Ditt jobb behöver inte vara din huvudsakliga inkomstkälla

Vår och communityns reflektion på första kapitalet i Robert Kiyosakis bok "Rich Dad, Poor Dad"

Ett vanligt misstag de flesta gör är att tro att ens pengar måste komma från det stället man lägger sin tid. Det och flera andra saker pratar vi om i dagens reflektionsavsnitt på kapitel 1 i boken ”Rich Dad, Poor Dad”.

Förra veckan inledde vi vår lilla serie kring boken ”Rich Dad, Poor Dad” som nu firar 25-års jubileum. Det är fortfarande en av de bäst böckerna för den som är intresserad av att lära sig och förstå privatekonomi. Inte för att den ger några särskilt konkreta tips – för det gör den inte. Men däremot pekar den på väldigt många skillnader i tankesätt och perspektiv.

I förra veckans avsnitt gick vi genom kapitel ett, men vi tog oss inte förbi reflektionsfrågorna som Kiyosaki föreslår att man reflekterar över. Därför passade vi på att ta upp dessa i dagens avsnitt.

  1. How common is the approach to money taken by Robert’s poor dad?
  2. ​Robert’s rich dad said true learning takes energy, passion, and a burning desire. What are examples of when this has proven true in your life? What’s one lesson you never forgot, and why?
  3. ​Would the pay rate of 10 cents an hour—and then nothing an hour—have stirred in you the same reaction as Robert?
  4. ​Is it fear that drives most people to work? Are there other factors at play?
  5. Is the temptation strong to think that more money will soothe that fear? Why is that such a common reaction?
  6. ​What’s an example from your life when you reacted with your emotions? What’s a time when you were able to observe your emotions instead and choose your thoughts?
  7. ​Are the rich or the poor more susceptible to those controlling emotions of fear and greed? Why do you think that is?
  8. Do you think most people realize they are stuck in the Rat Race? Why or why not?

För att upprätthålla en stadigvarande tradition hamnar vi mycket i sidospår, jag lyckas kalla @carolinebolmeson för familjens “rutin-Hitler”, vi får svar på hur man blir en hund när man blir stor och mycket annat. Men det är en feature som ni får här på RikaTillsammans. ❤️😂

Som vanligt är värdet inte så mycket svaret som att ge sig själv möjligheten att reflektera över dem själv. Vi ser väldigt mycket fram emot dina funderingar och kommentarer. 😊

Många hälsningar,
Jan och Caroline

Följ diskussionen i RikaTillsammans-forumet

I RikaTillsammans-forumet finns det en specifik tråd där vi diskuterar det här avsnittet. Följ diskussioen i tråden:

I forumet kan du även ställa en fråga, få svar, hjälpa andra och träffa likasinnade. Välkommen. 🙂

Lyssna på artikeln som ett poddavsnitt

Precis som vanligt så kan du lyssna på hela den här artikeln som ett poddavsnitt via din poddspelare. Avsnittet finns där poddar finns t.ex. iTunes, Acast, Spotify eller SoundCloud. Du kan även titta på den tillhörande videon via Youtube.

Transkribering av hela avsnittet

Jan: Idag är det dags för avnsitt 274 och jag vet inte om det blir ett dubbelavsnitt eller ett vanligt långt, vi får se. Men det är iallafall en fortsättning på förra veckans avsnitt då vi pratade om kapitel 1 i Robert Kiyosakis bok ”Rich dad, poor dad”. Den är skriven 1997, och jag anser att den är en i topp 3 av böcker att läsa om man vill bli rik, om man vill tjäna mer pengar och förbättra sin ekonomi. Framförallt för att den handlar om skillnaderna mellan ett brist-och ett överflödstänk, eller som Kiyosaki själv benämner det i boken; ett ”rich” eller ”poor” sätt att tänka kring pengar.

Så det handlar rätt mycket om perspektiv. Den är provokativ och har fått en hel del kritik. Jag bryr mig inte så mycket om att den har fått kritik om det finns guldkorn att hämta. I ljuset av kapitel 1 pratade vi om att våga vara en ”knasboll” och göra saker annorlunda, för sin egen skull.

Vi börjar idag där vi slutade förra gången, med reflektion över kapitel 1. Boken består av sex kapitel, så det är ingen lång bok, och den är dessutom skönlitterär. Det finns reflektionsfrågor och en ”study guide” (övningsdel) efter varje kapitel, som man kan göra med sin partner eller reflektera över själv.

Caroline: Det finns alltså i den senaste versionen, inte den från 1997?

Jan: Det stämmer, det är versionen från 2017, som firar 20 år från första upplagan. Vi har ju själva haft ett antal exemplar av Kiyosakis bok i bokhyllan här hemma, och så har vi väl lyckats ge bort allihopa så jag var tvungen att köpa den på Kindle.

Caroline: Roligt att de har lagt till reflektionsfrågor och övningsfrågor. Det kanske underlättar att komma in i tänket om man är helt ny till boken. Men också att vi ju får något att prata om.

Jan: Jag älskar ju att Rikatillsammans är vad det är idag. Från början var det ju en blogg, och så blev det podcast och nu är det ju också en community. Alla reflektioner vi får från er läsare och lyssnare i forumet är fantastisk. Förra avsnittet genererade en hel del kommentarer, och vi kommer att diskutera några av dem. Men en av dem kom från en vän, per sms och löd så här:

Jan!!!

Alltså, jag hade en psykisk förkylning idag och sen tog jag en promenad i regnet och lyssnade igenom ert senaste briljanta avsnitt. Kom hem, bad Malin lyssna på avsnittet från 40 minuter kvar (för att få ett rimligt diskussionsunderlag). Sen dammsög jag och moppade hela huset och lyssnade igenom avsnittet en gång till. Jag ska till Malmö på torsdag, får jag bjuda på lunch?

Jan: I den bästa av världar, är det detta jag önskar få ge bort med förra avsnittet.

Caroline: Absolut, och jag känner mig själv pånytt inspirerad av boken. Och det var ju bara första kapitlet – som jag redan har läst flera gånger. Min värld rockades igen!

Jan: Om du som lyssnar eller läser undrar vad vi snackar om, gå till avsnitt 273. Är det första gången någonsin som du är här inne, gå till avsnitt 99. Det är det viktigaste avsnittet.

Kommentarer från vårt forum på Kapitel 1

Vi ska strax hoppa in i själva avsnittet. Vi vill bara tacka vår community på Patreon. Det är ju Patreon-medlemmarna som gör att vi kan fördjupa oss i en bok från 1997, eller göra 25 avsnitt på raken utan reklam eller annan sponsring. Det är naturligtvis inte välgörenhet att vara med i vår Patreon-community, utan man får extramaterial tillbaka. Vi har after works, Fikatillsammans-avsnitt, tema-kvällar med inbjudna gäster.

