och på nätet.

2 gillningar

Jag tycker fokus på begreppet “högpresterande” känns lite felplacerat här. Jag tror det kunde finnas en poäng i att skilja mellan två distinkt olika frågor:

  1. Att vara jobbmässigt högpresterande. Att vara intresserad av arbetsuppgifterna och fokusera på att utföra dem på bästa sätt, snarare än att vilja vara kompis med alla, fika i tid och otid osv.
  2. Att leva i en miljö där det finns en rimlig grad av vidsynthet gällande framtidsplaner och möjligheter i livet. För vissa är att bli chef i den lokala matbutiken själva sinnebilden av att ha lyckats i livet. Andra vill något mer. De slutar inte heller vilja mer för att de nått en viss nivå utan är alltid på väg någonstans. Det kan handla om jobb, fritidsintressen eller andra saker.

På vissa ställen kanske de här sakerna tenderar att sammanfalla, alltså att de som har några ambitioner på jobbet är samma personer som de som vill något mer än att “supa”, “åka skoter” eller vad man nu har för allmänna intressen på orten i fråga.

Jag uppfattar själv att jobba hos “premiumarbetsgivare” är ett sätt att undvika i allafall en hel del avarter. Med det menar jag sådana arbetsgivare som ligger i topp i olika avseenden, sådana som normalt får sjuka mängder ansökningar till lediga tjänster och kan välja att bara anställa de bästa. Exakt vilka dessa är beror förstås på vilken inriktning man själv har.

1 gillning

Att vara högpresterande är för mig att få mycket gjort inom en viss tidsram. Jobbar du 80 timmar i veckan får du kanske mycket gjort men du är du inte nödvändigtvis högpresterande för det.

Vill man mycket har man ambition men det betyder inte att man är högpresterande för det.

Ordet högpresterande har för mig en negativ klang. Jag känner människor som är väldigt duktiga på sitt jobb, men ingen skulle kalla sig högpresterande.

1 gillning

Flytta till sthlm!
Här finns alla sorter, alltid nån som är mer extrem än du själv.
Bodde själv i en mindre stad förut och där räckte det att man lyssnade på fel band för att bli dömd.

Hej Disco. Jag känner igen tankarna från när jag växte upp i en liten stad <15000 personer. Känner inte alls så längre… kanske pågrund av att jag bor i en av Sveriges största städer, Uppsala, kanske för att jag vuxit upp, rätt umgänge, eller bara att jag är starkare mentalt och allmänt mer trygg i mig själv… jag vet inte. Men här kommer ett allmänt tips som jag inte minns vart det kommer ifrån, kan vara RT-podden, alltså från Jan eller Caroline… men om jag påbörjar tankarna om vad andra tänker om mig försöker jag snabbt avbryta det med tanken på just att andra inte har tid att tänka på mig eftersom de är för upptagna med att vara oroliga för vad andra tänker om dem.

5 gillningar

Jag tror att det mycket väl kan vara så. Jag funderar dock på vad man ska göra åt detta problem, då jag trots allt trivs med att bo där jag gör av andra anledningar (Närhet till familj osv). Jag tänker att det borde gå att hitta sammanhang där man “passar in” även på en mindre ort? Eller har samtliga oliktänkande redan emigrerat tro? :slight_smile:

Detta är väl det mycket tid har lagts på de senaste åren, då jag ofta hittar personer som tänker lite mer “som mig” antagligen av den enkla anledningen att det finns en sån enorm blandning av människor och “content” på internet. :slight_smile:

Det skulle ju absolut kunna varit så, men jag tror faktiskt inte jag (svårt att vara objektiv med sig själv) pratar speciellt mycket om mina egna framtidsvisioner just av den enkla anledningen att det ofta känns som att man avviker för mycket från normen, istället blir man ofta lyssnandes på evigt gnäll där folk helt är offer för sina omständigheter (“Det är chefens, politikernas, Stockholmarnas, grannens fel att jag inte _____”) samtidigt som man själv tänker något i stil med “är alla människor såhär, eller vad är det för fel då jag inte känner likadant?”

Starten av denna tråden var nog egentligen ett försök få svar på ovanstående fråga :joy:

1 gillning

Jag tror kanske det också, men det var det närmaste jag kunde komma på i skrivandets stund.
Det jag kanske egentligen är ute efter är “att ha höga ambitioner”, egentligen precis på det sätt som du beskriver.

Det känns som att detta på något sätt kan vara nära sanningen, då jag ofta upplever att det kan vara lite att svära i kyrkan när man säger att man gillar sitt jobb på min nuvarande arbetsplats.

Man får välja sitt umgänge. I mitt fall har det blivit så att jag nästan uteslutande umgås med människor som driver eller drivit eget alternativt ordnat till det för sig på annat sätt genom fastigheter och/eller värdepapper.

Kännetecknande för många av dessa (bortsett från de i pensionsåldern) är att man normalt inte ser på linjärteve, inte lyssnar på radio eller på annat sätt intresserar sig för den skräpkultur som statligt hel- eller delfinansierad media kräker ur sig.

Istället lyssnar man på poddar och talböcker om allt möjligt samtidigt som man sysselsätter sig med saker man tycker är väldigt roligt - vad detta kan vara varierar men gemensamt är att dessa saker ofta är värdeskapande och inbringar en del pengar.

Bland icke högpresterande människor upplever jag att det vanliga är att arbeta med något man kanske inte finner så särdeles kul och spendera resten av den vakna tiden med förströelser som varken ökar allmänbildning eller intjänandeförmåga.

2 gillningar

Tycker att detta generellt är väldigt vanligt, speciellt i mindre städer. Tyvärr är det mycket lättare att externalisera ansvaret för hur ens liv går, än att ta eget ansvar för det. Det blir svårt att skapa motivation till att ta eget ansvar, utvecklas som person eller prestera högt, om man har inställningen att man inte kan påverka sitt liv - eller att andra större makter bestämmer (I vissa fall kan det dock vara mer eller mindre sant).

Jag kan säga att jag tänkt en del likt dig, men jag har själv ingen önskan av att vara “högpresterande” eller att utvecklas extremt snabbt som i “self-help” kulturen. Även kulturen att konstant köra hårt känns för stressande och det undviker jag helst. Livet skall vara på ens egna villkor och man ska gå sin egen väg. Helst ska man dock också utvecklas i sin egen takt, men helst inte stanna på samma ställe (på vägen) tills man dör.

1 gillning

Har du provat att vara med i Rotary och liknande grupper? Har flera vänner som är med där i sina småstäder och fått bilden av att de samlar människor som är lite framåt.

I förbifarten såg jag ett för diskussionen passande citat:
“Bees don’t waste their time explaining to flies why honey is better than shit…”
Men skämt åt sido… En klubb så som Rotary, Mensa eller andra forum där man kan bli mött med förståelse och samma iver och törst på kunskap finns och det även i små städerna.

Personligen föredrar jag att distansera mig från omvärlden i syfte att minska intrycken och därmed mycket av den negativa påverkan det kan ge och som för mig kan ha en stressande effekt.
När jag har mina grundbehov uppfyllda entrar jag sedan “the matrix” :stuck_out_tongue_winking_eye: och deltar i samhället med andra människor under en begränsad tidsperiod och hämtar information och inspiration och även får den sociala kvoten uppfylld.
Men jag befinner mig också på det man vill kalla för högfungerande autistiskt spectrum vilket gör att mina behov kan skilja sig ganska mycket från många andra

5 gillningar