Man riskerar även nojja över det faktumet om man har det i åtanke hela tiden.
Ja det är ju såklart bättre att man sparar rakt in i kaklet och inte tar sig tid för det som är viktigt. Allt för att inte nojja i vardagen 
Absolut, det gör ingenting om det blir några miljoner över.
Ser inte alls kopplingen mellan detta och det jag skrev.
Det var det omvända scenariot av min två punkter i inlägget som du svarade på.
Du ser inte kopplingen mellan att använda en begränsad resurs som tid för att utföra ytterligare arbete för att lägga mer pengar på hög, som inte behövs, istället för att använda pengarna på sådant du alltid drömt om att göra? Bara för att slippa nojja? 
Jag kan förstå att man vill lämna arv efter sig till sina barn, tex, men även den tanken riskerar att nojja eftersom den relaterar till ens egen dödlighet.
1 gillning
Intressant vinkel! Det är mycket med åldrandet som känns förnedrande eller åtminstone ovärdigt. Jag gillar inte alls att tanken på att diverse random personer ska komma hem till mig och stöka om i mitt hem. Hoppas verkligen att äldrevården hinner bli bättre innan det är dags.
2 gillningar
Caitlin Doughty har skrivit en bok som heter ‘Smoke Gets in Your Eyes’ som tar upp hur vårt moderna samhälle har distanserat oss från döden och processen att dö samt hur detta påverkat oss. Sen innehåller den också mycket annan kuriosa och reflektioner från begravningskomplexet (framförallt utifrån ett nordamerikanskt perspektiv).
2 gillningar
Helt enig! Jag har alltid gillat att hoppas på det bästa men planerna för det värsta. Om man ska dra det till sin spets så blir ju detta med att “dra ur pluggen” tidigt helt rationellt.
1 gillning
Nej, jag är inte riktigt med på problemet, kan du definiera vad “över-spara” och “under-uppleva” innebär, gärna med lite exempel på situationer när du tycker man gör det ena och det andra och vilka problem detta innebär för individen i fråga? Kan du dessutom definiera lite mera vad du räknar in i ordet “uppleva” då jag aldrig personligen känner att jag “upplevt” en relation.
Tex min bror som jobbade alldeles för mycket in i kaklet och dog två år senare efter en längre tids sjukdom. Han hade lätt kunnat lägga av 5 år tidigare och fått ägna tid åt sin passion som han alltid talade om men aldrig fick tid att göra. Pengarna hade räckt ändå, det var rätt uppenbart vid bouppteckningen.
Ganska uppenbart va?
Att uppleva något för mig är helt enkelt något som förhöjer mina sinnen, gärna tillsammans med andra, och som tenderar att skapa mentala videosnuttar eller bilder som ligger kvar i mitt minne under lång tid.
Det behöver inte vara dyrt. Det behöver inte vara utanför hemmet. Det behöver inte ens vara en specifik stund utan kan vara en sekvens av tid.
Tex ett samtal med en gammal vän skrattandes över tidigare och nyliga upptåg. Tex att umgås med vänner över en bit god mat som lagats tillsammans och skratten när grannens creme brulée smakade mer som sockervadd. Tex att stå med min fru gapandes utan att kunna få fram ett ord beundrades utsikten över slätten med floden mellan den och bergskedjan där solen precis är påväg ner. Tex att följa den där blomman på terrassen som såg hopplöst död ut plötsligt under några veckor inte bara repar sig utan slår ut i en fantastisk blomning.
9 gillningar
Håller helt med. Tänk om allt vi gör vore ett medvetet val. Nej nej vi är extrema vanemänniskor både i bra som mindre bra beteenden. Har man alltid sparat så kommer man att spara när man är 95 år för vana är trygghet för de allra flesta av oss. Att bryta med vanor (som att jobba mkt, spara, inte träna, dricka för mkt eller vad som helst) är ansträngande och för många krävs en rejäl kraftansträngning att ändra sina beteenden.
Så min devis är att så länge beteendet inte är skadligt för en själv el andra så varsågod…spara på även om du är 95. Heja Jans mamma- låt henne ha sin vana och sin trygghet i det.
2 gillningar
Jag ser inte riktigt vart “över-sparandet” kommer in i bilden. Tycker snarare det känns som om han “överarbetade”.
Jag tror tyvärr inte vi har samma uppfattning om att detta är uppenbart. Jag har inte all info i historien men för mig låter det som om din bror faktiskt trivdes på jobbet och ville arbeta, trots att han visste att han var sjuk och skulle dö. Ibland är det dessutom så att det ger en större effekt att se fram emot nånting, när man sedan utför det kanske man inser att det inte alls var så magnifikt som man tänkt sig utan just drömmen var det man ville åt, utan att veta om det.