Denna veckan blir det tema-kväll med Monica Sjödin om pension. Hon var ju med i ett poddavsnitt 223 med titeln ”Från utbränd till ekonomiskt fri vid 55 års ålder”.

Vi har dessutom AnalyseraTillsammans. Det finns ett flertal aktiviteter som man kan vara med på om man vill. Om man inte vill så är det helt okej också, och man väljer själv vilken engagemangs-nivå man vill lägga sig på och sponsra oss med. Nu kör vi. Vi tar kommentarerna till förra avsnittet och börjar med. Detta är alltså från tråden i forumet knutet till avnsittet.

Ditt jobb behöver inte vara din huvudsakliga inkomstkälla

Så här skriver Jens i forumet:

Det perspektiv som jag kan tycka saknas är att det faktiskt går att gilla sitt jobb även om det i teknisk mening betyder att man är fastlåst på medelklassnivån. Jag menar nu inte att stå ut med arbetsuppgifter eller trevliga kollegor eller fikaraster, utan att ha nått den nivån där jobbet, hobbyn och livet är sammanlänkade som gör dem svåra att skilja åt.

Jan: Tack till Jens! Han skriver också att han inte har läst boken. Så han är ursäktad :) Detta han skriver är en av de vanligaste invändningarna eller den vanligaste kritiken, försvarsmekanismen som dyker upp. Inget här är rätt eller fel, sant eller falskt, bra eller dåligt. Ingen säger att man ska sluta jobba, tvärtom. För de flesta av oss skulle det vara katastrof om vi slutade jobba. Inkomsterna hade slutat komma in, och vi hade inte kunnat betala våra räkningar.

Vad säger Kiyosaki egentligen? Om du har ett medelklass, eller fattig-tänk, så jobbar du för pengar. Om du har ett rik-tänk så jobbar pengarna för dig. Vi urskiljde förra gången att man kan ha ett rik-tänk och inte ha några pengar, och man kan vara förmögen och ha ett fattig-tänk. Viktigt att urskilja.

Det är lätt att man kommer till att säga att man älskar sitt jobb, eller till och med att man gillar sina kollegor. Det har inte så mycket med boken att göra. Vi brukar dessutom ställa ett par kontroll-frågor. På sätt och vis lurar man sig själv när man säger att man älskar sitt jobb. Man älskar till exempel sin familj på ett helt annat sätt.

Vår vän Charlie brukade förr, på föreläsningar inom Balansekonomi, säga att man skulle göra ett experiment. ”Jag ger dig exakt vad du tjänar på ditt jobb varje månad resten av livet, med enda krav på motprestation att du aldrig mer får träffa dina barn.” Hade du tagit det? De flesta säger naturligtvis nej. Följdfrågan är då ”Jag ger dig exakt vad du tjänar på ditt jobb varje månad, men då är kravet att du aldrig mer går tillbaka till jobbet.” Majoriteten, inte alla, men majoriteten säger ”Jag tar det!”

Skillnaden mellan dessa två frågor är ju graden av kärlek, gansk stor skillnad i kärlek mellan din familj och ditt jobb.

Nu kommer nästa nivå. Kiyosaki pratar aldrig om vad du ska göra med din tid. Det han egentligen pratar om – det är detta som är så svårt att greppa innan man hör det, eller har ens underhållit tanken – Tänk om pengarna som du behöver för att försörja ditt liv, inte behöver komma från ett jobb, där du lägger din tid?” Vi kommer alla vilja ha något att göra om dagarna. Jag kan till exempel vilja bli lärare, men inte för pengarna bara utan för att det är kul eller för att jag brinner för det.

Caroline: Ja, det är ett mentalt skifte. Det blir lättare att byta jobb man inte trivs med längre.

Jan: Man gör saker för att man vill, inte för att man måste. Detta är ju också något som FIRE-rörelsen (Finacially Independant, Retire Early) tagit till sig. Jag kan leva på aktie-utdelningar, och då har jag friheten. Här blir det jobbigt för de flesta: Om jag har friheten, alla mina räkningar och utgifter betalda, vad ska jag då ägna min tid åt? Är det det jobbet jag har nu, eller något annat?

Caroline: Ja, framför allt tänker jag att det är lättare att röra sig mellan olika jobb, jobba halvtid kanske. Att inte vara fast på ett jobb för om jag söker nytt, så kanske det inte är lika bra eller någon annan rädsla som kan dyka upp. Man kan ha ett roligare liv om man inte är helt beroende av sitt jobb.

Jan: Du kan ha plan A, att tjäna pengar på ditt jobb. Men du kan också ha plan B, att spara undan pengarna som tjänar pengar åt dig. Det går att ha båda. Jobb är alltså inte dåligt, men det är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Att hitta rätt fråga är ibland viktigare än svaret; vad skulle vara möjligt om dina räkningar redan är betalda varje månad utan att lönen är iblandad? Vad skulle du göra mer av, mindre av?

Det krävs oftast mod för att välja livet som passar dig

Nu kommer vi in på en annan kommentar.

Caroline: Ja, det är en god vän till mig, Lotta, som skrivit på forumet.

En spaning. Jag tänker att det också kräver mod att våga kliva av spelet. För i Jans exempel, om du fick samma lön idag utan att gå till jobbet, hur många skulle välja något annorlunda? Jag valde att gå från ett högbetalt, väl ansett jobb, till att börja plugga en lång utbildning trots att jag är mitt i livet. Det innebär samtidigt att välja bort sånt jag tidigare delade med kollegor. Snack om jobb, karriär, semester med mera. Min passion i livet är att lära mig nya saker. Jag valde bort det gamla livet för att få djupdyka i psykologins värld. Det är fantastiskt roligt och intressant, men inte okomplcerat. Att vara annorlunda kräver mod.

Jan: Jag tycker att det är en magisk kommentar av Lotta. Hon hade ordnat sitt liv på ett sådant sätt att hon inte var beroende av sin löneinkomst, och då hamnade hon i den ganska tuffa frågan; okej, så vad gör jag nu? Detta är intressant, När vi inte är begränsade av pengarna, så kommer efter ett tag intressena fram. ”Jag är intresserad av…, jag vill…” istället för ”Jag måste…jag borde”. Det som gör detta modigt, är att det finns ett socialt grupptryck.

Lotta har inte kollegor på psykologprogrammet, hon kanske måste försvara sitt beslut. Folk kanske undrar hur hon kan gå från ett fint jobb till att vara student. Hon kanske också måste försvara det i studentvärlden eftersom hon är äldre än en del av sina kursare. Kiyosaki kommer ju fram till detta då och då, att de flesta är drivna av rädsla, inte passion.

