Winning-formula - ett recept på framgång som inte tar mig framåt... Om att misslyckas mer...

Winning-formula – ett recept på framgång som inte tar mig framåt… Om att misslyckas mer…

Jag har ju tidigare skrivit att en av mina största insikter under Balansekonomikursen var att inse styrkan i kombinationen av olika personlighetstyper – jag själv är en utpräglad ”slipsmänniska” som har ganska lätt för att prestera och skapa resultat – dock utan att känna tillfredställelse, lycka eller nöjdhet. Något som däremot jag upplever ”känslo”-människorna är bra på och lever i.

Ju mer jag tänker på det har  jag hamnat i någon slags för tidig 30-40 års kris redan nu när jag är 27 – jag har en fantastisk sambo, jag har ett bra boende, ett fantastiskt jobb, hur många engagemang som helst vid sidan, mer pengar i eget kapital än de flesta svenskar någonsin får ihop under sin livstid och jag är ändå inte nöjd utan känner att något fattas. Liksom är detta allt?

Det som gjorde detta väldigt aktuellt på sistone var när vi pratade på firman om jag skulle skaffa mig en tjänstebil. För några år sedan tänkte jag – den dagen jag har en riktigt fin tjänstebil, då tusan. Idag är jag i den situationen – jag har till och med varit och provkört ett par bilar med min sambo. Jättefina Audi och Volvo-bilar som säkert är hur bra som helst – men absolut ingen känsla. Jag tänkte – är detta allt? Sedan sätter jag mig i min egen 13-år gamla Volvo och tycker, gamla bettan är ju inte så dum. Jag har inget behov av en ny bil… En slags tomhet kom över mig.

På samma sätt har jag tidigare skrivit om att tidigare var min största rädsla i livet att ligga på dödsbädden och ångra saker jag inte har gjort. Idag tror jag inte att det är någon risk att det kommer hända. I samma stund kom nästa rädsla – är livet för mig bara en enda stor och lång todo lista där jag bockar av prestation efter prestation – är det det livet går ut på? Rädslan är också att aldrig vara lycklig eller nöjd – hur kul är det om jag når ekonomisk frihet, som jag så gärna vill, och sedan känner jag som jag gjorde efter provkörningen av tjänstebilarna??

Jag pratade därför med min coach om detta och hon bara bekräftade det – jag har lagt på mig, sedan 20 år tillbaka ett beteende som gör mig jäkligt framgångsrik i mångas ögon – i allt som går att mäta i prestation, pengar, karriär, nätverk, meriter – men det gör mig inte lycklig, tillfreds eller ens nöjd. Anledningen är att jag har lagt på mig en winning-formula som gör mig framgångsrik i prestation men inte komplett i känslan. Anledningen förmodligen till att jag har lagt på mig denna winning-formula är för att det är något som har gjort att jag fått resultat och uppmärksamhet tidigare. På samma sätt som jag skrivit längre ned så är det sedan något jag har befäst år efter år genom mitt beteende.

En insikt under samtalet var även det här att vi alla har någon fråga som ständigt återkommer i vårt huvud – t.ex. kan det vara:

  • Duger jag?
  • Kan jag?
  • Får jag vara med?
  • Har jag valt rätt?
  • Jag borde/om jag bara hade…
  • etc.

För mig handlar det mycket om den där näst sista – jag borde… Jag gör väldigt, väldigt mycket saker men hela tiden känner jag ett dåligt samvete för att jag borde ha gjort mer – eller om jag bara hade haft lite mer tid då hade jag kunnat. Det blir sedan inte bättre att omgivningen bekräftar för mig att jag är 95%-människa – dvs att jag gör saker färdigt till 95% procent för att sedan rusa vidare till nästa.

Det leder bara till klassikern som får mig att tänka på Henry Fords berömda citat:

Vare sig du säger att du kan eller inte kan, så har du HELT rätt.

Det vill säga att du genom din tro, väljer din attityd, som du leder till dina aktioner som ger dig resultat  som bekräftar din tro – och så går det runt och runt och runt. Det gäller att bryta detta genom att inse att det bara är en gammal grammofonskiva som går på repeat. Dvs antingen så byter jag skiva eller helt enkelt väljer att inte lyssna på den. Jag har valt att helt enkelt försöka ignorera den genom att ersätta den med en av följande två frågor (jag vet inte än vilken som känns bäst):

  • Vad är nu möjligt?, eller
  • Vad har jag lärt mig nu?

På så sätt vänder jag den negativa spiralen som uppstår vid ”jag borde”, till något positivt som tar mig framåt istället för bakåt. På samma sätt ska jag sluta med att använda ursäkten att jag ändå gör så mycket – det är nästan min favoritursäkt. Eftersom jag redan jobbar mer än 80h i veckan så kan ingen anklaga  mig för att jag inte har gjort det jag skullat – jag har ju så mycket att göra. Problemet är bara att det inte heller är en sak som tar mig framåt.

