Avsnitt #255 - Pengar är inte lösningen bara en förstärkare | Några genvägar till ett rikare liv

Jag älskade också att jobba, jag hade 85 arbetsrelaterade timmar i veckan (en vanlig vecka) och jag hade inte ens vett att ta betalt för alla timmarna. Men jag älskade ju jobbet.

Som jag nämnt i tidigare trådar så förändrades mitt perspektiv när jag var “tvungen” att sluta. och efter ett par månader av vad jag skulle kalla för lidande och själssökande efter mening i livet, insåg jag att jag inte alls gillar att jobba. jag har nu när jag börjat jobba igen haft möjligheten att testa tesen för att se om jag älskar jobbet lika mycket igen som jag gjorde innan, det har gått ganska många månader nu och jag har fortfarande inte samma kärlek till jobbet nu som då.

Jag har inget emot att jobba 40h veckor, men jag kommer nog inte vara den som ligger på det dubbla igen.

Den stora frågan är, vad är det du är rädd för? Vad är det värsta som kan hända om du inte är
" Jan Bolmesson -Stolt arbetsnarkoman med 400 debitterbara timmar i månaden" ???

Är det så illa att vara " Jan Bolmesson - förespråkare för 20h veckor och stolt familjefar" ???

8 gillningar

Det är nog lätt att fastna där för alla, i olika typer av livsfrågor/-sysslor/-förhållanden. En sådan banal grej som en semester. Har man sommarstuga måste man utnyttja den i tid och otid, även om man inte har lust. En relation (både kompis och kärleksdito) kan bli lika “toxisk” och detsamma gäller en hobby, typ “-Jag bara måååste spela padel!”.

Att pausa från allt så’nt här är nyttigt. PRAO-tid utan s a s. Jag har varit helt ointresserad av min hemstudio i två månader nu och då har jag ändå hemmakontoret i samma rum. I veckan drog jag igång alltihop och jag insåg hur mycket jag saknat det. Men det krävdes nog de där “vita veckorna” för att inse att jag ville fortsätta. Så ser jag på jobb och vänskap m m också. Ett längre “sommarlov” är ett utmärkt sätt att prova hur det känns utan.

Sådan PRAO innebär ju inte att man måste sluta, men den kan ge tydliga incitament till att gå tillbaka eller att göra mindre förändringar. Det som ni var inne på i podden också. Att välja att gå tillbaka är också ett val. :slight_smile:

2 gillningar

Ouch… :flushed::heart:

Ja, du har helt rätt. Helt ärligt så handlar det förmodligen mest om rädsla.

Vad tänker du @tankespjarn som känner mig väl?

4 gillningar

Den stora frågan är ju om du är rädd för något konkret eller om du är rädd för det “okända”

Du kanske lever enligt det gamla talesättet:
“Better the devil you know than the devil you don’t know”

Du är ju ~40 nu. dvs du har 25 år kvar till pension. Tänk vad fantastiskt om du skulle upptäcka nu med 25 år kvar att du egentligen inte trivs med att arbeta så mycket och tänk vad ledsen du skulle bli om du vid 60 insåg att du inte trivs med att arbeta. Då skulle du gräma dig mycket.

Som jag ser det finns det 3 utfall.

Du inser att du mår bättre av att inte jobba. Så du slutar och hittar något annat som får livet att kännas ännu bättre än det gör nu.

Du inser att du har det nästintill optimalt som det är och fortsätter jobba på som vanligt, men du har haft 4-8 månaders uppehåll och kommer tillbaka helt utvilad och kan kötta på mer än vanligt! #GoJan

Du inser att du kanske skulle kunna skära ner lite på jobbet och hitta något nytt fritidsintresse och lever därefter i ett mellanting, kanske fortfarande jobbar över 40h i veckan. Men nu har du lite mer hobbies på sidan.

Målet med ett sådant test är ju att se vad du mår bäst av, så oberoende av resultat kommer du antingen må bättre eller må likadant, den enda nedsidan är att du eventuellt missar 4-8 månaders jobbande.

Det kanske är så att det du är mest orolig för är vem du är om du inte är arbetsnarkoman-Jan, men det är det som är det fina med experimentet. Du har 4-8 månader på dig att lista ut det.

Du kanske är:
Jan - livsnjutare av rödvin, klassisk musik och 1800 talsklassiker (såsom spelaren, bröderna karamazov med flera)

Jan - gräsmattenörd som vill gräva ned bevattningsslang i trädgården och beställa specialgräsfrön från USA för att få rätt nyans av grön på gräset.

Jan - Hemmafixare med ständiga byggprojekt

Jan - Grillnörd

Jan - surdegsbrödskonnäsör

Jag har testat alla ovanstående och njöt av varenda sekund av alltihopa.