Om det finns en sak jag lärt mig om mig själv så är det att jag inte alltid vet vad som är bäst för mig själv även om jag tror det.
Är det inte livet du beskriver här? Låter som om allt vi gör faller i denna definition? Om så är fallet förstår jag inte hur man kan under-uppleva? Eller är poängen att man inte upplever tillräckligt mycket olika saker utan gör samma sak för mycket?
Det du beskriver här är något som jag absolut också skulle räkna som upplevelser, men vad var det som hindrade din bror från att uppleva detta? Var det över-sparandet? Eller var det helt enkelt att han aldrig tog sig tid att göra detta? Kanske var det till och med så att han överkonsumerade och hade haft tillräckligt med pengar om man spenderade mindre? Eller så var han för dålig på att investera/kapitalisera på sina tjänster. Personligen tror jag mest det handlade om att han hamnade i gamla vanor och inte ville/orkade bryta mönstret, antingen för att han trivdes med det eller att det var jobbigt att ändra.
Människor förändras, vissa mer, vissa mindre. Själv kan jag säga att jag har en helt annan inställning till livet, ekonomi, relationer och sparande än jag hade för 10-15 år sedan.
Här håller jag helt med. Så länge ett beteende inte är skadligt, till exempel handla allt på avbetalning så man hamnar hos kronofogden, eller överkonsumera vissa saker som godsaker, droger och liknande så ser jag inte problemet. Det kan till och med vara en björntjänst att Jans mor får problemet påtalat då hon tyckte att allt fungerade innan…
1 gillning
Alltså nu tror jag du anstränger dig för att missförstå och ifrågasätta 
Överarbetade för att spara ännu mer, långt mer än vad som behövdes.
Nope! Han jobbade med ett ok jobb men mest för att få lön.
Nope! Han gick i pension, fick några månader i pension och sedan diagnosen som tog honom bit för bit under ca 18 månader.
Låter helt tokigt för mig. Man ska vara drömma och inte ens testa? Så vill jag inte att mitt liv ska se ut. Så ville inte heller min bror det skulle se ut. Att ha fått ägna sig åt sin hobby på heltid hade han verkligen velat. Det var ett hett ämne vid vårt sista samtal.
Genom att över-arbeta och pga av det stressa genom livet så man inte upplever saker som är värda att uppleva.
Jag märker en enorm skillnad i min upplevelseförmåga bara att gå från som jag jobbade tidigare 100+% till 50%. Att få göra det vi vill på heltid är verkligen något jag ser fram emot.
Vi har kommit dit, och kan snart dra pluggen, genom att inse vår dödlighet, anta en rimlig livslängd och då kunna dimensionera kapitalet som behövs.
Jobbar man 33% av tiden, sover 33% av tiden, fixar livets praktikaliteter 16-17% av tiden så blir det inte så mycket tid över.
Är man då på den korta tid som är kvar intiktad på att spara så unnar man kanske inte saker som man borde. Man riskerar mer att ladda batterierna för att jobba ännu mer, för att spara ännu mer, för ingen orsak alls.
Alltför många som säger ”det får jag göra sen”. Så har både nu döda sagt till mig men också en hel del nu levande i min umgängeskrets.
Det är lätt att skjuta upp saker speciellt om man tror man ska leva för alltid. Samtidigt är det bara två saker som är garanterade i livet - att vi fötts och att vi dör. Tiden däremellan är det vi har ansvar för.
Om du inte förstått vad jag menar vid det här laget så tror jag det är rätt kört. Det känns som att du ifrågasätter för ifrågasättandets skull, inte för att försöka förstå. Min tolkning
8 gillningar
Ja, ibland så arbetar man mera än som behövs. Detta anser inte jag vara ett problem i sig, finns massor med exempel på folk som arbetar jättemycket och trivs med det, fråga bara Jan.
Ok, om man arbetar mest för att få lön så finns det andra alternativ:
- Spendera mindre.
- Investera bättre/smartare.
- Skaffa en sidoinkomst eller liknande som inte kräver så mycket arbete.
- Arbeta med inställningen och ändra på hur man tänker och vilka förväntningar man har och kanske ändra livsstil till en annan.
Tråkigt, men i det här läget skulle jag vara glad att ha pengar för att göra de sista månaderna mindre plågsamma på det sätt det möjligt vara. Att man dör 18 månader efter pension är ju möjligt och är ett scenario man bör ha i beaktande, men att räkna med det och bränna alla pengarna i förväg och sedan leva 20-30 år till är kanske inte heller optimalt.
Min poäng är att vi människor reagerar starkt på dopamin vilket är ett ämne som utsöndras när vi har starka förväntningar. Absolut kan man sedan göra det man drömt om också, men förväntningarna är en stor del och jag har själv vid flera tillfällen haft en “dröm” som jag trott på för att sedan uppleva den och inse att det inte var så glamoröst utan det var just förväntningen om att något ska inträffa.
