Kampen med en, i sanning, hemsk fiende

Förhållningssätt, insikter och tankar om rädsla

Jan Bolmeson

19 januari, 2009

Den kommer när man minst anar det. Den är svekfull och svår att övervinna. Den sitter gömd bakom varje krök, redo att kasta sig över sin fiende. Den får en att bli paralyserad, fatta dåliga beslut och förlora pengar.

Känslan jag pratar om är naturligtvis rädsla. Enligt Wikipedia definieras rädsla som en känsla man känner vid hot eller risk, både äkta  och inbillad. Det är en grundläggande överlevnadsmekanism som uppstår till följd av ett stimuli såsom smärta eller hot om smärta. Den senaste tiden har jag fått mycket insikter om att jag och många med mig styrs av olika sorters rädslor. Känslan behöver till en början inte ens vara kopplad till rädsla. Den kan arta sig som att man vill hjälpa till, ett kontrollbehov eller bara som en ångest med klump i magen. Gräver man djupare konstaterar man snart att det egentligen är rädsla det handlar om.

Det finns många olika rädslor, men för mig handlar det mest om:

• Rädslan att misslyckas
• Rädslan om vad andra ska tycka

De hänger egentligen ihop eftersom det ena leder till det andra. Om jag misslyckas – vad ska då andra tycka, som leder till rädsla att bli övergiven. Det finns många andra rädslor också, du kanske känner igen dig i någon av dem:

• rädsla för att förlora jobbet
• rädsla för att tappa kontrollen
• rädsla för att inte räcka till
• rädsla för att bli lämnad ensam
• rädsla för att såra andra
• rädsla för att vara värdelös
• rädsla för smärta
• rädsla för det okända, eller rädsla för förändring

Alla människor känner vi rädsla. Skillnaden ligger i huruvida vi har lärt oss att bemästra och hantera den eller inte. Vissa påstår till och med att rädslan är en av våra två grundläggande drifter. Livscoachen Anthony Robbins pratar i sina böcker om föreläsningar om de tre P:na, det vill säga ”The Principle of Pain and Pleasure”. I korthet handlar det om att allt vi människor gör, gör vi för att vi vill undvika pain (rädsla för smärta och faktiskt smärta) eller för att uppnå pleasure. En av mina vänner pratar om de två grundläggande krafterna som rädsla och kärlek. Rädsla är den starkare av de två, då den tidigare hjälpte oss att under evolutionens lopp att överleva. Det är därför vi lättare kommer ihåg smärta, olycka och förlust snarare än glädje, lycka och vinst. En intressant reflektion.

Börsen och ekonomimarknaderna styrs av rädsla och girighet. I de flesta modeller återkommer rädsla som en viktig komponent. Jag brukar ofta prata om att det som skiljer rika människor från fattiga, är tankarna kring brist och överflöd. Tittar man  då vad känslan ”brist” egentligen grundar sig i, så är det en rädsla. Rädsla att inte ha, rädsla att förlora, rädsla att inte räcka till, rädsla att inte ha råd, rädsla att inte våga satsa etc.

Det för mig mest intressanta med rädsla är det som Wikipedia faktiskt skriver i sin definition: ”… en känsla man känner vid hot eller risk, både äkta  och inbillade”. Rädsla behöver inte ha något med verkligheten att göra överhuvudtaget – det är bara en känsla. Det handlar alltså bara om är mitt förhållningssätt till den. På gott och ont – jag kan inte skylla den på någon, men jag kan samtidigt hantera den helt och hållet då den ligger hos mig.

Förra året läste jag i en amerikansk bok en definition på rädsla som jag tyckte var väldigt intressant:

F.E.A.R. – False Evidence Appearing Real

det vill säga att rädsla uppstod när falska bevis/antagande verkade väldigt riktiga. Det handlar om att göra en distinktion mellan fara och rädsla. Där det ena är en verklig fara – t.ex. ett lejon står ovanför dig och vill ta sig en tugga, medan rädsla är bara en känsla – en upplevelse, som inte behöver ha något med verkligheten att göra.

Jag har den senaste tiden gjort några mindre lyckade affärer och förlorat en del pengar. Vissa affärer vet jag fortfarande inte hur de kommer att sluta och de får mig att må väldigt dåligt – trots att jag egentligen inte kan göra något åt saken. Jag upplever väldigt starka känslor av rädsla – rädsla för att förlora pengar, rädsla för hur det ska gå och liknande. TROTS att jag logiskt vet:

• Det tillhör spelet att förlora pengar
• Det inte kommer att förändra mitt liv nämnvärt att jag förlorar pengarna
• Det går ändå inte att göra något åt det för närvarande

Det som stör mig är att min känsla inte alls ligger i proportion till verkligheten. För ett tag sedan gjorde jag och min fru en investering på cirka 100.000 SEK. Investeringen går sisådär och risken just nu är överhängande att de pengarna är förlorade. Det skapar en känsla av osäkerhet hos mig, som till och med gör att jag går och är orolig, ledsen och rädd för att förlora. Det konstiga är att jag har varit med i större affärer och till och med förlorat mer pengar – men denna osäkerheten – rädslan – jag känner har inte någon proportion. Inte i proportion till vinster jag har gjort, inte i proportion till andra investeringar eller egentligen till mitt liv i helhet. Det är ”bara” lite pengar. Ändå är jag rädd, orolig och det går ut över mitt liv.

