Jag har vänt blad i livet…

Före genombrott kommer sammanbrott

Jan Bolmeson

25 mars, 2009

Senaste tiden har jag haft många sammanbrott. Först nu känner jag att genombrottet har kommit på allvar, och jag kan börja skriva på ett nytt kapitel i mitt liv. Det har varit mycket besvikelse, sorg och ledsamhet. De senaste dagarna har det bytts ut till glädje, inspiration, äventyrslystnad och optimism inför framtiden. Jag har fått fantastiska insikter och resultat som jag bara känner att jag vill dela med mig av! :-)

De senaste 3 åren har jag lagt ner mycket tid på företaget som jag startade tillsammans med  min mentor. Det har gått ganska bra och vi har utvecklat en bra produkt, som vi har satt på marknaden och fått företaget att växa. På sistone har jag mer och mer börjat känna att företaget och jag inte riktigt ligger i integritet med varandra. Vi är inte på väg åt samma håll. Efter en kanske, onödigt smärtsam process, för både företaget och mig själv har jag/vi mer eller mindre insett att det är dags för oss att gå skiljda vägar.

Rädslan – vad ska andra tycka?

Det har varit ett oerhört svårt beslut att ta. Ungefär som att göra slut, eller att skiljas. Alla rädslorna, befogade och obefogade kommer upp till ytan.

• Hur ska det gå nu?
• Hur ska jag försörja mig?
• Kommer jag och min fru att klara oss?
• Hur ska det gå med lånen?
• Hur kommer vårt liv att förändras?
• Vad ska andra tycka?
• Ska jag söka jobb, starta ett nytt företag?
• Kommer jag någonsin att få ett jobb, eller är det kört för mig?
• Hur kan man sluta på sitt eget företag?
• Hur kommer det att gå för företaget utan mig?

Den tuffaste invändningen har varit rädslan för hur framtiden kommer att se ut och vad andra ska tycka. Jag insåg först nu, när jag tagit steget, att jag också hamnat i trygghetsfällan, med att lönen betalas ut den 24:e varje månad. Även om lönen har varit bra, så har jag känt att något väsentligt har fattats. Jag har målet att bli ekonomiskt oberoende och att få lön den 24:e varje månad är inte ett steg mot det målet.

Det som jag känner som väldigt positivt är att första gången på länge är jag på väg MOT något, änatt vara på väg FRÅN något. Man kan likna det med en bil, där jag som chaufför har suttit och tittat i backspegeln och hoppats  på att  jag kommer fram till destinationen ekonomisk frihet, istället för att titta framåt och se till att följa skyltarna mot det. Risken är ju väldigt stor att man hamnar i diket, när man kör och bara tittar i backspegeln (eller bara fokuserar på motorhuven)

Samtidigt har det har varit viktigare för mig att ”inte misslyckas” än att lyckas. Först nu fattar jag floskeln:

What you persist, resist…

Min rädsla för att misslyckas gör att jag misslyckas med att nå mitt mål om ekonomisk frihet. Min rädsla för vad andra ska tycka, hindrar mig från att leva det extraordinära liv som jag vill leva.  Det är ungefär som att säga:

Jag kan inte vara kär i dig, för att jag måste hitta någon att bli kär i

Det vill säga att min ursäkt – jag har inte ”råd” att sluta på företaget för att bli ekonomiskt oberoende, och det är precis det som har hindrat mig. Tror jag idag iaf.

Genombrottet – att boka en resa till inkaledens Peru

Det stora genombrottet kom i helgen när jag och fem av mina vänner var på Christopher Howards seminarie ”Breaktrough to Success” i London. Ett helt fantastiskt seminarium som jag kommer att återkomma mycket till här på bloggen den närmsta tiden. Under en intensiv helg fick jag jobba med mina rädslor, mina mål och mina känslor på ett helt nytt sätt och ur ett helt nytt perspektiv som gjorde att boxen jag lever i utökades väsentligt.

