En parterapeuts bästa tips, tankar och svar på många läsarfrågor
Sök:

Vår parterapeuts bästa tips, tankar och svar på läsarfrågor

RikaTillsammans #111 - Intervju med Tommy Waad, parterapeuten vi har gått hos

Det är få saker som bidrar till ett rikt liv som en god parrelation. På samma sätt är det få saker som kan få så stora negativa privatekonomiska konsekvenser som en skilsmässa. Därför brukar jag till och med tipsa om att det bästa skyddet mot bostadsbubblan är att satsa på sin relation. I dagens artikel delar parterapeuten Tommy Waad med sig av de bästa tipsen, den vanligaste anledningen till separation, de tre olika konfliktmönstren som man kan hamna i, vad man kan göra åt dem, han svarar på era läsarfrågor och mycket mer.

För ett par år sedan kom Caroline till mig och sa att hon inte visste om vi skulle fortsätta vara gifta. Efter att ha hängt ihop i mer än 10 år var det ett ganska brutalt uppvaknande. Vi bestämde oss för att försöka ge vår relation en chans och hittade Tommy Waad på Parterapi Institutet i Lund. Tack vare hans hjälp kunde jag t.ex. se att Carolines frustration inte alls var ett tecken på att hon hade gett upp, utan att det faktiskt var tvärtom. Frustrationen var ett tecken på att hon fortfarande brydde sig, det var faktiskt något bra. Hon hade ju inte gett upp.

På samma sätt fick jag syn på en hel del mönster hos mig själv som jag har jobbat på sedan dess. Det var också en av anledningarna till att jag för några månader sedan var i väg på BaraVara på ett 5-dagars meditationsretreat, något vi tog upp i ”Avsnitt #94 – Ett första besök i den inre trädgården”. Insikten är att vissa av dessa mönster kommer vi att få jobba med resten av livet. Det positiva är att vi numer gör det här tillsammans. Något vi förmodligen inte skulle varit utan Tommys hjälp. För vi kom så långt att vi i princip färdigställde en bodelning.

Jag hoppas att du och Caroline kommer tycka att det här avsnittet är lika spännande som vi. Carolines spontana kommentar på kvällen efter inspelningen var: ”Vad bra det var, nästan som att fick en parterapi-session på köpet”. Det är lite off-topic om man jämför t.ex. föregående två veckors avsnitt om portfölj- och tillgångsallokering, men på sätt och vis mycket viktigare. Få saker har en så stor känslomässig påverkan på oss som en icke-fungerande parrelation. Kan man sedan dessutom jobba på sin relation och undvika det som en av mina kompisar kallade för en ”privatekonomisk katastrof” så tror jag att man har mycket icke-finansiell rikedom vunnen.

Tack för den här veckan och så hoppas jag att vi ses även nästa vecka då det kommer att handla om 16 tips för privatekonomisk prepping.

Många hälsningar,
Jan och Caroline

PS. Jag skulle även vilja puffa för hösten workshop för dig som vill komma igång och skapa en ekonomisk plan, känna ett lugn och trygghet i ditt sparande och inte minst träffa andra likasinnade, diskutera och ställa frågor. De inplanerade datumen är: 7 september i Malmö, 21 september i Stockholm och 22 september i Göteborg. Läs mer om workshopen och boka din plats här. Du som t.ex. är medlem i Unionen kan dessutom få i princip hela workshopen betald genom deras utbildningsbidrag. DS.

Lyssna eller titta på dagens avsnitt med Tommy Waad

Precis som vanligt så kan du lyssna på hela den här artikeln som ett poddavsnitt via din poddspelare (iTunesAcastSpotify eller SoundCloud) eller titta på den tillhörande video via Youtube.

Nedan följer en grov innehållsförteckning till dagens avsnitt:

  • 00:02:02 – Tre olika typer av par
  • 00:04:51 – Tvivel triggar destruktiva mönster
  • 00:08:00 – Lätt att missförstå varandra grovt
  • 00:10:36 – Män som förlorar sin röst i hemmet
  • 00:13:43 – Negativa spiralen bryts när vi litar på varandra
  • 00:17:04 – Social Baseline Theory och våra sociala behov
  • 00:19:55 – Extra svårt för män att uttrycka känslor
  • 00:22:48 – Otillgängliga föräldrar och relationsoberoende barn
  • 00:25:24 – Mer om anknytningsbehov
  • 00:28:45 – Kärlek som sträcker sig bortom nyttovärden
  • 00:32:30 – Skillnaden mellan en bra och en dålig relation
  • 00:34:57 – Då är det dags för parterapi
  • 00:38:16 – Många relationer spricker helt i onödan
  • 00:41:14 – Svårt att se sina egna mönster
  • 00:43:38 – Lev i synk med tydlig kommunikation
  • 00:47:14 – Viktigt att fortsätta lära känna sin partner
  • 00:50:40 – Spendera tid tillsammans för att vidmakthålla relationen
  • 00:55:14 – Den vanligaste anledningen till att par skiljer sig
  • 00:58:06 – Så här kan man söka hjälp
  • 01:02:40 – Parterapi innebär inte att man lägger skuld på en person
  • 01:05:00 – Om entreprenörskap sätter press på relationen
  • 01:08:34 – Ett team med två likvärdiga parter
  • 01:12:14 – Vi är alla olika och kan komplettera varandra
  • 01:16:30 – Läsarfråga från Oskar: ”När är det bättre att separera?”
  • 01:20:30 – Tips för de som arbetar hemifrån
  • 01:23:13 – Två gratis test på Parterapiinstitutet.se
  • 01:27:44 – Livsstress och dålig parrelation leder till infektionssjukdomar

Precis som vanligt matchar tidsangivelserna videon lite bättre än poddavsnittet på grund av klippningen.

Transkribering av hela dagens avsnitt

För dig som hellre läser text än lyssnar på ett poddavsnitt eller tittar på youtube-videon följer nedan en komplett transkribering.

— START TRANSKRIBERING —

JB: Varmt välkommen, Tommy Waad. Du är legitimerad psykoterapeut, med inriktning mot familjer. Du utbildar och handleder i psykoterapi och så brukar jag säga att framför allt är du en stor anledning till att jag och Caroline fortfarande sitter här. Vi gick ju hos dig för några år sedan när vi hade det lite knöligt. Du driver Parterapiinstitutet i Lund med din kollega Gerd, och er kan man hitta på Parterapiinstitutet.se. Jag läste på nätet att du har arbetat i över 20 år med ungdomar, vuxna, familjer i olika sammanhang, bland annat ungdomspsykiatrin, vuxenrehabilitering och socialtjänst. Nu är fokusen mest på par med svårigheter i relation. Varmt välkommen till oss. Hur kom det sig att du valde att fokusera på parterapi och parrelationer?

TW: Jag har jobbat väldigt mycket med föräldrar tidigare, med barn och ungdomar. När jag började fundera så tänkte jag att det här med parrelationen är nog ett underskattat fält, för det är ingen som har fokus på det. Fortfarande är det så att det är väldigt lite fokus på det i utbildningsrörelsen. Om vi tittar på universitet, högskolor och liknande, så läser man i princip ingenting om par, vilket är konstigt. Ändå finns det kolossalt mycket forskning om par och kopplingen par och olika sjukdomar i kroppen, hur man mår, hur man fostrar barn. Parrelationen har väldigt stor betydelse för hur man blir som förälder. En dålig parrelation leder till sämre föräldrar.

Tre olika typer av par

JB: När vi gick hos dig så tror jag att du på första mötet sa att det kommer tre typer av par till dig: 1) de som bråkar hela tiden, även framför dig, och 2) de som inte bråkar eller pratar alls, och 3) den tredje typen var frustrerad kvinna och oförstående man, vilket var vår typ. Kan du inte utveckla de här tre typerna?

TW: Jo, det kan jag göra. En parrelation, där smyger det sig ofta in bekymmer. Det är svårt att säga vad som gör att en parrelation blir dålig. Den är inte alltid så självklar. Det kan se självklart ut, för att man kan säga att det är en händelse, men det är sällan en enstaka händelse, utan det brukar vara ganska många saker. Då skapas det ett negativt mönster och det är en del av de tre mönstren som vi pratade om. Egentligen så är det olika drivkrafter som driver det – vanligtvis positiva, men det blir negativt.