Caroline: Jag drivs också av rädsla ibland. Eller rätt ofta. Det är inte det som är problemet. Det är om man drivs av rädsla och är omedveten om den.

Jan: Man är kanske rädd att inte få vara med i ett visst sammanhang längre, eller vad andra ska tycka, vem är jag då? Om jag sänker min levnadsstandard, hur ser det ut för andra? Det är inte ens medvetna tankar ibland, utan bara känslor som styr i det nästan medvetna.

Vi bor ju ett stort hus, som driver rätt mycket kostnader. Jag känner viss stress över att pengar måste in. Om vi skulle bestämma oss för att flytta till en lägenhet, så kommer rädslan över vad barnen skulle säga och tycka. Eller hur livet skulle se ut då. Det okända.

Alla sitter inte med samma rädslor. Vissa tycker att fallskärmshoppning är lätt, jag tycker att det är otäckt. Mod innebär ju inte att man inte är rädd. Mod innebär att något annat är viktigare än det som är otäckt.

Caroline: Ja, och man kan ju få ställas mot sina rädslor varje dag när man har gjort ett nytt val. Det försvinner inte automatiskt för att man gjort valet en gång.

Utmaningar i livet kommer i vilket fall – gör plats ekonomiskt för dem

Jan: Alla rädslor har sin grund i tre grund-rädslor; Rädslan för att bli avvisad, rädslan för att bli ignorerad och rädslan för att bli förödmjukad. Och de bottnar i att man är rädd för att dö. Får man inte vara med, blir man ignorerad eller förödmjukad kanske det förr kunde leda till ensamhet, att inte klara sig själv, och därmed döden. Det är högst reella rädslor.

Nu kommer nästa forum-kommentar från AC72.

Ett mycket intressant avsnitt, om inte annat så ställdes det bra frågor. Att allt är ens egna ansvar köper jag rätt av. Vill man nåt så kämpar man för det, och skapar förutsättningar för det man vill uppnå. Tvivel är nog en sund känsla, men den får inte begränsa resan mot målet. Jag tror de flesta tvivlar ibland, själv har jag alltid gått min egen väg och jobbat okonventionellt och inte brytt mig om normen och hur och vad andra tycker är den rätta vägen.

Tvivel just nu, som jag brottas med; Är jag klar? Kommer det bli som jag hoppats på och planerat för. Jag kör i princip FIRE nu, men har inte klippt navelsträngen med mitt företag, utan kör det på sparlåga och jobbar betydligt mindre än förrut. Och då gror något i bakhuvudet som jag ännu inte vant mig vid. Tanken om att inte jobba 110 procent alltid, skaver. Jag måste vänja mig vid att låta pengarna jobba nu och istället hitta andra värden med all min nya lediga tid.

Jan: Detta visar att utmaningar alltid kommer att finnas där. Folk kanske kan tycka att det är ett lyxproblem. Det kastar ljus på att man inte ännu listat ut vad man ska göra med alla sina möjligheter. Här har vi en person som kört sitt eget race, inte brytt sig om normen och jobbat okonventionellt. Där fanns inga rädslor, inget konstigt, medans det är jobbigt för andra. Här ligger rädslan snarare i om hen ska klippa navelsträngen till företaget. Är jag färdig? undrar AC72. Lotta hade redan listat ut vad hon ville, men här får AC72 ta det steg för steg.

Vi kommer alltså alla att få ställas mot någon rädsla någonstans längs vägen. Vi vet inte var. Det är det som gör det spännande.

Caroline: Tycker du att det är värt att ställas mot rädslorna? Kan man inte bara stanna kvar?

Jan: Livet kastar ju runt en ändå. Man kommer inte undan det. Speciellt om man har något specifikt annat som drar i en utanför den trygga situationen man sitter i nu. Den välkända coachen Tony Robbins brukar ju säga att livet kittlar dig med en fjäder. Lyssnar du inte då så får du en tegelsten i huvudet. Lyssnar du inte då, ska du helst inte stå i vägen för tåget som kommer. Jag tror att om vi inte lyssnar, och kanske till sist blir överkörda av tåget, att det då kommer saker som utbrändhet, depression och annan psykisk ohälsa.

Kroppen, din själv eller ditt ”jag”, vill ju dra åt något håll. Din metafor är ju att ”berget kallar på mig”.

Caroline: Precis. Nu kommer detta kanske att låta hemskt, men jag vet att jag har olika utvecklingsfaset i livet och dessa ska inte ligga ofullbordade när jag når åldern då jag ska dö. Jag har pratat med Lotta om detta, och man vet inom psykologin att vi alla har olika faser vi ska igenom. Stretar man emot kommer de med förnyad styrka ju äldre man blir. Och det är inte pretty.

Jan: Ja, man kanske blir bitter. Och skyller på att man inte hade tid att själv-utveckla på grund av jobbet.

Detta drabbar mig med. Idag, eller nästan hela veckan, är min kalender smock-full. Så istället för att gå på lunch med dig och prata om vår framtid, ha en familje-kickoff, så sitter jag och jobbar. Det blir att jag resignerat tänker att det får vara så idag. Men om detta kommer att pågå länge så kommer jag att bli bitter och skylla på jobbet. Och ofta när detta händer, så kommer du och undrar vem som egentligen lägger in grejer i min kalender. Jag har ju ingen chef, så det är ju jag själv. Det är ju ingen annans fel, och så känner jag att jag blir ett offer för omständigheterna.

Caroline: Ja, jag har lärt mig att inte längre ifrågasätta vem som egentligen bestämmer vad du ska göra på dagarna, för när du är mitt i det så blir du arg hehe…

Jan: Ja just det, för när jag är mitt inne i det så är det sant för mig att jag är ett offer. Men jag tror att man kan gå sönder psykiskt om man inte lyssnar på sin inre röst.

Våra livsmönster kan cementera bytet av tid mot pengar

Jan: Jag kommer att tänka på vår dotter Freja när hon var liten. Jag kom till hennes förskola och skulle hämta, och då pratade barnen om vad de ville blir när de blir stora. Någon ville bli polis. Lille Julian ville bli prinsessa.

Caroline: Bara en parentes. Jag pratade med Elsa 4 år häromdagen. Hon vill bli hund när hon blir stor. Jag frågade lite trevande hur det skulle gå till. Och då sa hon att man måste önska det när en stjärna faller :)

Jan: Haha..ja, allt är möjligt när man är liten. Man har liksom inte blivit ”nerslagen” av livet. Som vuxen tänker vi att ”det tåget har gått”, att något inte är möjligt, eller att ”det fönstret har stängts”. Och till slut, så slutar vi lyssna på den lilla rösten som ville oss något.