Ett liv väl levt är ett liv fullt av prövade möjligheter.

11 gillningar

Jag associerar till den bok jag håller på att lyssna på just nu: Lev mer, tänk mindre : bli fri från nedstämdhet och depression med metakognitiv terapi av Pia Callesen.
Depression/ nedstämdhet och ångest/oro går väldigt mycket hand i hand, och samma behandling brukar ha effekt på bägge områden, så jag misstänker att det är bra även för ångest att inte grubbla för mycket.

5 gillningar

Nu vet jag inte hur stor del av Jans arbete som är RikaTillsammans och vad som är annat. Men det är väl så, att om Jan pausar arbetet med RikaTillsammans, så är det ju en stor risk att intresset sjunker bland oss Bolmare för varje dag som går. Då kanske det inte finns så mycket RikaTillsammans att komma tillbaka till efter en arbetsavgiftning. :pleading_face:

Det är väl en nackdel med de varumärken som är så tajt kopplade till en person.

1 gillning

Jag tror du känner dig själv väl också Jan, för ja, det är rädsla jag snappar upp.

Har inte lyssnat till avsnittet än, men ska absolut - och lovar återkomma med lite mer specifika tankar då!

Men började leta efter ett blogginlägg jag trodde jag skrivit om när jag insåg att jag verkligen inte vill jobba heltid/9-5, utan att riktigt hitta det jag trodde jag skulle hitta. Något jag fann som känns relevant i tråden var en fråga dock:
Vad händer när vi väljer en annan väg än den vanliga?

Påminns också om min pappa som liksom Jan har som sin största hobby det han också alltid gjort ‘på jobbet’. Trots det hamnade han i något av en kris i samband med att han skulle ‘gå i pension’, vilket, tror jag, handlade om rädslan att inte längre vara betydelsefull för någon. För det är ett grundläggande mänskligt behov, tror jag. Vi behöver alla känna att det vi gör, oavsett vad detta något är, spelar roll, att någon (om så bara katten liksom) faktiskt bryr sig om och behöver oss i någon mån.

(Och icke att oroa er, min pappa jobbar på för fullt, så 77-åring han är… och det lär han göra till död-dagar.)

Finns mycket mer av värde och intresse i tråden, men som sagt, tar en raincheck och kommer tillbaka!
:pray:

2 gillningar

Bolmare :joy: löve it.

Där får man ju göra en urskiljning för vad som är och inte är arbete samt finns det vissa saker som är kritiska och måste göras. ex bokföring, skatteverket lär inte godta “Jag skulle testa mig på lite personlig utveckling i år så jag hade inte tid för bokföringen”.

1 gillning

Fin insikt👍🏻 Jag har gjort samma resa och jobbar numer 1-2dagar i mitt egna bolag.
Det krävs träning under en tid för att kunna njuta av att jobba mindre. Man vill känna sej behövd, Det är ju min dröm, tänk om någon tar min plats osv. Det är svårt att ta itu med den känslan för dom flesta.

Men ack vad skönt när axlarna sjunker ner, och man inser att livet är nu, varje minut och varje sekund.
När tiden finns för dom man verkligen bryr sej om. Numer kan jag stanna på skogspromenaden och lyssna/se på hackspetten en stund, bara för att reflektera en stund.
Grattis till din insikt om vad som är viktigt i livet och att du vågar utmana dej själv med frågan: Lever jag det liv jag vill leva? Den frågan ställer jag mej numer varje år, sedan tar jag bort och lägger till saker om något har ändrats.

Jag tror också att många fastnar i sina tankar. Bara för att man utbildade sej till sitt drömyrke för 20år sedan är det ju faktiskt inte säkert att det är det idag. Man måste våga utmana sej själv.

10 gillningar

Tack, det var väldigt jobbigt först och är stundvis fortfarande jobbigt, det är alltid svårt när ens världsbild rubbas och man måste omdefiniera hela tankegången man har kring sin personlighet, men det leder till mycket utveckling.

Kul att du har gjort samma resa, många av mina vänner tycker jag var och är galen som planerar att inte jobba hela livet. För vad kan vara mer galet än en man som vill ägna sig åt det som gör honom lycklig? …

4 gillningar

Det där skall man bara göra om man äger bolaget. Annars helt normalt. Har kört det där i några år. Dygnat, 97 timmars veckor osv. Det har sitt pris dock. Ofta tar man slut efter en eller ett par allvarliga hälsoeffekter - strokes, alkoholism, kraschade familjer osv. Man härdas år efter år. Till slut tror man att man är så hård att man inte kan dö. Sen smäller det till…

1 gillning

Det där är för mej ett stort NEJ! Dom cheferna som tillåter det borde få sparken direkt enligt mitt tycke! (Har själv varit anställd Chef)
Du kan inte jobba effektivt dessa timmar och blir tillslut en belastning för företaget.
Dock inte arbetstagarnas fel.