Om vi då har de två mindre vanliga, de som springer i varandra och bråkar jämt… och det blir inte så lustigt för dem, det är inte så lustigt för mig alltid heller, men vanligtvis så är det två stycken som känner att jag når inte fram till min partner, jag gör mitt bästa för att göra det, så jag tar i. Men om det är två som tar i, då krockar man rejält, och då lyssnar ingen. Då får ingen sagt vad de vill ha.

Sedan har vi då det andra, de som aldrig bråkar. Jag funderade ett tag på att man skulle ha varningstext på mjölkpaketen eller någonting om de paren, för de gör allting rätt. Och de bråkar aldrig och de sköter familjen enligt kokboken. De är kolossalt vänliga och de kan uttrycka sina egna behov ganska bra, exempelvis: ”Jag ska åka till Stockholm med mina väninnor över helgen.”, ”Ja, men gör det. Jag tar hand om våra tre små barn. Ha det så trevligt.” Så, de är väldigt vänliga mot varandra. Däremot har de ofta väldigt svårt att uttrycka sina behov av varandra, som till exempel: ”Jag saknar att du kramar om mig när jag kommer in innanför dörren.”, ”Jag önskar att vi tog fler promenader eller gjorde fler saker med varandra.”

Tvivel triggar destruktiva mönster

TW: Vanligtvis har vi att göra med två försiktiga personer, så man blir försiktig i relationen. Det övergripande i, som sätter igång alla mönster, det är tvivel. Så tvivlande man på sin partner, så kickar de negativa mönstren in. Det vanligaste mönstret är då frustrerad kvinna – tystnad, så att säga. Och då har vi egentligen en kombination av en försiktig man och en frustrerad kvinna, som försöker nå fram till mannen man är tillsammans med. Och då tar man i.

JB: Så var det för oss och så är det fortfarande ibland. När du sa: ”Jag vet inte om vi ska vara gifta.”

CB: Det var då ja. Det säger jag inte vanligtvis.

JB: Nej, det var en blixt från klar himmel till mig. Jag minns att du sa en så himla fin sak, att eftersom Carro är frustrerad så har hon inte gett upp. För mig var det wow, så kan man se på det.

TW: Så kan man verkligen se på det. När vi har de olika mönstren verksamma i rummet, vi säger det är ”i rummet”, och då kan man säga att så länge de mönstren är där, så har man fortfarande hopp om relationen. Låt säga att man tvivlar på sin partner, om vi tar det vanligaste mönstret med en frustrerad kvinna, men det kan vara helt tvärtom, så det är inte könsbundet, men fortfarande så är det lite mer kvinnor som är frustrerade och män är tysta. Jag tror att det har att göra med i huvudsak fostran. Vi har lite mer ojämlikhet i fostran historiskt sett, och det håller väl på och förändras så att vi blir lite mer lika. Så det här mönstret kommer sannolikt ändra sig, med mycket mer balans i det.

Men om vi då tar en position, och vi tar frustrerad kvinna då, så är det så att om man tittar på sin partner och den partnern är sluten, stängd, svår att nå fram till, man vet inte vad den tänker, den verkar gå i sin egen värld, den verkar vara mer intresserad av annat än av mig och mitt. Då börjar man tvivla och undra vart är min partner någonstans. Är han hos mig, eller någon annanstans? Då försöker man hantera det tvivlet så som man hanterar det som en av de två strategierna egentligen. Det är att säga: ”Hallå, vart är du någonstans? Du kan komma ut från din rustning/mur/bubbla.” Vanligtvis hör man om män att det är som att han är i en bubbla eller bakom en rustning, bakom en mur.

Lätt att missförstå varandra grovt

TW: Då försöker man göra sitt bästa för att få kontakt helt enkelt, respons, och känna att det är vi och vi har en samhörighet här. Och så tar man i. För när man inte lyckas från början, när man säger: ”Jag saknar dig jättemycket, kan du inte prata lite mer?”, med mild röst. Om man inte lyckas med det, då tar man i. Ju mer man tar i… Man känner desperationen och ensamhetskänslan, så man känner sig övergiven, så då tar man i jättemycket.

Så är det så att vi tolkar det vi ser och om vi då har att göra med en tyst man som ser på sin kvinna som är frustrerad, så är inte den första tolkningen att oh, den här kvinnan saknar mig jättemycket, så hon tar i från knäna. Utan då ser man bara en frustrerad kvinna. Då blir man ännu mer försiktig, missnöjd igen, spelar ingen roll hur jag försöker vara försiktig och anpassa mig, så är hon ändå inte nöjd. Som en skylt där: ”Spelar ingen roll, vad jag än gör, så är hon ändå inte nöjd.” Nej, hon är inte nöjd med kontakterna.

Då kickar den andra strategin in, nämligen om jag bara sitter still i båten, om jag bara tar det lugnt, om jag stoppar huvudet i sanden så löser det sig. Vi kan ju ha det bra. Så om jag inte säger någonting eller försöker avleda det hela genom att säga att det inte är så farligt, vi kan väl glömma det och gå framåt nu. Vilket gör att den andra inte känner sig lyssnat på, för då har man kommit med någonting som är viktigt, men då säger partnern att vi kan väl gå vidare nu. Vi behöver inte bråka om det, det är väl inte så farligt. Vilket vidmakthåller saker och ting.

Då får vi en man som tassar omkring på tårna. I värsta fall så är det så att en del män lever i skuggvärlden hemma. Jag har tänkt på det, att om man är försiktig då gör man inte sin röst hörd hemma. Man kan göra sin röst hörd på jobbet och basa över hur många som helst och peka med hela handen, men hemma så tassar man på tårna.

Män som förlorar sin röst i hemmet

CB: Jag minns att du berättade att det fanns VD:ar som var precis så. De basade över massvis av människor och var ledare i stort, men hemma var de inte alls på det sättet.

TW: De är inte där. De är där, men de är inte där. Det betyder också att vi får en del av de här ojämlikheterna som vi ser i hemmet. Vi har ändå hört talas om dubbelarbetande kvinnor och män som inte är så aktiva. Ja, den delen finns där och den delen behöver man så klart göra någonting med. Men vi ser också en annan baksida där, för en del män framförallt. Man kan fråga en del män: ”Vart tar din röst vägen?”

Och en del män de blir otroligt träffade av den fråga, för då inser de att den inte är där. Den har tagit vägen in i de försiktiga strategierna. De tänker att om de bara kan göra sig relationsoberoende, bara sköter sig själva och tar hand om sig själva, då blir det nog bra i relationen.

CB: Detta måste det vara många som sysslar med, upplever jag. Att om jag bara gör mig relationsoberoende. Man hör ju väldigt mycket om män som är vid sidan av, på något vis. I skuggvärlden. Varför gör man så? Är det för att man är rädd för relationen?

TW: Ja. Dessutom, en del män som verkligen gör så, de öppnar inte kylen för att kolla om det behöver handlas. Man skulle kunna forska på kylskåpsöppnandet. Då blir det liksom ojämlikt, så att säga. Då blir det kvinnorna som ska ha koll på sakerna. ”Du har ju ändå koll. Säg till mig så ska jag göra det jag ska göra.” Vilket leder till den dummare mannen, för det är precis det som händer, att de blir tillsagda, och det gillar de inte.

CB: Och ändå har de försatt sig i den situationen. Konstigt. Du berättar om det så att man verkligen kan förstå detta, och så låter det så himla dumt på något vis, att det blir på det viset. Det är sorgligt och dumt och jag vill lägga en massa värderingar i det och det kanske man inte ska. Utan bara så, ok, bra, vi har benat ut liksom att det kan bli så här, men vad kan man göra?

Negativa spiralen bryts när vi litar på varandra

TW: Den kortaste lösningen, för det är ju den frågan man får ganska ofta, ”Vad ska vi göra åt det?” Lita på varandra. Om man bara litar på att den jag lever med älskar mig. På riktigt. Då kommer väldigt, väldigt mycket att lösa sig.

CB: Vad är det som händer då? Man litar på att den man lever med älskar en. Är det så att man inkluderar den personen mer då, till exempel? Så att mannen kan inte leva i skuggvärlden då. Om jag tar det från mitt håll, som kvinna. Vad händer med mannen då? Om han litar på att jag älskar honom.

