Hur finansierar man uppbyggnadsfasen när man startar företag?

Det har varit mycket snack om företagande här på RT på sistone. Det har gjort att jag börjat fundera på hur det skulle gå till i praktiken för en person som säger upp sig från sin anställning för att starta eget. Det är allmänt känt att de första åren med eget bolag innebär bara utgifter, övertid och ingen lön. Sedan kan det (förhoppningsvis) bli lönsamt på sikt. Men hur bäst klara uppbyggnadsfasen rent privatekonomiskt? Eller ännu mer specifikt, hur förbereder en sin privatekonomi för att en av två personer i familjen tappar hela sin inkomst under två år.

Jag ser i huvudsak tre alternativ:

  1. Spara ihop två årslöner på sparkonto som du tar av varje månad.
  2. Minska utgifterna genom billigare boende och sälja av tärande tillgångar (bil, båt etc.)
  3. Investera 10 Mkr och lev på avkastningen (4 %-regeln).

Finns fler alternativ? Hur har ni andra gjort/tänkt om detta?

Hela ansatsen är fel skulle jag säga. Jag skulle AVRÅDA från att säga upp sig och starta eget. Tricket är att starta upp parallellt med sin befintliga försörjning. Då har man tiden att överlappa och skippa de första åren där det inte går bra.

Därför jag tjatar om modellen med storebror, lillebror och lillasyster.

  • storebror = försörjer en i perioden nu till 3 år, man lägger 60 procent av resurserna (tid, energi etc)
  • lillebror = ska fungera om 3-5 år, man lägger 30 procent av resurserna
  • lillasyster = ska kanske fungera om 5+ år, får 10 procent av resurserna

Tricket är att fördela resurserna redan idag så att man får överlapp och gör det parallellt. 60 procent i ovan kan motsvara en 100 procent tjänst. Poängen är att tänka parallellt istället för sekventiellt.

5 gillningar

Brukar avråda från det här också. Min upplevelse är att det gör folk slarviga med försäljningen eftersom de har pengar att ta från. Man prioriterar ofta fel. Företag ska finansieras med medel från kunderna eller långivare. Annars är idén inte tillräckligt bra. Imho.

3 gillningar

Onödiga utgifter ska alltid skippas tänker jag. Annars anser jag att den mer intressanta frågan är: ”hur kan jag tjäna mer pengar?”

1 gillning

Det förutsätter antingen att du jobbar kvällar och helger eller går ner i tid. Du behöver även att arbetsgivaren ifråga godkänner din bisyssla.

Kvällar och helger är inget alternativ. Deltidsarbete tror jag inte arbetsgivaren godkänner, även om det kan vara värt ett försök. Då tror jag för mig det blir:

  1. Skaffa ett deltidsjobb där arbetsgivaren accepterar din bisyssla.

För att man bara kan göra roliga saker på arbetstid och inte kvällstid? :wink:

Upplever att missförståndet många gånger kommer från att man utgår att ”arbete” är jobbigt eller något som tar energi. Varför skulle man inte göra något man älskar en stund på kvällar och helger?

Köper inte den premissen heller. Varför skulle inte en arbetsgivare godkänna att du kompetensutvecklar dig på egen beskostnad på egen tid? Dessutom har ju arbetsgivaren inget med vad jag gör på min tid utanför arbetstiden att göra (givet att det inte är konkurrerande verksamhet). Överenskommelse med arbetsgivaren är ju att säljer en viss problemlösning och ett antal timmar. Jag är ju inte livegen och har arbetsgivaren den åsikten då bör man byta. Undantag kan självklart gälla, men de går att lösa de med.

Ja, sorry, har väldigt starka åsikter i den här frågan och upplever att många gånger handlar det om andra saker än de som diskuteras. Tex brist på energi, brist på tro på sig själv, eller liknande och så gör man det enkelt genom att skylla på arbetsgivare eller motsvarande.

1 gillning

I statlig anställning finns speciella regler för bisyssla. Det är ingen åsiktsfråga.

Och ovan ska inte ses som personligt menat. Bara min upplevelse då jag ”alltid” får dessa invändningar.

Jag tog på mig rätt omfattande extra (obetalda) arbetsuppgifter som anställd eftersom ingen ville/kunde/orkade göra dem, men som jag tyckte både var kul, spännande och passade mig. Lite av @janbolmeson lilllebrors tänk men inom anställningen så att säga

På så sätt skapade jag mig en nisch som jag senare kunde behålla när jag ville bli ”egen”. Vi skrev helt enkelt ett konsultavtal baserat på de nisch-uppgifterna. Så det var lätt att starta eget där vi fick rimliga intäkter direkt från starten och där vi sedan kan utveckla bolaget från den basen.

Bland andra egna företagare inom släkten så vet jag ingen som först sparade ihop eller sa upp sig från jobbet för att sedan starta eget. Alla startade företaget parallellt med arbetet/försörjningen. Visst, det blir både 80, 90 och 100 h veckor under långa perioder så ingenting för den som vill ha Work-Life balance :slight_smile:

2 gillningar

Så vilka sätt finns det att lösa det som statligt anställd? Kan slå vad om att det går.

