Fem saker vi ofta ångrar när vi blir äldre

Ett personligt samtal utifrån boken "Top five regrets of the dying" av Bronnie Ware

Jan och Caroline Bolmeson

19 mars, 2023

Inspirerade av Bronnie Wares bok ”The Top Five Regrets of the Dying”, reflekterar vi över, hur man kan undvika de vanligaste sakerna som äldre ångrar, när vi själva blir gamla. 🙂

Vi brukar ju ofta skoja om att priset som vi investerare betalar för att tjäna pengar är att vi får klippkort i Ångerns tempel. Då handlar det ju ofta om ånger kring att man köpte för tidigt eller för sent, för lite eller för mycket, att man gjorde fel när man sålde och så vidare.

I dagens avsnitt utforskar vi ångern utifrån perspektiv ”rikedom i livet”. I vårt liv är det ganska mycket en pågående diskussion just nu. Förmodligen för att vi är i den fasen i livet eller att jag har en försenad 40-års kris. Därför blir det ett ”hjärta”-avsnitt denna veckan också. Nästa vecka är vi tillbaka på hjärna då vi intervjuar Skatteverket. 😁

Ånger kan vara klurigt eftersom priset ofta inte visar sig förrän efter fler år eller decennier. Än värre är att beslut som är enkla idag är ofta de som kostar oss mest på lång sikt.

I vårt liv är det t.ex. enkelt att jobba (för mycket), att skjuta upp saker, att inte prioritera vänner, att inte låta livet kännas lika bra som det är etc. Saker som vi sannolikt kommer ångra i framtiden om vi inte gör något åt det idag.

Vi kände oss nämligen väldigt träffade av flera av de punkter som Bronnie tar upp i sin bok. Hon hjälpte många äldre som var döende deras sista tid i livet, och det här är hennes sammanfattning av de sakerna som de ångrade mest:

• Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte det liv andra förväntade sig av mig.
• Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket.
• Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor
• Jag önskar att jag hade hållt kontakten med mina vänner
• Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare

Du som har följt oss ett tag vet ju om mina (Jan) tankar om att jag jobbar för mycket, inte direkt tillåter mig att känna att livet är lika bra som det är och jag har varit ganska dålig på att hålla kontakten med vänner. Jag förstår att det är ganska naturligt när man har små barn, men ändå.

För oss var det här ett avsnitt som gav oss själva många tankeställare och vi har börjat göra saker annorlunda. Vi har försöker höra av oss till vänner oftare, säga de sakerna som vi känner och inte ha osagda saker och våga motionera det som är viktigt för oss.

Ja, många tankar. Det ska bli spännande att läsa vad du tänker. 🙂❤️

Hälsningar,
Jan och Caroline

Reklam för vår Patreon-community | Tack för ditt stöd 🙏

Det är tack vare sponsringen och stödet som vi får via Patreon som vi kan driva RikaTillsammans. För det här är vi väldigt tacksamma. Det är inget som vi tar för givet. Stort tack till dig som stödjer oss. 🙏

Men! Vi vill självklart även ge något tillbaka. Därför får du som blir en del av vår Patreon-communty bland annat följande:

• Reklamfri podcast + forum - det minsta vi kan ge dig är att du får tillgång till podcast- och video-avsnitten samt forumet utan reklam.
• Extra-material - redan idag finns det över 300 inlägg och ca 40 extraavsnitt i FikaTillsammans-podden som är exklusiva för dig på Patreon. Det är allt från inspirationsföreläsningar, bonusmaterial, intervjuer, analyser av investeringar och mycket annat.
• Prioriterade svar på kommentarer - jag har ingen möjlighet att personligen svara på alla kommentarer och trådar på Youtube, Facebook, Instagram, bloggen, forumet - men här på Patreon, som t.ex. i "Ställ en fråga du har funderat på"-tråden svarar jag på alla kommentarer.
• Förslag på spekulationer till Lekhinken - på Patreon unnar vi oss att från tid till annan komma med tips på "teckna-sälja"-spekulationer vid börsintroduktioner, alternativa investeringar (t.ex. vin) och annat som kan vara intressant jämte ens bassparande i en indexfond / fondrobot.

Du kan läsa mer och själv välja vilken nivå du vill stödja oss på:

Tack till dig som sponsrar eller överväger att sponsra oss via Patreon. Det gör det möjligt för oss att driva RikaTillsammans. 🙏

Transkribering av hela avsnittet

Jan: Idag är det dags för avsnitt 294. Det kommer handla om en bok vid namn ”Top 5 Regrets of the Dying”. Den är skriven av en australiensiska som heter Bronnie Ware, och som har jobbat i ett antal år som sjuksköterska hemma hos människor.

Caroline: Jag tänkte precis fråga hur man vet just det annars!

Jan: Det är ett litet speciellt upplägg jag aldrig hört talas om i Sverige. Hon har bott hemma hos människor i livets slutskede och dokumenterat samtalen med sina klienter i blogginlägg som till slut resulterade i att hon skrev flera böcker på ämnet.

Caroline: Okej, så boken är inte helt ny?

Jan: Nej. Men det är lite roligt… För i höstas funderade vi ju mycket på meningen med livet, var vi är på väg, och att vi kanske ska göra någon förändring etc. Processen pågår ju fortfarande och i förra avsnittet pratade vi ju om min resa med terapeuten Bertil.

Jag vet inte inte om det bara är livet eller universum som vill säga en något, precis som när man ser barnvagnar överallt när man är gravid… Men just nu upplever jag att att exempelvis varenda nyhetsbrev jag får handlar om någonting liknande.

Caroline: Jag upplever kanske inte exakt samma sak. Men jag prenumererar ju på SvD och där har det ändå varit några artiklar om det här. Vad man ångrar att man inte gjorde i livet till exempel.

Jan: Precis. Jag ser det ju lite som en genväg om man följer oss här på RikaTillsammans, i och med att de allra flesta på RikaTillsammans är mellan 30-35 år gamla. Att man kan fundera på sådant här redan nu så att man slipper den här ångesten.

Caroline: Dels det att man berikar sitt liv och har det som man verkligen vill ha det. Man vill ju helst inte komma på det 30-40 år för sent, och dessvärre är det nog rätt vanligt. Tror du inte det, Jan?

Jan: Ja…

Caroline: Jag såg en annan bok med reflektioner över livet av två 70-åriga män och tänkte spontant ”Shit, den boken vill jag verkligen inte läsa!”. Men det skulle vara smart att göra det! Jag tror på samma sätt att det är smart att reflektera över den här boken vi ska prata om.

Både hjärta- och hjärna-avsnitt

Jan: Precis. Jag brukar ju tänka om att RikaTillsammans handlar mycket om hjärta och hjärna. Hjärnan handlar om pengar i siffror, Excel etc. Vi hade exempelvis de här två brittiska professorerna i avsnitt 292, och vi kommer snart ha ett avsnitt med en amerikan som forskat i 20 år om aktiv kontra passiv förvaltning.

Men det här avsnittet handlar ju mer om hjärtat, och det kanske ni som lyssnar/läser inte har tänkt på, men loggan för RikaTillsammans har faktiskt ett hjärta och ett dollartecken! Idag blir det ett hjärte-avsnitt.

Låt oss ta bakgrunden till boken som jag tycker att författaren summerar så himla fint. Det ska sägas att jag läst boken på engelska så det här är min svenska parafrasering via Google Translate.

Vårt samhälle har stängt döden ute, nästan som ett förnekande av dess existens. Detta förnekande gör både den döende och familjen eller vännerna totalt oförberedda på något som är oundvikligt. Vi kommer alla att dö.

Men snarare än att erkänna dödens existens försöker vi dölja den. Det är som om vi försöker övertyga oss själva om att ”syns inte, finns inte” verkligen fungerar. Men det gör det inte, eftersom vi fortsätter att försöka validera oss själva genom vårt materiella liv och tillhörande beteende.