TW: Det blir lättare för honom att kliva fram i ljuset. Så att man inte är där längre. För det betyder att när man håller låg profil är det precis som att… En annan baksidan med att hålla låg profil är också att man håller saker och ting för sig själv. Ibland gör man det till en hederssak, att man kan ta hand om sig själv, man är oberoende och behöver ingen, och om det är några känslomässiga problem så löser man det själv. Låt mig gå undan, låt mig vara ifred, så kommer jag tillbaka när jag har löst det. Det är inte så att man vänder sig… För att vända sig då till sin partner det innebär att man gör sig beroende av sin partner. Och beroende för många män är lite jobbigt.

CB: Även för kvinnor tror jag. Jag har också tyckt att det är jättejobbigt.

TW: Vi måste börja prata om att vi behöver ha ett effektivt, sunt beroende till andra. Det är nödvändigt att vara beroende av varandra. Det är någonting dumt, och inte minst i vår kultur med det här att ordet ”beroende” har fått en sådan negativ klang. Det är helt fel alltså. Vi är inte gjorda för det, att vara ensamma och oberoende. Vi har hela tiden ett positivt, effektivt beroende av varandra.

Det är då, om vi tittar på barn exempelvis; trygga barn ger sig ut i världen. Trygg det är man om man känner att man har någon att vända sig till när jag behöver. I en parrelation exempelvis, det är att man kan vända sig till sin partner med det som man har bekymmer med. Framförallt känslomässiga bekymmer. Där man egentligen bara ska dela med sig. Då litar man på att min partner älskar mig fast jag visar mig svag och att jag behöver den. Då är man trygg och avslappnad. Då gör det att man är starkare i andra sammanhang. Det har att göra med upplevelsen av att ha någon.

Social Baseline Theory och våra sociala behov

TW: Här finns det flera intressanta studier. Man har exempelvis tittat på… det är jättestora studier i Norge. Jag ska kort nämna ett par av dem. Den ena är att man har undersökt ett nytt teoretiskt fält som heter ”Social Baseline Theory”, som egentligen utgår från att vi är sociala människor. Då är det så att man tog ett helt gäng med personer från en stor studie, 47,000 eller någonting, och så tittade man på om det fanns ett samband mellan att dricka mycket läsk och juice och uppleva ensamhet? Ja, ett klart och tydligt samband. Jättestarkt samband.

I en annan undersökning hade man ställt folk framför en jättebrant backe. Den enda frågan är hur brant backen är. Så ska de gradera hur brant backen är. Så hänger på en ryggsäck och frågar hur brant backen är. Då upplever man den som brantare. Så ställer man en kompis sidan om och ställer samma fråga, och då är den lägre. Frågan är inte att man ska be kompisen om hjälp, utan det handlar bara om upplevelsen av att ha någon där. Det är det som den här forskaren, James Coan, säger, att hjärnan vilar bäst i relation. Man slappnar av, för då är man inte ensam. Du är inte ensam för du vet att du har någon.

CB: Men du, det här med läsken, jag måste bara få återkomma till det. Varför dricker man mer läsk om man upplever sig ensam? Är det komfort, liksom?

TW: Hjärnan är väldigt sockerberoende, så det har faktiskt med sockret att göra. Om man känner att man är ensam och behöver hålla vakt och ta hand om saker, då är hjärnan aktiv. Då när hjärnan är aktiv behöver den mer socker. Men när man känner att man är i relation och har någon, då vilar hjärnan mer, och då minskar sockerbehovet.

Extra svårt för män att uttrycka känslor

JB: Jag tänkte bara komma tillbaka till det där med tyst man, för där känner jag igen mig, men jag tänker också att ibland… För jag vet att en konfliktyta för oss var ju att du frågade: ”Hur är det?” och då sa jag, ”Det är dåligt/bra.” Jag hade inte alls ett språk för att uttrycka känslor. När jag då sa dåligt, då ville du veta mer, men då sa jag att jag sa ju precis att det var dåligt.

CB: Ja och jag envisades, ”Vadå, mår dåligt? Kan du berätta vad det är?” Men du hade inte orden för att berätta riktigt vad det var.

JB: Jag hade inte alls tillgång till det här spektrat att kunna beskriva. Är det vanligt?

TW: Ja, absolut. Jag tror det är lite också att vi historiskt sett har fostrat pojkar lite annorlunda. Om han trillar och slår sig så är det upp igen, spring efter bollen. Man får mindre känsloord. Det är inte så att känslorna inte finns där, det bara det att man inte har någon vana att sätta ord på dem. Framför allt sårbara känslor, som man då historiskt sätt har tyckt att det där är inte manligt. Att vara ledsen eller att vara beroende av någon. Det börjar ju ändras lite, men titta på alla seriehjältarna som man har gjort film på. Alla är ju ensamma och går runt i trikå. De har inga riktiga nära vänner, och det är lite lustigt hur det har blivit. Till och med Lucky Luke, han har bara sin häst och sin hund. Han har inga vänner.

JB: Gud, vad tragiskt.

CB: Då har vi det till och med arketypiskt, att man ska vara på det viset. För att kunna vara en hjälte måste man vara oberoende.

TW: Det är så dumt så det är inte sant. För då är man egentligen svag. Då får du ensamhet som följeslagare. Och man ska inte ha ensamhet som följeslagare. Det är fel. Utan man ska lida av att känna sig ensam, för det är inte bra. Det finns en väldigt, väldigt bra bok som jag kan tipsa om. Den handlar inte alls om relationer, utan den handlar om depression. Som heter ”Lost Connection”. Man säger att väldigt, väldigt mycket av det som har med depression att göra har att göra med att man inte har nära kontakter med andra människor. Vilket i sig är ganska intressant.

Otillgängliga föräldrar och relationsoberoende barn

TW: Så man ska inte vara i den positionen. Vanligtvis tror jag att en del av förklaringen är nog också att vi kanske har mer eller mindre dåliga erfarenheter av hur det var när man vände sig till sin förälder. Låt säga att man är liten och så finns det en del som säger att 30% av tiden i förhållandet till ett barn så misslyckas föräldrarna att vara närvarande. Men det är helt ok, för det är 70% som du är där, vilket gör att barn får en väldigt bra uppfattning av världen och av sig själva. 70% av tiden fungerar det, så att säga.

Men om vi vänder på de siffrorna, då är det också att om man har försökt att få kontakt, vilket är naturligt, eftersom vi är beroende. Och barn är väldigt beroende för de är hjälplösa och behöver sina föräldrar. Alltså så vänder man sig till sin förälder. Men om man misslyckas där då är det smärtsamt och den smärtan delar smärtcentra i hjärnan med fysisk smärta, så det är riktig smärta, den är jobbig att hantera. Då måste man hantera den och i vissa fall blir det att man gör det genom att hålla det inom sig. Man gör sig relationsoberoende.

Jag tror att ska man komma till rätta med det så måste vi börja vara lite mer öppna mot varandra. I en relation måste vi kunna uttrycka både våra behov och våra rädslor till varandra. Om vi inte kan göra det då är vi inte trygga i relationen. Vi måste hela tiden ha en idé om att en relation behöver bli trygg – för otrygga relationer är relationer med tvivel, och det ska vi inte ha.

CB: Nej, det kan man ju tänka på med sina barn också och inte bara med parrelationer. Att barnet ska kanske inte ha något tvivel. Men det kanske den har när den försöker i 30% av fallen att få kontakt och inte får det. Då uppstår det tvivel.

Mer om anknytningsbehov

JB: Är det det som kallas för John Bowlbys anknytningsteori?

TW: Ja.

JB: Jag kommer ihåg när jag skrev boken ”Gör ditt barn rikt”, så tror jag också att det var någon som pratade om… Jag vet inte om det var samma anknytningsteori, men då var det typ att nästan innan två års ålder så grundlägger vi väldigt mycket av de här anknytningarna.

TW: Det kan man tänka sig stämmer. Anknytningsbehovet försvinner inte, så vanligtvis skulle du fråga folk vad de kan om anknytning så gäller det oftast föräldrar och barn. För det är där teorin liksom kommer ifrån. Men om vi då tänker oss att anknytningsbehoven inte försvinner, då är vi vuxna och det som blir intressant i sammanhanget är ju då att vi har vuxenrelationer och anknytning. Och det gör det hela intressant. För det är precis som att vi glömmer det.

