Mästarna skapas inte på mästerskapen, mästarna skapas på träningarna

Mästarna skapas inte på mästerskapen, mästarna skapas på träningarna

Mina tankar kring att misslyckas och processen att lyckas

I min artikel i förra veckan började jag resonera kring just misslyckande och mitt eget förhållande till dem. Enkelt sammanfattat; jag gillar dem inte och de får min hjärna att spinna på högvarv. Samtidigt så blir jag fascinerad över min egen dubbelmoral.

Jag har ju min dotter Freja, 3.5 år, hemma och hon misslyckas ju hela tiden. Dessutom med ett stort leende många gånger. Jag minns särskilt när hon skulle lära sig att gå. Hon kröp, försökte ställa sig, trillade, kröp lite till, ställde sig upp, stod upp ett par sekunder innan hon satte/trillade ner igen. Hur förhåller jag mig till henne? Ja, handen på hjärtat inte direkt på samma sätt som till mig själv.

Det är nästan som att det är mer okej att misslyckas som barn, men som vuxen då ska man minsann kunna allt. Helst redan innan man har satt igång. För barn är det på något sätt okej att man inte kan, att man försöker, får lite tröst, uppmuntran när det inte fungerar, man försöker igen och efterhand som förmågan och erfarenheten ökar så lyckas man.

Tittar man på det som en process så är det faktiskt exakt samma process för att lära sig vilken färdighet som helst – oavsett om det handlar om att tjäna pengar, lära sig ett yrke, vad helst nu man vill lära sig – eller som i mitt fall att göra något som jag aldrig gjort förut.

Jag kanske generaliserar grovt, men för mig är det ovant att uppskatta att vara nybörjare och misslyckas. Jag försöker just nu ta min jägarexamen och det är något som är långt utanför min trygghetszon (det är flera meter från datorn och mina excelkalkyler). Jag har misslyckats med det praktiska provet tre gånger i rad i skrivande stund.

Det har stundtals känts riktigt jobbigt. Särskilt när jag börjat med dumheten att jämföra mig med andra – något jag logiskt vet att jag inte borde göra, men automatiskt känslomässigt verkar göra ändå. I skrivande stund har jag flera gånger fått stryka, sudda och motstå den naturliga viljan att ”förklara”, ”ge ursäkter” och peka på andra framgångar för det känns så jobbigt att inte ha lyckats.

När jag klarar att dissociera mig lite från det så inser jag dessutom att det här med jägarexamen är ju inte ens särskilt viktigt mer än som mitt eget spel. Det är inget i min framtid eller någon annans som hänger på det, mer än att jag för några veckor sedan bestämde mig för att göra det. Tänk då hur det sannolikt skulle vara om det dessutom var avhängt saker på riktigt.

Jag har ju verkligen fått betydligt mer än jag ”bargained for” så att säga. Nästan bara den här resan att få möjligheten att se på mig själv under misslyckande, stress, nervositet och inte minst besvikelse och lycka när jag faktiskt klarade de andra proven. Sist jag kände så här var väl inför och efter tentorna i fasta tillståndets fysik och elektromagnetisk fältteori som jag skrev gissningsvis 5-6 gånger.

Där är ju dessutom ett viss mått av ironi kring just det här med att misslyckas. För att citera Gretzky nedan, om jag är rädd att misslyckas och jag inte försöker, så har jag ju de facto misslyckats redan innan jag startar.

Du missar 100 % av alla de skott som du inte skjuter.Wayne Gretzky

För att citera Anders Haglund på samma ämne:

Det är som att vi med åren tycker att misslyckas inte längre är lärdomar på vägen till våra mål, utan något som ska undvikas. Som att vi borde kunna klara oss utan sådant trams och gå rakt på framgång om vi bara väntar på rätt tillfälle. Så vi öppnar inte munnen på utlandsresan om vi inte tror oss vara flytande på språket (eller har hällt i oss tillräckligt med flytande för att våga).