Caroline: Det undermedvetna viskar ju oftast, skulle jag säga. Det är därför man brukar säga att man måste lyssna inåt, för annars hör man inte viskningarna. Till slut skriker rösten något, inte säkert exakt vad. Bara att det måste bli ändring. Viskningarna är mer koherenta och något vi kan förstå – om vi bara lyssnar.

Jan: Låt oss vuxna inte vara de som sabbar möjligheterna och kreativiteten hos barn.

Låt oss ta en ny kommentar på forumet.

Caroline: Och den kommer från Professor Kalkyl.

Men är det verkligen så mycket rädslor som styr? Jag tänker att det är en praktisk fråga. Är det inte bara så mycket enklare att följa redan upptrampade stigar? Det gäller allt från frukostvanor till sparande. Tänker att det är därför många hamnar i liknande liv som sina föräldrar.

Jan: Kiysoaki ställer samma fråga i boken; ”Is it fear that drives most people to work? Are there other factors at play?”

Jag tror det absolut är både rädsla och vanor. Man tar den enkla vägen om man aldrig stannar upp och funderar. Skolan dödar av vissa alternativ och utbildar oss för att bli duktiga medborgare. När man fyller arton år så finns det redan färdiga trappsteg att jacka in i.

Då går du antingen en yrkesutbildning eller en akademisk utbildning, om du väljer att fortsätta från grundskola och gymnasium. Man skaffar sig ett jobb, fast forward så är du 68 år gammal och går i pension. Innan dess har du iallafall gått med i facket och fått avtal så att du inte behöver förhandla om din lön, du får ett färdigt system som kickar in om du blir sjuk. Om du får barn så får du barnbidrag, och om barnen blir sjuka under arbetstid så går du in på Försäkringskassan och anmäler Vård av sjukt barn (VAB), etc.

Allt är färdigt.

Jag tänker ibland på det som en flod som forsar fram. Man kan bara hoppa i och flyta med i floden, och att försöka göra något annat blir ju då väldigt svårt. Det blir ju lite som om vi är zombies och bara hänger med.

Caroline: Alla de här stegen och strukturerna ska ju hjälpa oss på vår väg mot frihet och självbestämmande. Men det blir lätt att man bara hänger med.

Jan: Vi strävar ju efter trygghet. Det är ju fantastiskt välfärdssamhälle som är ett svar på vårt rädslopaket. Baksidan är att vi kan bli lite ”själadöda”. De som säger att de inte vill vara med i systemet, de här trappstegen och börjar simma åt andra hållet eller tar en paus vid kanten, blir kallade knasbollar.

Efter att jag pluggat klart och ville starta eget, så sa min mamma, utav kärlek, att jag borde skaffa mig ett riktigt jobb. Man tipsar om det som funkat för en själv och många andra; ett jobb inom staten, köp av hus eller bostadsrätt för att man ska göra en bostadskarriär för det har ju funkat för alla andra etc.

Du kan vara förmögen och ändå ha ett ”fattig-tänk”

Caroline: Bra ändå att vi har drag av spänningssökeri. Jag tror att det är det som gör att folk gör något nytt, startar företag, flyttar ut på landet eller går emot strömmen på annat sätt. Man vill ju ha ett spännande liv. Man vill känna sig levande.

Jan: Ja. Det behöver kanske inte vara spänning, men absolut att man vill känna sig levande. Jag såg liksom framför mig när jag hade pluggat klart teknisk fysik, ett jobb som IT-konsult. För det var det man skulle bli 2005. Och jag frågade mig själv om jag ville vara IT-konsult på Ericsson resten av mitt liv. Fy fan. Jag dör hellre.

Caroline: Man kan ju vara rik på på pengar och ändå ha ett fattig-tänk, där man åker med i den forsen. Man kan ha ärvt pengarna, eller jobbat ihop dem själv. Det finns en fors för dem också. Då måste du skaffa dig vissa saker som hör till forsen, till exempel, hus, bil, walk-in closet, väskor, klockor.

Jan: Ja, i ”rik-forsen” kommer ju en massa förväntningar kring hur du ska bete dig. Om du inte gör som förväntat och beter dig konstigt, så kommer det att spilla över på dina föräldrar till exempel. Plus att du ju inte har några problem sett utifrån. Andra skulle gärna ha dina pengar, och du har väl inget att klaga över?
En vän till mina föräldrar spelade hockey i NHL på 1990-talet och han berättade att du inte kunde komma i samma bil två säsonger i rad. Du kan inte ha på dig samma kostym två matcher i rad.

Caroline: För vad händer då?

Jan: Grupptrycket.

Caroline: Ja men, får man inte pucken då? Är det ingen som passar en?

Jan: Vet inte. Men du har ju haft likadant grupptryck när du doktorerade. Man forskar inte för pengarnas skull. Så då accepterar alla att man jobbar för 16 000 kr i månaden på universitetet utan anställningsavtal eller pensionsavsättning. Eller ta konstnärsvärlden/kulturvärlden. Samma sak där. Man får inte bli kommersiell. Grupptrycket igen. Det finns grupptryck av rädsla eller av kärlek. Som min mamma som ville att jag skulle kopiera hennes jobb-recept, men den bilen hon kör, den kör inte dit jag vill.
Jag vill spela in podd med dig, leka management konsult på dagarna och programmera på kvällarna. Det jobbet finns inte statligt. Vissa saker går inte inom vissa ramar.

Jag har vänner som vill starta företag för de ha entreprenörslusten, men det händer liksom inte. Jag ringer en av dem och kollar vad problemet är. Då är det rädslan över attt fylla i en blankett för Bolagsverket fel. Hur fyller jag i en Stiftelse-urkund? Vad ska det stå i en bolagsordning? Shit, nu skickade banken ett mejl om att jag måste göra en affärsplan. Vad ska jag skriva i den? Okej, hur funkar detta med moms, och skatt? Och tänk om bolaget går i konkurs, kan jag bli personligt betalningsskyldig? Kontrollbalans-räkning, shooo…det borde jag ju lära mig.

Och så blir det rädslan som gör att jag inte tar det steget. Jag måste göra något från scratch och skapa själv. Lära mig. Entreprenörskap är något av det mest kreativa du kan syssla med, för du måste lösa sjukt många problem. Pension till exempel. Det finns inget kollektivavtal, så jag får lösa min pensionsavsättning själv. Jag får välja själv hur mycket jag ska sätta av för det finns inge förbestämd procentsats.

Caroline: Ja, det kan ta ett tag att få rätt på allt, och det är ju okej, bara det inte ignoreras hela livet.

Jan: Jag tror att majoriteten av oss har många rädslor, och i detta sammanhanget, så blir det så jobbigt att ställas ansikte mot ansikte med rädslorna, att man hellre går på vana. Kopiera det andra gör.