Om anknytningsbehoven inte försvinner, då har vi behov av varandra och att känna oss trygga i nära relationer. Det är det som är så finurligt med en parrelation, för en del av de här strategierna som vi kanske har fått med oss, eftersom vi kanske inte fick det vi skulle ha, ibland har man inte fått det. Det är inte dåliga föräldrar, det är bara olika föräldrar och olika generationer och så vidare. Och då fick vi inte riktigt det vi skulle ha. Och då gör det att vi har mer strategier i vuxen ålder där vi måste hantera saker och ting och hantera andra relationer utifrån det.

För anknytningen handlar också om vad är det för bild jag har av mig själv, och vilken bild har jag av andra? Vilket betyder, vad tror jag om andra? Är folk att lita på i allmänhet, eller är de inte det? Är jag värd att älskas eller inte? Om vi bara tar sådana grova kategorier. Det formar vårt sätt att förhålla oss till i andra vuxna relationer och mest i nära relationer. Parrelationen är ju en så nära relation vi kan ha, för man är till och med närmare sin partner än man är sina kamrater. För man delar inte ett liv med sina kamrater. Man vaknar inte på morgonen eller går till sängs med sina kamrater.

Det gör ju då att den vi lever tillsammans med är den viktigaste personen vi har. Om man börjar tvivla på den viktigaste personen, då blir det jobbigt. Då kickar en del av de strategierna som man har haft, in.

CB: Det blir ett väldigt jobbigt liv om man har de här strategierna som kickar in. Om man är helt omedveten om dem och tycker att det är någon annans fel.

Kärlek som sträcker sig bortom nyttovärden

JB: Om vi ska sammanfatta, vad är några av de här? Om man lyssnar på detta, när känner man igen sig? Vad kan de här mönstren vara?

TW: Någon som är mer frustrerad och någon som är tyst. Man kan säga att då skapas distans, men intentionen är inte att skapa distans. Den är att skapa närhet. Det är det som är lite olyckligt. Det betyder att majoriteten av de jag träffar älskar varandra. Man kommer inte för att separera, man kommer för att man inte är nöjd. Majoriteten älskar varandra. Men det betyder att vi har två stycken som kan säga från hjärtat ”Jag älskar dig.”, och verkligen mena det. Men samtidigt skulle de kunna säga ”Men jag är inte säker på att du älskar mig lika mycket.”

En del, inte minst en del män måste jag säga, säger ”Jag vet att min fru älskar mig jättemycket.” Men om man tar bort nyttovärdet av det då, kan du känna det ändå? Då är de inte lika säkra längre.

JB: Det där är ju jättesvårt för prestationsorienterade människor som mig. Jag har varit där ibland att jag inte har fattat varför Carro älskar mig eller är gift med mig. Så har jag försökt rationalisera det som att jag tjänar åtminstone bra med pengar. Det landar ju inte jättebra hos dig.

CB: Nej, det var en förolämpning mot mig. Som om jag älskade dig för dina pengar.

JB: Ja, nu skulle ni ha sett minen Carro gjorde precis. Och det där är så vårt, precis som du säger, om man har en sådan där att jag förtjänar inte att vara älskad, eller att man inte har någon självkänsla i det där. Då blir det lätt precis som du säger att man ser nyttovärdet, att man bidrar åtminstone till hushållet.

TW: Ja, och glömmer att man är unik. Nyttovärdet, så att säga, vemsomhelst kan ju göra nytta. Då är man verkligen utbytbar. Det är som att man skulle byta ut ett av sina barn mot ett annat barn. För att vi tar ett barn som är ett år och så tar vi vilket barn som helst och tänker barn som barn. De springer omkring och de äter och de har blöjor och allting, så det är samma. Så just det barnet är unikt. Man är ju vald och man är unik. Hur man rör sig, hur man går, vad man än gör så är man väldigt unik. Hur man ser ut och hela ens själv, så att säga.

JB: Det är roligt, för det minns jag också att du sa i en session. Vi prata om det här att hålla handen och då sa du: ”Det är ändå Carros hand du vill hålla där på kvällen. Det är ju inte min hand.”, tror jag att du sa.

CB: Jag fattade inte varför du var gift med mig, så lite nytta som jag gjorde, enligt dina mått mätt.

Skillnaden mellan en bra och en dålig relation

JB: Jag tror att för mig var det väldigt viktigt det du säger, att skilja på det där nyttovärdet. För i brist på det andra språket så blir det så enkelt att prata om nytta, för det är jag så van vid. Vi har ju pratat mycket om det här. Om du skulle sammanfatta, vad utmärker en bra respektive en dålig relation?

TW: En bra relation är en trygg relation. I en trygg relation kan vi uttrycka våra behov eller vår rädsla. I en bra relation så vidmakthåller man banden i en relation, anknytningen. Exempelvis pratar man mycket om anknytningsband och det är det här osynliga bandet som man tänker sig finns mellan föräldrar och barn. Men i en parrelation som är bra, så vidmakthåller man banden. Man helt enkelt färglägger relationen, att man hänger samman så att säga. Det betyder att man faktiskt med lite känsla säger att man älskar varandra och att man säger: ”Du är viktig för mig.” Är det inte en intressant fras i vårt oberoende? Att plötsligt säga till sin partner att du är viktig för mig, då är man viktig, bara för att man är.

Och att man har kul. Allting blir roligare ju tryggare relationen blir. Så en trygg relation är inte en tråkig relation. Man har dessutom bättre sex. För sex präglas också av att om det blir för mycket prestation med sex, säg att man ska prestera, då är det inte avslappnat längre. Då är man för mycket uppe i huvudet och då blir inte sex lek. Det påverkar även in där. Det finns många kopplingar kring det. En otrygg relation då har vi alltid någon av de tre mönstren. Så de ska man se upp med där.

Då är det dags för parterapi

JB: Om man lyssnar på oss nu, när är det dags att träffa en parterapeut?

TW: Så fort man upplever att man inte har kommit till rätta med ensamhetskänslan. När man börjar känna sig ensam… Jag tror en ganska lömsk period är när man får barn. Barn innebär familj och familjebegreppet kan ibland nästan äta upp parrelationen. Och det blir ingenting kvar, utan det blir bara familj. Men att bara vara familj och bara vara föräldrar, det är tråkigt. Vi är också vuxna. Och det är utifrån vuxenrelationen som det har blivit familj. Och blir det då en distans där så riskerar relationen till slut att förlora mening, för då blir meningen med relationen familj och barn.

Barn ser till att vidmakthålla familjebegreppet genom att bara finnas. Men parrelationen då? Om inte den finns där, just det här med små medel, man stryker någon över axeln så här eller man sitter lite nära i soffan.

CB: Att man gör grejer tillsammans som man brukade göra innan man får barn tycker jag är viktigt, för annars kan det bli så att man glömmer bort hur det är när man är ensamma tillsammans. Det är alltid någon som kommer och avbryter.

TW: Det är någon som har sagt att man ska göra små saker ofta, som har med relationen att göra, när man är småbarnsförälder. Det kan vara att man vänder sig mot varandra och säga att när vi får lite mer tid, så ska vi ha kul. Så vi vidmakthåller parrelationen, för då får parrelationen också mening.

JB: Är det därför många säger att skilsmässofrekvensen är ganska hög när barnet är typ ett år? Eller ett år och tre månader, jag tror att jag såg någon siffra.

TW: Jag har hört andra siffror också, men det finns en del som separerar där när de har små barn. Jag tror att det är att man har glömt relationen. Till slut så är det också att säga att en del separerar i onödan, för att smärtan är för svår, när man saknar sin partner och inte får den responsen.

CB: Det kan jag tänka mig. Man kan inte se hur man ska kunna komma varandra nära igen, så då ger man upp.

TW: Till slut, risken är att om man sitter fast i mönstret, det som kan hända… Det händer lite olika saker, beroende på vilket mönster man har. De som krockar i varandra hela tiden, då är det någon av dem som säger nu räcker det. Nu är det slut, nu står jag inte ut med det här längre.