Om vi ska kunna möta vår egen oundvikliga död med ärlig acceptans, innan vi har nått den tiden, måste vi ändra våra prioriteringar långt innan det är för sent. Detta ger oss möjlighet att lägga vår energi i riktningar av verkligt värde.
När vi väl erkänner att begränsad tid återstår, även om vi inte vet om det är år, veckor eller timmar, är vi mindre drivna av ego eller vad andra människor tycker. Istället är vi mer drivna av vad våra hjärtan verkligen vill ha.
Att erkänna vår oundvikliga, annalkande död ger oss möjligheten att finna ett större syfte och tillfredsställelse under den tid vi har kvar.

Jan: Det är det som jag skulle vilja få ut av det här avsnittet. Att det ger oss möjligheten att finna ett större syfte och tillfredsställelse med livet, och kunna njuta av den tiden vi har. Precis som vår vän Moa Diseborn brukar säga något i stil med ”Njut dig själv till framgång.” eller ”Låt livet kännas lika bra som det faktiskt är.”

Istället målar vi ofta upp de här bilderna som ibland blir lite sneda.

Caroline: Vad tänker du då på för bilder?

Jan: Vi kommer komma in lite på det med de fem sakerna man oftast i ångrar i livet. Vi tror att saker ska vara på ett visst sätt och anpassar oss till det, istället för att gå vår egen väg.

Innan vi ger oss in i avsnittet vill jag säga ett stort tack till vår Patreon-gemenskap som stöder oss och bidrar med en slant varje månad. Det möjliggör de här avsnitten utan att vi behöver sponsras av en fond eller liknande och istället kan utforska insikterna från en australiensisk undersköterska inom palliativ vård.

Skicka ett SMS till någon du tycker om

Jan: Förhoppningsvis skapar det nya tankar hos er som lyssnar/läser som får några av oss att skifta de 2 millimeterna som behövs för att tänka nytt. Inte att man bara lyssnar på det här avsnittet och gör något världsomvälvande. Men bara att man kanske skickar ett SMS till en person man bryr sig om, som vi exempelvis kommer komma in på i avsnittet. Att säga något man vill ha sagt.

Livet blir rikare av de små stegen.

Caroline: Ja, det är fint att du säger det. Man tror ju ofta att det ska vara de stora skiftena som gör stor skillnad. Men så är det ju inte alltid.

Jan: Precis. Jag är sjukt tacksam till Patreon-gemenskapen och jag är inte bara tacksam i ord, utan vi försöker ju ge er mervärde genom diverse extramaterial som FikaTillsammans, våra digitala Zoom-möten.

Där har vi exempelvis en lektor från Linnéuniversitetet som kommer prata om ChatGPT, Erik Naessén om hur man kan köra bil gratis, Anders Tornblad om hur han tog ett sabbatsår med sin familj och åkte över Atlanten etc. Så det händer jättemycket spännande!

Man väljer själv vilken nivå man vill sponsra på och det finns lösningar för alla, inklusive studenter.

• Läs mer på Patreon

Ånger #1. Önskar att jag varit mer sann mot mig själv

Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte det liv andra förväntade sig av mig.

Jan: Detta är en av de absolut vanligaste. Man önskar att man hade haft modet att göra det en själv drömt om och inte vad som förväntades av samhället, vänner och bekanta etc. Hon har alltid tre historier i boken kring varje sådan här typ av ånger ihop med berättelser ur sitt egna liv.

Hon berättar om att hon flyttar hem till en kvinna vid namn Grace. Grace hade varit gift i 50 år, uppfostrat barn och barnbarn och varit gift med en man där förhållandet inte hade varit superbra under åren. Utan hon beskrev det som att han var en tyrann.

Nu hade han flyttat till ett ålderdomshem och hon såg fram emot ett lyckligare liv. Problemet var bara att hon hade blivit sjuk, där det värsta dessutom var att det var en effekt av mannens rökande…

Caroline: Man blir så förbannad!

Jan: Såhär skrivs det om Grace i boken.

De drömmar hon hade väntat hela sitt liv på att leva skulle aldrig hända. Det var för sent. Den ångest hon led över detta pågick och plågade henne enormt. ”Varför gjorde jag inte bara som jag ville? Varför lät jag honom styra mig? Varför var jag inte stark nog?’ var frågor jag hörde upprepade gånger.

Hon var så arg på sig själv för att hon inte hade tagit modet. Hennes barn bekräftade det hårda liv hon hade upplevt och deras hjärtan gick ut till henne, liksom mitt. ”Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill, Bronnie,” sa hon. ”Lova det till denna döende kvinna, tack.”

Det hon var emot var hennes generations doktrin: att man måste stanna i ett äktenskap oavsett vad som helst. Och så hade hon, hela tiden, förverkat sin egen lycka.

Jan: Hon hade hela tiden funderat över vad andra skulle ha tyckt om hon skilde sig i det här lilla samhället hon bodde, och att det skulle varit en prestigeförlust att skilja sig. När vi pratade om det här första gången du och jag så undrade du ju ”Varför lämnade hon inte bara?!”.

Caroline: Ja det var ju min reaktion. Jag blir upprörd när jag läser det, men samtidigt har vi ju dessa doktriner här i världen och man måste ju ha lite förståelse. Det här var ju från 1940-talet eller vad det nu var.

Jan: Ja och jag tror att många stannar kvar i en relation längre än vad som egentligen är nyttigt för bägge i en relation. Jag såg någon undersökning om det, och som vi ska göra ett avsnitt om, som visade att var tredje kvinna i en relation inte har råd att skilja sig.

En kompis till mig som jobbar på bank sa att kommer det in en kvinna i 40-årsåldern utan sin man kommer en av frågorna vara ”Har jag råd att skilja mig?”. Det blir så lätt att gå in och döma kring de här sakerna ibland.

Hon hade vigt sitt liv åt sin man, som hade tagit hennes kärlek för given. Nu när hon höll på att dö, brydde hon sig inte om vad folk tyckte om henne och var orolig över varför hon inte hade löst det här tidigare. Grace hade hållit uppe fasaden och levt som andra förväntade sig att hon skulle, först nu insåg hon att valet att göra det alltid hade varit hennes eget och var baserat på rädsla.

Av all ånger och alla lärdomar som mina klienter delade med sig av när jag satt bredvid deras sängar, var den vanligaste ångern över att inte ha levt ett liv sant mot sig själva. Det var också den som orsakade mest frustration, eftersom klientens insikt kom för sent.

Hjärnan är gjord för överlevnad — Inte för lycka

Jan: Hon skriver det att det ligger ju i människans natur att hitta styrkan för att undvika ytterligare smärta. Vi är bättre på att undvika smärta än att njuta och känna lycka. Någon annan sa att ”Hjärnan är gjord för att vi ska överleva. Inte för att vi ska vara lyckliga.”

Det ligger i människans natur att hitta den styrka som behövs för att undvika ytterligare smärta, långt innan vi faktiskt tillåter oss själva lycka eller njutning. Längtan efter att slippa smärta är med andra ord starkare än längtan efter njutning. Så det är ofta först när smärtan blir för mycket som vi äntligen finner modet att göra förändringar.

Hon önskade att hon hade haft modet att leva ett liv som är sant mot sitt eget hjärta, inte det liv som andra förväntade sig av henne. När det är begränsad tid kvar finns det lite att förlora på att vara helt ärlig.

Jan: Jag brukar kalla detta för hotivation. Det är först när hotet blir för stort och man är trött på att vara trött och det får vara nog som man gör förändringen och lämnar en relation, säger upp sig från jobbet eller något annat.

För mig handlar nog den här ångern om rädslan.

Caroline: Ja absolut!

Högre utbildning inte alltid helt självvalt

Jan: Vad ska andra människor tycka om jag gör det här? För mig kan det handla om universitetsutbildningen i teknisk fysik jag gick och egentligen inte gillade, och ville hoppa av.

Men jag vågade inte hoppa av för det var inte OK för min mamma, som sedan jag var liten sagt åt mig att skaffa en utbildning så att jag kan skaffa mig ett bra jobb. Alla andra i klassen fortsatte dessutom så skulle jag vara den som hoppade av?

Caroline: Det är mycket som kommer in i bilden där. Hur ska man ta den konversationen med sin mamma till exempel?

Jan: Jag tror att precis som när man pratar och kanske ifrågasätter kompisar som bytt karriär handlar det om kärlek och välmening i grunden. Min mamma vill ju att det ska gå bra för mig och då har receptet varit universitetsutbildning och sedan jobb. Då blir det ju att man håller kvar vid det.

