Nu har inte jag och min sambo fått vårt första barn än, men vi har pratat om ett väldigt liknande upplägg. I princip: vara lediga så mycket som möjligt när barnen är små, för att sedan trappa upp igen (till ca 75%) när de går i skolan. Förhoppningsvis så växer kapitalet till en nivå att vi successivt kan röra oss ifrån kontorsjobb som anställda och istället satsa på egna affärsidéer och drömprojekt.
Har läst några trådar här på RT där många uttrycker en oro kring att gå i FIRE medan barnen bor hemma för att det skulle kunna ge fel signaler om bl.a. arbetsmoral och pengar. Jag själv är uppväxt med föräldrar som tvärt om har levt för sina jobb och jag har sett hur det har gått ut över deras (fysiska och psykiska) hälsa och privat/familjeliv. Det är ett mycket läskigare utfall enligt mig, och det har format hur jag ser på arbete vs. familjeliv och vad som faktiskt är viktigt i det långa loppet. En bra balans är väl det bästa – men säkert lättare sagt än gjort!
Vi har en bebis på 6 veckor så just nu är vi båda föräldralediga. Medan den ena är hemma så kommer den andra behöva jobba 100% men när vi båda ska jobba kommer vi gå igenom kostnaderna och se hur mycket vi kan gå ner i tid.
Intressant. Jag har fått till mig att anknytningsteorin är kraftigt överdriven, och att man som förälder bör erbjuda kvalitet över kvantitet. Diametral motsättning mot din uppfattning alltså.
Jasså? Där jag ”rör” mig online och böcker jag läst osv. förespråkar fortfarande anknytning som väldigt viktig, intressant att du har uppfattat något helt annat. Varifrån har du fått till dig det? (Uppriktigt nyfiken fråga)
Det är radioprogram och artiklar över tid, men här hittade jag nåt som sammanfattade min uppfattning generellt. Främst delen under rubriken “Missförstånd om anknytningspersoners betydelse”
Hårt förenklat enligt mig: barn knyter an till de som tillgodoser dess behov.
Tillägg: och det ör bra med många anknytningspersoner (personer som kan tillgodose barnens behov, t.ex släktingar, grannar, vänner, förskolepersonal etc)
Jag håller absolut med om att det är bra med flera anknytningspersoner, att anknytningsteorin inte ska användas som skäl för att tex en förälder ska vara hemma med barnet under hela dess uppväxt eller i vårdnadstvister som i artikeln du länkade. Ett nätverk av några trygga återkommande personer är jättebra.
Men för att kunna tillgodose barnens behov och utveckla en stark anknytning så behövs, enligt mig, mycket tid med barnet. Att mängden gemensam tid spelar roll för då hinner du svara på fler behov, det blir liksom fler måltider, tillfällen för tröst, osv. Kvalitetstid, tex att göra den perfekta utflykten eller optimala måltiden inte är lika viktig för anknytningen som att göra det många gånger. Därav att mycket tid (kvantitet) är viktigare än kvalitetstid.
Detta är ingen kulle jag kommer dö på, man har ju sina olika synsätt, inget behöver vara “rätt”. Kan förklara var synsättet kommer från. På med källkritikens glasögon när man ser länken till en blaska för att slippa harva forskningsstuduier, och jag kan konstatera att det finns olika sätt att se på saken och, antagligen framförallt, olika sätt man definierar samma sak.
Det finns uppenbarligen olika sätt att se på saken, och det var därför jag var tydlig i inlägget med att det här utgår ifrån min premiss: att vilja spendera så mycket tid som möjligt med mina barn. Det var tänkt att handla om ett ekonomiskt upplägg för att kunna gå i just den riktningen. Tacksam om vi återför fokus till sparande nu vs sedan, arbete/hemmavaro i barnets olika åldrar etc, som var syftet med tråden
Vi planerar att göra ungefär detsamma, detta är väl den grova planen som säkert justeras utmed vägen:
FAS 1, små/förskolebarn - Försöker jobba så lite som möjligt men ändå få så mycket inkomst att vi har pengar att göra det vi vill. Upplever inte att resor, dyra aktiviteter passar med små barn ändå. Har hittills gått bra med att båda jobbar kring 50%. Planen är att inkomsterna ska gå på ett ut med utgifterna över året, satsar inte på något extra sparande eller amorteringar, det som är investerat sedan tidigare får växa av sig självt bara.
