Hallå allesammans. Jag har, som säkerligen flera av er också - känt mig kluven i upplägget av min privatekonomi de senaste månaderna. Men det har blivit till gränsen där jag börjar bli “dumsnål” och ifrågasätter mina livsmål.
Sedan 2-3 år tillbaks har jag blivit mycket engagerad i min privatekonomi, mitt sparande och investerande. jag har sedan dess lyckats spara ihop cirka 360,000kr i mitt ISK, investerat cirka 300,000kr i min bostadsrätt (i form av kontantinsats och amortering), samt lite andra småpengar i form av buffert, bil och klockor (totalt kanske 100,000kr).
Precis som titeln säger är jag 23 år gammal, och jag har jobbat flitigt de senaste åren där jag jobbar heltid natt, många extrapass och upp emot tusentals timmar i frysrum (på ett jobb som inte stimulerar mig) för att kunna finansiera min höga sparkvot. Därmed har jag en bruttolön på strax över 45,000kr och en sparkvot på mellan 13-15,000kr i månaden. Trots det känner jag mig inte nöjd. Jag har helt tappat uppfattningen av vad som är “bra nog” känns det som. Någon kanske kan relatera.
Jag sitter nu i min halv-inredna lägenhet, och funderar hårt på om jag någonsin kommer skippa en månads fondsparande för att inreda färdigt den. Jag tror inte det, det blir ju förlorad avkastning i långa loppet… Med det sagt har faktiskt Jan inspirerat mig till att fira mina sparmål. Så när jag nådde en kvartsmiljon på mitt ISK förra året så unnade jag mig en vintage Omega Speedmaster (Ref 3311:80 till klockentusiasterna i forumet). Vilket kändes okej då även den har gått upp kraftigt i pris sedan jag köpte den.
I alla fall.. det som känns jobbigt är att jag inte kan prata om ekonomi med vänner och familj då de alla är så anti allt som har med pengar att göra. Vilket inte direkt hjälper när sociala medier i min ålderskrets använder pengar och lyxprylar som en måttstock för hur framgångsrik du är som person. Till gränsen där ett sparmål att äga ett slott i Frankrike inte längre låter som en orimlig standard.
I grund och botten har jag alltid velat starta ett företag. Jag har gått på några idéer de senaste åren, men jag har knappast kommit igång. Förmodligen för att jag väntar på att alla trafikljus ska bli gröna innan jag kör - rädslan att ta första steget kanske.
Livet känns just nu bara som massa tisdagar och torsdagar. Och jag har blivit som Smeagol som håller fast i mina pengar och vägrar spendera dem. Bara lägga mer pengar på hög, bli rikast på kyrkogården… My precious…
Om någon känner igen sig i min situation får ni gärna dela med råd och tankar.
du vet väl ingenting om hans hyra eller övrigt.
