Besök i Afrikas tredje värsta slumområde - Mathare

Besök i Afrikas tredje värsta slumområde – Mathare

Kort uppdatering från Kenya och tankar kring hur bra man själv har det...
Besök i Afrikas tredje värsta slumområde – Mathare

Sedan förra torsdagen befinner jag mig Kenya för besöka Better Globes verksamhet och få en uppdatering hur det går med träden. Samtidigt ville jag även besöka svenska Trines verksamhet kring finansiering av solpaneler. Jag har även besökt två skolor i slummen som får en att fundera.

Min tes är ju alltid att innan jag rekommenderar någon annan att göra något, då vill jag testa själv och se hur det fungerar. Jag brukar säga att jag vill vara den som går först, har mest på risk och har gjort mest research. Idag söndag, är jag klar med Trine-researchen. Jag har träffat bönder som fått solpanelerna, jag har träffat Trines personal på plats, ett partner-företag som fått finansiering och jag fick möjlighet att även intervjua Christoffer som är en av grundarna och prata om hållbara investeringar. 

Jag kommer skriva om mina erfarenheter i början av nästa vecka när jag är hemma igen och har möjlighet att skriva ihop min reflektion och klippa ihop video-klippen. Fram till onsdag kommer jag att hänga med Better Globe, besöka plantager, bönder, mikrolånbanken och lite annat smått och gott tillsammans med ett gäng kollegor.

Det som däremot har gjort mest intryck på mig på sistone, var ”mellandagen” igår. Jag fick möjlighet att hänga med och besöka två skolor som ligger i två olika slumområden, varav den senare låg i Mathare. Det är ett slumområde som brukar hamna topp-3 slumområden i Afrika. Ett tillfälle jag lär minnas är att vi kom in med vår über-taxi in i området och så skulle vi köra en bit, men där tog vägen slut. Jag i min naivitet frågade om vi skulle hoppa ut och gå den sista biten. Chaffören svarade, ”No, that is not a good idea, this area is complicated.” 

Vi satt kvar. Även om vi hade en inbjudan av Lucy Odipo som brukar kallas för ”Queen of the Slums” så blev man både uttittad och ropad på som viting. Jag har ju verkligen svårt att beskriva det annat än ganska misärigt. Jag har inga bilder av förklarliga skäl, för det kändes inte som att man varken tog med kamera eller visade en iPhone i området. Min spontana känsla efteråt var att jag ska aldrig mer klaga på något i hela mitt liv. 

Det här är en av anledningarna till att jag gillar att resa. Man får perspektiv på sitt eget liv och sin egen situation. Ibland tycker jag att det är synd att tacksamheten kommer först när man får kontrasten. Jag tränar på tacksamhet normalt tillsammans med Caroline, bland annat genom att ta tacksamhetspromenader, men här nere i Kenya blir det väldigt mycket ”in your face”. Jag kommer ihåg första gången jag var här nere och träffade människor som lade till mig på sin Facebook. Jag lovade mig själv då att aldrig mer skriva ett klagomål på nätet. 

Många människor här nere kan inte ens drömma om det som vi kallar för dåligt hemma i Sverige. Samtidigt, det som alltid slår mig varje gång när jag är här nere, är hur de är glada, generösa, lyckliga och hur de tar hand om varandra. Även om vi har kommit längre materiellt och i vårt välstånd så är jag osäker om vi har det så mycket bättre rent relations- och känslomässigt. Även om mycket är bättre hemma, så är det verkligen inte allt. 

Jag fick även möjlighet att träffa Abel som är rektor på en annan skola i slummen som också berättade en hjärtskärande historia. Han har i många år drivit en skola med många barn, men sedan sålde ägaren marken och de blev utkastade. Plötsligt hade flera hundra barn ingenstans att ta vägen. Han verkligen kämpar för att t.ex. kunna ge barnen ett mål mat om dagen men har ibland inte råd. Då pratar vi att mat till ett barn i en månad kostar 100 KSH, det vill säga under 10 kronor. Så fort jag får en bättre internet-uppkoppling så kommer jag skriva lite mer om den skolan också. 

 En stor insikt som jag tar med mig tydligare än någonsin tidigare är att människorna här nere, de behöver inte vår hjälp i form av kompetens, allmosor, management eller liknande. Vad de inte har är tillgång till kapital som ger dem möjlighet att utveckla sitt eget land och sina egna verksamheter. De har svårt att få kapital på de internationella kapitalmarknaderna – det vet jag ju av egen erfarenhet hur skeptisk jag var till att investera i Afrika initialt. Men jag hoppas att de kommande artiklarna i veckan om både Better Globe, Trine och skolan jag var på kan bidra till att göra en liten skillnad i den riktningen. 

På återhörande, för jag har många goda nyheter och lyckliga historier också! :-)

Kommentera

3 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Hej Jan, min käre son! Har läst din blogg och var gråtfärdig. Vilka empatiska tankar. Jag vet vad du menar, vad du känner. Min uppväxt var , självklart , ”tusen mil ” ifrån det du beskriver , men kanske även hälften så långt ifrån det liv som jag har idag. Därför klagar jag sällan på ngt. Man ska vara verkligen tacksam för varje dag med sina nära och kära – livet kan ändras inom ett par minuter, det vet vi av egen erfarenhet.
    Jag är verkligen väldigt stolt över dig. Älskar dig ( hoppas att du inte har ngt emot den här mer offentliga kärleksförklaring)😍💝

    Gravatar ikon för användaren
    Ivana Bolmeson
  2. Vit pil

    Det perspektiv du pratar om får man bara genom att uppleva det själv. Har inte sett sådan slum som där du är men det är en speciell känsla att gå i riktigt fattiga områden där det inte är lika polerat som hemma. Även våra miljonprogramsområden är lyx i jämförelse.

    Tyvärr glömmer man och förminskar sin upplevelse med tiden.
    Minns när jag var på Kuba (ca 15år sedan, innan förändringarna), verkligen inte samma sak men att vara hemma hos folk där det enda man har är väggar med ingenting på, och en spis och några få trämöbler får en att fundera lite.

    Mina skor jag hade på mig var värda en årslön i jämförelse, då blev jag illamående.
    Gav bort pengar och tvål när jag skulle åka hem, killen som fick tvålen tittade sig omkring och gömde den i sina byxor så att ingen annan skulle se vad han hade…
    :/

    Tack för att du delar med dig, ser fram emot nästa artikel.

    Gravatar ikon för användaren
    Andreas
  3. Vit pil

    Tack Jan för dina viktiga reflektioner! Jag har dessvärre liknande upplevelser från Burkina Faso som jag besökte 2006. Vi valde då att stötta en kille vi mötte och umgicks med, med skolgång och köp av jordbruksmark mm under några år, för att han själv skulle kunna börja förverkliga några av sina drömmar för att kunna bidra till sitt land. Några drömmar blev besannade, andra tar längre tid. Det som ändå grep mig mest var ändå livsglädjen och deras kärlek till musiken! Vi har fortfarande kontakt!
    Jag funderade redan då på vilken finansiell struktur och stöd till självhjälp som behövdes. Dina reflektioner påminner mig om detta behov igen!
    Hakuna matata!

    Gravatar ikon för användaren
    Tom