Caroline: Visst, så är det. Men kan det inte vara så att man tar över andras rädslor också?

Jan: Jo men såklart. För din del, om jag nu skulle måla upp något liknande för dig, var väl din doktorandtjänst inte riktigt ett helt rent val och vad du egentligen brann för i livet?

Caroline: Sedan jag var 15 tänkte jag att jag skulle bli forskare. Men det grundades ju lite på att andra annars skulle tro att jag var korkad. Man är ju inte korkad om man har doktorerat. Parantesen är att jag ändå kan känna mig korkad ibland för det!

Men det var faktiskt bara för att jag var rädd för att andra skulle tycka jag vad dum.

Jan: Samma sak när vi gjorde skiftet till att jobba tillsammans och att du skulle vara mera hemma och ta hand om barnen så var din första reaktion att ”Jag har ju för fan inte doktorerat för att vara hemmafru!”.

Caroline: Absolut. Det var ju också grundat i en rädsla för vad andra ska tycka. Folk kan ju också ha åsikter där om att utbildningen har kostat samhället si och så mycket och att man sedan inte nyttjar det. Det är så mycket åsikter som kan komma farande och inte har med en själv att göra. Men man tar in det och lever ett annat liv än det man vill.

Jan: Det är klurigt för många av de här rädslorna låter vi vara under ytan. Man funderar över hur det hade varit om man fick göra det ena eller det andra. Det handlar om att sticka ut från mängden. Vissa kanske inte relaterar till det här alls och har levt hela sina liv ”utanför boxen”. Då brukar jag tänka att ens egna ”box” kanske ser annorlunda ut? Rädslan kanske då handlar om att vara inne i någon annans box.

Mod att sticka ut från sin karriärmall

Jan: Det som blir klurigt här är att vi pratar om utbildning. För andra kan det vara att man inte skaffade hästen man alltid velat ha, en resa, att bli konstnär, snickare etc. Där det sistnämnda kanske inte alltid ger status i sin omgvining.

Caroline: Kan man inte vara snickare?!

Jan: Nae för att där finns det absolut en syn inom vissa akademiker-kretsar där man ser ner på att inte ha en utbildning och en titel.

Caroline: Jo men vet du vad. Det var ju någon i vår omgivning eller så som hade doktorerat i kemi och sedan blev polis. Som det snackades om det här! Att det var så konstigt att gå från högt utbildad till polis.

Jan: Det blir svårt men jag har ingen relation till det, men i HBTQ-sfären måste det ju också vara en sorg för människor som känner sig annorlunda och måste passa in i en mall.

Caroline: Vilken mall det än må vara ja.

Jan: Det som hon skriver är ju då att när man väl inser att det inte finns mycket tid kvar, då går man all-in!

Caroline: Jag fattar inte hur man gör då? För att komma underfund med vad man vill. För det är ju inte alltid tydligt när man är inne i livet och bara kör på.

Jan: Jag vet inte. Det är väl en utforskning. Man får lyssna på den där ”rösten”. Jag lyssnade exempelvis på någon som tog mycket hand om sin partner och försummade sig själv. Man gör allt för alla andra men när gör man något för sig själv?

Caroline: Ja du nämnde den där rösten som envetet försöker höras inom oss. För den skriker kanske inte så ofta.

Jan: Det handlar också om att identifiera när det skaver. Vi har känslan av skav och är inne i ett sammanhang man blir trött av och inte orkar med. Då har känslorna berättat för oss att vi är på ett ställe där vi inte trivs.

Sedan finns det andra tillfällen då man istället känner sig pepp och det är som att det är jättemycket syre i rummet. Då upplever jag att någonting resonerade med en och var i linje med att man fick vara sig själv. Folk kanske var intresserade av vad du sa i sammanhanget och du hade ett flow.

Det handlar nog om att försöka hitta och skapa fler sådana tillfällen. Mer formellt pratar vi ju om att vara mer i linje med sina värderingar, karaktärsdrag och titta på det som är viktigt för en på riktigt. Men det är klurigt!

Här handlar det nog mer om modet. Jag brukar säga att: ”Mod är inte frånvaro av rädsla, mod är att säga att någonting annat är viktigare.” När vi blir rädda och inte tror att någonting går eller möter mostånd är det nog tillfälle att stanna upp och observera. Här är det kanske någonting man ska utforska och som man eventuellt ångrar att man inte gör.

Vad är sant för en själv? Det kan ingen annan än just en själv svara på.

Ånger #2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket

Jan: Denna slog ju an hos mig, såklart.

Caroline: Ja jag förstår.

Jan: Här pratar hon om en av sina klienter, John.

På eftermiddagen sa John: ’Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt, Bronnie. Vilken dum idiot jag var.’ Från den andra fåtöljen på balkongen tittade jag över på honom. Han behövde ingen uppmuntran för att fortsätta. ”Jag jobbade för hårt och nu är jag en ensam, döende man. Det värsta är att jag har varit ensam under hela min pension och jag behövde inte ha varit det.’

Jan: Här var det så att John och hans fru Margaret hade varit friska och haft pengar för att gå i pension redan 15 år innan de gjorde det. Men han hade ett välrespekterat statusjobb där han gillade att göra affärer och upprepade att de behövde lite mer pengar. Medan hans fru Margaret insisterade på att sälja huset och alla prylar, bilar de hade etc.

Så höll de på i 15 års tid efter att barnen flyttat hemifrån. För Margaret var det så att när barnen flyttade hemifrån saknade hon sin man och ville hitta tillbaka till honom genom att resa och uppleva saker. John ville också det, men han uppskattade statusen som jobbet gav bland vänner, bekanta och samhället. Han gillade dessutom jobbet i sig.

En kväll med Margaret i tårar och bad honom att äntligen gå i pension, tittade han på denna vackra kvinna och insåg att hon inte bara var desperat för hans sällskap, utan att de båda var gamla människor nu. Denna underbara kvinna hade väntat så tålmodigt på att han skulle gå i pension. När hon tittade på henne var hon fortfarande lika vacker som den dagen han träffade henne, men det var första gången John insåg att de inte skulle leva för evigt.

Jan: Då säger John att han faktiskt ska gå i pension men om 12 månader. Bara för att avrunda och avsluta alla projekt och lämna över på ett ansvarsfullt sätt. Problemet var bara att Margaret blev sjuk under den perioden och blev döende…

We spend so much time making plans for the future, often depending on things happening at a later date to assure our happiness or assuming we have all the time in the world, when all we ever have is our life today.

”Jag tror att jag var rädd. Ja, det var jag. Min yrkesroll hade kommit att definiera mig. Naturligtvis nu när jag sitter här och dör, inser jag att det räcker mer än väl att bara vara en bra människa i livet. Varför är vi så beroende av den materiella världen för att validera oss?” tänkte John högt, hans slumpmässiga meningar fyllda av sorg för både tidigare och framtida generationer som baserade sin betydelse på vad de ägde och vad de gjorde, snarare än om vem de var i sina hjärtan.

”Det är inget fel med att vilja ha ett bättre liv. Missförstå mig inte, sa han. ”Det är bara det att jakten på mer, och behovet av att bli erkänd genom våra prestationer och tillhörigheter, kan hindra oss från de verkligt viktiga sakerna, som tid med dem vi älskar, tid att göra saker vi själva älskar. Det handlar nog om balans egentligen, eller hur?

Caroline: Mhm.

‘If I can leave any good in this world besides my family, I leave these words. Don’t work too hard. Try to maintain balance. Don’t make work your whole life.’

Jan: Jag blev berörd av det här.

Caroline: Ja. Nu har jag ju inte läst boken, vilket du har gjort. Men jag kan tänka mig att om han jobbat så länge medan han ändå kunde gå i pension så måste han ju ha jobbat mycket när barnen var små också. Då kände han väl sig ensam där när han blev pensionär.

Jan: Det är fler exempel i boken som där hon beskriver en annan familj, där mannen jobbade och försörjde familjen och känt en önskan att barnen hade känt honom.

Caroline: Ja…

Jan: Barnen visste knappt vem han var.

”Bara lite mer”

Caroline: Vad tänker du kring det här?

