Ju mer jag lär mig desto mer förstår jag hur lite jag vet.
Nulägesbeskrivning:
55 år, ensamstående (m särbo), vuxna barn. Bor i BR, belåningsgrad ca 60%.
Bra inkomst de senaste åren (efter att jag bytt tjänst). Novis på ekonomi/investeringar/sparande. Jag kan spara/investera minst 10k/mån i nuläget. Det generella målet med mitt sparande är väl större ekonomisk trygghet när jag blir äldre.
Efter att ha prickat av ”De 10 viktigaste punkterna för varje privatekonomi” - Tack Jan o Caroline, så har jag ”mellanlandat” i följande:
Amortering 3000kr/mån
”Buffert” (har redan en buffert för oförutsedda händelser, men sparar till t ex resor) 2000kr/mån
Opti (50/50) 2000kr/mån (nystartad med en första insättning på 40k)
ISK enl RT:s basportfölj, 2000kr/mån
Målspar (resa m familjen). 600kr/mån
Målspar (damklubbens årliga resa) 300kr/mån.
Utöver dessa månatliga sparanden har jag:
En fondportfölj på Avanza dit jag för över pengar så fort det finns utrymme (vilket blivit ganska ofta på sistone).
En ”lekhink” på Avanza (som mest liknar nån slags sponsring av sånt jag tycker är viktigt).
Ett IPS på Swedbank (självklart med en dyr fond som såldes på mig för många år sen, med en teknik-del på 40%
och där jag just idag har registrerat ett byte till 85% access global och 15% access Sverige).
Nu kommer det ett par frågor också ![]()
Jag har alltid tänkt att det är bra att amortera, åtminstone ner till 50% belåningsgrad. Efter en tid här på forumet har jag fått en annan förståelse för ”totalekonomi” och att amortering, i ett ekonomiskt perspektiv” kanske inte är det smartaste valet, MEN om jag ser amorteringen som en del av diversifieringen så får den ett annat värde för mig. Jag menar att istället för att ha en 60/40-portfölj med räntor/sparkonto med ränta så kan väl amorteringen vara ”räntedelen”? Eller tänker jag helt galet nu? (Jag blev iaf glad när tanken föddes
)
Jag har varit kund på Sparbanken i hela mitt liv. Det låter säkert knäppt, men det känns tryggt på nåt vis. De senaste åren har jag inte känslan av att ha ”mössan i handen” i kontakterna med banken. Jag vet att styrkeförhållandet ser annorlunda ut nu, men jag är ändå starkt präglad av min ”arbetarklassuppväxt”. När jag, för ca tre år sen, skaffade konto på Avanza kändes det rebelliskt. Nu, när jag bytt ut flera dyra fonder som bankens rådgivare rekommenderat mig, bytt fonder i mitt IPS, och dessutom blivit kund hos Opti, känner jag mig lite som ”en svikare”. Jag vet att det är irrationellt, men likväl är det sant. Lite förvånande också, för jag gillar logik. Vet inte riktigt vad jag vill med detta svammel, men finns det nån stödgrupp för Storbankens ”avfällingar” så är jag gärna med. ![]()
Tankar om detta?
Jag gillar inte skulder, så har gjort “misstaget” att prioritera amortering (samt spara på konto utan ränta:stuck_out_tongue_closed_eyes:) i mitt tidigare liv innan jag började intressera mig för ekonomi. Jag ser det lite som du, i värsta fall får man väl belåna lite igen eller om man ska göra nåt större med huset.
Banktjejen måste verkligen ha undrat…