Många relationer spricker helt i onödan

TW: Är det ”tyst man och frustrerad kvinna”, det som kan hända där är att den frustrerade tappar orken. Man orkar inte. Det är många som känner igen sig i att man orkar inte försöka längre för att få det bättre i relationen. Vilket kan göra att relationen för ett tag får ett lugn. En del män då kan faktiskt säga att oh, nu blev det lite lugnt, ända till rädslan kickar in. För då märker man att det var inte kul det här andra, för nu är hon på väg bort. Så kommer rädslan in. Ibland är det för sent, så man ska göra någonting innan.

De tysta säger verkligen så att nu tar jag inte skit längre. Nu har jag tagit skit i flera år – nu räcker det. De blir mer kantiga, på det sättet, för att de inte har förstått. De har inte tagit skit, men det är upplevelsen. De har fått en kvinna som med desperation har kämpat för att komma närmare, men det har de inte förstått.

JB: Det som återkommer till mig, bara nu när vi har pratat, är ett, att du pratar inte om bra och dålig relation, utan du pratar om trygg och otrygg relation. Det andra som jag tänker är att du säger så här att ofta det som den andre tolkar som anfall eller kritik eller frustration är egentligen bara en god intention, som inte riktigt landar. Och det är ganska ledsamt.

TW: Det är det. Många relationer spricker helt i onödan. Till slut orkar man inte ha det så, men när man är i det då älskar man varandra.

CB: Jag tänker att det ibland inte är så stora medel som behövs för att det ska kännas som att det är ändå vi. Att man har ändå den här anknytningen. Att vi har kommit isär lite, men att man kan egentligen med enkla medel få det att bli bättre ju.

TW: Ja, man måste börja förstå det mönstret. Det är väldigt viktigt. Och man behöver också bli bekräftade i sina strategier. Jag vet inte hur många frustrerade – det kan både vara män och kvinnor, men det vanliga är än så länge att det är kvinnor som är i den frustrerade positionen – som blir hur glada som helst när man förstår vad de är ute efter. När man pratar om deras intention. Ingen har sagt emot. Det är alltid att vilja nå fram till sin partner som är viktigt.

Svårt att se sina egna mönster

JB: Som jag sa innan, gjorde det väldigt stor skillnad för mig när jag såg att när Carro är frustrerad så är det egentligen bara att du vill och att det kommer från kärlek. Då behövde inte jag sätta upp stora skölden och gå till motanfall och argumentera att jag har visst gjort de här grejerna. Jag kommer ihåg när du sa till mig: ”Du älskar inte mig.” Och jag sa: ”Det gör jag ju visst!” Och så skulle jag komma med argument, som att jag hade kört henne till Sturup, och gjort en massa grejer. Gjort en massa grejer.

Där tror jag också att vi pratade om att det är för att mitt sätt att visa kärlek är då till exempel tjänster, att göra grejer, och det enda du ville ha var tid tillsammans eller att vi skulle prata om saker.

CB: Innan vi har lärt känna oss själva och innan vi har gått i parterapi, så har det varit tufft. Jag tittar ju inte på mig själv och tänker: ”Vad är det jag vill egentligen här nu? Jag vill ju nå fram till honom…” Utan jag tänker: ”Jan är dum i huvudet.” Det är så det går till i mitt huvud och säkert många fler. Så det gäller ju att man lär känna sig själv och att man kanske själv förstår vilka mönster man har eller får hjälp med det. Och att man tillsammans förstår vad det är som pågår. För själv tycker inte jag att det är så lätt.

TW: Nej, det är inte alltid så lätt. Och en del definierar sig själv också. Vem vill vara tillsammans med en frustrerad och tjatig kvinna? Det är hemskt att känna så. Därför behöver man börja komma bakom det här: ”Är det alltid jag som ska ta hand om allting?” Vilket är fel, man ska inte känna det. Undertexten är att man saknar vi:et. Man kan fråga en del par hur de gör när de ska komma överens om saker. Alltså, hur går det till, rent generellt? Kan ni bolla saker fram och tillbaka?

Lev i synk med tydlig kommunikation

TW: Det intressanta med den frågan är att man säger hur ska NI komma överens och då ska de säga VI. Men en del tittar på varandra och säger: ”Vi? Det vet jag inte. Det bara blir.” Om saker och ting bara blir, då blir det ojämlikt. Då är man inte i balans. Förr eller senare kan det bli ganska bra och fungera, men förr eller senare blir det skevt. Man behöver vara i synk med varandra, så att säga. Ska du ta läggningen eller ska jag ta läggningen och du tar disken, eller ska vi göra tvärtom?

Vi bara inte gör saker, för då kan man göra saker som blir helt feltolkade. Vad händer nu? Gick Carro bara och satte sig och tittade på tv där? Du kanske tänkte ta disken sedan, men du kommunicerade inte. Vi måste vara i synk. Är det läge? Jag ska bara kolla nyheterna, så är jag tillbaka. Jag är inte och surfar på nätet, jag skickar ett mejl till min kollega. Ni vet de här skärmtidskonflikterna är ju kolossala, för det kommuniceras inte.

CB: Jan, det är därför jag frågar dig ibland: ”Vad gör du för någonting?”, när du sitter med mobilen. Och då är det ofta så: ”Jag måste göra det här.” Och då fattar jag att det är nödvändigt att göra detta nu. Annars kanske jag hade trott att du var ute på nätet, medan jag satte in i diskmaskinen. Det har vi lärt oss att man ska fråga.

TW: Ja, ut i luften, för det blir mer väloljat. Man går ju undan en hel del av tolkningen. Man kan både fråga och säga vad man ska göra.

JB: Jag tänker att vi ska alldeles strax prata om läsarfrågor, för som jag sa innan vi började spela in, vi har på 24 timmar fått in över 40 läsarfrågor. Och det var dessutom på en söndag. Så det finns uppenbart stort intresse. Men innan vi går in på det så är det en bok som har gjort stor skillnad för mig, som är kanske ovetenskaplig, så vi får höra din åsikt. Det är Chapmans ”Upptäck kärlekens olika språk”.

Ok, du har inte läst den? Vi läste den för många år sedan och det var just det här med att man har olika sätt man vill bli älskad på. Jag visar kärlek genom tjänster och verbal bekräftelse. Carro hade tid tillsammans, förtroliga samtal och fysisk beröring. Det roliga är att det femte språket ska då vara presenter, som ingen av oss har. Men naturligtvis vår dotter.

CB: Jag tror att man har lite av varje, men vissa preferenser. Som när du kommer hem från en resa och har presenter till alla, men inte till mig, så kan jag känna att det hade varit nice. Så det är inte svart och vitt, det är det inte.

Viktigt att fortsätta lära känna sin partner

TW: En annan sådan här väldigt viktig sak i en relation, det är att veta vem är jag tillsammans med. Och det är väldigt, väldigt intressant. När man träffas, och blir förälskade, brukar man göra två saker mycket. Det ena är mycket sex, men det andra är mycket prat. Pratandet är som ett ömsesidigt intervjuande. Har du syskon, har du gått i skola, har du rest, är det rött eller vitt, eller kött eller fisk? Man vill veta mycket. En del av hemligheten över att det känns så bra när man träffas det är att tänk att någon är så intresserad av mig. Det känns bra. Vanligtvis är det också så att vi kanske i ganska stor utsträckning försöker lägga saker och ting på minnet. Att det är söta saker, inte salta saker. Det är det här godiset du gillar.

Om vi tappar det intresset… för jag tror det tar ett liv att lära känna varandra. Vi ändras dessutom över tid. Vi blir äldre och så vidare. Så behöver vi fortfarande veta vem man är tillsammans med. Ska jag klia henne åt det hållet eller är det det hållet? Hårt eller löst? Lösa kramar eller hårda kramar? Vad är det som går in där? Allting behöver man inte förstå.

Jag har varit gift i 28 år och det är saker som jag fortfarande riktigt inte förstår. Hur kan hon tycka så egentligen? Hur kan hon sätta så stort värde på det här? Det fattar inte jag. Och tvärtom; det är säkert en hel del säker som hon inte fattar att jag kan sätta så stort värde på, så att säga. Men jag behöver veta att hon sätter stort värde på det. Då kan jag respektera det och inte gå emot det. Ska jag göra någonting, handla någonting eller överraska henne, då ska jag veta vad jag ska göra. Det är intressant när vi träffar många par, att de har rätt så dålig koll på varandra.