Gällande företagare har man mycket jobb och krav givetvis. Men när du har en fullt fungerande organisation som är självgående så jobbar dom flesta ändå på tok för mycket varför då?
Ja, för att känna sej behövda och att det är ens livsverk såklart.
Man är rädd för att det rullar på som vanligt även utan ens närvaro.

1 gillning

Den där träffade mig rakt i fejset. Tanken på att allt jag är (som inte är rent biologiskt och kanske socioekonomiskt osv) faktiskt är ett val jag gör är rätt svindlande för mig.

3 gillningar

På tal om att vi är vad vi väljer att göra. Om du är intresserad av personlig utveckling. Jag skulle rekommendera denna boken:

Det är med råge den hemskaste boken jag läst och jag var inte samma person efter att jag läst den. Den gav mycket perspektiv på huruvida man är vad man låter sig bli och hur man ska kunna se sig själv för att utvecklas på rätt sätt.

3 gillningar

Tack för återkopplingen.
Kan säg att fast det är jag som skrivit det, så hade jag lite samma känsla som du när den där frågan dök upp i min jakt efter ett annat inlägg…

Och du beskriver det väldigt väl, det är ju preciiiiis detta som gör det ground-shaking:

Huvaligen… har beställt den på bibblan, det där var en mening som lockar och avskräcker på en och samma gång. Och som älskare av tankespjärn, så går jag på lockandet just nu.

2 gillningar

Kul!
Det är en fantastiskt bra skriven bok, jag ser ondskan och medmänskligheten som beskrivs i den mycket som ying och yang, det ena bor i det andra och tillsammans uppnår dom någon form av balans.

Om du gillar böcker som får en att verkligen tänka till. Så skulle jag även rekommendera denna boken:

Kortfattat handlar den om människans ärketyper krosskulturellt genom historien samt hur de påverkade oss då som nu och vilken typ av lärdom som finns att dra utifrån dessa gamla historier som är vår samlade kunskap. Kan ärligt talat säga att jag försökt läsa ut den i 3 år nu. Men varje gång får jag så mycket att reflektera över, både i mig själv, hur jag är som människa och hur vårat samhälle fungerar. När jag sedan (6 månader) senare har hunnit smälta allt måste jag börja om för att komma ihåg hur allt hängde ihop. Har kommit ungefär 70% in i boken nu. Räknar med att vara klar om 2-3 år. :stuck_out_tongue:

Svårt o säga att det är den bästa boken jag läst när jag inte läst ut den ännu, så jag säger att det är den bästa boken jag inte har läst! :laughing:

1 gillning

Jag trivs bra med mitt jobb som högstadielärare men jag drömmer ibland om att bli sommelier så i sommar ska jag sommarjobba på restaurang där jag får prova på sommelieryrket. Detta hade jag inte vågat eller trott att jag skulle få göra om det inte varit för RT podden och forumet. Tack!

20 gillningar

Jag tänker att en faktor i tveksamheten att minska sin arbetstid kan, i alla fall om du har eget företag, komma från minnet när din firma startades och det var få kunder som knackade på dörren. En tid senare när det kommer många kunder, kanske till och med än vad du har plats för på en 40-timmarsvecka, är det lätt att tacka ja till lite extrajobb med tankar som “det kan ta slut imorgon, måste jobba när det finns jobb”. Sen pågår det år ut och år in och en myt som du upprätthåller via ditt beteende har skapats. Att vilja släppa jobbet och riskera att gå tillbaka till hundåren skrämmer mer än vad ledighet lockar.

Någon sorts bristtänkande och/eller FOMO med andra ord.

4 gillningar

Absolut är det så! Sedan är det skillnad på företag såklart. Enmansföretagare har ju svårare, att gå ner i tid då det är endast debiterbar timme som ger inkomst oftast. ( om man inte har sparat kapital och har råd att arbeta mindre)

Men om man har anställda samt anställd Platschef/arbetsledare som ansvarar för jobb/ekonomi, planering osv, så blir det ju lite annorlunda.
Då har man ju helt plötsligt andra som drar in pengar åt dej, och då får du en helt annat manöverutrymme.
Allt är ju upp till var och en att bestämma hur man vill ha det.

2 gillningar

Haha, tack för grattis, men det är jag verkligen inte värd!

Slutade i början av förra året, men började igen efter 5 månader! Så nu är jag igång igen, och har ingen direkt plan på att sluta! Tycker fortfarande om snus lite för mycket.

Har också hört att 5-6 månader är en brytpunkt för många, framförallt i efterhand. Intressant och lite märkligt!

1 gillning