Jan: Jag blir berörd och ledsen för att jag fattar det. För mig handlar det nog inte drivkraften så mycket om status i jobbet. Det är väl lätt för mig att säga när jag har ”fina utbildningen”, ”fina jobbet”, suttit i styrelser och allt sådant. Det har varit viktigt för mig, absolut!

Men jag kan relatera till den här inställningen av ”Bara lite mer!”. Precis som vi diskuterade i förra avsnittet är ju en ekonomisk oro kanske inte en oro för pengar utan för framtiden. Då blir det ju lätt så att man bara vill jobba lite till.

I en tråd på forumet diskuterades det varför vi inte går i FIRE (förtidspension), och rationellt förstår jag att om vi gör vissa livsstilsförändringar hade vi kunnat göra det. Rationellt. Genom att sälja huset och göra massor andra förändringar.

Men känslomässigt så skriker hela mitt väsen nej. Att vi inte är ekonomiskt fria och att vi bara behöver lite till. Det är så enkelt att bara jobba på!

Caroline: Ja spåret ligger ju redan på marken.

Jan: För mig kommer det in på känslan av självvärde och sådant. Precis som John säger i boken när han är döende räcker det naturligtvis med att bara vara en bra människa i livet. Jag fattar det rent rationellt att det viktigaste är att vara en bra och närvarande människa.

Men känslomässigt tänker jag ”Fuck you!”. Det räcker inte att vara en bra människa utan man ska försörja familjen och massor andra saker.

Caroline: Jo. Men vi pratar ju också om balans här. Det är det jag tyckte var väldigt fint i texten du citerade. Det är ju inte bara det ena eller det andra. Man behöver inte bara vara en närvarande människa eller jobba hela tiden utan det är en balans ju.

Jan: Mhm.

Caroline: Att man har lagom mycket av båda eller flera aspekter som är viktiga för en.

Plikt och prestation

Jan: Jag återkommer till det här ofta och det är väl mitt olösta problem i livet som jag nämnt flera gånger tidigare, att jag förstår inte varför du är gift med mig! Då tänker jag att jag presterar åtminstone och tjänar bra med pengar etc.

Caroline: Ja vi har haft den här diskussionen flera gånger.

Jan: Jag upplever ju absolut att jag baserar min betydelse på vad jag gör, inte så mycket vad jag äger. Det skulle jag inte säga. Men definitivt baserat på prestation. Vår vän Kajsa sa att hon också lever på plikt och prestation. På den skalan är jag 5 av 5.

Caroline: Det är roligt att du kan pika mig kring sådant när det kan stå att jag ska jobba i kalendern men så sitter jag och gör någonting annat!

Jan: Ja för i kalendern står det ju att du jobbar 9-16, klockan är 09:30 och du är fortfarande inte vid datorn. Sedan när klockan är 15:00 har du blivit för trött!

Caroline: Haha! Vem bäddar rent i sängen? Vem sätter igång diskmaskinen och tvättmaskinen? Vem tar ut soporna? Alla de grejerna gör jag och det är också jobb.

Jan: Du behöver inte försvara dig, Caroline!

Caroline: Jag känner mig ju inte pikad över huvud taget faktiskt. Jag känner inget behov av att berätta vad jag gör och plikt och prestation är inte mitt olösta problem.

Jan: På sätt och vis gillar jag ju plikt och prestation, och som vår kompis Filip sa så är mat och jobb de två missbruken som är svårast att bli av med.

Caroline: Mhm.

Jan: För jobb är ju så socialt accepterat och man får status av andra för det jag gör.

”Jag önskar att jag inte sparat så mycket pengar”

Jan: Jag skrev det på Instagram häromdagen och som inte står i boken, men sentimentet att ”Jag önskar att jag inte sparat så mycket pengar.”

Caroline: Mhm.

Jan: Jag tror att jag och många andra, som även kommer förneka detta, sparar mer pengar för framtiden än att ha rätt balans här och nu. Det finns ofta två typer av människor som sparar för lite eller inte alls, och de som sparar alldeles för mycket och perfekt.

Caroline: Det är väl också för att det är svårt att veta vad ett perfekt sparande är.

Jan: För mig hamnar det i alla fall ungefär i samma härrad som önskan att inte ha jobbat för mycket. Att man önskar en bättre balans i sparandet. Jag tror att även det här är rädslostyrt för vem är man om man inte får jobba, och vad ska man göra då?

Jag vet inte. Det här var så sorgligt så jag grät faktiskt när jag läste det först. Han skulle bara jobba 12 månader till och sedan dog hon under tiden…

Caroline: Ja det var riktigt sorgligt.

Jan: Finns det något mer vi borde säga kring det här?

Manligt och kvinnligt kring jobbet?

Caroline: Jag tror det är vanligare att män jobbar för mycket om man generaliserar lite, även om jag kanske är ute på tunn is nu. Förr i alla fall. Nu jobbar ju kvinnor förmodligen mer hemma också.

Jan: Jag vet inte om jag sa det i början av avsnittet men jag är lite rädd för sådana här avsnitt då man kan vara lite tondöv.

Caroline: Man är i sin egna bubbla!

Jan: Ja. När jag pratar med mina manliga vänner upplever jag en outtalad förväntning att vi ska kunna försörja våra familjer. Nu överdriver jag lite, men sentimentet är väl att man inte är en riktig man om man inte kan försörja sin familj?

Caroline: En del av manligheten ja. Men man kan ju göra det, och ändå ha balans!

Jan: Ja.

Caroline: Men det ska bli så jädra mycket jobbande och det ses som att ju mer man jobbar och försörjer familjen, desto manligare är man. Varför är det så?

Jan: Jag vet faktiskt inte. Jag har inte reflekterat så mycket över det. Det handlar ju inte om att kvinnor inte kan jobba lika mycket och ha en högre lön. Utan det är någon slags indentifikation med sitt jobb och vem man är utan jobbet. Det finns även bland investerare som sålt sina företag och börjar jobba i andra styrelser istället.

Då kan de må jättedåligt över att de var viktiga och signifikanta, men plötsligt är det ingen som ringer och frågar eller bokar möten. Inga affärsluncher etc.

Caroline: En effekt av att man inte hade balans, ju.

Jan: Ja, kanske.

Caroline: För tänk om man hade haft ett privat umgänge?

Jan: Ja eller att man insett att det räcker med att vara en bra människa.

Caroline: Jag tänker kanske inte att man måste tänka så. Men man kan ju ha hobbies, vänner och ett socialt liv ialla fall. Då blir det inte en så hård övergång till pensionen och att ingen ringer etc.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Så det finaste i den här texten är balansen, tycker jag!

Ånger #3. Önskar att jag uttryckt mina känslor

Caroline: Spännande!

Jan: Den här historien är också supersorglig och börjar med en kvinna vid namn Jude. Vid 44 års ålder är hon döende och Bronnie flyttar hem till henne för att ta hand om henne. Hon är då gift med konstnären Edward, som aldrig accepterades av hennes familj, utan hon fick välja mellan honom och familjen. De hade även en 9-årig dotter.

Vi måste lära oss att uttrycka våra känslor nu”, betonade Jude. ”Inte när det är för sent. Ingen av oss vet någonsin när det är för sent. Berätta för folk att du älskar dem. Säg att du uppskattar dem. Om de inte kan acceptera din ärlighet eller reagera på ett annat sätt som du hoppades, spelar det ingen roll. Det viktiga är att du har berättat för dem.’

”Det är för lätt att fastna i livet och inte spendera så mycket tid med människor du älskar, oavsett om det är familj eller vänner. Men vi måste verkligen komma tillbaka till relationer och ärlighet. Folk inser inte hur viktigt detta är, förrän de själva dör eller lever med skulden efter att någon annan har dött, sa Jude till mig.

Jan: Mhm. Att man inte berättar för människor vad de betyder för en förrän det är för sent. Det är supervanligt när någon går bort hastigt.

Caroline: Ja man känner att man inte var färdiga och hade sagt det som behövde sägas till varandra.