Men återigen vi måste ta hänsyn att vi kan ha olika värderingar och personlighet här. Min default är:

så länge det inte är en naturlag så är det bara en överenskommelse. Så länge det är en överenskommelse så kan man alltid göra en ny”.

Det vill säga jag är dålig på att följa regler jag inte håller med om där konsekvenserna är hanterbara. Typ: be hellre om ursäkt än om lov.

Worst case är ju att jag isf får välja om statlig anställning är det som kommer göra mig lyckligast. Men jag skulle försöka 100 gånger inom det innan jag kastat in handduken och säger att det inte går.

1 gillning

Det finns i det privata näringslivet också. I princip allt man gör professionellt utanför arbetet ska godkännas. I en del fall är man även bunden kontraktsmässigt att inte arbeta/extraknäcka inom närmelsevis samma industri. Förvisso svårt för företag att få det att hålla i svensk domstol men så långt vill man inte gå eftersom det ruinerar ens rykte.

Använder ni inte konsulter/inhyrd personal inom ditt statliga område?
Om ni gör det så kanske spana lite på vad det är som dessa gör, för att hitta en nisch som du själv kan gå in på som konsult/extra.

1 gillning

Det är möjligt om det inte går ut över arbetsuppgifterna eller skadar myndighetens anseende. Så ytterst blir det en förhandling med närmaste chef. Det gäller nog då att få till ett vettigt scope. Dvs inte för många timmar i veckan under uppbyggnaden.

1 gillning

Jag tror det ligger mycket i det du säger om mycket arbetstid. Det verkar som om att starta företag kräver att du lägger de timmar du nämner. Det ska ställas mot familjetid, tid med släkt och vänner, ideella engagemang, kulturell förkovran, hälsa och sömn.

1 gillning

Mitt tips är att hitta ett jobb som inte kräver 40h i veckan för att klara av uppgifterna. Då får man tid över till annat

Och med friskrivning, så nej det är självklart att om man vill ha kvar sitt gamla jobb som kräver att man är på plats 40h och jobbar på löpande band så är det inte görbart. Det säger sig själv

Kan säga att min myndighet som arbetsgivare säger nej till allt. Dom har ett arbetsmiljöansvar att man är utvilad så att inga olyckor händer…

Jag förstår det och samtidigt så tänker jag: om jag väljer att lägga 2 timmar om dagen på X som skulle kunna bli ett företag i framtiden istället för att lägga 2 timmar på Netflix - vem skulle 1) ha koll och 2) ens vara rimligt att ha en åsikt om det.

Enligt myndigheten för press, radio och Tv så spender vi i genomsnitt 6 timmar på mediekonsumtion varje dag. Om jag lägger ett par av dem på ett lillebror eller lillasysterprojekt borde andra högaktningsfullt inte ha en åsikt om det tänker jag.

2 gillningar

Lättare att be om ursäkt än att be om lov :blush:

1 gillning

Jag upplever också hela tiden att det blir en antingen eller diskussion. Antingen jobbar jag, eller så har jag fritid eller tid med X. Tänk om det är så att man inte behöver skilja på det? Tänk om det kan vara ”och” istället?

Tänk om ”jobbet” inte skiljer sig från fritiden? Tänk om man inte behöver göra den distinktionen? När jag träffar en vän kan vi inte diskutera affärer? Är vi kollegor då och inte vänner?

Jag tror det här med att sätta saker i lådor hindrar oss onödigt mycket.

3 gillningar

Jag kan dela med mig av en erfarenhet där vi misslyckat gjorde just det där som Jan nämnde. Vi sade upp oss och startade bolag utan parallell finansiering och hoppade rakt in i de där tuffa startup-åren. Oftast hör man endast berättelser från entreprenörer som lyckats, så kallade “success stories”. Ibland kanske man även bör lyssna på de “entreprenörer” som misslyckats och försöka dra någon lärdom där. Jag är nämligen fast övertygad om att vi hade kunnat gjort det helt annorlunda idag.

Min erfarenhet

Vi var 5 st egenkonsulter som bestämde oss att starta eget tillsammans, ca 10 år sedan nu. Till en början var tanken att driva en konsultfirma men ganska snart ville vi prova vår lycka under ett nytt tak där vi istället skulle erbjuda en digital produkt. Tanken var att ett par av oss skulle fortsätta driva in kapital via konsultfirman men när vi började pitcha inför riskkapitalister ansåg vi att det blev fel fokus och flyttade alla över.

Eftersom vi alla levde på eget sparkapital fick vi nog ett större fokus på att driva in riskkapital än att utveckla själva produkten. Faktum är att det blev ett sådant fokus att det ibland kändes som om det var vår affärsidé. Även om det inte var så stressigt att se besparingarna sina till en början, skulle det komma att bli ett betydligt större stressmoment framöver.