Många av dessa insikter sammantaget har fått mig att inse vikten av att kunna hantera och besegra rädslan. Något som väldigt få människor jag känner har gjort. Många säger sig ha gjort det – men de har bara undvikit den genom att gå runt eller ignorera problemet. Som av en händelse läste min mentor för mig ett stycke om rädsla ur boken ”Samtalen med Don Juan” av Carlos Castaneda. Det handlar om samtalen mellan en ung etnolog och än äldre indiansk shaman. Just i detta stycket pratar de fyra olika stegen, fienderna som måste besegras för att man ska kunna bli en kunskapens man. Jag har hört stycket många gånger tidigare, men först nu har jag i sanning förstått det.

– En kunskapens man är en man som sant och öppet underkastat sig lärdomens möda, sa han. En man som utan att förhasta sig eller tveka går så långt han kan i att avslöja maktens och kunskapens hemligheter.

– Kan vem som helst bli en kunskapens man?

– Nej, inte vem som helst.

– Vad ska en man då göra för att bli en kunskapens man?

– Han måste utmana och besegra sina fyra naturliga fiender.

[…]

När en man börjar inhämta kunskaper, är han aldrig klar över sina syften. Han föresatser är bristfälliga, hans uppsåt obestämt. Han hoppas på belöningar som aldrig blir verklighet, ty han är ovetande om lärdomens mödor.

Han lär sig sakta – i början bit för bit, därefter i stora stycken. Och snart råkar hans tankar i uppror. Det han lär sig stämmer aldrig med hans inbillning eller föreställningar och då börjar han bli rädd. Lärdom är aldrig vad man väntar sig. Varje steg på den vägen innebär ett nytt åliggande och den fruktan man känner tilltar nu obarmhärtigt och obevekligt. Hans föresatser blir till ett slagfält.

På detta vis råkar han nu snubbla över sin första naturliga fiende: Fruktan! En hemsk fiende – svekfull och svår att övervinna. Den sitter gömd bakom varje krök, redo att kasta sig över sitt byte. Och om mannen blir skräckslagen av dess närvaro och flyr sin kos, då har fienden satt stopp för hans sökande.

Rädslan är ett stort hinder, hur liten den än verkar i stunden. Eftersom all rädsla förlamar kommer man inte vidare förrän rädslan besegrats. Ibland kan man tro sig ha besegrat sin rädsla, bara för att i nästa stund inse att man bara gått runt problemet. I en sådan situation så lär man sig ingenting, även om man skenbart kommit vidare. Rädslan har effektivt hjälpt till att dölja ett bit av pusslet och eftersom rädslan i sig är så skrämmande så känner man sig bara glad över att slippa titta i det mörka hörnet och ger sig glatt i kast med nästa fråga. Tills rädslan dyker upp även där. På det viset kan man undanhålla sanningar för sig själv i flera år, om man inte ser upp.

Vad kan man då göra för att övervinna rädslan och fruktan?

Svaret är mycket enkelt. Han får inte fly sin kos. Han måste trotsa sin fruktan, oaktat den måste han ta nästa steg på lärdomens väg och så nästa och nästa igen. Han måste helt och fullt känna rädsla och ändå inte ge upp. Sådan är regeln! Och det ska komma en stund när den första fienden drar sig undan.Mannen börjar känna sig säker på sig själv. Hans uppsåt blir starkare. Att söka lärdom är inte längre något skräckinjagande.

När denna glädjerika stund kommer, kan mannen tveklöst sig att han besegrat sin första naturliga fiende.

– Don Juan, sker detta på en gång eller lite i sänder?

– Det sker lite i sänder och ändå är fruktan snabbt och plötsligt övervunnen.

– Men blir inte den mannen rädd igen om något nytt händer honom?

– Nej. Han har övervunnit fruktan, han är fri från den för återstoden av livet, eftersom han i stället för fruktan har förvärvat  klarhet, en tankens klarhet som suddar ut fruktan.

Just nu är det där jag står. Jag har blivit medveten om mina rädslor, men jag har inte besegrat den än. Jag blir fortfarande många gånger nedslagen av rädslan – den får mig att fatta fel beslut och göra fel val. Samtidigt, som allt annat har varje mynt två sidor. Den positiva sidan är att den får mig att tänka ut handlingsplaner och scenarion som många gånger löser situationerna – men till priset att jag oroar mig fram tills jag vet vilket scenario som inträffat.

Min mentor brukar alltid säga:

En människa begränsas inte av sina verktyg.

Vad det handlar om är att det är inte den själva situationen som begränsar oss som människor, utan förhållningssättet till situationen. Jag kan ha massor av saker på min att-göra-lista och det är upp till mig att välja förhållningssättet:

• vad hemskt, jag kommer aldrig hinna med etc., eller
• vad fantastiskt, tänk vilka möjligheter jag har framför mig

På samma sätt är det inte rädslan som hindrar mig – utan mitt förhållningssätt till det. Anthony Robbins pratar i sin ljudbok – Awaken the Giant within om att det första och andra steget till att besegra rädslan är att bli medveten om den och ifrågasätta den. Precis det jag gör nu…

Är det något du känner igen?