”Ja, det krävs mod, Bronnie,” fortsatte Jude. ”Det är poängen jag försöker få fram. Det krävs mod att uttrycka dina känslor, särskilt om du inte mår bra och behöver hjälp, eller om du aldrig har uttryckt ärliga känslor för någon du älskar och inte vet hur det kommer att tas emot. Men ju mer du övar på att dela dina känslor, vilka de än är, desto bättre blir saker och ting. Stolthet är ett sådant slöseri med tid. Ärligt talat, titta på mig nu. Jag kan inte ens torka min egen rumpa. Vad spelar det för roll? Vi är alla människor. Vi får lov att vara sårbara också. Det är en del av processen.’

Jan: Jude berättar sedan att hon inte haft någon relation med sin mamma och skrivit ett brev till henne.

Vid det här laget kunde hon inte prata, men allt hade sagts i brevet. Jude hade berättat för sin mamma att hon hade älskat henne och gjorde det fortfarande. Hon skrev om glada minnen hon hade kärt och om de positiva saker hon hade lärt sig av sin mamma.

Brevet innehöll inget negativt, eftersom Jude hatade skuld och ville att hennes mamma skulle veta att hon var älskad, trots sorgen i deras förhållande. Judes mamma hade dök upp oväntat några dagar senare och hade varit tillbaka varje dag sedan dess, höll Judes hand och såg när hennes dotters liv närmade sig sitt slut.

Edward berättade för mig att Judes mamma hade pratat mycket med henne och att tårarna hade fallit nerför Judes kinder, särskilt när hon hörde sin mamma säga att hon älskade henne. Hennes mamma bad om ursäkt för att hon varit så dömande. Hon erkände att hon i hemlighet var avundsjuk på sin dotter och på Judes mod att bortse från samhällets förväntningar, något som hade berövat henne själv lycka i livet.

Caroline: Mhm…

Jan: Vad tänker du?

Caroline: Jag tänker precis som Jude sa att man måste säga de här sakerna. Vad de än är, som är viktiga för en, och inte bry sig om exakt hur det tas emot. För det kan ju vara så att man inte får någon respons men åtminstone får det sagt.

Jan: Mhm. Jag tänker också på att det är jättesvårt.

Caroline: Vad tänker du då på mer specifikt?

Jan: Jag tycker det är lätt med dig och barnen. Men utanför det är det ganska svårt. Jag försökte skicka ett meddelande till min kompis Niklas att jag tänkte på honom häromdagen, och det kändes så fånigt. Än värre om det är en kvinnlig kompis som tror att jag raggar på henne!

Caroline: Då får du ju nyansera det. Men precis som Jude skrev så blir det ju lättare ju mer man övar på det.

Jan: Ja. Niklas blev ju jätteglad!

Caroline: Vad fint. Jag är jätteglad att du gjorde det.

Berättade för mamma att hon var modig

Jan: Jag vet inte om min mamma lyssnar på det här. Men jag tänkte på det här när vi var i Italien och hon berättade lite mer om sin historia, där vissa saker varit lite höljt i dunkel. Jag kan ju ibland bli lite arg på henne om att det är så läskigt med BankID, internetbanker etc.

Caroline: Både du har ju sådana karaktärsdrag att man ska vara kapabel kunna saker utan att bli uppskrämd så det blir väl lite provocerande ibland.

Jan: Men då insåg jag att hon träffade min pappa och var ihop några månader innan de åkte vidare till ett annat land, lite som Jude valde mellan sin familj och sin man, och det gjorde ändå min mamma bara sådär. Det är ju jättemodigt!

Caroline: Ja ni har nog inte rotat tillräckligt i det. Hur tänkte hon och hur var processen? För jag tror att det är lätt att få den processen att låta enkel.

Jan: I alla fall insåg jag att det var modigt. Så häromdagen sa jag det till min mamma och vet inte vad jag förväntade mig för svar, men fick ett lite pompöst svar om att ”Det var väl tur att du äntligen insåg det!” eller liknande.

Caroline: Haha! Det är ju spännande. Det behöver vi kanske inte ta nu.

Jan: Jag fick i alla fall en reaktion jag inte förväntade mig och tänkte ”Nähä, då skiter jag väl i det då!” och gick och satte mig i bilen.

Caroline: För ni avslutade diskussionen så?

Jan: Ja vi var utomhus.

Caroline: Herregud, Jan…

Jan: Så jag fattar verkligen det när hon skriver att man kan få konstiga reaktioner.

Caroline: Ja du kan ju få någon som säger ”Skit ner dig!” när man berättar om någonting från sitt hjärta. Jag tycker ändå det är fint att Jude pekar på att det viktiga är att få det sagt.

Jag kan ju också skicka SMS till våra vänner eller min syster om att jag tänker jättemycket på dem och tänka ”De kanske inte ens svarar, men det är OK”.

Det finns alltid personlig utveckling att göra med sina föräldrar

Jan: Det som också stack ut för mig var brevet till sin mamma. För det var någon handledare i en kurs om personlig utveckling jag gick som sa ”Det finns alltid någon personlig utveckling att göra med sina föräldrar!”.

Caroline: Ja, absolut!

Jan: Det finns alltid någonting att reda ut eller prata om.

Caroline: Någonting att få perspektiv på ja.

Jan: Ja, för man har alltid åsikter om sina föräldrar. De flesta av oss går från bilden av att de är allsmäktiga, till att de inte har koll på läget, till att man blir arg över hur de har betett sig. Människor man inte har valt i sitt liv. Vad tänker du om det?

Caroline: Jag tänker på mina egna föräldrar som jag inte har kontakt med. Dels för att det var så destruktivt med min mamma… Men jag tänker ju på henne varje dag! Hur hennes liv blev och varför det blev som det blev när vi växte upp.

Då kan man ju tänka att det är jättejobbigt att tänka på varje dag. Eller på min pappa som lämnade när jag var liten. Men med mina samlade livserfarenheter förstår jag mer och mer och får mer empati för valen de gjorde. Sedan kan jag ändå dömda dem men det blir bättre och bättre.

Jan: Vad tycker du om att skicka ett sådant där brev till dem?

Caroline: Alltså, jag vet inte… Det skulle ju vara för min egna skull då.

Jan: Såklart.

Caroline: För den här historien med Judy var ju bästa tänkbara scenariot. Men det är ju inte det jag tror att jag skulle få över huvud taget. Så det hade ju varit för mig egen skull. Att skriva vad jag tror hon har upplevt och att jag har velat förstå.

Jan: Modet att uttrycka sina egna känslor. Jag ser ändå att du blir lite berörd.

Caroline: Det är ändå min mamma… Så det finns ju känslor där.

Jan: Det gäller ju oss alla.

Caroline: Även om jag tycker mina föräldrar varit assholes har jag ju också empati för dem. Jag tänker också på hur viktigt det är att reflektera över min egen roll som mamma, så på så sätt är glad över det jag varit med om.

Jan: Mhm.

Caroline: Det skulle jag kunnat skriva i ett brev till min mamma. Hon hade antagligen tänkt att jag är en idiot som skriver något sådant.

Jan: Det spelar ju ingen roll.

Caroline: Nej och nu blev det lite självterapi här. Det var inte meningen.

Jan: Sedan funderar man över vad ens egna barn kommer tycka?

Caroline: Ja det är just det att man blir självreflekterande över att alla har haft någonting med sina föräldrar. Jag tror det är viktigt att man reflekterar över det i relation till sina egna barn.

Jan: Mhm. Jag tror också att när man kommer till att bli döende så blir det där viktigare att reda ut. Tror du inte det? Det finns ju rent krasst inga incitament att skriva ett sådant där brev idag.

Caroline: Nej det finns det ju inte.

Lättare att lätta sitt hjärta när någon är döende

Jan: Jag tror att egentligen hade det varit enklare för mig att berätta för min mamma att hon är modig om hon hade varit döende, jämfört med nu.

Caroline: Men det vär värt mer nu!

Jan: Ja det är nog värt mer nu. För då hamnar man i en tidspress annars.

Caroline: Ja eller att känslorna blir lite kaosartade. Att de kanske kommer från en desperation istället. Jag hade nog gärna velat se det innan det är eller börjar bli för sent. Då känns det också som att det kommer ärligast.

Jan: Den är klurig. Den är rolig också på sätt och vis för det kan skapa mycket glädje. Det behöver inte bara vara skav man behöver gå igenom utan det kan vara att SMS:a en kompis som är viktig. Eller sina vuxna barn etc.