Jag tror att detta är en av nycklarna till att jag nästan aldrig känner mig riktigt lycklig – för jag går hela tiden i ett tillstånd av dåligt samvete om att jag borde ha gjort mer. Borde ha gjort mer på firman, borde umgåtts mer med min sambo eller med mina vänner etc etc. Det känns lite typiskt svenskt med Luther på axeln – man lever i konstant synd.

Samtidigt så ligger också min rädsla i att misslyckas för att jag då hamnar ännu mer i tänkandet ”jag borde” eftersom ett misslyckande är ju en total bekräftelse på att jag borde ha gjort mer – annars hade jag ju inte misslyckats. D’Oh. Återigen tillbaka till råtthjulet – eftersom jag inte vågar misslyckas klamrar jag mig kvar i min winning-formula som är att prestera – jag lyckas och är framgångsrik – men återigen inte lycklig – känns nästan pinsamt att skriva om det… :|

Det galna i hela coach-samtalet var att tillslut sa hon till mig:

”du behöver ett ordentligt genombrott i misslyckande”

jag förstår vad hon menar – det känns dock för jäkligt och utanför min comfort-zone. Här ska jag gå och göra det jag är mest rädd för och dessutom fira när jag misslyckas!? Hur galet är inte det? Logiskt sätt kan jag dock förstå det – det är ju genom att lära från misslyckandena som man växer – nu till det galna – och det är precis vad min mentor sa till mig för mer än 2 år sedan. Han sa det i princip ordagrant:

Du är en alldeles för bortskämd person. Du misslyckas alldeles för sällan. Du borde misslyckas mer.

Jag vet innerst inne att de har rätt – som vanligt… Min stora utmaning den närmsta tiden ligger alltså i att våga misslyckas genom att anta utmaningar som gör att det känns dåligt i magen – det vill säga att inte ”safe:a” så som jag gör nu.

Relaterade etiketter och ämnen

Balansekonomi, misslyckas

Kommentera

6 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Jag är väldigt glad att företaget som jag jobbar för skickar oss på coachningar regelbundet som diskuterar de här frågorna, det har fått mig att inse att det här företaget kanske inte är rätt för mig för även om jag drar hem en jätteorder och sen får en veckas semster och en fin bonus som tack så känner jag inte speciellt stor tillfredsställelse, jag känner mest att är det här allt…

    Jag antar att jag behöver ett mål med livet men för tillfället jobbar jag så mycket att jag inte hinner tänka på det…

    Gravatar ikon för användaren
    Jimmy
  2. Vit pil

    Tack för era kommentarer! :)

    Mathias: grattis till dina insikter – jag hoppas att jag också ska kunna se lärandet i varje misslyckande… snart!

    Cristoffer: tack för din delning. Det där med mål när jag är 40 är något som jag funderar på nästan varje dag. Som det är nu håller jag på att revidera det mesta eftersom, de målen jag tidigare satt upp är mest ”prestationsmål” som inte ger så mycket känsla…

    Gravatar ikon för användaren
    madwax
  3. Vit pil

    Mycket klokt inlägg och jag kan själv känna igen mig i mycket av det du skriver då jag i mångt och mycket är samma fas i livet där många framgångar har kommit på rad och jag i andras ögon säkerligen ses som framgångrik även om jag själv som sagt aldrig blir nöjd.

    Det är otroligt viktg med mål här i livet. Innerst inne hur skulel du vilja att livet såg ut när du är 40? Vilka känslor skulel du då vilj aha i maggropen?

    Gravatar ikon för användaren
    Cristoffer
  4. Vit pil

    Att misslyckas måste man göra även om det känns paradoxalt att ens säga åt en människa, uppmuntra en människa, att misslyckas.

    Jag har varit otroligt djupt i skuld personligen efter att jag kraschat ett bolag rejält. Jag har misslyckats rejält i relationer eftersom jag sagt vad jag tycker och tänker lite väl öppet etc. Jag har är ett stort misslyckande..hehe. Men jag tar mig fram eftersom varje misslyckande (ifall man öppnar korp gluggarna) ger en läxor på vad man kan förfina litegranna.

    Varför inte göra Wealth Dynamic testet förresten? Den definierar en lite extra utöver det test du nu gjort. Testet profilerar vad du troligen har mer naturlig fallenhet för inom affärer. Något som du faktiskt direkt glädje av, även om man kopplar bort pengafrågan från bilden. Du kan hitta testet på http://www.wealthdynamics.org/

    Gravatar ikon för användaren
    Mathias