Spendera tid tillsammans för att vidmakthålla relationen

CB: Hur kommer det sig att man har dålig koll? Är det för att man efter någon tid tar varandra lite för givet och man lägger inte saker på minnet på samma sätt, som när man träffades första gången?

JB: Men kan det också inte vara så här att man defaultar till sitt eget ”kärleksspråk”? För det är mycket på jobbet, det är stressigt med barnen som ska hämtas och sådant, och då tänker inte jag på att Carro gillar tid tillsammans och samtal. Utan då hämtar jag barnen och lagar mat, och då tror jag att du ska känna dig älskad för att jag har gjort dig två tjänster den dagen.

TW: Det tråkiga då är att då får man ingen känsla av att ens parter är intresserad av en. Om båda gör så, då prickar man mer rätt så att säga. Och vi behöver göra saker ganska mycket för varandra där vi vet att min partner blir glad. Följa med till en släkting som man inte tycker är så kul. Man följer med till släktingen och håller god min, för att ens partner vill att man ska följa med och blir glad för det. Då kan man göra det. Så ganska mycket kan man göra för relationens skull.

Och då hör man ibland: ”Ska man verkligen göra sådant som man inte gillar?” Om vi bortser från sex, då ska man inte göra saker som man inte gillar, för det blir helt fel, för man kan inte bara ställa upp på saker. Det gör en del, ställer upp på saker som är helt fel för en själv. Det tycker jag är helt tokigt. En hel del andra saker kan man göra för varandra. Varför det? För att man vill ha en nöjd partner och vanligtvis är det faktiskt så att det är trevligt att göra saker tillsammans.

Så det man gör behöver inte vara den viktiga saken, för då blir det nyttovärdet igen. Att det ska vara nyttigt. Men nyttan kanske ligger i att vi går tillsammans. Vi handlar tillsammans, till exempel. Då gör vi ju saker och ting tillsammans och har det här småpratet medan vi går där och letar bland hyllorna. Återigen, sådant som vidmakthåller relationen, är viktigt.

CB: Är det också ett sätt att lära känna varandra om och om igen då?

TW: Ja, vi behöver hela tiden uppdatera oss om varandra. Och vi behöver också veta mer och mer om det som är känsligt för varandra. Där får vi vara lite mer observanta. Exempelvis om man växte upp i en familj där ironi används hela tiden och alla tycker att det är jättekul. Så träffar man någon som tycker att ironi är det värsta. Då behöver man veta det. Jag kan inte köra ironi på det sättet som jag gör i min grundfamilj, utan här är det någon som är lite känslig för det. Då behöver jag tona ner det, av respekt för min partner.

JB: Vi kan ju gilla ironi, men vår dotter ogillar ironi.

CB: Ja, barn gör inte det. Men jag tänker också på det att jag och Jan har inte samma typ av humor. Det är också spännande hur vi kan ha varit tillsammans så länge utan att egentligen dela samma humor. Men det är ändå vissa saker vi tycker är kul tillsammans.

Läsarfråga från Oskar: ”Hur är framgångsrika parterapeuters förhållande? Är det fler eller färre, jämfört med genomsnittet, som skiljer sig?” Finns det någon statistik över parterapeuters förhållanden?

TW: Jag tror att parterapeuters förhållanden är som alla andras. Det kan skita sig där också.

Den vanligaste anledningen till att par skiljer sig

Läsarfråga från Daniella: ”Vad är den vanligaste anledningen till att par skiljer sig?”

TW: Distans i relationen. Blir det för mycket distans i relationen, då kickar eländet in. Man kan tänka sig att det är pengar, städning, ämnen, så att säga. Men om man inte kan prata om pengar till exempel, då kan man vanligtvis inte prata om någonting annat heller. Ofta är det så att en diskussion sätter fingret på hur det ser ut i relationen. Det är som en del säger: ”Vi bråkar om allting.” Men då bråkar man om relationen. Då har man inte ett sätt att prata med varandra, där man lyssnar och verkligen pratar med varandra.

Kan man inte prata om saker och ting, vad det än gäller, så blir det laddat och det blir slutet och kantigt och de här mönstren kan kicka in. Det blir en nedåtgående spiral. Distansen ökar och då ökar tvivlet, för man tittar på varandra och så tänker man att min partner vill inte prata om det här. Det blir kantigt, avhuggit och avmätt. Till slut står man inte ut, och då riskerar relationen att ta slut. Det är mer om hur man pratar om saker och ting som är viktigt – inte vad man pratar om. Ämnet i sig har egentligen underordnad betydelse. Man måste kunna prata om saker i relationen, annars är man inte nära. Vi kan ta pengar, hur man fördelar saker och ting hemma, och hur man gör med allt möjligt egentligen.

JB: Gud vad jag älskar det du säger, för det är verkligen så här under ytan. Man tror att det handlar om så här nu måste vi prata om hur vi ska prata om pengar, och egentligen handlar det om någonting annat. Som den här distansen, eller förhållandet. Eller till syvende och sist är det väl till och med att det handlar om tryggheten i förhållandet.

TW: Ja, så är det. Är det tryggt så kan vi prata om allt, även det som är svårt och laddat.

Så här kan man söka hjälp

JB: Om man lyssnar på det här nu och så bara inser man att shit, vår relation är otrygg. Vad gör man då liksom?

TW: Då letar man upp en legitimerad psykoterapeut som är utbildad och har erfarenhet att jobba med par. Inget annat än legitimerat. Vi har för många konstiga saker där ute.

JB: Det minns jag också, när vi letade upp dig så märkte vi att det var så här att jag gör KBT, familje… Och det var så skönt med dig att du gör bara parterapi, ingenting annat, och är legitimerad. Så det är ett skitbra råd. Vi rekommenderar ju, det har gjort jättestor skillnad i vårt förhållande att gå hos dig. Men om man lyssnar på podden och tänker att vi har nog ett otryggt förhållande. Finns det någonting man kan göra själv? Eller är det väldigt svårt att göra själv?

TW: Det finns ett engelskt självhjälp-program som man kan köra över nätet. Man hittar det på våran hemsida. Det heter ”Hold Me Tight”. Det finns en bok också som heter ”Håll Om Mig”, som man kan läsa också. Den är inte så dum. Problemet jag ser ibland när man läser böcker… Det här programmet är nog det bättre valet, men tyvärr är det än så länge bara på engelska. Så vi ska se om vi kan sätta svensk text på det. Men annars, problemet är ibland med böcker att det kanske bara är en som läser den. Annars är det en av de lite vettigare böckerna i självhjälps-hyllan för relationer.

När man letar en parterapeut ska man också kolla vilken par-erfarenhet de har, egentligen. Det är ganska många, även legitimerade, som säger att man jobbar med par. Men man har kanske inte jobbat så mycket med par och man har kanske ingen utbildning när det gäller par heller. Vi har en speciell känslo-orienterad metod som vi är främst i Sverige på, som vi jobbar med, så vi är mer fokuserade på en av de mer utvärderade metoderna – Emotionally Focused Therapy.

Men annars, om man ska ändå få någorlunda hyfsad hjälp ändå, och även där tycker jag att man ska söka legitimerade terapeuter, så sök på familjerådgivning. Det är inte dåligt. Vi har ändå lagstadgad familjerådgivning. Det kan man få via kommunen. Det är lagstadgat faktiskt, så alla kommuner ska ha det. Men alla är inte legitimerade där, som jobbar där.

JB: Jag är glad, för du ställer upp här med din tid och kunskap, så jag har ingenting emot om man gör reklam. Nu sitter ju du i Lund, på Parterapiinstitutet.se. Kan man göra sådant här på distans. Om man lyssnar på detta i Umeå?

TW: Ja, vi har kört Skype och Zoom. Det var inte så dumt. Det är inte lika bra, det tycker jag inte, men det fungerar. Jag har haft samtal med något par i Portugal faktiskt.

Parterapi innebär inte att man lägger skuld på en person

Läsarfråga från Pernilla: ”Varför finns det en tröskel för par att gå i terapi? Men erfarenhet har varit att det är grabbarna som inte har velat gå. Vad har det med att göra?”