FAS 2. Skolåren - Jobba deltid, kanske 70-80% var. Att prioritera att någon kan vara hemma på eftermiddagarna så barnen inte behöver vara på fritids, kan skjutsa till aktiviteter, ha kompisar hemma osv. Tanken här är att familjens utgifter ökar med större barn och att vi vill göra lite dyrare grejer, tex resa. Kanske lite sparande, men inget storslaget.
FAS 3. Unga vuxna - Här tänker vi nog att vi får göra några ”hundår” med heltidsjobb och kraftigt sparande, kanske byter boende (drömmer om att bygga ett eget mindre hus), hoppas kunna fortsätta bjuda med barnen på resor ibland. Hoppas på hög lön och hög sparkvot denna del av livet.
FAS 4. Ev. Barnbarn - Hoppas på framtida barnbarn och att vi i så fall kan vara en stor del av deras liv, tex passa dem 1-2 dagar per vecka, så deltid eller helt FIRE beroende på hur börsen och sparandet har gått genom åren. Vill gärna kunna ha tid att hjälpa till med tex renoveringar, barnpassning och ändå ha ett eget liv och hobbys utöver det.
Låter som härlig plan. Inte helt olik vad våra planer var då. Mina reflektioner på det är att det är bra veta vad man vill, samtidigt som det också är bra att vara flexibel så man kan känna efter hur det funkar och justera allt eftersom. Bli inte för besvikna om det inte blir som tänkt, och bygg en plan som går att ändra på.
Några exempel:
Under småbarnsåren märkte vi att det funkade mycket bättre både privat och med jobb för oss att jobba heltid i perioder, istället för deltid. Säkert både personlighets- och jobb-beroende. Så deltid kan vara deltid över året/åren, inte bara deltid varje vecka.
I lågstadiet märkte vi att barnen älskade fritids och inte alls ville att vi skulle hämta tidigt. Det är på fritids leken och vänskaper får fritt utrymme att växa. Om man inte är med då, eller alltid är den som går hem först, så missar man lätt gemenskapen. Så där önskade barnen att vi skulle jobba mer, vilket vi kanske inte tänkt oss. Men vi hade istället hela sommar- och julloven lediga, vilket var fantastiskt.
Nu i mellanstadiet har barnen mer behov av oss igen. Det är komplexa känslor, mindre trygghet i skolans vuxna, högre krav och förväntningar från både vuxna och kompisar, av olika typer. Och det sociala sker mer utanför skola/fritids.
Vi vuxna märker också av att vi är äldre på jobbet, på ett negativt sätt. Just nu känns det inte som vi kommer vilja jobba mer/alls när vi är 50, och barnen unga vuxna. Så vi väger mellan ta paus nu när vi alla är i sync och vill det, eller jobba några år till för att vara helt klara sen. Deltid hade väl varit en bra kompromiss, men det blir som det sämsta av två världar för oss.
Intressant att höra från någon som är ett par år ”före”
Fritids och även förskoletider är klurigt, eftersom det behöver anpassas efter flera barn samtidigt, en kanske vill gå länge för det sociala men en annan vill hellre få komma hem..
Tråkigt det där med att känna sig äldre i arbetslivet redan kring 50. Rent sådär livs-logiskt så är det helt galet att samhällsnormen är att man under åren typ 30-40 ”ska” göra karriär, köpa större boende, uppfostra små barn, och spara för framtiden. För att sedan redan kanske vid 50 börja känna sig klar med arbetslivet samtidigt som man äntligen börjar få mer tid utöver jobbet när barnen inte alls behöver en på samma sätt längre.
Några saker vi satsade på som jag verkligen tycker så här i efterhand var bra.
I Fas 2 hade vi lite halvbra ekonomi . Vi hittade ett bra sätt att få mycket semestertid tillsammans och lite äventyr.
