Jag fick en insikt igår (måndag) som faktiskt var ganska smärtsam – jag satt och spelade cashflow och byggde sakta och försiktigt upp mina passiva inkomster. Det tog tid men jag visste att det förr eller senare skulle gå – i värsta fall skulle det ta X antal rundor.
En av mina coacher ifrågasatte min strategi och pekade på att – visst det kommer att ta mig till ekonomiskt oberoende men på väldigt lång sikt. Istället är det bättre att ta en kalkylerad risk och satsa lite större och FÖRST bygga upp ett kapital för att SEDAN bygga passiva tillgångar. Att börja i den andra änden fungerar inte.
Samma sak med fastigheter – det är svårt att få en fastighet att gå runt om du inte har kapital åtminstone till handpenningen.
Det verkar alltså som den bästa taktiken i Cashflow-spelet och därmed även i verkligheten är att göra ett antal small deals som sedan kan ge kapital för att finansiera ett big-deal som t.ex. att köpa dig en passiv inkomst.
Det som gjorde och gör ont just nu är att veta att det jag har gjort inte fungerar – jag har dragit mig för affärer där jag inte har kunnat reda ut ”värsta-fallet”. T.ex. har jag inte vågat satsa mer än jag vetat att jag kunde täcka. Tanken att låna för att täcka den utgiften får mig bara att känna en oerhört stor klump i magen.
Problemet som går i mitt huvud just nu är att hur gör jag för att inte slå åt andra hållet. För den där personen på min axel som tänker i ”värsta-fall” så är det som så xxx – jag kan ignorera honom men det bästa är nog en balans iaf.
De närmsta dagarna kommer förmodligen att gå åt att försöka identifiera situationerna då jag tänker på just det här sättet – i värsta fall. Jag VILL och MÅSTE vända det till att även ta hänsyn till hur ser det ut i BÄSTA fall.