Krönika av Charlie Söderberg - "En sång om studenten" och tankar kring betydelsen av betyg

Krönika av Charlie Söderberg – ”En sång om studenten” och tankar kring betydelsen av betyg

Charlie publicerade igår krönika på balansekonomi.se om jag tycker är tankvärd. Jag kan nämligen själv relatera till mycket om det som han skriver ur perspektivet med högt betyg. På grundskolan hade jag ett snitt på 4.9/5.0, sedan gick jag på gymnasiet i en klass där vi hade ett snitt i klassen på 18.7 och jag själv hade en bit över 19/20 i snitt.

Den generella känslan från skolan är ju att vi som var duktiga fick något mindre uppmärksamhet än de som var stökiga – vi var ju de som alltid klarade sig i längden. Oavsett om vi fick hjälp eller inte. Sedan håller jag inte riktigt med Charlie att alla de som var stökiga och livfulla var de som har klarat sig bäst, men visst har det inte gått åt pipan för alla dem.

Själv gjorde jag insikten om betygshetsen under högskolan – jag visste att jag kunde detta med att få högt betyg – jag valde dock att starta mitt företag och jobba istället. Sedan blev jag nog också en av dem som hade lägst snitt på min utbildning men nätt och jämnt 3.1/5. Det intressanta dock är att jag tjänar mer än snittet av mina kompisar, jag trivs bättre på mitt jobb och jag ångrar inte mig vilket många gör. Dessutom har jag fått lika många jobberbjudanden som vanligtvis bara sägs gå till dem med högsta betygen – t.ex. jobberbjudanden på McKinsey och andra ”fina” konsultbolag. Samma sak med nätverk för högpresterande studenter såsom Nova100 etc.

Jag läste någonstans – jag tror det var i en av Robert Kiyosakis böcker. De smartaste människorna med högst betyg arbetar som anställda hos de bästa företagen som har startats av människorna med de sämsta betygen. De med medelbetygen arbetar i den offantliga sektorn…

En sång om studenten

Vårsolen lyser allt varmare och varmare, och i Hagaparken, utanför Balansekonomis, kontor ser jag allt fler vita knoppar som sticker upp ur gräsmattorna. De vita knopparna jag talar om är förstås studentmössor.

Att studenttider och examenstider står inför dörren undgår väl knappast någon, men själv kan jag inte låta bli att oroa mig lite när jag ser alla dessa glada och segervissa ansikten.

Vad är det som studenterna lämnar och vad är de kommer till? Skolan är en märklig apparat, eller maskin om man så vill, som på ett effektivt sätt producerar lydiga och ordnings samma tjänstemän. Sverige har haft världens bästa skola sägs det och det kan nog stämma. Ingen skola i världen har så effektivt format människor till att sitta still på sin stol och lyssna till vad auktoriteter säger. Frågan är om vi kanske inte än idag, trotts många elevers ständiga upprorsförsök har ”världens bästa skola”.

Problemet är bara det att behovet av dessa lydiga och lika tänkande tjänstemän blir allt mindre efterfrågat av ”kunden” dvs samhället och företagen. Vi vill ha projektledare, idésprutor, kreatörer, visionärer och entreprenörer. I mina lekmanaögon ser det ut som att vi tar dessa fantastiska sjuåriga entreprenörer och spenderar 12 år på att ta ur dem det för att sedan i gråa rum på universiteten försöka få dem att läsa sig tillbaka till den skapande förmåga och det självförtroende de hade som barn.

Jag har många vänner som ansågs vara de mest lovande i skolan med det som på den tiden hette 5.0 i snittbetyg (själv hade jag ett mediokert 3,6 i snitt). Vänner som idag är förbannade och känner sig lurade. De fick hela tiden höra från lärare att bry dig inte om de stökiga och eleverna, det är du som är snäll och duktig som kommer skörda framgångarna i arbetslivet. Så blev det inte. De blev sönderstressade sekreterare och mellanchefer till stökiga och livfulla klasskamrater som verkar ha både roliga och mer ekonomiskt framgångsrika liv. Klart man blir förbannad, det skulle jag också bli.

”Vi måste reformera vår skola” hör man överallt medan andra lika ofta säger ”…fast det har hänt väldigt mycket”. Båda är säkert sant, men i mina ögon är det helt klart så att vi både i skolan och i vuxenutbildningen allt som oftast lyssnar på folk som vet mer om hur man blir framgångsrik i just skola än hur man blir framgångsrik utanför skolan. Jag glömmer aldrig den dagen på gymnasiet då jag insåg att min företagsekonomilärare aldrig hade drivit ett framgångsrikt företag. Han hade varit lärare hela livet . Den dagen rämnade min värld och jag tappade allt förtroende för skolan (även om min historia lärare var smått historisk)

Sjung om studentens lyckliga dagar, men glöm inte att det är de som vågar gå emot strömmen och hitta sin egen väg som i slutändan vinner i livet.

Källa:

Relaterade etiketter och ämnen

Balansekonomi, kiyosaki, personligt, Visste du att?

Kommentera

Endast en kommentar till denna artikel:

  1. Vit pil

    Tanken är lite rolig, dessutom är den till viss del sann. Men det finns rum även för medelmåttorna. Jag hade lite problem med att vara tyst i skolan men klarade mig ändå med betyg strax över medel (jag får inte underskatta förmågan att påverka genom tal redan då). Idag jobbar jag som ledare sedan 18 års ålder och är totalansvarig för dryga 40 miljoner.

    Gravatar ikon för användaren
    Angelica