Spelar ingen roll att vi ser att det är just det som håller oss ifrån att lära oss språket. Att man måste göra misstagen och ju mer barnsligt villiga vi är att göra dem desto fortare går det. Nej, det vore ju att träna och någon som öppet gör det kallar man lite nedlåtande för en ”träningsprodukt”. Som att den enda riktiga framgången ska komma av ren och skär medfödd talang.

Mitt mål är faktiskt just nu att försöka njuta av processen också – inte bara resultatet. Att istället för att spela spelet kring resultat – för ett resultat är ju bara ett resultat – spela spelet att få vara en nybörjare. Att få misslyckas – i mitt fall att inte träffa den siamesiska älgen. Att få be om hjälp. Att bryta ner målet i mindre delar och fira dessa. Att träna på att inte bry sig om vad andra tycker och tänker.

I mitt specifika fall handlar det ju faktiskt om att jag behöver träna, träna och träna ännu mer. Det får mig att tänka på vad Åge Hareide, MFF-tränaren, berättade på en lunch i förra veckan om när han träffade Ole-Gunnar Solskjaer. Efter varje träning stod han och sköt bollar mot mål där han hade satt upp två rutor där bollarna skulle genom. Varje skott antecknade han i sin svarta notatbok som han hade med sig. Det påminde mig (återigen) om att mästare, skapas verkligen inte i de stora matcherna eller på de stora turneringarna.

Mästarna skapas de där bleka tisdagarna där man står i sin ensamhet. Man försöker, misslyckas (eller var det lyckas missa?), tar feedback, försöker igen. Gång, på gång på gång.

Jag kan inte avsluta det här bättre än Anders gör i sitt senaste nyhetsbrev:

Inbjuder dig därför denna vecka att misslyckas snabbare. Att pröva mer, gråta en skvätt och ställa dig upp igen. För det är en myt att om vi bara var bra nog skulle vi inte behöva göra det. Men på varje nivå är den mänskliga inlärningen densamma och kommer aldrig att vara något annat. Inte för dig, inte för mig och inte för någon annan på planeten.

Relaterade etiketter och ämnen

misslyckas, personligt

Kommentera

9 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Bra text som alltid, citatet från Wayne Gretzky ovan blir dock lite malplacerat i kombination med jakt då man hellre avstår ett skott än att försöka med ett svårt skott (skott då med hänsyn till jakt).
    Mvh
    Jan

    Gravatar ikon för användaren
    Jan
    1. Vit pil

      Haha… ja, jag tänkte inte på det…. Var det något som jaktledaren/utbildaren präntade så var det just det som du säger:

      Du kommer aldrig ångra skottet du inte skjuter.

      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
  2. Vit pil

    Hej Jan
    Jag hade problem med hagelskyttet på lerduva när jag tog jägarexamen. Fick då tipset av far min att skjuta så tidigt som möjligt, instruktörn sa att man ska släppa ut duvan och fånga den underifrån( har jag för mig). Problemet blir att duvan blir ju bara mindre och jag hann aldrig skjuta 2:a skottet. Jag sköt direkt duvan lämnat kastaren och det funkade för mig, missade jag hann jag med 2:a skottet oxå.
    Lycka till

    Gravatar ikon för användaren
    L
  3. Vit pil

    Ännu ett sportcitat från en hyfsat framgångsrik basketspelare: ”I’ve missed more than 9000 shots in my career. I’ve lost almost 300 games. 26 times, I’ve been trusted to take the game winning shot and missed. I’ve failed over and over and over again in my life. And that is why I succeed.” – Michael Jordan

    Gravatar ikon för användaren
    Alex
    1. Vit pil

      Tack. Det är också ganska fascinerande att det är mest från idrottare vi har sådana här citat. En tanke är – varför hör man aldrig företags- eller vanliga människor prata om det?

      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
    1. Vit pil

      Tack för länken. Ja, jag är en stor fantast av Ken Robinson. Jag håller helt med. :-)

      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson