”Levande begravning” – något vi alla borde ha innan vi går vidare…

Jan Bolmeson

2 mars, 2008

På sistone har jag funderat mycket på det här med döden och livets mening. Den största anledningen till detta är inte för att jag idagsläget är rädd för den eller ens ser fram emot den – utan för att så många framgångsrika människor verkar ha en så avslappnad relation till den. Jag finner detta vara en ganska stor skillnad till hur gemene man förhåller sig till ämnet.

Är där en sak som verkligen är helt säker och med 100% sannolikhet kommer att inträffa är att vi en dag kommer att dö. Det är en del i avtalet. Alla vet det, men ingen tror på det. Vad de framgångsrika människorna säger är att det är ett bättre sätt att veta att man ska dö och vara beredd på att göra det när som helst. På det viset blir man mer engagerad i det liv man faktiskt lever. Frågan är då hur ska man ska göra för att vara beredd på att dö?

Jag har läst någonstans att buddisterna har en liten fågel på sin axel som man kan fråga;

• Är det idag det ska ske?
• Är jag redo?
• Gör jag allt jag vill göra?
• Är jag den människa jag vill vara?
• Lever jag det liv jag älskar?
• Älskar jag det liv jag lever?

Som jag skrev igår så i boken Tisdagar med Morrie så säger Morrie vid ett tillfälle – när man lär sig dö så lär man sig leva. Hur många saker hade man egentligen fortsatt att göra om man visste ett datum då man ska dö?Vissa säger att först när man finner frid i döden så kan man göra det riktigt svåra – att försonas med livet. De säger att det är naturligt att dö. Att anledningen till att vi gör en sådan affär av det är för att vi själva inte ser oss som en del av naturen. Vi tror att vi är något förmer än naturen därför att vi är människor. Men det är vi inte – allt som föds dör.

På samma sätt läste jag om en äldre man som var på sjukhuset och var döende. När hans anhöriga ville ansluta honom till livsuppehållande maskiner så lär han ha sagt – ”Nä, gör inte det. Jag har levt ett gott liv, jag ångrar ingenting – det är dags för mig att gå vidare”.

I dagsläget känner jag att jag kan säga samma sak och nästan mena det – det jag eventuellt ångrar är att jag inte lagt så mycket tid på mina relationer som jag kanske bör ha gjort. Men med tanke att jag i nästan alla fall har gjort saker jag velat och saker jag älskat så kan jag inte säga att jag ångrar det. Dock är det detta som leder mig in på rubriken i detta inlägget – ”En levande begravning”.

Konceptet har jag tänkt på innan, inte i samma form men ändå – när en person hastigt avlider är det många personer som blir ledsna – vissa människor mer ledsna än andra eftersom man aldrig fick säga de innerliga ord man hade velat säga. Dessutom kan man nästan se det som ett slöseri eftersom dessa ord dessutom hade gjort den berörda personen mycket glad och rörd. Genom att ha en sådan levande begravning så kan alla säga de ord de hade velat säga och man kan verkligen avsluta på ett fint och hedersamt sätt.

Vad tycker du?

Besläktade inlägg:

• Att ta coaching från The Last Samurai – tankar kring livet och döden…