Seth Godin: Cheating the clock

Du är väl civilingenjör i teknisk fysik?
Då vågar jag, utan att någonsin ha träffat dig, påstå att du i nästan vilket sammanhang som helst kommer tillhöra den 99:e percentilen på godtycklig IQ-skala.

Jag som I:are når tyvärr bara upp till 98:e, men det tar jag igen med charm, sex appeal och en oerhörd ödmjukhet. :stuck_out_tongue_winking_eye:

7 gillningar

Om man tänker och grubblar för mycket riskerar man att bli knäpp i huvet.
Om man tänker och grubblar för lite riskerar man att bli dum i huvet.
Om man jobbar för mycket blir man utsliten, om man jobbar för lite blir man lat.
Inte lätt att gå på lina men träning ger färdighet.

4 gillningar

Ja, absolut… Men jag kan ju säga att jag var långt ifrån smartast i min kull… :wink:

Tack, feedbacken tagen både från dig och @tankespjarn. Trillar i den fällan från tid till annan.

2 gillningar

Det finns alltid någon som är smartare, när jag gick i gymnasiet ansåg jag att det fanns en person som var på samma nivå som mig, troligtvis lite över min nivå. Resten av alla ansåg jag var kompletta idioter.

När jag började högskolan insåg jag att jag var i ~80 percentilen i min klass. Det blev en käftsmäll som hette duga.

3 gillningar

Det är väl lite av problemet i allt man gör, man jämför sig oftast uppåt.
Det finns alltid någon som är smartare, rikare eller bättre på random idrott man utför.

2 gillningar

Samma här. Samtidigt så läste jag civ ing I, och efter första året började jag läsa civ ek. Där var man smart. :nerd_face:

2 gillningar

Om man ska jämföra sig behöver man ta hänsyn till hela bilden, i alla fall för det som man själv tycker är viktigt.

IQ, EQ, erfarenhet och inte minst omdöme när man tar beslut. Saknar man omdöme för bra beslut, eller inte ens klarar att ta beslut, spelar det andra mindre roll.

Man kan också utvecklas. Mina medelbetyg steg gradvis från grundskola och gymnasium till universitetet. Typ strax över 4 i snitt på gymnasiet men när jag tog examen på universitetet hade jag i stort sett bara 5:or, några entaka 4:or.

Hade jag blivit smartare över tid? Knappast, men jag hade ansträngt mig mer och mer och samtidigt finslipat en bra studieteknik som passade mig. Rädslan för att inte klara tentor på universitetet ledde till att jag gick in för att plugga och fick 5:or på nästan allt. Detta har lärt mig om vilken förmåga jag har, om jag vill tillräckligt mycket.

Detta är ett exempel på att det inte behöver vara så att man måste ha tur med att vara smart för att lyckas, eller ha rika föräldrar (det hade jag verkligen inte), det handlar om hur mycket man anstränger sig. Jag tänker precis på samma sätt när det kommer till att välja investeringar, ju mer man läser på, hänger med i nyheter, vågar prova sig fram och lära sig av egna och andras misstag, ju bättre lyckas man!

2 gillningar

Jo, men oavsett vad bilden är så finns det alltid någon som är bättre och man jämför sig oftast uppåt.
I alla fall jag har det “problemet”, ibland får man helt enkelt bara zooma ut och konstatera att man är bra nog…

Mina med, men det berodde mest på att jag var nåt otroligt skoltrött i högstadiet, och studiemetoderna passade inte mig för fem öre så jag sket fullkomligt i skolan.
Ryckte som tur upp mig i 9an och lyckades höja betygen från under 3.0 till nära 4.0 vilket räckte för att komma in på en vettig linje i gymnasiet.
Efter det tyckte jag skolan var ganska kul.

Men oavsett jämförelser så kan man alltid förbättra sig!

1 gillning

Bra poäng, jo man ska alltid sträva efter att bli bättre tycker jag, men inte för den skull gå och tycka att man är nödvändigtvis dålig för att det finns andra som är bättre.