Ja, det här är ett problem. Här håller jag helt med, vi behöver hitta verktyg att undvika att folk arbetar så att de blir stressade. Jag tror dock att detta görs bäst genom att man arbetar mentalt med att förändra beteenden och vanor vilket bör helt frikopplas från pengar. Själva fokuserandet på pengar anser jag vara ett problem.
Jag har själv gått en liknande resa. Jag gick ner till 80% för några år sedan efter att ha sett emot det väldigt länge. Och det har varit väldigt skönt att ha den extra dagen i veckan. Nu känner jag dock att jag kan gå tillbaka till 100% igen då jag trivs så pass bra på jobbet att jag värderar de sista 20% högre på jobbet än hemma. Allt har att göra med vilken balans man trivs med och vi är alla olika.
Strålande, lycka till. Bra att det är ett verktyg som funkar för dig. Jag skulle inte känna mig bekväm med det men vi är alla olika.
Ja, se svaret ovan om att arbeta för mycket. Bättre att fokusera på det egentliga problemet, nämligen att många arbetar alldeles för mycket. Samtidigt måste man ha respekt för att vissa kanske trivs jättebra med detta och det behöver inte alls vara ett problem beroende på hur stressigt och ansträngande det är på jobbet.
Jag har erfarenhet av att alltför många spränger sina bankkonton och hamnar hos kronofogden. Som god man måste jag varje månad övertala mina klienter att det är en bra ide att betala hyran så de inte blir vräkta. Jag har vänner som känner att pengar på kontot är slöseri och måste bränna dem innan de får nya nästa månad. Allt beror på perspektive, men tanken “Die with zero” tror jag är dålig för den stora merparten av befolkningen även om du har nytta av den.
Jag har känt likadant, att det är så mycket jag vill göra. Jag har dock ändrat uppfattning och istället för att känna att jag missar saker så känner jag att jag har massor med saker kvar att uppleva, ett helt smörgåsbord som väntar på mig när jag känner att jag får lust. Och får jag inte lust så är jag nöjd med det. Mycket handlar om inställning, förväntningar och den mentala bilden.
Anledningen till att jag ifrågasätter är för att påtala att man bör spendera mera pengar är problematisk för en stor del av befolkningen.
Upplevelse anser jag också ofta härrör till något som är dyrt och magnifikt medan de saker du beskriver som upplevelser mer eller mindre innefattar hela livet. Jag tror vi egentligen menar samma sak men jag skulle kalla det erfarenheter/minnen istället för upplevelser.
Avslutningsvis kan jag säga att jag dessutom anser att det även finns materiella ting som kan skänka lycka så även här behöver man en balans. Några exempel:
- Min sambo känner lycka varje gång hon går in i vårt kök och ser våra fräna tapeter.
- Min sambo känner lycka varje gång hon ser vårt bord som hon köpt för 2000 av en hobbysnickare.
- Min sambo känner lycka varje gång hon ser våra hönor och kaniner springa av sig i vår trädgård när vi släpper ut dem.
- Både jag och min sambo uppskattar väldigt vår luft/luft värmepump som både ger oss värme på vintern och kyla i sommarn.
- Jag uppskattar min madrass väldigt mycket då den gör att jag slipper vakna med ryggont varje morgon.
2 gillningar
Jag funderar på om det har lite med ålder att göra, den här känslan av huruvida det är rimligt att man skjuter upp belöningar på framtiden. För mig har känslan av att det är idiotiskt att skjuta upp saker blivit starkare ju äldre jag har blivit.
Det är en annan sak när man är i uppbyggnadsfasen men när man börjar passera förbi vissa milstolpar har jag börjat tänka annorlunda. En väldigt tydlig sådan milstolpe är när man börjar skymta slutet på barnfamiljstiden, har tonåringar och börjar inse att vissa tåg har gått. Samma sak när det är bra många fler år sedan man började plugga i jämförelse med antal år fram till man går i pension. Lägg till åldrande föräldrar så kan man verkligen känna att man inte ska spara på kul saker, utan snarare tvärtom, göra mer. Lära sig nya saker. Absolut inte avvakta.
Jag tror som nån skrev ovan att många avvaktar av slentrian och gammal vana. De glömmer bort att känna efter utan bara kör på med det som kändes rätt vid 30 och orkar/vågar kanske inte ta nya steg. Så vill jag inte leva.
7 gillningar
Mm, vi kommer verkligen ifrån olika perspektiv.
Du från godman perspektiv att behöva övertala folk att betala hyran 
Jag från perspektivet att jag sett för många nära och kära som inte levt utan sparat in i kaklet, offrandes mycket av vad de ville i livet. Tex svärfar med minst tre dödliga diagnoser som ligger på hemmet oroandes sig för att inte kunna spara mer, samtidigt som sparkontona är sprängfyllda.