Det sjuka är att när vi uttrycker våra känslor blir det ofta från kärlek och människor blir glada. Men vi (jag) är så rädda för vad människor ska tycka.

Caroline: Ja för man kan verka lite som en känsloboll och att man är i behov av någonting, vilket man kanske inte ens är.

Jan: Ja precis som Judy skriver att stolthet är ett sådant slöseri med tid när hon inte ens kan torka sin egen rumpa längre. Det tänkte jag också mycket på i boken över att Bronnie skrev om att början och slutet av livet alltid handlar om ”The food and the bowels.”

Ånger #4. Önskar att jag hållt kontakt med mina vänner

”Man tror aldrig som en mamma som ammar sin vackra lilla flicka att något någonsin skulle kunna ta bort er närhet. Men närheten försvinner. Precis som livet ger så tar livet, delade hon. ”Hon har sitt eget liv nu och jag har lärt mig under åren att man bara måste släppa taget. Jag tog henne till världen, men vi äger inte våra barn. Vi är bara välsignade med rollen att vägleda dem tills de kan flyga på egen hand, och det är vad hon gör nu.”

Jan: Det var en Margaret i boken som berättade om sin dotter som flyttade till Japan varpå hon började känna sig ensam. Så det här kapitlet avhandlar väldigt mycket om ensamhet.

”Jag har dött av ensamhet här, älskling. Jag hade hört att det var möjligt och det är det. Ensamhet kan säkert döda dig. Jag blir så sugen på mänsklig beröring ibland,’

Jan: Den här damen jag nämnde hade liksom inte fått en kram på flera månader. Bronnie skrev så att ”Vill du bli deprimerad så gå in på ett ålderdomshem och se hur många människor som är ensamma.”

Caroline: Mhm…

”Jag saknar mina vänner mest av allt. Några har dött. Vissa är i situationer som jag. Några har jag tappat kontakten med. Jag önskar att jag inte hade tappat kontakten med dem. Du föreställer dig att dina vänner alltid kommer att finnas där, men livet går vidare. Plötsligt finner du dig själv med ingen i världen som förstår dig eller som vet något om din historia.”

Jan: Mhm. När jag läste detta tänkte jag mycket på det med just historian. Man har vissa vänner som har varit med så att säga.

Caroline: Mhm precis.

Jan: Man bara hakar i där man var för att man har så mycket delad historia, och signifikanta händelser i livet.

Caroline: Ja, exakt likadant med ens syskon.

Jan: Det var någonting som berörde mig där. Till slut finns det inte människor som kan ens historia.

Caroline: Jag har ju jobbat på ålderdomshem, och damerna som bodde där blir ju vänner med varandra. Men det är ju under de sista åren i livet. De var ofta änkor på 80+ där samtliga vänner hade dött. Då tänkte jag rent strategiskt, vilket kanske låter helt idiotiskt, att man borde skaffa sig vänner under hela livet. Även sådana som är yngre, för sin egen skull.

Det kan säkert vara provocerande för vissa.

Jan: Jo men hon skriver också om det angående en annan dam hon träffade.

”Det handlar om att ha rätt vänner för rätt tillfälle, antar jag”, funderade Elizabeth. ”Jag har helt enkelt inte de rätta vännerna för det här tillfället, för min avresa. Vet du vad jag menar?’

Jan: Det tänker jag också på att man behöver olika vänner i olika faser i livet.

Prata med dina vänner om ”din inre röra”

”Tappa inte kontakten med de vänner du värdesätter mest, Bronnie. De som accepterar dig som du är, och som känner dig mycket väl, är i slutändan värda mer än något annat. Det här är en kvinna som talar av erfarenhet, insisterade hon lätt och log mot mig genom sin smärta. ”Låt inte livet komma i vägen. Vet bara alltid var du hittar dem och låt dem veta att du uppskattar dem under tiden. Var inte rädd för att vara sårbar heller. Jag slösade bort dyrbar tid på att inte låta dem alla veta vilken röra jag var.’

Jan: Mhm. Vad tänker du om det?

Caroline: Jag funderar på det där med att inte låta dem veta vilken röra man var?

Jan: Jag tror hon hade problem med alkoholism eller något sådant. Man ville inte störa eller belasta sina vänner med något sådant utan klara sig själv.

Caroline: Men det kan ju vara så att man faktiskt gör det. Det kan ju vara så att de inte vet hur man ska hantera det, och det är helt OK! Det är ju inte som att världen rasar för att min vän Kristoffer inte visste vad han skulle göra när jag brakade ihop någon gång för 20 år sedan. Vi är vänner ändå!

Det var i den situationen jag förstod att jag gav honom lite för mycket.

Jan: Vad är poängen?

Caroline: Att om man visar vilken röra man är för sina vänner gör det ingenting. Vissa vet inte hur de ska hantera det eller whatever. Man tror att världen går under men det gör den inte.

Jan: Nej precis. Man behöver inte hoppa in i en annans drama. Men det är nog inte en framgångsstrategi att undahålla information för sina vänner.

Caroline: Nej för då känner de ju sig inte inkluderade i ens liv.

Jan: Ja. Jag tror på att inte låta livet komma ivägen. Titta på oss själva. Vi har ju själva tappat kontakten med många människor de senaste 9 åren sedan vi fick barn ungefär.

Caroline: Mhm, visst.

Jan: Det är körning till träning 4 gånger i veckan. På helgen är det match och på söndagar ska vi släppa avsnitt. Så de övriga två dagarna är det skönt att inte ha några andra aktiviteter, och så hinner man inte träffa någon.

Det är ju likadant för våra andra vänner antagligen. Det är ju inte att man inte vill träffas när man hör av sig. Men i 40-årsåldern med barn kommer livet i vägen. Man behöver göra en insats för att upprätta kontakter.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Det är i alla fall min insikt. Jag som ändå gillar andra människor jobbar på det här nu de senaste månaderna under 2023. Att faktiskt ta kontakt med folk och berätta att de är viktiga för mig och hitta på grejer. För det gör livet rikare.

Den som har en riktig vän är miljonär

Jan: Nu blir det lite av ett sidospår kring det här med att våra avsnitt handlar om hjärta och hjärna. Ibland tänker jag på att det här med min ekonomiska oro; om någonting skiter sig i livet, var får man då hjälp? Av människor omkring en!

Min mentor Klas-Erik sa för många år sedan att ”Den som har en riktig vän, hen är miljonär!”. Det blir ju så absurt när man diskuterar att klara allting själv. Det visar ju alla kriser att det som är viktigast är att ha en gemenskap.

Sen handlar det om en annan klient vid namn Harry. Han verkade så himla rolig! Man både gråter och skrattar när man läser den här boken. Han var en karlakarl med glimten i ögat. Bronnie hade kommit och blivit bjuden på lunch av honom på en seglingsklubb, där han ville köpa henne en klänning hon skulle ha på sig, då hans fru hade avlidit sedan länge.

Väl där sitter 5 andra män i samma ålder och tisslar och tasslar. Då har han ringt dit sina kompisar för att visa vilken vacker kvinna han hade fått gå ut med! Om man är 85 år och kommer med någon i 30-årsåldern spelar det ju ingen roll utan man kommer se attraktiv ut oavsett!

Caroline: Ja.

Jan: Hon är så rolig där för hon spelar med och bjuder på det, då det skänker så mycket glädje i de här människornas liv. Där går Harry in på att han hade massor av vänner även som gammal.

Min familj kommer först, men du behöver människor i din egen ålder också. Om det inte vore för de vänner jag har fått genom klubbarna, skulle jag ha varit en väldigt ensam gammal person. Jag skulle inte ha varit ensam för sällskap, eftersom jag har mina barn och barnbarn, utan ensam för likasinnade sällskap med människor i min egen ålder.

Man behöver likasinnade vänner i samma ålder

Jan: Han menade på att ensamhet ofta kopplas till familjen. Visst behöver man familjen, men man behöver ändå människor i sin egna ålder omkring sig också.

Caroline: Ja, som fattar en.

”Vilken tid ger du den här veckan för att umgås med vänner av god kvalitet? Det är vad jag vill veta. Jag skrattade åt hans ihärdighet och sa att det skulle finnas gott om tid att komma ikapp med mina vänner senare. Just nu ville jag njuta av min tid med honom, Harry, som också var min vän.”