Jag har suttit fast i ”HUR”. Hur ska det gå till? Bara jag visste vad jag skulle göra så skulle jag gjort det direkt. Problemet är att när man sitter i situationen så är det väldigt verkligt. Mitt problem att jag inte har pengar är ju sant. Det är min verklighet. Det är bara att titta på mitt bankutdrag. Där finns inte pengar till en resa till Peru för att vandra Inkaleden. Det står ju till och med i tidningarna, hörs på radio och man kan se det i tidningarna, att det är dåliga ekonomiska tider.

Problemet har varit att alla mina vänner har köpt in på den omständigheten, till och med jag själv, trots att jag hjälper andra att se omständigheter. För mig har det inte ens varit en omständighet, den har varit så vattentät att den har varit en realitet. En god vän, Lennart, påpekade detta för mig för två veckor sedan men jag fattade inte förrän nu i helgen. Tack Lennart – och då var det bara att göra – och nu har jag och min fru bokat resan till Peru, till nästa år. Under 12 dagar ska vi vandra inkaleden upp till Machu Pichu, tillsammans med en lokal guide och suga i oss den fantastiska omgivningen.

Resan kostar 75.000 SEK och det är inte några pengar vi har avsatta till det  just nu. Jag ingen aning hur vi ska få ihop pengarna – MEN både jag och min fru är committade till det och då kommer det att lösa sig. När du vet VAD och VARFÖR – då löser sig HUR av sig självt.

Redan idag ”hittade” vi 16.800 SEK som vi har satt av till resan. På två dagar! För mig gäller det att sätta upp målet, och trots att det känns i magen, våga göra det, committa sig och bränna alla broar. Som Chris Howard säger det:

To decide, is to say that there is no other way.

Att säga att ”jag har inte råd”, är bara något som jag har hittat på för att slippa ta itu med rädslan att misslyckas. Rädslan av vad andra ska tycka. Rädslan för att bli lämnad ensam och inte älskad om jag inte lyckas. Rädslan av att inte räcka till. Det är bara omständigheter, ursäkter och limiting beliefs.

Modet att våga ta steget

Motivationen och modet till att ta de olika stegen hittade jag i följande tre områden:

Vad kommer det att kosta mig resten av livet att inte göra det, vad jag vet att jag borde göra? (boka resan till Peru)

Svaret på ovanstående fråga var för mig extremt jobbig. Det jag ser framför är tragik och desperation – att leva ett liv där jag kommer att ångra mig, som kommer att leda till bitterhet. Det leder till att jag inte lever det extraordinära liv jag vill leva, att jag inte kommer att kunna besöka de platser jag vill besöka, eller ge min fru det jag vill ge henne. Känslomässigt är det ett liv utan lycka, självförverkligande och värde. :-(

Vad kan det få för framtida möjligheter om jag vågar ta steget?

Om jag gör det och klarar av det, så är det bevis på att verkligen allt är möjligt, samtidigt som jag får en fantastisk resa i historiens vingslag, till en kontinent där jag aldrig varit. Om jag kan göra det, vad annat kan jag göra? Det kommer att göra mig lycklig, stolt och inspirerad. Något helt fantastiskt! :-)

Courage is not the absence of fear. Courage is just a realisation that something else is more important.

Detta var ett av de citaten av Chris Howard som gjorde mest intryck på mig under seminariet. När man blir rädd är det ofta ett tecken på att man är på rätt väg – SAMTIDIGT som det är ett ypperligt tillfälle att vara modig. Här måste jag även erkänna min vän Fjodor, som också var med i London, och som direkt på måndag morgon gick in till chefen och sa upp sig. Cudos! Det är ännu ett steg längre än vad jag har vågat gå hittills, jag har ändå safeat och nästan tvingats till att sluta av min mentor. Jag tror inte han inser hur stor hjälp han gjorde mig i den situationen och framförallt har jag inte insett det heller förrän ganska nu.

Vad är möjligt nu?

Allt. :-) Jag har många bra idéer och dessa behöver landa, men jag är på väg att vända blad och jag ville bara dela med mig av min inspiration, ge en uppdatering och  berätta att jag inte trillat av pinnen även om det gått mer än 30 dagar sedan senaste inlägget. :-)

TACK FÖR ALLT STÖD och alla fina mejl, gästboksinlägg på Facebook etc. Det har varit en jobbig tid, men jag  känner att nu är jag på väg uppför upploppet.

Väl mött snart igen… :-)