Intressant att om jag tolkar dig rätt så skulle du vilja se att ditt imaginära framtida barn som mådde dåligt som du gjort, men nu pga ditt beteende, inte skulle ta upp det.
Jag gissar att du förstår att din syn på konflikt inte verkar 100% sund? Dvs du verkar alltför självutplånande. Jag hade aktat mig för att föra det personlighetsdraget vidare till nästa generation.
Här verkar ju problemet vara att både föräldrar och syskon höll tyst om gåvan/förskottet i många år. Jag förstår nu varför mina morföräldrar var väldigt noga med att alltid ge alla barn lika mycket pengar vid samma tidpunkt.
Vet inte riktigt vad jag ska svara på det där men ouch iaf.
Tror inte du ska lägga för mycket energi på @Agaton-Sax . Inlägget genomsyrades av bitterhet och avund. Att man inte är en större människa än att ha fokus på oförätter. Ta en chill pill. Pengar kan man ändå inte ta med sig till graven.
Jag säger inte mot dig här. Jag tycker att du beskriver det väl. Personligen hade inte mina föräldrar behövt vara transparenta mot mig om de gav mina syskon större pengar. Jag hade litat på att de gjorde ett väl avvägt val, men jag tycker också att det mest schyssta är att vara transparent.
Jag ville inte heller komma någonstans mer än att visa att det finns olika förhållningssätt. Jag själv har funderat över mitt eget när jag läser alla svar och inser hur många olika åsikter det finns. Det är fortfarande så att det är den egna personen som avgör hur ett sånt här tillfälle ska tolkas. Vissa känner besvikelse, andra ilska medan vissa bara rycker på axlarna.
Vad är tough love i inlägget? Det är skillnad att ha rätt och få rätt. Ska @newbie12321 föra ett krig mot sina syskon för att få sin andel? Föräldrarna är döda redan och risken är överhängande att de övriga syskonen säger upp kontakten. Förstår inte hur ett sånt upplägg skulle främja relationen?
Jag inser att vi som inte tävlar mot sin familj är en minoritet. Men ingenstans vill jag säga att vi är bättre pga det, även om jag skulle känna så.
Läste om första paragrafen och säg att tråden handlar om hur, inte om. My bad, I had it coming 
Som förälder så vill man ju att barnen ska ha liknande värderingar som en. Jag tycker att man missar det väsentliga. Det är klart man känner orättvisa om någon av syskonen får mer än en själv. Det är mänskligt och det går att tolka en hel del i det. Tycker föräldrarna mindre om en och det är därför man får mindre osv.
Vad som är vuxet är att inte låta den känslan konsumera en. Jag hade gjort likadant om något av mina barn jiddrar om att brorsan har fått mer och jag minsann har rätt till det här. Då blir det en automatisk laglott och resten går till den andra brorsan som inte bråkar om pengar. Det är brist på karaktär och mognad när man slåss med sitt egen kött och blod för lite pengar. Jag skulle känna mig misslyckad som förälder om jag har barn med fokus på millimeterrättvisa. Ska storebror skicka en faktura till lillebror för att han stod upp för lillebror.
Sist men inte minst. Ingen annan än en själv kan ta ansvar för sina känslor. Man får leva med det. Det går inte att förvänta att någon annan ska göra något åt det.
Jag tänker att det från båda perspektiv handlar om huret. Det som svider för barnet är kanske inte förskottet i sig, utan att det ”mörkades”. På samma sätt behöver inte frågan om att reglera skapa drama, utan sättet den läggs fram. Är det med gapande, krav på ränta och ultimatum - ja då kan även föräldern blir sur på sin ”skitunge”.
Tänk vad annorlunda man kan se på saker.
Att som förälder grovt särbehandla barnskaran är respektlöst och att bädda för problem i de relationer som rimligen är viktigast för en.
Att du får det tipset till avund och bitterhet säger nog mer om dig själv än du anar.