”Det räcker inte, min kära fröken. Du gör precis som andra gör. Du har säkert lärt dig vid det här laget att du måste ta tid för dig också. Hitta lite balans och avsätt regelbundet tid för dina vänner. Gör det för dig själv men ännu mer för dem. Vi behöver våra vänner.”

Caroline: Mhm.

Jan: Jag tycker det var så fint. Man gör det ju för sig själv men även för andra då alla behöver vi vänner.

Caroline: Vad överraskande! Ja, precis. Det är en stor poäng det här med att man behöver likasinnade i samma ålder. Det är ju ingen som förstår en så bra som människor i samma ålder, fas etc.

Jan: Ja. Eller som har varit med om samma saker.

Caroline: Det är så effortless på något vis. Man har mycket gemensamt att prata om.

Jan: Ja. Harry verkar ju vara den roligaste hon tar upp i boken.

Caroline: En karlakarl sa du!

Jan: Ja. Vännerna vågade inte komma fram där på klubben så då gick han fram och presenterade dem för henne, som en gentleman!

Caroline: Men han var döende?

Jan: Ja, han var döende. Det är det som är så sorgligt. För man får följa alla de här personerna och sedan dör de.

Caroline: Ja. Jag har också varit med om att damer dog på det här ålderdomshemmet. Jag tänkte ofta på dem när de gick bort. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det. Vi har ju inte haft folk i vår närhet som gått bort, men när man väl känt någon som inte finns längre är det något väldigt speciellt.

Vänskaper kan se olika ut

Under dessa samtal var vi båda överens om att kvinnor närmar sig vänskap väldigt annorlunda än män. Kvinnor värderar vänskap på ett starkare sätt känslomässigt – deras vänskap växer närmare med mycket prat om känslomässiga saker.

Män behöver vänskap för att prata också, sa han, men de gör det här bäst när de gör saker tillsammans, som att spela tennis, cykla eller göra något aktivt. Män tycker om vänskap där de kan lösa saker, lösa problem, vare sig de är fysiska eller känslomässiga, och detta händer ofta bäst när de är aktiva.

Caroline: Det kan säkert stämma. Men jag känner ju också att jag löser problem. Känslomässiga! Men jag behöver inte spela tennis för att det ska hända.

Jan: Nej precis.

Caroline: Jag och Lotta brukar ju gå och träna. Men egentligen vill vi ju bara snacka. Så att det har ju blivit mer och mer att vi bara snackar istället för att träna.

Jan: Ja precis. Bronnie skrev att det bästa sättet att hjälpa en man var att måla staketet. Men struntsamma med det här om manligt kontra kvinnligt. Vänskap kan se väldigt annorlunda ut är i alla fall något jag reflekterade över.

Caroline: Ja jag försöker fortfarande lista ut det här med vänskap. Det är inte bara manligt och kvinnligt som det beskrivs här, utan det är mycket från person till person. Det är spännande med vänskap.

Jan: Vad tänker du på?

Caroline: Rent konkret har jag en vän som jag hör av mig till ibland, men hon hörde inte av sig så mycket tillbaks. Men när jag väl hör av mig så gör vi saker och så händer saker. Så jag funderar lite över hur det här fungerar? Jag måste nästan fråga henne!

Jan: Då är vi tillbaka där med förväntningar, mod, autenticitet och att säga det som spelar roll.

Caroline: Också ödmjukhet. Att man inte har alla svaren själv.

Jan: Ja.

Ånger #5. Önskar att jag låtit mig själv vara lyckligare

Caroline: Den låter ju diffus.

Jan: Ja denna är svårare. De andra kan jag direkt relatera till.

Caroline: Men den är nog väldigt viktig.

Jag önskar att jag vart lyckligare. Vilken eländig person jag har varit. Jag tyckte bara inte att jag förtjänade att vara lycklig. Men det gör jag. Jag vet det nu. Jag skrattade med dig i morse och insåg att det inte alls behövdes att känna skuld för att jag var glad.

Jag satte mig på sidan av hennes säng och lyssnade medan hon gick vidare. ”Det är verkligen vårt eget val, eller hur? Vi kan stoppa oss själva från att vara lyckliga för att vi tror att vi inte förtjänar det, eller för att vi låter andras åsikter bli en del av vem vi är. Men det är väl inte vilka vi är? Vi kan vara vem vi än tillåter oss att vara. Herregud, varför förstod jag inte det här tidigare? Vilket slöseri!”

”Cath sa hur hon hade kommit för att se vilken kraft tacksamhet är. Det är lätt att alltid vilja ha mer av livet, sa hon, och det är bra till viss del, eftersom att växa är vilka vi är. Men eftersom vi aldrig kommer att få allt vi vill ha och vi alltid kommer att växa, är det viktigaste att uppskatta det vi som redan har på vägen. Livet går så fort, konstaterade hon, oavsett om man lever i tjugo-, fyrtio- eller åttioårsåldern.”

’Jag är inte ledsen för hur jag har levt, för jag har lärt mig genom det mesta av det jag har gjort. Men om jag skulle göra något annorlunda, om jag fått chansen igen, skulle jag ha släppt in mer lycka i livet.”

Jan: Jag har skrivit rätt mycket på denna då jag tyckte den var svårast att sammanfatta, så det kommer lite till.

”Vi har alla ett positivt bidrag att göra. Jag har gjort mitt, men medan jag letade efter mitt syfte i livet, glömde jag att njuta längs vägen. Allt handlade om resultatet. Att hitta det jag letade efter. Sedan när jag hittade ett arbete jag älskade, arbete jag kunde göra med den uppriktiga avsikten att bidra, var jag fortfarande resultatbaserad.’

Det här var något jag hade sett ofta. Det var också bekanta ord från andra klienter. Medan man arbetar mot mål, försummas nuet alltför ofta på vägen. Det här var vad Cath pratade om. Hennes lycka var baserad på slutresultatet och hon njöt inte av vägen att ta sig dit. Jag kommenterade att ingen av oss var immun från att göra det ibland.

”På det här sättet har jag berövat mig själv potentiell lycka. Det är vad jag menar när jag säger att jag skulle göra det annorlunda. Det är verkligen viktigt att arbeta för att hitta ditt syfte och bidra till världen, oavsett kapacitet. Men det är inte rätt att låta resultatet bestämma din lycka. Tacksamhet för varje dag på vägen är nyckeln till att erkänna och njuta av lycka nu. Inte när resultaten kommer in, eller när du går i pension, eller när det eller det händer.’

Caroline: Den här tycker jag att jag fattar. Jag blir också slagen ibland av att jag bara borde njuta. Som häromdagen när jag pysslade med våran Instagram och kände att jag får lov att vara kreativ med något jag ka. Även om det är svårt. Då kände jag genuin lycka och sa det till dig att det var jätteroligt.

Det har inte hänt på länge att jag känt just den känslan när jag är kapabel till någonting nytt och kreativt. I den stunden insåg jag att jag behöver njuta av den stunden och berätta för dig.

Jan: Och jag fattade inte som vanligt!

Caroline: Jo men du såg glad ut. Men det är så övergående.

Jan: Mhm.

Caroline: Och just för att jag inte känt den känslan på jättelänge förstod jag det extra väl i just det ögonblicket. Jag säger inte att jag är bra på att känna lycka, bjuda in den och tycka att jag förtjänar den. Men just i det ögonblicket minns jag det väl.

Jan: Jag tänker återigen på det här som Moa Diseborn sa, ”Låt livet kännas lika bra som det är” och ”Njut dig själv till framgång”.

Caroline: Ja det är otroligt fint.

Resultatorienterad lycka

Jan: Jag känner mig lite träffad nu för att om jag överdriver lite så kopplar jag helt och hållet bra resultat till bra känslor. Det blev mycket pengar av någonting så då får man vara lycklig för det just där och då. Men blir det ett dåligt resultat kan jag inte känna mig lycklig.

Caroline: Ja. Men om du hade bjudit in dig till att känna dig lycklig ändå fast det har gått dåligt med börsen, ett projekt eller någonting, så har du ju fortfarande pengarna kvar, en middag på kvällen och barn att krama. Jag förstår att det låter som att jag har listat ut allting. Men det är så jag lever och det kanske är smått av mig.