Efter att vi dragit in någon miljon i riskkapital förändrades fokuset inte så mycket som vi förväntat oss. Nu skulle vi istället söka en ännu större finansieringsrunda så att vi kunde anställa lite fler. När produkten väl nådde marknaden några månader senare såg det ljust ut för en stund. Vi fick uppleva en enorm hajp (15 minutes of fame) och det skrevs om oss lite här och var. De som investerade i första rundan var nu med på att gå in med en mycket större runda men… det drog ut på tiden. …och fortsatte dra ut på tiden. Bolagets kapital tog med tiden slut och vi fortsatte åter igen på egna besparingar. Efter en tid började dock våra privatekonomier nå kritiska nivåer. Det gick att rättfärdiga eftersom vi visste att en ny finansieringsrunda var påväg. Vi var bara en vecka eller två från att skriva på kontraktet när det hände något oväntat. Investerarna fick interna problem och drog sig ur alla kommande investeringar rakt upp och ned, alltså inte bara för oss utan för alla bolag de var involverade i. Vi såg det inte komma alls och blev helt tagna på sängen.

Vi fortsatte några månader till på egna sparkassor samtidigt som vi sökte nytt riskkapital men det här blev en mycket tuff period. Att gå från hajp till finansiell misär fick konsekvenser på alla möjliga nivåer. Styrelsemötena blev ibland så upphettade att …jag behöver kanske inte gå in på detaljerna men låt oss säga att det var tufft …och till slut gick det inte. Tre år hade gått från det vi startade bolaget till det att vi lade ned det.

Lärdomar

Poängen är inte att riskkapitalistera drog sig ur och att vi inte hade fler på rad. Jag tror vi hade helt fel prioriteringar redan från början. Vi hade kunnat ta vår produkt till marknaden själva om bara 2-3 av oss fortsatt sina konsultuppdrag istället för att jaga kapital. 1/3 av investeringen kom dessutom i ett slags starta eget-bidrag från Brittiska staten som mer eller mindre var en heltidstjänst att rapportera till varje månad.

Jag lärde mig så klart hur mycket som helst av den här upplevelsen och det finns mycket man hade kunnat göra annorlunda. För att göra ett försök att föra över våra erfarenheter till andra så är det just att inte lämna inte en stabil inkomst om du verkligen inte behöver det. Vi hade absolut kunnat köra på under vår fritid längre. Jag tror också det hade gett ett bättre fokus, ett produktfokus, snarare än ett fokus på att få in och jaga kapital. När vi bestämde oss för att satsa helhjärtat på produkten vilade hela konceptet på en väldigt vag grund. Min erfarenhet är därför att man inte bara gör sina närstående en stor tjänst när man istället börjar på sin fritid, tjänstledighet, semester (you name it), man skapar även bättre förutsättningar att lyckas. …och ibland kanske man når slutsatsen att nej, det här kommer inte att gå. Det är nämligen inget fel med att nå den punkten. Med risk för att framstå som dryg så har jag träffat hur många startup-företagare som helst som i mina ögon borde ha nått den punkten FÖRE de sade upp sig. :wink:

Jag tänker absolut annorlunda idag. Jag har tidigare skrivit om min app som jag utvecklade på min fritid. Ett annat exempel är ett produktkoncept som jag utvecklade tillsammans med en annan. Vi körde båda på under kvällar och helger under en period. Även om vi aldrig tog den till marknaden så kunde vi prova på en idé utan att lämna våra uppdrag och gå all in.

Att finna tiden

Jag är också förälder som inte heller har en obegränsad fritid. Som Jan är inne på kan man börja med mindre justeringar. Har man tid att vara här inne och läsa/skriva kommentarer, då har man prioriterat det över något annat. På samma sätt kan man lägga om sina prioriteringar mot ett fritidsprojekt. Just Netflix skulle jag i och för sig klassa som avkoppling. Där får man vara mer försiktigt. Jag var själv utan TV under något år som yngre men upptäckte att zappa omkring mellan kanaler höll mig avkopplad (till en viss gräns så klart).

Förr hade jag mycket energi kvar när barnen gått och lagt sig och var som mest aktiv då. Numera är det svårare och barnen går också och lägger sig senare. Jag ska exempelvis ta en extra semestervecka i sommar (som egenkonsult) för att jobba på ett eget projekt. Ett annat alternativ kan vara att dela in det perioder. Man behöver få med sin partner att exempelvis kommande 6 veckor kommer att bli väldigt intensiva. För att få ihop livspusslet får man vara kreativ (städhjälp, storkok, far- morföräldrar tar barnen en helg, tillfälligt lägga ned träningen, tacka nej till det sociala med vännerna osv). Sedan får livet återgå till det normala igen.

Vill man inte prioritera om över huvudtaget och samtidigt inte vill riskera sin inkomst, ja, då blir det svårt att komma någonstans så klart. Inget fel med det ska tilläggas. Det beror på vilka prioriteringar man har i livet…

11 gillningar