Perspektiv på en krossad framruta och backspegel (3.000 SEK till ingen nytta)…

Natten till igår var det någon som tyckte att det var roligt att slå sönder framrutan på min 14 år gamla Volvo 940. En kvarleva från mitt ”tidigare” liv är behovet av trygghet och försäkringsnarkomani som gått i arv i min familj. I vilket fall som, ja, jag har haft bilen helförsäkrad. Det har kostat mig 450 SEK i månaden.

Nu tänkte jag, dumt nog, att eftersom jag har bilen helförsäkrad så borde det ju inte vara några problem att få den ersatt – jag ringde till Länsförsäkringar och fick hör att självrisken är 3.000 SEK(!!) för det är att betrakta som en vagnskada. Jag trodde att jag skulle smälla av.

Anledningarna är flera:

1. Jag känner mig riktigt blåst av Länsförsäkringar. Med tanke på mitt förhållningssätt om personligt ansvar, är det bara att inse att jag inte gjort min hemläxa och att detta är läropengarna för det.
2. För att jag inte tycker att det är resurseffektivt – en god vän gjorde mig uppmärksam att jag för 4ggr självrisken – 12.000 SEK – kan få en hel bil på blocket med både framruta och backspegel (Volvo 944, 20.000 mil men i helt skick). Det bevisar sådant som jag nu i efterhand insett – att ha en försäkring för småkostnader under 20.000 är helt enkelt inte lönt.
3. Att jag känner att dessa 3.000 SEK är helt bortkastade, de hade kunnat komma till så mycket bättre användning någon annanstans. Säg t.ex. att jag investerar dessa 3.000 SEK som jag hade gjort annars hade kunnat ge mycket större resurser. Eller att jag skänkt det till vårt faddersbarns universitetsutbildning – en termin på universitetet i Uganda kostar 3.000 SEK. Istället lägger jag det på en backspegel och en framruta för någon fick för sig att det var roligt att slå sönder den.

Utmaningen för mig, sedan igår, ligger i att inte lägga energi på detta och låta det påverka en. Det påverkar mig mindre än det hade gjort innan, men jag kan fortfarande inte helt bortse från det.