TW: ”En bra karl reder sig själv.” De vill inte be om hjälp om vägen, som man skojar om. Det är en del, så att säga. Dels är det så att först ska man erkänna att man behöver hjälp och det vill inte en del män erkänna att man behöver hjälp. Men det vanliga, måste jag säga, är att även om män är motiga till att gå, kommer de en gång så är de på banan. Det är bara något enstaka tillfälle kanske då det har kommit någon som inte ville gå vidare, men när de väl är på plats är det annorlunda. Jag tror att en del slappnar av när de känner att vi sitter inte och pekar på mannen och säger att det är hans fel.

Man kan säga att relationen är klienten. Vi tittar på en relation och framför allt har en förståelse för hur det hänger ihop. Vanligtvis är det också, i alla fall med det sättet vi jobbar, att man måste förstå hur det hänger ihop. Annars är det svårt att få en ordentlig förändring. Om det verkligen är tight, så att säga. Om man bara ger råd… Råd är ju det enklaste som finns. Platt mage på tre veckor. Vi jobbar inte via råd som fokus när folk kommer och får en behandling, utan vi jobbar mycket mer för att förstå hur man hänger ihop. Det är hemligheten. Börjar man göra det så kommer man närmare. Det är det vi vill åt.

Om entreprenörskap sätter press på relationen

JB: En ganska återkommande också, det var flera stycken som frågade, det var Björn, Christoffer, med flera… I vissa relationer är det en partner som är entreprenör eller man jobbar hårt med en karriär. Och då skriver de så här, hur entreprenörskap och partner som jobbar hårt kan sätta press på relationen, och hur man kan prata eller lösa det? Så har det till exempel varit för oss också, när vi sa att ok du tar en större roll hemma just nu, och du kör på med pengar och karriär.

TW: En del som gör för mycket karriär förstår inte betydelsen av sig själv. Om man aldrig är hemma… En del som gör mycket i karriären, så är det precis som att de är nästan aldrig hemma. Då är det inte alltid man förstår betydelsen av sig själv. Så när man kommer hem är det inte säkert att man ser att partnern eller barnen blir glada. För man kommer bara hem för att man har gjort nytta. Man förstår inte riktigt värdet, så att säga. Det är lite sorgligt. Den delen kan finnas med och spöka emellanåt.

Annars är det så att när man har det ojämlikt på det sättet, är det fortfarande så att man behöver komma överens om hur man ska ha det tillsammans. Är det då en som gör karriär så får man prata om den ekonomiska delen där, och se till att partnern som går hemma, har alla förmåner som den andra. Vilket innebär pensionspengar, andra fördelar, så det är lika. Skulle man separera, så ska man ha det lika bra även om man har gjort en sådan överenskommelse. Det är mer jämt. Annars kan det bli så att man har levt så jämt i alla år och så rymmer mannen med sekreteraren, och så har inte kvinnan något. Det förekommer fortfarande.

CB: Då tycker jag att man måste se att hemarbete är också ett jobb. Alltså, jag behöver också få massage ibland för att jag har ont i ryggen av detta jobbet, liksom.

JB: För oss har det varit mycket samtal där vi har sagt att en timme hemma värderas lika mycket som en timme på jobbet.

CB: Och vi har kontinuerligt kommit överens hela tiden om hur det ska vara. Och jag behöver uppskatta dig för att du gör det jobbet som du gör, och jag behöver få uppskattning för att jag pott-tränar Elsa. Så är det ju. Hela tiden behöver vi komma överens och uppskatta varandra, för det går inte att komma överens en gång och sedan är det klart. Det är inte så klart som man tror.

Ett team med två likvärdiga parter

TW: Och det är ju så att ni delar ett liv. Det livet ser ut så. I ett liv behöver det få plats små barn. Båda kan inte göra karriär när det finns små barn. Men om vi har en känsla av att vi delar det och att det är både känslomässigt på olika sätt och att vi pratar med varandra. Båda ska kunna komma hem och säga: ”Fy, det har varit tungt.” Det har varit tungt på olika sätt. Men att dela med sig av det som är tungt är inte samma sak som att man ska lösa saker. Man delar med sig så att man får känslan av att man delar bördan.

JB: Precis, det var en stor insikt för mig också. Att bara för att Carro säger någonting så behöver inte jag lösa det.

TW: Man ska lyssna efter – Inget frågetecken, ingen lösning.

CB: Har vi svarat på den här frågan hur entreprenörskap och partner som jobbar hårt kan sätta press på relationen?

JB: Jag tror egentligen att det också hänger ihop med ett annan vanligt tema, att jag vill detta och min partner vill något annat. Jag vill investera och spara, men min partner vill inte det. Det är väl egentligen den konflikten som många läsarfrågor handlar om. Men jag tolkar det du säger som att det inte handlar om sakfrågan, utan man måste titta under ytan.

TW: Och även om man vill ha olika syn på saker, att en vill spara och den andra vill slösa, ungefär, så behöver vi också i de samtalen undersöka vår och ens position. Vilken betydelse har den andras position? Säg det är någon som vill spara – vilken betydelse har sparandet? Det finns ett enkelt svar, att man vill säkra upp för framtiden. Men om vi är ännu mer nyfikna så kan man ibland se att den som vill spara kanske har haft det lite knaggligt när de växte upp till exempel, eller att man känner sig inte trygg, och så vidare.

Den andra kanske har mer en känsla av att den vill handla lite och njuta av livet. Så säger de varför måste vi hålla i saker, det är klart man måste kunna göra det, det kommer ändå lösa sig. Då behöver vi förstå det; vad är det för betydelse man sätter i att man vill göra alla de sakerna? Så att vi får en djupare förståelse för varandra. Sedan också då börja fundera på hur kan vi till en del möta varandras behov. Om vi har ett samtal och försöker hitta en balans. Vi kan spara, för det verkar ändå lite vettigt att spara, men vi kanske ändå ska ha lite handlingsutrymme, så att man kan shoppa lite eller roa sig. Vilket den som sparar kanske ibland glömmer. Det ska inte bara vara plikt, det ska vara roligt också, faktiskt.

Vi är alla olika och kan komplettera varandra

TW: Om vi hittar en balans, tror jag att det är lättare att hitta den här zonen, som vi behöver hålla oss i. För vi kan inte bli den andra. Kan inte bara leva efter den andra personen. Utan vi ska röra oss i zon där vi kan vara bekväma. Det gäller även barnuppfostran – vi kan ha olika syn på barnuppfostran, men vi behöver hålla oss i en zon där ”jag gillar inte riktigt det, men det är ok”.

JB: Det där är sjukt fascinerande, för jag minns att detta var för många år sedan en insikt, att olika är bra. Att man kompletterar varandra. Vi har haft mycket diskussion kring det här med prestation. Jag är fokuserad på att prestera i 110 och då sa du vid något tillfälle: ”Varför har du inte gift dig med någon överprestationsmänniska, som är som du?” Och då insåg jag att det hade aldrig funkat. Jag vill inte vara gift med någon som mig själv. Vi hade haft fantastisk karriär, men vi hade inte haft någon relation, för man hade aldrig träffats.

CB: Är det verkligen så, Jan? Är det så att vi alltid blir tillsammans med någon som är lite olik oss själva? Eller har du mött på par som är lika prestationsinriktade båda två?

JB: Carl Jung lär ju ha sagt det att vi tenderar att gifta oss med den som har löst våra omedvetna problem. Håller du med om detta?

TW: Nej, jag gör nog inte det. Jag är lite mer pragmatisk på det sättet. Vi behöver förstå varandras behov, helt enkelt. Ibland har vi olika behov i olika delar av livet, så att säga. Det kan växla litegrann. Vi sätter olika värden på olika saker. Man kan ta en sådan enkel sak som att lyssna på musik. En del klarar att lyssna på en transistorradio. Det kommer ju musik, så jag hör musik. Men den musiken är inte viktig för en, för om jag hör den eller inte spelar inte så stor roll. Medan andra sätter på en skiva och sätter sig och lyssnar aktivt på den, för att de är så uppfyllda av musik.

Andra är uppfyllda av konst, så att säga. Så att titta på ett vackert föremål för dem är väldigt viktigt och har jättestor betydelse. De köper inte bara en lampa, exempelvis, för lampan ska vara mer än en lampa. Det ska helst dra åt ett konstverk. Man handlar inte bara den billigaste på Ikea för att den ska ge ljus. Vi har olika behov.