Jag är till exempel rädd för vad andra ska tycka, och tänk om jag skulle fokusera på en enda sak och sket i allt annat jag håller på med? Vad skulle hända då? Ibland när vi bråkar är jag rädd att du ska lämna mig. Nu kommer vi till nästa fråga, i study guiden i slutet av kapitel 1.

De flesta har bara Plan A – att byta sin tid mot pengar

How common is the approach to money taken by Robert´s poor dad?

Jan: Ja, hur vanligt är det att ha den synen på pengar som Roberts biologiska pappa har? Jag skulle säga att det är super-vanligt, samhället är gjort för det. Hans syn är ju att pengar man ska jobba för dem på ett, helst riskfritt, jobb. I forumet har vi tråden ”Hur rik är svensken?” Statistik som visar att det är mindre än 20 procent av Sveriges befolkning som äger aktier. Fler siffror visar att 27 procent inte skulle klara en oförutsett utgift på 5 000 kronor. En undersökning jag såg nyss, visare att 34 procent av alla hushåll inte klarar ökade utgifter på 6 000 kronor i månaden.

Alltså, de flesta går på Plan A, att jobba för pengar. De flesta har en stressad ekonomi och byter sin tid mot pengar. De flesta säger till sina barn att de ska vara duktiga i skolan, så att de får ett bra jobb. Många säger att de inte är intresserade av pengar, eller att pengar är roten till allt ont. Väldigt många säger att de inte har råd. De flesta förstår inte hur pengar flödar.

Det jag säger till vår 11-åring är att hon kan jobba i skolan för att få ett så stort utrymme som möjligt senare. Det är lättare att välja då, men jag säger det inte för att hon ska skaffa sig ett specifikt jobb eller ens ett välbetalt jobb. Detta är en princip som jag har snott från Jonathan Stoltzenberg som jobbar med principer som alltid gäller och fungerar. Vi måste bjuda in honom till podden.

Caroline: Ja, det är väl bra att du är på henne om matteprovet. För jag är inte det. Jag tycker att hon ska göra det hon tycker om att göra. Men hade inte du sagt något om plugget så hade jag gjort det.

Du får vara bad cop. Oftast är det ju jag som är bad cop. Nu går vi vidare i study guiden.

Lärande genom verklig längtan är en väg mot Plan B – att låta pengarna jobba åt dig istället

Robert´s rich dad said that true learning takes energy, passion and a burning desire. What are examples when this has proven true in your life? What is one lesson you never forgot, and why?

Jan: Jag tycker att det är en jättespännande fråga. Så att lära sig kräver energi, passion och en brinnande längtan. Jag har fått lära mig ekonomi själv, och har inte gått någon utbildning. Det har varit en hård väg. Jag har förlorat pengar, jag har gjort en massa misstag, jag har rekommenderat dåliga affärer.

Caroline: Men du har ju också tagit dig tid att titta på vad som egenligen hände. För jag har också förlorat pengar, på till exempel Swedbank Indian Equity för många år sedan. Men jag tittade ju inte ens efter vad som hände. Det har varit kopplat till skam och ointresse.

Jan: Javisst. Jag känner att det som hjälpt är att jag har haft många kloka människor omkring mig under åren. Jag minns ett av mina första styrelsemöten. Då kritiserade jag VD:ns strategi, för jag tyckte att den var dålig. Då var jag 24 år gammal.

Caroline: Den var säkert dålig :)

Jan: Den var dålig, det var den faktiskt! Men iallafall så säger styrelsens ordförande så här; ”Ja, du har några poänger, men vad är ditt förslag?”

Och då hade jag inga!

Caroline: Nu kommer en parentes. Så har jag under någon middag i hemmet beklagat mig över olika saker, och då har du till slut tyckt att jag ska sluta klaga och komma med förbättringsförslag. ”Lashat ut” på mig! Nu förstår jag var det kommer ifrån. För att du har fått det – under ett styrelsemöte – inför andra människor, en massa gamla farbröder, för det var väl inga kvinnor där.

Jan: Då fick jag höra från min mentor att regel nummer 1 är att inte kritisera ett förslag om jag inte har ett annat förslag, som är bättre. Var konstruktiv.

När jag har försökt lära mig grejer, så har jag fått drivas av passion. När jag har velat lära mig ta bättre foto med en systemkamera, så har jag frågat en kompis som är fotograf om jag kan assistera utan att få betalt. Enda utbytet har varit att jag får vara med och få fotograferingens principer förklarade för mig, så att jag lärt mig längs vägen.

Det har varit rätt mycket lärande genom passion längs vägen. Jag har funderat över att äga skog, så då har jag tagit jägarexamen och hängt med vår kompis Mattias som äger skog och jagar. Jag har lärt mig spela golf, för ett tag var det aktuellt. Jag har lärt mig programmera genom att sitta på kvällarna och programmerat.

Rich dad säger i ett senare kapitel ”Earn while you learn”. När jag läste det första gången var det ju jättecoolt att få betalt samtidigt som man lär sig. Då kommer vi tillbaka till jobb och på vilket sätt det kan vara bra att byta sin tid mot pengar. Om man lär sig och utvecklas längs vägen så är det toppen att byta sin tid mot pengar.

Caroline: Jag tror att de som utvecklas och lär sig på sitt jobb, tycker det är ett jättebra upplägg. Annars tycker jag att det är svårt att veta hur jag ska tjäna pengar samtidigt som jag lär mig.

Jan: Där blir det att vara strategisk, och nu hoppar vi egentligen till ett annat kapitel. Då säger rich dad så här (sorry att det blir en massa exempel med företagande i centrum): Men säg att man vill bli VD, eller affärsområdeschef, eller specialist.

Som VD behöver du vara duktig på ekonomi, kommunikation och ledarskap till exempel. Då kan jag jobba ett tag på ett företag som jobbar mycket med ledarskapsutbildningar, och om jag är ung kanske jag blir officer. Försvarsmakten är duktig på ledarskap. Okej, jag behöver bli duktig på att förstå ekonomiska flöden. Då kanske jag behöver jobba ett tag på en redovisningsbyrå med bokföring i två år och går kursen i kommunikation.

Jag kan byta jobb strategiskt för att få den utbildning jag behöver. Det är som om man är en dataspelsgubbe och bygger ihop sin kompetens.

Caroline: På sitt jobb kan man få vissa kurser betalda.

Jan: En sak till som krävt mod och passion i mitt liv är att fatta att jag inte misslyckas, utan att det alltid finns något guldkorn att hämta i att lyckas missa.