1 gillning

Är omdöme = sunt förnuft?
Jag har träffat på en del genom livet som pluggat mycket men inte varit, i min mening “förnuftiga”.
Är då sunt förnuft något man har från början eller dom missade bara den lektionen?

Jag har en kompis som var urusel i grundskolan. Fick gå om åttan. Tror inte han gick ut gymnasiet. Men han blev en framgångsrik företagare och även privatpilot med mörkerbehörighet. Flyger runt i Europa. Imponerande! Och inspirerande.

Akademisk skolning kan ha ett värde men det säger inte mycket om människan bakom. Man ska vara ytterst försiktig med att dömma någon för fort.

Därför kan jag inte köpa alla akademiska studier som det viftas med, utan att sätta mig in i hur de är utformade och vem som betalar.

1 gillning

Det kan det vara i många fall men det handlar ju också om kunskap och erfarenheter. Och att träna sig på omdöme och beslut, övning ger färdighet i nästan allt man gör. Det är väl lite svårt att sätta fingret på detta men det finns ju olika sätt att analysera problem på. En del behöver en metod, andra gör det ofta intuitivt (metoden finns säkert där i bakgrunden men är dold). Är problemet att man själv har svagheter är ökad självkänndedom ofta en nyckel och något man kan jobba på genom livet. Man kanske inte kan förändra så mycket men det går att kompensera för det.

1 gillning

Jag har väldigt svårt att relatera till det som skrivs om att det är lätt att jobba för mycket.
Jag är helt ointresserad av karriär och av att arbeta, jag gör det för att kunna försörja familjen. Tiden jag tänker på jobb utanför arbetstid är nära 0.
Bästa perioden på jobbet var under corona med korttidspermission och 60% arbetstid hemifrån.

1 gillning

Tycker kanske diskussionen blir lite enkelspårig. Allt måste ju inte nödvändigtvis gå ut på att vinna anseende och andras beundran. Jag känner definitivt folk som jobbar mycket av den enkla anledningen att de tycker mycket om sitt jobb och mår bra där.

Om man på riktigt är trygg i sig själv behöver man inte kämpa för att synas och bli beundrad.

Vet inte riktigt varifrån i tråden du läste ut att något skulle handla om andras beundran?
Man får väl hoppas att de som jobbar mycket gillar det de jobbar med, men det betyder inte att det är nyttigt i för stora doser.
Jag gillar även att dricka god öl, men det är också det bäst att göra med måttlighet, annars blir man väldigt trött och allt annat blir lidande.

Mm, funderar på denna artikeln/tråden ett tag och kommer från ett annat, kanske inte helt okontroversiellt håll, att det ”beror på” situationen och när i livet :slight_smile:

I början när man ska lära sig något (läsa, skriva, spela tennis, lösa diff ekvationer etc) så tror jag absolut kvantiteten räknas. Jag menar Björn Borg blev ju inte världens bästa tennis spelare genom att träna ett fåtal timmar med kvalitet. Han stod och nötte och nötte mot garageportar. Jag blev inte bra på det jag är genom att jobba 5 h/d. Likadant tror jag det är mer all inlärning. Mer tid, mer erfarenhet, så sitter det. Det pratas om 10 000 timmars regeln, när man gjort något så länge så kan man det verkligen. Man har utsatts för allehanda knepigheter och undantagsfall som gör att man verkligen förstår området. Jag tror det var General Patton som sa

Quantity has a quality in itself

Senare, när man verkligen kan något, då tror jag absolut att kvalitet är viktigare. Att inte belamra hjärnan med uppgifter utan först tänka efter och sedan göra rätt sak på smartaste sättet. Jag har dock svårt att se hur man kommer dit utan att först ha verkligen jobbat hårt för att verkligen få det att sätta sig, inte bara i ens logik utan i ens intuition och undermedvetna.

Så i min värld är väl konceptet ”hundår” rätt relevant för att komma dit man är idag :slight_smile:

8 gillningar

Tack JFB, mycket bättre formulerat än vad jag försökte med ovan.

2 gillningar