Alltså, den är inte mycket mer än vad jag beskrev. Såhär beskrev Taylor själv metoden:
One of the great mysteries to me are the Great Debates over Safe Withdrawal Rates (SWR).
I put Safe Withdrawal Rates into Google and it came up with more than 16,000 hits. One wonders how people managed to retire without knowing their “SWR.”
Mathematicians love numbers. Fortunately for them, the stock and bond markets spew-out millions of numbers every day which are carefully preserved and available for them to analyze. Unfortunately for us, past performance numbers do not predict future performance.
I retired in June of 1982 at the age of 57. We had about a $1 million dollar portfolio to last us the rest of our lives. I didn’t know about safe withdrawal rates (the Trinity Study wasn’t published until 1998). We had no computers, Internet, Monte Carlo, or sophisticated calculators. We only knew that we had to be careful to make our money last ($1M at 4% = $40,000/year before tax).
So what happened? We simply withdrew what we needed and kept an eye on our portfolio balance. Most years our balance went up and we spent the money on vacations, luxuries and charity. When our balance went down we tightened our belt and economized.
This is what most people do and it works.
Dock var ju 1982 ett utmärkt år att pensionera sig, så ta det för vad det är.
Javisst, men det är också med utgångspunkten att man inte drar åt svångremmen de dåliga åren. Som sagt, en rak 4 % av nuvärdet fungerar alldeles utmärkt, men det blir ju potentiellt väldigt snålt när det kraschar. Den andra extremen är att köra på konstant inflationsjusterat uttag, där man sitter och drar 2 % av nuvärdet på portföljen efter att den dubblerat i värde, och man inte tillåter sig att använda något av dessa pengar eftersom man satte kursen för 15 år sedan baserat på vad marknaden stod i just den dagen, dimensionerat mot historiens värsta utfall.
Det vettiga är rimligen att ligga någonstans däremellan.
Spelar ingen roll om portföljen inte är slut om du ändå inte kan ta ut tillräckligt ett år för att slippa svälta.
Wut? Uttaget speglar ju bara hur mycket pengar du börjar med.
Jag är inte heller någon stor anhängare av 4%-regeln (den är för en specifik uttagstid, och jag tycker man ska vara mer noggrann), men dina invändningar mot den känns missledande.
Jag betalar, men slår mentalt ut kostnaderna över tid.
Jag ser huset som en del i en diversierad portfölj. En trög men rätt säker investering. Typ en räntefond. Om jag hyrt ett hus eller en lägenhet som gått sönder hade det också kostat mig indirekt genom höjd hyra. En punktutgift går att likna vid att börsen faller någon halv procent, vilket den gör dagligen.
Beräknar TCO per år och per mil. Ofta kan man få ner kostnaden genom att köra mindre. Det kan man ofta styra. Bara en del av bilen är fasta utgifter - det mesta beror på körningen. Man kan ibland skjuta på “uppgraderingen” något år eller, om det är akut, baka in det i TCO och slå ut utbetalningen över tid. Återigen; jämför med att börsen går ner en halv procent. Det påverkar ofta nettoförmögenheten mindre än dagliga börsrörelser.
Man får väl ha lite mariginal också. Särskilt på resa skulle jag absolut räknat med lite sådana missöden för att kunna slappna av och ha trevligt. Låter inte särskilt sannolikt. Återigen; slå ut det över lite tid. Du är ju din egen bank. Alternativt res till säkra destinationer eller gör något annat.
Mariginal är generellt bra. Sålänge det inte blir two more years kanske one more year inte är så dumt? Eller vara beredd att hoppa in ett halvår någonstans, ta extra bolån, hyra ut en parkeringsplats, sälja pianot och moraklockan, kanske njuren, eller ha en buffert eller något? Ett lojalt nätverk?
Jag håller med dig, och har inte sagt något annat. Det känns som att du argumenterar emot att använda fastprocentmetoden som uttagsmetod, och jag har aldrig rekommenderat den. Det jag sade var att den optimerar på minimal risk att få slut på pengar, i respons till vad jag uppfattade som ett påstående om att fastvärdemetoden gör detta, vilket jag inte höll med om.
Tvärtom är problemet med både fastprocent och fastvärde att de optimerar på en variabel och offrar allt annat på dess altare. Den metod jag faktiskt sagt är bra för de flesta är ju VPW, som tar hänsyn till såväl marknadens nuvärde som tidshorisont och är ett mellanting mellan dessa extremer. För den som vill ha en matematisk formel kan jag rekommendera den.
Precis. Det här har en risk att bli en ”du sade och då sade jag”-diskussion, vilket är döden på ett forum. Men såhär: Du pratade om att fastvärdemetoden ser till ”att man uppfyller minimi-behovet varje år”. Men det metoden gör är att den ser till att man tar ut samma inflationsjusterade värde varje år. Det är ju det metoden ser till. Inte minimum. Samma oförändrade värde. En metod som är till för att säkra ett minimum skulle ha ett golv någonstans som input, och säga att mindre än såhär vill jag inte hamna, medan man tillåter att ligga över det värdet om avkastningen tillåter.
Det var min poäng. Fastvärdemetoden säkrar exakt samma realvärde år efter år. Den tar inte överhuvudtaget hänsyn till vad som är ditt minimum, utan utgår ifrån att du har noll flexibilitet i dina utgifter.
Jag är en jätteentusiastisk anhängare av 4%-regeln! Den är en fantastisk tumregel och ett standardiserat testfall. En Monte Carlo-analys, till exempel, kan aldrig fungera som en tumregel. Men den är kass om man försöker använda den som uttagsstrategi. Jag tycker inte illa om hammare, men tycker att det är dumt att använda den på skruvar.
Visst, guard rails är mer avancerade och de olika varianterna försöker fixa olika saker för att vara mer användbara på olika sätt.
Men ett fast uttag större än minimi man behöver uppfyller visst att man får ut minimi-uttaget. Alla uttag större än minimi gör ju det. Sedan kan man klaga på ”inte optimalt” i olika ändar, men det är ju optimerat på enkelhet, förutsägbarhet och lätt att förstå.
Gäller inte i konflikter av typ USA-Iran (krig/force majeure) vilket många fått lära sig den hårda vägen. Såg många i Thailand i vintras som åkt på två veckors semester och blev tvungna köpa helt nya, mycket dyra, biljetter för att öht komma hem inom en månad eller två.
Den är en fantastisk tumregel och ett standardiserat testfall. En Monte Carlo-analys, till exempel, kan aldrig fungera som en tumregel. Men den är kass om man försöker använda den som uttagsstrategi. Jag tycker inte illa om hammare, men tycker att det är dumt att använda den på skruvar.