Jag förordar inte att man ska sikta på ”Zero” utan snarare att man kan göra sin budget för resten av livet med rimligt antagande av livslängden plus en marginal (10-20%).
Däremot vidhåller jag att insikten av sin egen dödlighet (brukar inträffa runt 50 års dagen) är nyttig och gör att man faktiskt prioriterar rätt - oavsett om det är att jobba mer eller mindre, köpa prylar eller köpa sig tid - så länge man har rätt fokus för vad som är rätt för mig och de mina.
Parkerar det här
5 gillningar
Vilken bok om hälsa rekommenderade Bill Perkins?
Det är lätt att göra tankevurpor kring detta ämne, i alla fall för mig. Jag tycker det illustreras lite grann av efterrättsdiskussionen (varför säga nej till två efterrätter som barnet vill ha). Hade barnet alltid fått så många efterrätter hon velat, hade det inte varit en maxad upplevelse att få två den här gången. Då hade det krävts något mer, något annat, för att vara en maxad upplevelse.
Hela tänket med att maxa livet på olika sätt leder lätt ner fel stig tror jag. Det krävs mer och mer hela tiden; man vänjer sig vid en viss nivå, och ribban läggs högre och högre.
Det känns lite som att vi flyttar diskussionen till upplevelser, nu när vi kommit till insikten att 30 miljoner inte ger så mycket mer än 27 miljoner, att marginalnyttan av de där extra slantarna är avtagande.
Nu riskerar vi att applicera exakt samma tänk på ett nytt område istället, nu råkar det vara ”upplevelser”. Det blir ett nytt ämne att nörda in sig på; lite ”nu ska vi jävlarimig bli bäst i världen på upplevelser”.
Att unna dig saker och inte snåla (om man har möjlighet), och att aktivt se till att skapa förutsättningar för upplevelser - håller med 100%. Men att göra det till det en maximeringssport? Då tror jag vi riskerar att hamna på exakt samma ställe; att alltid jaga mer och inte vara nöjd.
Många av oss har detta hårdprogrammerat i oss, jag själv inkluderad inte minst, att jaga mer, samla mer. För mänskligheten som ras har denna egenskap varit ovärderlig, men idag, på en individnivå, kan det leda ner i kaninhål. Lyckan ligger sällan i maximerandet, i extremerna.
9 gillningar
Ligger lite efter med lyssnandet så blir en bump
Riktigt bra avsnitt de här “Die with Zero” och diskussionen runt omkring. Först en reflektion, jag älskar när något blir lite jobbigt och ni säger “säg något mer om det”. Så grymt bra sätt att hantera en potentiell jobbig kommentar och gräva lite mer i det - i ställer för att gå i försvar. Lite hårda mot Jan ibland men det kommer fram riktigt många guldkorn.
En praktisk reflektion angående Paris-resan. Blir ju lätt att man planerar in och se 10 sevärdheter och så åker man snabbt mellan dem. De man ofta kommer ihåg efter en resa är ju dock saker som inte gick som planerat och/eller möten med andra människor.
Till diskussion:
Hur planerar man in att hamna i de situationer där man har störst möjlighet att skapa trevliga minnen?
(jag tror inte det är att fylla programmet med först ska vi se sevärdhet1, sen direkt till nummer 2 osv", någon som har bra idéer?)
4 gillningar
Jag tror frågan är felställd. Jag tror frågan borde vara istället:
“Hur planerar man för att få en så glad och trevlig vardag som möjligt?” Visst är det nice att åka iväg en vecka på semster då och då, men man har 51 veckor kvar som rimligtvis bör medverka mycket mera för ens dagliga välbefinnande än den enstaka vecka där man får ett “livsögonblick”.
Mitt tips för ovanstående fråga är:
- Omge dig av glada och harmoniska människor och medarbetade och en positiv miljö i övrigt.
- Hjälp andra! När du hjälper andra mår du bra själv, andra blir glada och du får en trevligare miljö runt omkring dig och det kommer speglas tillbaka på dig på ett eller annat sätt.
- Sluta läs dåliga nyheter. Världen blir hela tiden bättre och bättre, men media rapporterar mest om tråkiga saker. Tidningar som ny teknik är ett av de ställen jag inhämtar information då den har en betydligt positivare vinkling.
- Bearbeta din FOMO och stressa ner och arbeta på att få en positivare inställning. Världen är full av möjligheter, vissa kommer du missa och vissa vet du inte ens om.
- Tänk på att saker sällan är så bra eller så dåliga som det först verkar. Det löser sig!
8 gillningar
Detta var ett avsnitt som fick mig att vakna till och reflektera över vad pengar faktiskt är.
Tack!
3 gillningar