Vi köpte en rejäl stadig dragbil med turbomotor och bra AC och en 15 år gammal billig husvagn. I dagens pengar ca 50.000 Sek för husvagnen.
Den åkte vi på ca 4 veckors resor med sommartid till olika resmål åren då barnen var ca 7 till 12 år gamla. Mycket billigt nöje.
Varje dag reste vi inte så långt. Vi prioriterade att komma fram till ny plats tidig eftermiddag.
Mycket trevliga samtal i den tysta bilen flera timmar varje dag. Vi lagade nästan all mat i husvagnen för att spara pengar.
Fördelen med husvagn var att kostnaderna är mycket lägre än husbil och man kan etablera vagnen flera dagar på en kamping på en ibland ganska besvärlig att nå plats i sydeuropa omgiven av gräs och grönska och åka på utflykter dit man inte vill/får åka husbil eller dra husvagn i ex alperna.
När barnen var i tidiga tonåren typ runt 13-14 kände vi att det kunde vara sista rycket att göra något rejält tillsammans. Innan dataspel, kompisar, partners av motsatta könet etc tar över intresset helt. Nu 2026 skulle jag troligen föreslå att åka till Asien. Är numera en favorit om man tål värmen. En helt annan prisbild i ex Thailand eller Malaysia än i europa vilket spelar stor roll på en månadslång resa med familjen. Känns dessutom lugnt och säkert på de platser vi brukar besöka.
Der har varit maxad föräldraledighet när det gick och sen 60-70% för att nu vara 100% arbetstid men många skollov lediga och i princip 80% jobb över året. Barnen är i låg och mellanstadieålder.
Jag tror det är viktigt att vara beredd på att anpassa sig efter situationen. Barnen behöver olika saker och det är ett priviligie att kunna stötta barnen i den tid och situation det behövs. Kanske skjutsa till en aktivitet som är avgörande för måendet, läxhjälp osv. Om barnen trivs på fritids ska dom vara där, det är jätteviktigt för det sociala.
Låter toppen! Egentligen optimalt. Med FIRE som mål optimerar man ju för tiden man själv värderar. Din plan är uttänkt utefter just det och därför bättre än de flesta FIREupplägg imo. (Dock gillar jag de flesta FIREplaner bara för disciplinens och målets skull oavsett.)
Barnbarnsåren är svårt att veta exakt när de händer, men mina föräldrar tajmade pensionen precis till det. Nu är de inte FIREsparare- eller aa, farsan sköt ju ut sig vid 65… så det är väl Retire Early nuförtiden…
Ett flexibelt arbete är ju guld värt med barn. Vi hade aldrig barnen mer än 30h/v på förskolan, oftast mindre. Ledig alla lov etc. Gick på fritids till 3:an resp 4:an men inte många timmar, bodde nära så dom kunde gå hem.
Har föräldrar som varit och är tillgängliga även om våra är 11 och 15 nu. Sambon har alltid haft en dag ledig i veckan och jag har alltid kunnat jobba hemifrån eller vara tillgänglig för att följa till tandläkare, utvecklingssamtal eller vad det nu kan vara. Jag hoppas kunna skjuta ut mig innan 60, farsan fick avtalspension vid 57 och det var grymt för oss med småbarn.
Vi testade med lite olika deltider i småbarnsåren, men när båda har jobb som ändå måste göras resulterade det i att min fru har varit hemma ca 2,5 år på heltid. Barnen har varit i förskoleålder till lågstadieålder.
Spontant jättebra, vet inte hur vi ska få ihop livet nu när hon ska börja jobba igen.
Framförallt är det alla aktiviteter som drar tid och resurser.
Kanske går tillbaka till samma upplägg igen, men tjänsteledigheten är över för denna gång.
Man får låta bli att sätta barnen i aktiviteter som har träning på arbetstid, alt anpassa sin arbetstid så det fungerar. Tävlar man inte om istider med a-laget så brukar det gå att arbeta och skjutsa till träning. Fotboll, gymnastik etc. har rimliga tider (där vi bor).
