"Levande begravning" - något vi alla borde ha innan vi går vidare...

”Levande begravning” – något vi alla borde ha innan vi går vidare…

På sistone har jag funderat mycket på det här med döden och livets mening. Den största anledningen till detta är inte för att jag idagsläget är rädd för den eller ens ser fram emot den – utan för att så många framgångsrika människor verkar ha en så avslappnad relation till den. Jag finner detta vara en ganska stor skillnad till hur gemene man förhåller sig till ämnet.

Är där en sak som verkligen är helt säker och med 100% sannolikhet kommer att inträffa är att vi en dag kommer att dö. Det är en del i avtalet. Alla vet det, men ingen tror på det. Vad de framgångsrika människorna säger är att det är ett bättre sätt att veta att man ska dö och vara beredd på att göra det när som helst. På det viset blir man mer engagerad i det liv man faktiskt lever. Frågan är då hur ska man ska göra för att vara beredd på att dö?

Jag har läst någonstans att buddisterna har en liten fågel på sin axel som man kan fråga;

  • Är det idag det ska ske?
  • Är jag redo?
  • Gör jag allt jag vill göra?
  • Är jag den människa jag vill vara?
  • Lever jag det liv jag älskar?
  • Älskar jag det liv jag lever?

Som jag skrev igår så i boken Tisdagar med Morrie så säger Morrie vid ett tillfälle – när man lär sig dö så lär man sig leva. Hur många saker hade man egentligen fortsatt att göra om man visste ett datum då man ska dö?Vissa säger att först när man finner frid i döden så kan man göra det riktigt svåra – att försonas med livet. De säger att det är naturligt att dö. Att anledningen till att vi gör en sådan affär av det är för att vi själva inte ser oss som en del av naturen. Vi tror att vi är något förmer än naturen därför att vi är människor. Men det är vi inte – allt som föds dör.

På samma sätt läste jag om en äldre man som var på sjukhuset och var döende. När hans anhöriga ville ansluta honom till livsuppehållande maskiner så lär han ha sagt – ”Nä, gör inte det. Jag har levt ett gott liv, jag ångrar ingenting – det är dags för mig att gå vidare”.

I dagsläget känner jag att jag kan säga samma sak och nästan mena det – det jag eventuellt ångrar är att jag inte lagt så mycket tid på mina relationer som jag kanske bör ha gjort. Men med tanke att jag i nästan alla fall har gjort saker jag velat och saker jag älskat så kan jag inte säga att jag ångrar det. Dock är det detta som leder mig in på rubriken i detta inlägget – ”En levande begravning”.

Konceptet har jag tänkt på innan, inte i samma form men ändå – när en person hastigt avlider är det många personer som blir ledsna – vissa människor mer ledsna än andra eftersom man aldrig fick säga de innerliga ord man hade velat säga. Dessutom kan man nästan se det som ett slöseri eftersom dessa ord dessutom hade gjort den berörda personen mycket glad och rörd. Genom att ha en sådan levande begravning så kan alla säga de ord de hade velat säga och man kan verkligen avsluta på ett fint och hedersamt sätt.

Vad tycker du?

Besläktade inlägg:

Kommentera

3 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Filmen The Matrix baserar sig en hel del på buddhismens principer.

    Vad jag har lärt mig om buddhism är ordet: neutralitet.

    Se till att inte förankra dig vid saker som har ett kortvarigt liv. Exempelvis så går buddhismens regler ut på att inte fästa sig för mycket vid något utan istället vara neutral till saker och ting. För det är som sagt bara tillfälliga upplevelser och tillfälliga ägodelar (syftar på rikedom etc) som vi stöter på varje dag.

    Buddhismen påstår att folk som fäster sig för mycket vid saker och ting förblir olyckliga eftersom allt de fäster sig vid ändå kommer försvinna för eller senare.

    Likadant med livet. Livet är bara en tillfällig grej. Buddhisterna är helt inne på den linjen. Så varför klänga sig fast vid livet när naturen knackar på och säger att det är dags att lämna tillbaka kroppen man fått låna?

    Men buddhisterna är väl insatta i att detta sätt att se på saker och ting, att vara neutral till allt, är något mycket svårt. De vet också att fåtalet folk kommer behärska detta innan de ”lämnar in handduken”. Men de uppmuntrar sina lärlingar att göra allt de kan för att förena sig med neutralitet.

    Jag, om jag skulle välja någon tro (förutom ateist som är en tro i sig) skulle utan tvekan välja buddhismens läror.

    Jag kan ta ett exempel ur min skolgång då jag studerade spanska. Tro mig, jag är urusel student (akademiskt sätt) och spanska var väl inte mitt glans ämne (kreativa ämnen har dock alltid legat på topp hos mig).

    Men en dag, innan ett större spanska test så bestämde jag mig för att läsa igenom vad jag skulle läsa, men jag tvingade mig att hålla mig neutral till vad jag fick på det där provet. Jag sket i om jag skulle få IG, G eller något annat toppbetyg. Denna neutralitet och lättsamma inställning till utgången gav mig VG på provet. Första och enda VG:t jag någosnin fick på spanska (eftersom jag slutade kort efteråt eftersom ämnet var mäkta långdraget). Mitt första praktiska test av buddhismens läror.

    Studenter borde verkligen studera buddhism. Då kanske de slapp sitta uppe hela nätterna och dricka kaffe. Det är inte hälsosamt det där. Och hårt arbete är som sagt inte den hemliga ingrediensen till succé oavsett. Fattiga, hårt arbetande barn i fattiga utvecklingsländer är argument nog.

    Gravatar ikon för användaren
    Mathias
  2. Vit pil

    Jag har funderat en hel del på det där jag med. Livet och döden alltså. En sak jag funnit väldigt tilltalande är hur häxorna i Terry Pratchetts böcker tänker. Nämligen att det är mer lämpligt att ha begravningskalaset innan man dör. En möjlighet att säga farväl till vänner, ge bort det man vill ge bort etc. Enda nackdelen som jag ser det är att häxorna vet exakt på klockslaget när de ska dö, det gör inte jag… :)

    Gravatar ikon för användaren
    Säker Ekonomi