Caroline: Under min uppväxt ville jag testa olika saker, sporter och teater och sånt. Men jag upplevde inte att mina föräldrar förstod det, eller att jag ens själv förstod då, att det är bra att hoppa runt. Man skulle alltid satsa på en grej. Någon gång i vuxen ålder har jag velat lära mig bergsklättring och har tagit en kurs i det för flera tusen kronor, köpt skor och investerat pengar i lärandet. Men nu gör jag inte det, även om jag gillar klättring jättemycket. Man får lov att testa lite. Men jag har känt dåligt samvete inför dig att jag inte har fortsatt med det.

Jan: Va?

Caroline: Jag har tänkt att du tycker att jag är oengagerad och hoppig. Det är ju fult typ, att vara en sådan som börjar på saker och inte slutför. Eller att göra en grej, och sen var det inte kul längre. Man behöver inte ha en strategi med allt man gör eller känner längtan till. Det är lätt att folk omkring en frågar vad man har tänkt ha en enstaka kurs till. Vad tänkte du du nu? Vad ska du ha det till? Eller vad ska det leda till? Det behöver fan inte leda till någonting alls.

Jan: Det är en dikotomi. Ja, ha ett strategiskt tänk, men inte så mycket att du inte kan fånga saker längs vägen. Det ska inte döda ens driv. Läste du Ramit Sethis nyhetsbrev igår?

Han skickar bara sälj-mejl. Jag tänker ändå alltid att han har ett guldkorn i sin text. I detta mejlet skrev han att vi normalt är rädda för att ha kostnader i saker som inte lett någonstans så kallade ”sunk costs”, förlorade pengar. Då var hans förslag att man ska ha ett konto bara för sunk costs, som man finansierar allt som visade sig vara en u-sväng, eller dead end. Man kan sätta in ett par hundralappar i månaden, och så låter man sig själv testa nya saker som man normalt inte gör.

Då kan man gå till en restaurang man normalt inte går till. Eller testa en ny aktivitet. Ramit Sethi och hans fru hade testat magi-show via zoom, vilket de gillade. Sen hade de gjort något annat de inte gillade, men det räcker ju att man hittar en enda grej som man tycker om som får in dig på ett nytt spår.

Det är lite åt samma håll som i Steve Jobs ”commencement address” på Stanford 2005 (tal till nya elever). Han berättade att han hade hoppat av det programmet hans föräldrar tyckte han skulle gå och tog en kurs i kalligrafi istället. Han hade ingen aning om att det skulle komma till nytta när de gjorde typsnitt i textbehandlingsprogrammet i Apples första dator.

Man kan prova, och inget är för alltid. Nästa fråga i study guiden!

Jag jobbade för 14 000 kronor i månaden utan att ens få pensionsavsättning eller kollektivavtal

Would the pay rate of ten cents an hour, and then nothing an hour, have stirred in you the same reaction as Robert?

Jan: Robert och hans kompis Mike får upplevelsebaserat lärande av rich dad, för att simulera hur du alltid känner dig underbetald och känner att det är chefens fel. Till slut så går man in till chefen och säger att det får vara nog, och vill löneförhandla. Eller att man knyter näven i fickan och kanske inte ens går dit. Man byter hellre jobb kanske. Eller är kvar och tycker att det är en ”misärig situation” (Jans uttryck).

Hade du blivit upprörd?

Caroline: Om jag hade fått det förklarat för mig….

Jan: Du får inte det förklarat för dig.

Caroline: Jag hade blivit upprörd.

Jan: Men, när du doktorerade så var det ju nästan så.

Caroline: Ja, jag jobbade häcken av mig för 14 000 kronor i månaden de första åren.

Jan: Och ingen pensionsavsättning.

Caroline: Precis, för det var ju utbildning/jobb.

Jan: Jag tror att de flesta hade blivit upprörda precis som du. Antingen blir man bitter eller resignerad.

Caroline: Och man berättar inte för någon vad man tjänar, för man skäms eftersom man går med på det och känner sig som en förlorare. Och du då?

Jan: Jag har ju typ aldrig varit anställd. Min mentor Caes-Erik sa att jag fick jobba på hans företag men dra in mina egna pengar, till min egen lön och alla omkostnader. Ibland när jag gör konsultuppdrag så kan jag känna att jag kanske inte levererade på den ersättningen jag fått. Och ibland över-levererar jag och då kommer tröttheten, jag pallar inte och vill jobba själv istället. Jag har inget emot att jobba gratis om det finns en uppsida, och jag försöker hitta uppsidan själv om jag inte får den presenterad.

Caroline: Men känner du aldrig du fått för liten lön i ett kneg? Du måste ju ha haft ett jobb. Jag tänker på det då du fick 350 kronor i timmen…

Jan: Jo, jag sa det precis. Särskilt nu när jag över-levererar och får höra av andra att om McKinsey skulle gjort det hade de tagit 1.5 miljon och dessutom levererat mindre. Vad tog jag? 100 000 kronor.

Caroline: Då blir jag arg. Det är också för att jag får sopa upp de spillrorna som kommer hem sen, när du jobbat lite för mycket.

Jan: Jag blir inte arg på någon annan, för jag har själv satt arvodet. Men jag tänker att det är något jag ska lära mig av detta. Att allt som händer nu är en träning inför något som komma skall. Jag har ju fortfarande inte ett rik-tänk och jag hade inte det när jag var yngre.

Nu tar vi nästa fråga.

Fattiga och rika reagerar helt olika på vissa känslor

Are the rich or the more susceptibel to those emotions controlling fear and greed? Why do you think that is?

Jan: Är de rika eller fattiga olika mottagliga känslomässigt för känslorna rädsla och girighet?

Caroline: Om man har fattig-tänk kan man nog abslut sparkas runt av sina känslor.

Jan: Om vi säger att man i sitt fattig-tänk, eller brist-tänk, inte har tagit till sig konceptet personligt ansvar, så tor jag att det är svårare förhålla sig till känslorna. Det kanske kommer uppgivenhet, för att man inte känner kontroll, och kanske även att man blir arg. Medans om man har rik-tänket, eller överflöds-tänket (handlar ej om mängden pengar man har), så kan man komma till att man behöver göra saker annorlunda själv. Okej, jag tog för lite betalt.

Caroline: Det personliga ansvaret gör att man inte kan skylla på någon annan. Känslor som kommer kanske kan serva en som riktmärken.

Jan: Har man mycket pengar och ett fattig-tänk, så kommer det mycket rädslor associerat till dem. Tänk om jag förlorar dem, tänk om börsen går ner. Har jag tryggheten i pengarna på kontot, eller har jag tryggheten i min förmåga? Jag har ju inte fötts med de här pengarna, utan skapat dem. Om jag har gjort det här en gång innan, så borde jag kunna det igen. Kanske till och med snabbare. Där kämpar jag hela tiden. Vi började på noll 2004 efter studenten, så egentligen borde jag ha mera tillit till mina egna ekonomiska muskler.

