Mer pengar har förlorats till fyra ord än till vapenhot genom historien

En recension av boken "Annorlunda nu - åtta sekel av finansiell dårskap"

Jan Bolmeson

12 december, 2013

Det är annorlunda nu. Mer pengar har förlorats till dessa fyra ord än till vilket vapenhot som helst genom historien. Det är ett påstående som görs av författarna Reinhart och Rogoff i boken ”Annorlunda Nu. Åtta sekel av finansiell dårskap”. Den här artikeln är en kort recension med huvudpoängerna i boken.

Jag roade mig med att läsa hela boken förra helgen och jag måste säga samtidigt som jag tyckte att boken var okej så var den en väldigt ”tung” bok till och med för en nörd som jag själv. Som tur är råkar jag vara bekant med den här typen av böcker skrivna av forskare, då min fru själv är en disputerad forskare, så jag kunde ha överseende med det. En styrka är väl att halva boken består av referenser till källor, men för mig som generell läsare är det lite ointressant. Många av poängerna hade kunnat sammanfattas som i den här artikeln.

Vad handlar boken om?

Genom hela historien har både rika och fattiga länder genomgått en lång rad finanskriser. De har lånat, lånat ut, kraschat – och återhämtat sig. Varje gång har experterna mässat sitt ”denna gång är det annorlunda”. De har påstått att gamla bedömningsregler inte längre gäller och att den nya situationen har få likheter med tidigare katastrofer. Denna bok bevisar att dessa antaganden är felaktiga.

Med 66 länder på fem kontinenter som bas ger Annorlunda nu en komplett bild av alla sorters finanskriser och lotsar oss fram genom åtta fascinerande århundraden av statsbankrutter, bankpanik och inflationstoppar – från medeltidens myntförsämringar till dagens katastrofala amerikanska bostadslån.

Författarna framför den provokativa åsikten att förhärjande finansbrasor är något som både nya och gamla marknadsekonomier i princip måste genomgå. De drar viktiga lärdomar av historien för att visa oss hur mycket – eller hur lite – vi har lärt.

Bokens huvudpoänger

Jag skulle säga att behållningen från boken – och förmodligen även bokens huvudpoäng – är att stora finansiella kriser har alltid följande kännetecken.

• Finansiella kriser är långdragna historier och efterdyningarna mäts i år även om man i historia alltid brukar peka på ett enskilt år.
• Bostadspriserna sjunker realt i genomsnitt med 35 % över en 6 års period
• Börspriserna sjunker i genomsnitt med 56 % över en 3.5 års period
• Arbetslösheten ökar i genomsnitt med 7 % i nedgångsfasen som i genomsnitt är 4 år
• Produktionen faller i genomsnitt med 9 % över en två års period
• Statens skulder ökar i genomsnitt med 86 % i reala termer – där de största drivkrafterna är – förlorade skatteinkomster, statliga räddningsaktioner och ökade räntor

Boken går också genom att genom historien har det hänt mååååånga gånger att stater har gått i konkurs, banker har gått i konkurs, valutakriser har inträffat, hyperinflation och en valfri kombination av föregående faktorer nämnda.

De visar och påstår också att få regeringar, om inga, visar i riktiga siffror hur deras redovisning egentligen ser ut. I Sverige har vi varit med om det när vi har bytt metod för t.ex. hur vi räknar arbetslöshet vilket gjort det svårt att jämföra olika siffror. Den amerikanska regeringen har också flera gånger bytt redovisningssätt och det är bara t.ex. att jämföra amerikanska officiella siffror med de oofficiella siffrorna som visas av t.ex. shadowstats.com.

Några citat ur boken som stack ut för mig

Skuldintolerans – upphovet till att vi har upprepade skuldkriser genom historien och sannolikt även kommer ha det i framtiden:

Skuldintolerans är ett syndrom där svaga internationella sturkturer och ett problemfyllt politiskt system gör utandsupplåning till en frestande åtgärd för regeringar som vill undvika svåra beslut om utgifter och beskattning.

Hur staten stjäl pengar från medborgarna genom att urholka pengarnas köpkraft, det vill säga inflation. Nedanstående citat berör valutaförsämring:

Ingen undersökning kan vara fullständig utan att man beaktar expropriation genom inflation. Efter tillkomsten av dektrevaluta (sedlar) blev inflation den moderna versionen av myntförsämring, den systematiska värdereduktion av metallmynt som var mornarkers favoritmetod för att att dra in resurser innan tryckpressen utvecklades.

[..]

Även om inflation egentligen blev ett vanligt och kroniskt problem först i och med den allmänna användningen av pappersvaluta i början av 1900-talet, vet den som studerat metallvalutans histora att regeringar har funnit sätt att extrahera seigniorage från cirkulerande valuta långt tidigare.

Huvudmetoden har varit att försämre myntens värdehalt, genom att antingen blanda in billigare metaller eller klippa av mynt och sedan ge de ut nya med samma formella värde. Moderna sedelpressar är inget annat än ett tekniskt mer avancerat och effektivt sätt att fylla samma syfte.

[..]

Man kan knappast lita på att en regering som väljer att gå bankrutt på sina skulder ska bevara värdet på landets valuta. Penningskapande och räntekostnader för skulder tillhör båda regeringens budgetrestriktioner och i en finansieringskris tillgripe en härskare normalt alla källor utan undantag.

Det är alltså inte annorlunda nu. I Rom så klippte man av hörnen på mynt för att minska metallvärdet, i Sverige tog vi bort silvret i enkronorna och ersatte det med nickel och zink, sedan använde vi tryckpressar och idag använder vi datorer. Samma princip, det är bara sätten som har förändrats.