Baserat på det lilla jag tagit del av vad du nämnt här så är mitt ärliga råd att fundera på om det inte kan vara värt att berätta för andra om du upplever att deras beteenden sårar dig, även om du är orolig för att de blir arga då.
Visst förstår vilken idiot som helst att det är dumt att särbehandla barnen, men om barnen jiddrar med föräldrarna kring DERAS pengar, så är det inte rätt. Du har missat den fina egenskapen att förlåta. Att gå vidare, att förstå att ens föräldrar inte är perfekt i alla avseenden. Det är var @newbie12321 har gjort. Att gå vidare, trots en oförätt inte säger upp bekantskapen med sina syskon.
En annan bonus att lära sina barn att förlåta är att även om man som förälder tror att man gör precis allting rätt, så är det inte.
Tack för tipset.
Tack för kommentaren. Det glädjer mig att kunna informera att även jag håller att kunna förlåta högt. Ingen är heller perfekt, barn liksom föräldrar, men man bör nog i min erfarenhet sikta på att tillåta dialog och försöka lära sig av sina misstag, snarare än försöka lägga på locket.
Jag vet att alla inte håller med och gissar du och jag befinner sig på vardera sida i detta men i samma stund som du skaffar mer än ett barn så får du i mitt tycke ett ansvar för att inte snedfördela alltför grovt. Dvs “dina pengar” liksom “din tid” är inte längre helt din att lägga endast på ena barnet om du nu råkar gilla det barnet mer. Du har en skyldighet att sträva efter en viss nivå av rättvisa. Du kan inte heller kräva av någon att förlåta dig för orättvisor, särskilt inte om du aldrig ens erkänt dem.
Barnen har inte hela bilden som en förälder har. Vad är rättvisa för dig? Att alla barnen ska få exakt lika mycket hela tiden. Vad händer om ett av dina barn blir missbrukare. 500K kan betyda döden för missbrukaren. Hur ska du kompensera det yngre barnet som eventuellt får ärva från stora syskonet.
I och med ditt inlägg ovan så har du inte greppat vad orättvisa. Strävar du efter samma output eller är det outcome du är ute efter? Det skiner igenom att du inte kan hantera ”orättvisor” och det är synd. Det kommer dina barn lida av.
Vad var det du skrev. “Chilla”?
Har man barn vet man att det som kan se enkelt ut i teorin i praktiken sällan är lika självklart.
Att ett barn som är missbrukare mkt riktigt kan knarka ihjäl sig känns som en underlig primär anledning att mena att inga föräldrar har ansvar för att behandla sina barn rättvist.
Tack för din omtanke för mina barns väl och ve, jag sänder dina (om de finns/kommer finnas) samma fina omtanke åter.
Tror egentligen har en del gemensamt. Vi vill väl. Sen är tillvägagångssättet annorlunda. Jo, jag har 2 söner och redan nu har jag problem med barnsparandet. Äldsta är 3 år äldre än yngsta och har 3 ggr pengarna. Inte roligt att behöva förklara sen, men lite är inte rättvist. 
Dina barn kör säkert likt mina ofta “men varför fick X göra/ha/äta Y och inte jag”?
Rätt ofta (men inte alltid) är mitt svar; livet är inte rättvist.
Stora summor pengar är är känsligare än en godis så klart, men att odla en grundprincip om att barnen förstår att de inte kan förvänta sig/kräva mm-rättvisa av livet, det håller jag med om känns klokt/sunt.
Jag har en son på 8 månader. Får vi fler barn så kommer deras sparande läggas i samma hög och de får sedan samma belopp den dagen vi anser det lämpligt.
Vi är mer intresserade av att de ska få samma goda start i vuxenlivet än att något av dem ska straffas eller gynnas för att börsen gick si eller så det år de föddes.
Jag håller med, men frugan säger nej. Vi har haft diskussionen flera gånger.