Caspian sa ju i ett annat avsnitt att någon kan ha trygghet i sin kropp, eller trygghet i sitt intellekt, eller andra förmågor. Där har jag faktiskt, de senaste två eller tre månaderna, känt tillit till min hjälrna som hjälper mig. Den är uppenbarligen snabb, så den kan tänka oss in eller ur situationer igen.

Caroline: Du utsätter ju idig för olika svåra situationer, och lyckas för det mesta, eller lyckas missa. Med guldkornet på köpet. En lagom kostym.

Jan: Att utmana sig och lyckas, så bygger man självförtroende hos barn också. Det är inte annorlunda med vuxna.

Caroline: För att utmana sig själv, måste man kanske simma in till kanten i forsen eller mot strömmen, eller något annat knasbolligt för att växa.

Jan: Precis. Men för att summera tankarna, så tror jag attt både rik-och fattigtänkare påverkas av dessa känslorna, men att det kanske skiljer sig åt hur man agerar eller reagera på dem. Känslor är ju information. Och det handlar inte om mängden pengar.

Mer pengar löser inte de spännande problemen

Is the temptation strong to think that more money will soothe that fear? Why is that such a common reaction?

Jan: Mm. Det hänger ihop med att många av oss är rädslorstyrda. Om jag har brist-tänket och känner att livet är farligt, och jag byter min tid mot pengar, så betyder det att jag aldrig har tillräckligt mycekt tid eller pengar. Jag har dessutom brist på energi, för jag är trött efter jobbet och pendlingen. Om jag bara hade lite trygghet, eller om jag bara hade mer pengar, så kulle allt vara bra.

Varför är detta en så vanlig reaktion? Eftersom de flesta har brist på pengar, så är det lätt att tro att pengar är svaret på problemen. Denna tron hade jag i tio eller femton år. Ända tills det blev absurt, och jag hade en halv miljon på kontot och det ändå inte blev bättre. Det blev värre ändå.

Det är ett första nivå-tänkande. Om jag har detta problemet med brist på pengar, så tror jag att det löses på med mer pengar. Som vår vän och coach Moa säger, pengar är en förstärkare. Vad tror du?

Caroline: Pengar är redan ett verktyg för att lösa vissa problem. De löser problemet när man är hungrig. Man tror att pengar kan lösa alla problem, men det är tyvärr bara vissa problem som löses med mer pengar.

Jan: Många av våra problem är grundade i att vi är rädda för att dö, och det problemet löser du inte med mer pengar. Hur ska du lösa den inre frågan ”vad ska andra tycka?” med mer pengar? Om vi tar Lottas problem. Hon sa upp sig från en fin karriär med alla med på spåret, familj, kollgor, vänner. Och blev student istället. Det problemet att hon behöver vara modig och lyssna inåt, löses ju inte av pengar. Men i första läget, där man kanske inte trivs på sitt jobb, och om man bara hade mer pengar, då är pengar ett första steg, men det är inte lösningen.

Vi behöver nog hjälp från läsarna och besvara den här frågan, om varför det är så lockande att tro att mer pengar löser ens problem.

Ta hjälp av ditt observationsglapp för att ta bättre beslut

What´s an example from life when you reacted with your emotions? When did you observe your emotions instead and chose your thoughts?

Jan: Har du något exempel?

Caroline: Nej, inte direkt. Ta du något, jag kommer på saker när du pratar.

Jan: När vi gick på kurs och läraren sa att man ska observera sig själv när man tycker att något som sägs låter dumt, eller att man blir trött och irriterad eller vill gå därifrån. När någon försöker sälja något till mig. Och likadant skedde det grejer i vårt forum nyss. Någon skrev om ämnet och företaget Storskogen, något i stil med ”Fattar ni inte att Jan försöker kränga Storskogen-aktier på er. Jan stor-kuken Bolmeson…”

Caroline: Och du tog det inte ens som en komplimang.

Jan: Nej, det gjorde jag inte. Min första reaktion var att jag blev ledsen, och upprörd och sen tänkte jag strunta i kommentaren. Någon flaggade det, men jag tog inte bort inlägget. Jag fångade mig själv och tänkte att det blir ett sjukt illustrativt material om fem år, kring hur folk reagerar när en aktie går ner, risken med att direkt-investera i enskilda aktier. Och hur folk gärna klagar i ett forum istället för att ringa till vd:n, etc.

Så jag gick från att vara ledsen till att tänka att det var en möjlighet. Sen skrev annan forummedlem, att bli kallad stor-kuken i andra sammanhang är något som kan vara roligt och hedrande rent av. Och då gick jag till och med från att vara ledsen till att kunna garva åt det.

Ibland när du är arg så kan jag backa och fundera över vad du behöver, istället för att bli arg tillbaka.

Caroline: Det handlar ofast inte om dig.

Jan: Det är svårt att tro i stunden :)

Caroline: Ett exempel från mitt liv är att jag ibland ser svart-eller vitt-kommentarer såsom att bankerna skulle låtits gå i konkurs under krisen 2008. Och jag har hållt med. Men nu känner jag igen det som en antingen-eller kommentar som är baserad i känslor. Då kan jag ställa mig bredvid och inte känna samma sak, kanske ifrågasätta om jag ens håller med.

Jan: Nu var det ett väldigt tillrättalagt och rationellt svar. Du är ju känslomänniska.

Hur känner du om du kommer hem och du ser att jag och Freja äter glass. Du blir du ju arg. I den situationen kan det få uppstå ett observatonsglapp där man låter det gå två sekunder och man observerar sig själv och tycker att det är spännande att man blev arg.

Arg brukar handla om att en gräns överskridits. Vad spännande, vilken gräns var det? För dig handlar det om att du vill bli respekterad.

Caroline: Det är ju roligt att du förstår exakt vilka mekanismer som är igång, och ändå överträder du min gräns på det viset. Med glass på en onsdag.

Jan: Ja, vi kanske firar någon framgång. Då behöver jag ju själv inte gå igång och tycka att du är en rutin-Hitler här hemma.

Caroline: Har du tänkt det om mig? :)

Jan: Jag visste inte att jag hade tänkt det faktiskt. Tydligen, haha. Dina rutiner är ju bra i 99 fall av 100, men ibland är de lite fängslande. Det handlar inte om att jag alltid fångar mig själv och är i observationsglappet, men det händer både dig och mig. Det skiljer oss från djur, möjligtvis. Djur: känsla efterföljs omedelbart av handling. Människa: impuls – observation – handling. Det är super-spännande.

Den bästa frågan att ställa sig själv i observationsglappet är: Vad spännande, nu blev jag x. Varför blev jag x? Kommer reaktionen jag vill ge nu att gagna situationen?