Jan: Nej men jag tror det är precis det det handlar om! Jag tror det handlar om att njuta av det lilla här och nu, oavsett vad det är. Boken går bland annat in på tacksamhet. Det finns ett koncept om ”gratitude journals” där man listar det man är tacksam för.

När ens barn går bort

Jan: Det är en grej jag inte tog upp när jag förberedde slides för avsnittet för det var så jävla jobbigt. Hon skriver också om hur det är när barn går bort… Jag kan knappt prata om det.

Caroline: Ja, usch ja… Fy fan.

Jan: Då skriver hon att det är så illa som alla säger.

Caroline: Det kan jag absolut tänka mig!

Jan: Men sen säger hon också det att man har ju ändå fått njuta av den tiden man hade.

Caroline: Som man haft med barnet ja. Jag tror det är så man får angripa det, för jag har också tänkt på det om något av våra barn skulle gå bort. Då tänkte jag på det som någon jag tyvärr inte minns har skrivit att ”Jag har fått vara med om dig.”

Jan: Det här tog en oväntad vändning känslomässigt… Vi får kanske klippa bort det här. Vad tänker du?

Caroline: Jag vet inte riktigt. Jag tänker att det uttrycket är exakt så jag skulle angripit något sådant. Det är det enda sättet för mig faktiskt. Man har ju fått vara med om sina vänner med och en hel del som man inte tänker på att man fått lov att vara med om.

Jan: Mhm.

Caroline: Det är ju en sådan där tacksamhetsgrej jag tycker är väldigt fin. För all lycka är ju övergående. Men om man kan fånga sig själv i de här ögonblicken så menar de väl att man just ska tillåta sig själv att vara lycklig över det.

Jan: Jag tror det är därför jag blir så berörd av det här. För att appropå det här med att jobba och spara mycket upplever jag att jag hela tiden är på väg. På väg i den här rörelsen. Den här ångern handlar ju om att man skulle uppskattat det man är med om idag.

Caroline: Ja, och det är nog en övningsfråga om man aldrig har gjort det aktivt. Men man får göra det tills det börjar lossna. Stanna upp i ögonblicket.

Att fånga ögonblicken

Caroline: Jag minns när jag doktorerade, och det här är är kanske lite corny…

Jan: Berätta!

Caroline: Jag hade precis lagt fram min avhandling och vi stod vid snacks och champagne och väntade på betygen. Då kom betygskommitén ut och sa att jag var godkänd, varpå alla applåderade. I just det ögonblicket sket jag i vad folk tyckte och stod bara och blundade. Jag minns det ögonblicket som en sådan varm lycka inombords.

Så om man kan fånga sig själv i de här stunderna betyder det mycket, vilket jag kunde göra där och då och är så glad för. Men det är ju många ögonblick jag missat också. Men just det ögonblicket klarade jag!

Jan: Det är roligt för det har du aldrig berättat för mig.

Caroline: Jag vet inte i fall du minns att jag blundade heller.

Jan: Nej!

Caroline: Jag fick champagne över hela mig.

Jan: Mhm… Jag tänker att det hänger ihop med att vara sann mot sig själv, vilket du var där.

Caroline: Ja det var jag!

Jan: Om man tänker efter är ju det roliga med de här 5 olika typer av ånger att ingen handlar om pengar.

Caroline: Nae det gör de ju inte.

Jan: Lite intressant tänker jag. Med tanke på allt vi pratar om och det värde vi tillskriver pengar, och vad vi (jag) strävar efter.

Caroline: Mhm…

Jan: Tänker du på något mer?

Medvetenhet om vår dödlighet

Caroline: Jag har väl blivit mer medveten om min dödlighet det senaste året kanske. Fram tills förra året skulle jag inte dö, liksom. Vem vet? ”Forskningen kanske kommer gå så långt att jag aldrig hade behövt dö?”. Men det är nog ändå bra att förstå att det kommer hända. Vad tänker du då?

Jan: Jag upplever att du har förändrats mycket där.

Caroline: Ja, innan var jag jätterädd för döden.

Jan: Ja. Någonting annat som stack ut i boken var det här med rädslan eller upplevelsen av att dö.

Döende människor har så många frågor, saker som kunde ha ställts mycket tidigare i livet om de hade tänkt på att de en dag skulle dö, som vi alla kommer att göra. Om de ställs tidigare, skulle dessa frågor om djupare frågor göra det möjligt för människor att hitta sina svar och sin egen frid snabbare. De skulle då inte behöva leva i förnekelse om sin annalkande död av ren rädsla och skräck, som ofta är fallet.

Jan: Jag tycker det är synd.

Caroline: Jo men det handlar ju också om att vi inte har döden särskilt närvarande i livet. Vi ska se ut och vara unga tills vi trillar av pinn. Det är väl en del av problemet.

Svårt att tala klarspråk med döende föräldrar

Jan: Ja. Någonting annat som stack ut för mig i boken, med brasklappen att vi är 40 år utan någon relation till ålderdomshem, är att det inte var ovanligt för barn att inte vilja berätta för sina föräldrar att de var döende. Det blev en konflikt inom Bronnie huruvida hon skulle berätta för dem att de var döende? Hennes lösning var till slut brutal ärlighet. Hon skulle inte ljuga för döende personer.

I ett exempel skrev hon ”He also explained that the family had decided not to tell her that she was dying”.

Caroline: Ja att man ville undanhålla döden in i sista stunden.

Jag bevittnade regelbundet hur skadligt det är att leva i ett samhälle som försöker hålla döden dold. Människor är inte bara oförberedda på att ta itu med de enorma känslor som dyker upp, utan blir desperata, rädda och sårbara – familjerna till de döende ofta än mer. Klienterna fann sitt lugn innan de gav sig av, men barnens känslor var ofta bortom kontroll, blint styrda av rädsla och panik.

Caroline: En sak jag tänkte säga tidigare var ju att enligt psykologin går vi igenom åtta stadier i livet. Där har vi stadier i slutet av livet som vi gör upp med det vi inte hann med eller som vi känner.

Nu är ju jag 46 år gammal, så jag är i ett stadie där jag funderar över döden och vad som är kvar av livet. Det är sunt, och gör jag inte det kommer det nog bita mig när jag är 62 år. Det blir värre och värre om en inte går igenom de här stadierna, som jag inte kommer ihåg vad de heter nu. Låt det som vill komma komma så får jag ta det. Men låt det komma i tid!

Svåra diskussioner med anhöriga en investering

Jan: Mhm det är som vi sa i avsnittet med Moa om arv. Att ha diskussioner med dina föräldrar, eller med dina barn om du är äldre. Vad har du för önskningar? Hur vill du ha det när du blir äldre, sjuk, döende etc?

För det finns så många exempel i boken på icke-kommunikation där det ena barnet känner dåligt samvete för en förälder och hjälper till, men inte vet hur. Exempelvis lägger kuddar fel och så vågar inte föräldern säga till om att det är obekvämt etc. Det är så mycket osagt.

Caroline: Ja precis.

Jan: Och det är klurigt. Jag tycker det är jättesvårt att prata med min mamma, och när jag väl gör det får jag pompösa svar!

Caroline: Som du inte ifrågasätter! Gör det och ifrågasätt vad du skulle ha förstått innan. Men jag är ju hårdare mot din mamma än vad du är…

Jan: Ja! Och vi tycker om henne!

Caroline: Ja.

Jan: Jag tänker att vi rundar av här.

Caroline: Ja.

Jan: Det här var ju ett avsnitt all over the place.

Caroline: Ja det är ju en pågående process för oss att leva ett fullt liv. Det är därför vi har det här avsnittet.

Jan: Ja, och en genväg. Det är kanske viktigare att ta de tuffa grejerna nu än at behöva göra det dubbelt så mycket värre i framtiden. En investering!

Caroline: Ja det är det.

Jan: Bättre att spara lite i det här nu och få avkastning på det sen!

Caroline: Mhm.

Jan: Stort tack till dig som följer, lyssnar etc, och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot era tankar och kommentarer på avsnittet.

Caroline: Tack!