Hej
Äger en går med sambo, vi har tre gemensamma barn. Strul i relationen från min sida så min sambo har väldigt svårt med min tillit av förklarliga skäl. Hon vill därför vara säker på att kunna bo kvar om vi i framtiden skulle dela på oss men hon har inte råd att köpa ut mig nu. Finns det någon lösning där man kan skriva något som skapar trygghet? Hon kan nöja sig med äga 75/25% tex. Finns det andra lösningar/avtal som kan funka utan att någon sätter sig i en jättedålig sits?
Det låter som att hon vill säkra tillgångar och efter 24h kontakta första bästa skilsmässoadvokat.
Jag har tyvärr inget svar på din fråga. Däremot behöver ni fundera på om ni ska hålla ihop - kommer ju aldrig att fungera om det inte finns tillit.
Låter som ni behöver prata med en jurist.
Kan ni skriva ett hyresavtal som träder i kraft vid eventuell separation?
Då äger du fortfarande bostaden men hon har rätt att bo där mot att hon betalar överenskommen hyra?
Sedan gäller kontraktet en viss tid och efteråt får hon chans att köpa bostaden/köpa ut dig?
Det här är tvetydigt. Du kämpar som det låter med skuldkänslor och vill make amends genom visad förståelse för din sambos olika behov, vilka mkt väl kan ha en förståelig grund.
Men mitt råd är att absolut inte fatta några långtgående ekonomiska beslut i det här skedet, baserat på skuld från din sida som kan riskera att få långtgående konsekvenser där du blir den som kan få gå från gård och grund utan någon möjlighet att gå vidare till något annat.
Jag tycker ni ska lösa er inbördes relationproblematik först, utan att blanda äpplen och päron genom att göra någon av er beroende av den andras eventuella ekonomiska välvilja. Era problem låter som emotionella och inte ekonomiska. Behandla dem därför som två skilda företeelser och lös det emotionella tillsammans… eller lös det inte och separera. Men isf så separerar ni på lika villkor.
Ni har tre gemensamma barn och dessa behöver båda sina föräldrar och dessa föräldrar ska förhoppningsvis framöver kunna visa både varandra och barnen ömsesidig välvilja och omtanke.
Det låter som ett sunt svar!
Relationen har länge varit vacklande, men ingen av oss vill helst dela på oss för barnens skull egentligen. Fråga är om jag kan skänka 25% av värdet och att vi bestämmer oss för att leva ihop medan barnen är små och sen får man se vad som händer? Och då kan jag få ut 25% av bostaden när barnen är stora?
Gården är värd ca 5,5 m, 50% amorterat.
Jag har liksom inte så mycket annat i mitt liv än min familj… pengar är inte allt osv..
Samtidigt inga andra besparingar.
Bara vänder på detta i huvudet fram och tillbaka.
Så länge ni båda är villiga att fortsätta relationen så är det väl värt att försöka. Men jag skulle oavsett avråda från att börja skänka bort den enda besparing du har, dvs fastigheten.
Med tre relativt sett små barn så är det ju som du säger, du får se vad som händer… men händer det sig att separation ändå blir oundviklig så tänk på att även du måste kunna ha ett nytt fungerande hem för era tre barn när de är hos dig.
Att pga skuldkänslor ge bort din del av fastigheten utan andra besparingar gör ju att du minimerar din egen möjlighet att tillhandahålla ett likvärdigt fungerande hem för dina barn vid en separation och den risken tycker iaf jag är alldeles för stor för att ta.
Vad som gör att du tror att din sambo hellre stannar kvar i relationen om du ger henne majoriteten av fastigheten är oklart och det behöver du inte heller lämna ut… men en relation som båda vill ska bestå kan ju inte vara avhängig att den ena skänker sina ägodelar till den andra. Det känns iaf inte för mig som en hållbar grund att bygga en fortsatt relation på. Det gör dig bara utlämnad till nåd och onåd från din sambo och det är ingen bra grund alls att bygga på.
Kontakta familjerådgivningen i er kommun, den är gratis och börja där först av allt. Med ömsesidig 100% öppenhet och transparens och ta det successivt vidare därifrån är mitt råd 
Att hålla ihop för barnens skull är att ljuga för sig själv, barnen mår inte bättre av att ha föräldrar som bor ihop och inte har en fungerande relation jämfört med att bo varannan vecka hos föräldrar som kan samarbeta kring barnuppfostran. Att hålla ihop några år till för att det är jobbigt att varannan vecka ta hand om tre barn själv kan fortfarande vara en rimlig strategi men det är inte för barnens skull. Jag är uppvuxen med föräldrar som skilde sig tidigt och det har aldrig varit någon stor sorg eller skapat några emotionella sår. Att ha syskon tror jag var en viktig del i detta. Att mina föräldrar kunde kommunicera hövligt med varandra var också en del i det.
Att betala en dryg miljon i skadestånd till din sambo som endast kan kvitteras ut vid separation löser inte problemen i er relation, det cementerar att ni ska separera men kanske bara skjuter upp det. Viktigare vore att reda i era känslor så att ni antingen kan rädda relationen eller skiljas utan konflikt. Att du skänker bort dina besparingar så att din sambo och barnen kan bo kvar på gården medan barnen bor varannan helg hos dig i en lite för liten lägenhet är inte det liv du borde vilja ge dig själv eller dina barn. Att ni båda har råd med individuella boenden som är stora nog att ge barnen egna rum så att ni kan dela vårdnaden på mitten är mycket bättre för barnen på lång sikt.
Det låter väldigt väldigt dumt att skänka bort delar av fastigheten. Förstår inte vad det skulle lösa.
Det låter som att din andra hälft vill separera, men inte kan det idag för att då förlora huset. Det enda som händer om du ger bort delar är att hen kan bo kvar och du blir utkastad inom snar framtid och har svårt att hitta boende och får ännu sämre relation till barnen
Ja… det har väl redan gått för långt.
Skrev över vårdnaden av ett av barnen av skuldkänslor. Har betett mig illa och dragit ut på saker och ångrat överenskommelser mellan oss så tilliten finns inte kvar.. Känner inte att jag har kapacitet att vara en bra pappa på samma nivå som henne, har inga andra relationer och hon har väldigt många i sitt liv, samt sparat mycket pengar och bra arbete. Har liksom lagt mitt liv i hennes händer. Det blev inte bra dehär..
Hela er relation låter destruktiv.
Du borde kontakta en psykolog eller liknande för att reda ut dina destruktiva handlingar och tankar. Sen om/när allt blir bättre kanske ni hittar tillbaka till varandra.
Att fortsätta ge henne allt kommer varken lösa er relation, dina skuldkänslor eller livet i allmänhet. Om hon pushar dig att gör detta är det ju helt sjukt och du borde lämna henne.