Man kan fånga sig efteråt också. Observationsglappet har kanske passerat, men man kan reflektera även efter att man reagerade ju. Sista frågan!

De flesta vet inte om att de springer i ekorrhjulet

Do you think most people realize that they are stuck in the rat race? Why, or why not?

Jan: Nej, jag tror inte de flesta vet om att de springer i ett ekorrhjul.

Caroline: Tror du inte? Vi fattade ju det. Jag tänkte så här: Här går jag till arbetet för att kunna konsumera mera, för att bli snyggare och bli tagen på allvar på jobbet, verka mer professionell för att kunna jobba mera, för att kunna konsumera mera. I helvete! Jag är normal, en vanlig människa. Jag förstår lika mycket som andra, så andra har nog också koll på det där….

Jan: Jag tror att en del upplever en känsla av att sitta fast. De har bara inte definierat att det är ekorrhjulet. Man har inte definierat varför det är så. Man har kanske inte ens ordet för det, och då är det svårt att beskriva det.

Caroline: Jag trodde det var ett vanligt ord i svenska språket.

Jan: Ja, kanske i vår community. Men inte där ute.

Caroline: Jag vet inte, du har kanske rätt.

Jan: Beskriv ekorrhjulet.

Caroline: Jag beskrev det nyss. Jobb-konsumtions-hjulet.

Jan: Jag hade beskrivit det annorlunda. Som ett ekonomiskt flöde som inte fungerar, en stressad ekonomi. Inkomster går till utgifter och tärande tillgångar och ännu mer utgifter. Jag behöver pumpa runt pengarna.

Caroline: Det låter väldigt intellektualiserat.

Jan: Det vi kan enas kring är att det uppstår en strss. Och jag tror att man inte inser det för att man gör som alla andra. Här kan man också tillämpa observationsglappet. Det är som exemplet med de två fiskarna. Den ena säger att vattnet är skönt idag. Den andra undrar vad den fiskkompisen pratar om, men förstår när den får känna på luft istället och sedan kommer ner i vattnet igen. Man vet inte vad man är i, förrän man kommer ur det. Då finns distinktionen luft-vatten. Innan var ju vattnet ”bara så som det är”.

Vad är lösningen på ekorrhjulet? Hur kommer man ur det?

Caroline: Det man kan tro, är att det krävs en lottovinst, typ.

Jan: Man kan tro det, men det finns många exempel på att man då skaffat sig ett ännu starkare ekorrhjul. Det finns exempel på idrottsmän som gjort detta också, och blivit av med sina pengar eftersom ekorrhjulet bara snurrat snabbare.

Caroline: Innan vi spelade spelet ”Rat race” som är associerat till Rich dad, poor dad…Cashflow heter det ju, så var det ganska diffust för mig vad som fanns utanför ekorrhjulet. utanför ekorrhjulet fanns ju luft och frihet.

Jan: Vad gör jag om jag inte behöver pengarna till ekorrhjulet och inte ens behöver springa i det? Det är en spännande fråga. Jag tror att många är i ekorrhjulet, och jag upplever att vi är i ekorrhjulet, eftersom jag måste fakturera de där 2.5 miljonerna om året, minst. För att täcka din och min lön, för att täcka de utgifterna vi har, och för at bo i detta huset. I nästa vecka kommer kaptiel 2 och där finns huset. I vår ekonomi är huset det som driver absolut mest utgifter.

Om vi hade sålt vårt hus så hade vi sänkt våra utgifter med hälften, frigjort kapital och då hade vi kanske varit ute ur ekorrhjulet. Huset är kanske det som håller oss kvar i ekorrhjulet.

Det är en tuff diskussion som jag har duckat.

Caroline: Precis, och nu sitter vi här och jobbar för att finansiera vårt hus som håller oss kvar i ekorrhjulet. Vi har inte tid att ta kickoff och prata om strategi nu.

Jan: Precis. ”Jag är för upptagen”.

Då kommer vi in på rädsla igen. Hur ska barnen komma till skolan? Var ska vi då bo?

Caroline: Vet du vad? Man ska lyssna på andras problem, det ger ett hälsosamt perspektiv. Då ter det sig som om man kan lösa sina egna problem jävligt snabbt och lätt då. Jag pratade med en i städpatrullen som var här och städade huset idag. Tjejen jag pratade med bor i Malmö, i ett område som hon upplever hade skjutningar och vill flytta till Malmös omnejd, typ Kävlinge. Men det är dyrt, och problemet är att hennes barn ska söka till gymnasiet. Lund eller Malmö? Stort problem.

Men när jag stod där och lyssnade så slog det mig att det är et hanterbart problem trots att det känns skit-stort. Det är klart att de kommer att fixa det. Det förstår man ju när man lyssnar på andra problem. Och då är ens egna problem precis lika ”fix-bara”. Städaren ska bara bestämma sig var hon vill bo. Och vi ska bara bestämma oss. Ta beslut.

Jan: Vi har ju dessutom en programmerare i Kiev som jobbar trots strömavbrott. Jag undrar vad jag har för problem då.

Caroline: Precis. Vi har ju två personer i Ukraina som vi pratar med och det är märkligt hur de vänjer sig, hur de bara får saker att funka ändå, trots att de är i en krigssituation och kan dö när som helst. Jag är tacksam över att få se det. Man kan själv managera sina minsta och största problem då. Jag sätter inte mina problem i paritet med deras.

Jan: Nu har vi pratat 1.5 timmar och ska avsluta. Nästa vecka kör vi kapitel 2 i Rich dad, poor dad. Hoppas vi ses då!

Få ett mejl varje gång vi släpper ett nytt avsnitt

Genom att fylla i din e-postadress nedan får du ett mejl varje gång vi släpper ett nytt avsnitt (till skillnad från vårt månatliga nyhetsbrev). I normala fall innebär det ett mejl varje måndag morgon. Självklart är det kostnadsfritt och du kan avsluta när du vill.

Dubbelkolla att din e-postadress ovan är rätt, det blir så tråkigt om den blir fel. 🙂

Fråga eller kommentar till artikeln? Besök gärna forumet. 😊

Om du har fråga, kommentar eller fundering till denna artikel så får du väldigt gärna skriva den i RikaTillsammans-forumet. I forumet får du betydligt fler och bättre svar, dessutom snabbare. Självklart kan du vara anonym eller bara läsa vad andra skrivit.

PS. Du kan komma i kontakt med oss via den lila "Hjälp"-knappen nere till höger. På grund av bloggens storlek klarar vi tyvärr inte längre svara personligt på alla mejl eller ens svara i rimlig tid, därav hänvisningen till forumet.

Fråga, få svar, hjälpa andra, diskutera och träffa likasinnade i vårt forum. Besök