Om att vi skjuter våra skulder till våra barn – det som kallas för odiösa skulder.

En annan djup fråga som i princip är relveant för tänkandet kring internationell långivning rör begreppet odiös skuld. På medeltiden kunde ett barn sättas i gäldstuga om föräldrarna dog skuldsatta. I praktiken tillät det här föräldern att låna mer (eftersom straffet för utebliven betalning var så högt), men idag skulle de sociala normerna i de flesta länder se en sådan skuldöverföring som helt oacceptabel.

Men nationer lånar ju tidsövergripande och barnen i en generation kan mycket väl behöva betala sina föräldrar skulder. Vid andra världskrigets slut uppgick USA:s inhemska bruttoskuld till över 100 % av BNP och det tog flera decennier att få ner den till mer normala 50 %.

En intressant reflektion som de gjorde kring situationen 2008 och 2009 är:

I början av 2008 utgjorde det totala värdet på USA:s hypotekslån ca 90 % av BNP. Politikerna borde åtskilliga år före krisen ha beslutat att medvetet lätta på trycket i systemet. Insatster för att upprätthålla tillväxten och förhindra en start börsnedgång hade tyvärr den effekten att säkerhetsventilen avlägsnades från tryckkärlet.

Trots denna finanskris väldiga proportioner hade USA ännu i mitten av 2009 inte gått bankrut. Om landet hade varit en tillväxtmarknad skulle växelkursen dykt i botten och räntorna skjutit i höjden. Åtkomsten till kapitalmarknaderna skulle ha förlorats. under de första åren efter krisen (2007) inträffade exakt det motsatta: dollarn steg i värde och räntorna sjönk, eftersom världens investerare såg andra länder som ännu mer riskabla än USA och köpte amerikanska statsskuldspapper i mängd.

Men se upp spekulanter! På längre sikt kan USA:s växelkurs och räntor mycket väl åter börja formuläret, särskilt om politiken inte lyckas skapa en fast grund för långsiktigt stabila finanser.

Sedan dess har ju USA:s statsskuld bara ökat. 2005 var den ungefär 62 % och i skrivande stund december 2013 ligger den strax runt 100 % av BNP. Tack vare den amerikanska centralbankens aggressiva penningpolitik har räntan för skulden minskat från 4.5 % till ungefär 2.4 %. Vilket innebär att USA har passerat gränsen på 90-100 % som författarna i boken anser vara kritisk.

Krissekvensen

Den nedanstående bilden beskriver krissekvensen i vilken en kris utvecklar sig över tid.

 

Redigerat citat från boken:

[..] finansiell liberalisering stimulerar  bankers åtkomst till en utlandskredit och en mer riskfylld utlåningspraktik i hemlandet. Så småningom följer en hausse för utlåning och tillgångspriser. Därefter börjar svagheter i bankernas resultat och banksektorns problem inleds. Dessa problem är ofta längre framskridna i finansinstitut än i storbankerna [..]

Nästa krisstadium börjar när centralbanken börjar stödja dessa senare genom att utvidga sin kreditgivning till dem. Om växelkursen är hårt styrd uppstår en inkonsistens mellan stödet till växelkursen och rollen som lender of last resort till probleminstitutioner. [..] Det leder ofta till en valutakrasch. Valutan devalveras eller deprecieras. [..]

Det leder till problem på tre sätt – den förvärrar problemet för banker som lånat i utländsk valuta [..], förvärrar i de flesta fall inflationen och ökar utsikterna för en skuldkris om statsskulden är noterad i utländsk valuta. [..] En valutakollaps är på sätt och vis sammanbrottet för för en statlig garanti som den privata sektorn förlitat sig och utför därför svek av ett viktigt löfte.

Sammanfattning

Historien lär att även om institutioner förbättras och beslutsfattare skärper sig så är vi fortfarande till syvende och sist människor och där finns alltid en frestelse att tänja på gränserna. Precis som en person kan göra konkurs oavsett hur rik han eller hon är från start så kan ett system bryta samman under trycket av girighet, politik och vinstintresse – hur väl reglerat det än verkar vara.

Alltför ofta kan perioder av omfattande upplåning ske i en bubbla och pågå förvånansvärt länge. Men starkt skuldsatta ekonomier överlever sällan i längden. Särskilt inte om skuldsättningen fortsätter växa ohämmat. Det kan tyckas vara annorlunda nu, men alltför ofta visar en djupare blick i historien att så inte är fallet.

Jag personligen tror att vi inte är klara med finanskrisen. Utifrån krissekvensen ovan så tror jag att vi står mellan fas två och fas tre. Början på finanskrisen började runt 2008 och har pausats på grund av de stora satsningarna från centralbankerna. Men dessa har också mer eller mindre satsat på ett kort. Däremot har inget förändrats. Statsskulderna bara fortsätter och öka och få länder är beredda att vidta de åtgärder som skulle behöva vidtas.

Det är bara att titta här hemma i en något mindre skala på vår bostadsmarknad. Alla är mer eller mindre överensom att vi borde göra något åt den att den är ohållbar. Men att fatta de beslut som skulle hindra att bubblan växte såsom slopa ränteavdragen, höja räntan, införa amorteringskrav eller sänka belåningsgraden – det skulle vara ett politiskt självmord inför valet nästa år 2014.

Så länge vi människor är en parameter i spelet så kommer det inte att förändras. Det är inte annorlunda nu. Inte den här gången heller.