CB: Jag har suttit här och funderat på att det finns ju förhållanden där den ena parten är mer dominant än den andre. Att den ena har lättare för att ”nu kör vi på mitt sätt”, medan den andra tar längre tid på sig att komma fram till vad är mitt sätt då. Det kan jag också uppleva att vi har lite i vårt förhållande, att det tar tid för mig. Då behövs det rätt mycket diskussion och så, och det har inte vi alltid. Och detta har tagit tid för oss att lära oss.

Vi hade ju kunnat skilja oss på grund av detta, det hade vi. Om vi inte hade lärt känna oss själva och gått i parterapi och så. På det viset vill jag verkligen lobba för att det är något bra. Det är väldigt bra att göra det, också för ens egen skull. Man blir mer i synk och kan respektera den andra. Innan förstod jag inte riktigt ditt sätt – jag kände bara att du körde över mig.

Läsarfråga från Oskar: ”När är det bättre att separera?”

TW: Jag tror det är bättre om det är fysiskt våld eller allvarligt psykiskt våld, då ska man verkligen separera. Det är livsfarligt. Det är svårt och ibland kan man behöva, speciellt den som är utsatt, om det är mer… Brukar tala om terrorvåld, när någon terroriserar den andra fysisk eller psykiskt. Det är livsfarligt. Jag tror att om man är utsatt för det då ska man kvickt ut ur den relationen, för det kan vara svårt liksom att komma till rätta med det själv. De söker inte alltid hjälp. Jag tror att den som är utsatt också ska se till att planera för utträdet, så att man tänker på trygghet även där. Så att man har folk omkring sig, har en plan, så at man kommer därifrån. För man ska inte vara där.

En del annat som också är förbjudet, för det är förbjudet med våld så att säga, det kan också emellanåt rymmas, det har man haft en del diskussioner kring och det är säkert en del som inte håller med, säger att allt våld är våld. Men det finns ändå…. för om jag knuffar till dig då är det våld och det kan ju vara nedlåtande och allting, både psykiskt och fysiskt. Men det kan rymmas inom parterapi som jag ser det. Det finns en del studier som pekar på det. Jag vet i Kanada så börjar man också mer dra åt att man ska jobba med parrelationer när det är den typen mer situationsorienterat våld. Men terrorvåld – separera direkt.

JB: Är det någon skillnad på när par träffades och hur lyckliga de är? Om de träffas senare eller tidigare i livet.

TW: Det tror jag inte någon större roll. Inte vad jag vet, faktiskt. Jag tror att de som träffas riktigt tidigt, typ att man träffas i årskurs nio, och så håller man samman hela livet… Då har man fler utmaningar, för att du utvecklas ju fortfarande som person i den åldern. Till och med hjärnan är inte riktigt färdigutvecklad förrän man är över 20. Och de ska då passera en massa saker, så de har lite fler utmaningar. Men jag menar, de relationerna finns ju.

CB: Tänker du att det finns relationer som är bra genom hela livet? Som aldrig behöver få terapi.

TW: Det tror jag. Långa relationer är att föredra, även om vi lever i det här postmoderna samhället som nästan är relationslöst på något sätt, där man byter och ha sig. De flesta tror jag gillar lite längre relationer, för det finns så många fördelar med det. Fler fördelar än nackdelar.

Tips för de som arbetar hemifrån

JB: Vi fick in en fråga från Niklas, som frågar om man har en idé på en investering som man behöver belåna boendet för att genomföra, medan partnern är skeptisk, hur kan man göra för att få med sin partner? Eller hur gör man i en parrelation när bostaden är en arbetsplats? Och det känns som att, nu lägger jag kanske orden i din mun, men det handlar ju mycket om att prata, vara nyfiken…

TW: Om man har bostaden som sin arbetsplats, då behöver man prata mer. Hur vet man om partnern är på jobbet eller hemma? Om man tror att den är på jobbet då har man ju ingen kontakt någon gång. Man behöver veta det, för en del som jobbar hemma de har flytande gränser mellan jobb och fritid, så att säga. Vilket kan ställa till det för partnern, för då vet inte den om han jobbar eller surfar på nätet. Kan man störa eller inte. Så att man är lite tydlig och säger: ”Nu är jag inte på jobbet – nu är jag närvarande.” När man är närvarande på jobbet är man närvarande på jobbet, sedan är man närvarande hemma. Det är någonting som har att göra med just begreppet ”närvaro” som är väldigt, väldigt viktigt.

JB: Jag blir så glad att du säger att det handlar om kommunikation, kommunikation, kommunikation. Ibland så kan man behöva hjälp med kommunikation, eller att tolka det, för det som kan vara tydligt för mig eller min intention, kanske inte landar på det sättet hos mottagaren.

TW: Så är det ju. Så vi behöver framförallt kommunicera så vi får en samhörighetskänsla, för den är så himla viktig.

JB: Nu när vi startade om kamerorna, så tipsade du om något på YouTube?

TW: Why We Hold Hands, med Jim Coan. Väldigt intressant. Han kör in folk i en magnetröntgen, och sedan emellanåt sätter han ström på fötterna. Det är obehagligt att köra i huvudet i en magnetröntgen och sedan är det ett litet kryss där. När det lyser kan det hända att du får en stöt på fötterna som gör ont.

Två gratis test på Parterapiinstitutet.se

JB: Vi lägger länk till det. Jag tänker att vi ska börja runda av. Du har ju också två tester på din hemsida, på Parterapiinstitutet.se. Kan du inte berätta om de här två testen?

TW: Det ena handlar om hur väl man känner sin partner och det andra är också hur initiativen ser ut till kontakt, så att säga. Initiativ till kontakt det är egentligen så fort någon öppnar munnen och säger någonting till den andra. Så är det initiativ till kontakt. Man behöver ju få någon respons, så att säga, och det är väldigt viktigt att vi får respons och att samtalet böljar så lite fram och tillbaka.

Om man tänker efter så tror jag alla har haft den upplevelsen någon gång, att när man pratar med någon så bara rullar det på och tiden springer iväg och man pratar om allt möjligt. Då har man tagit initiativ till ett samtal och han har responderat och så är det nytt ämne, och så vidare. Och faktum är att en del av de samtalen, om man spelar in dem, så ser de ganska lustiga ut faktiskt. Så nästa gång man pratar med sin bästa kompis i telefon kan man fundera på hur det låter. För det är en massa upprepningar. ”Hej, hur är det läget?”, ”Jo, jag har varit på Kreta!”, ”Har du varit på Kreta?”, ”Ja, jag har varit på Kreta!”

CB: Ja, det är sant, jag kan höra folk på cykelbanan ibland, som pratar exakt så. Man tänker att de är nog rätt bra kompisar, låter det som.

TW: Ja, det är så samtalen rullar. Även en del som i förhållande till barn, inte minst lite större barn, glömmer att odla barnens dialog; de pratar nästan aldrig. De pratar mycket, ett två och ett halvt årigt barnbarn, hon pratar mycket. Om allt. Där flödar det. Jag brukar ha det som exempel, att låt säga att något av barnet kommer hem och så säger hon så här: ”Det var äcklig fisk idag i skolan.” Det är initiativet. Men då är det upp till mig som förälder att vara lite vaken och odla den fisk-konversationen. Men jag är upptagen… ”Men du, imorgon är det idrott i skolan. Ska du ta och packa dina grejer när vi har ätit?”

Då dödar jag fisk-konversationen och för in idrottspåse-konversationen, för att jag är upptagen av det. Det blir noll respons och då tänker barnet att här tar jag initiativ för att prata om den äckliga fisken, men min förälder bara dödar det samtalet och börjar prata om idrottpåsen. Det är inte lönt, om det upprepas. Så, då pratar iv om den äckliga fisken i skolan. ”Va, var det äcklig fisk idag i skolan?”, ”Ja, det var äcklig fisk.”, ”Så hur gjorde du då?”, ”Jag tog lite knäckebröd istället.”, ”Det är bra då, så du fick i dig lite. Men du, det är idrott imorgon.”

Vi behöver odla varandras initiativ till att prata om det man vill prata om. Är det om jobbet, då pratar vi om jobbet lite. Är det om någonting annat, då pratar vi om det en liten stund. Sedan kan man växla över till någonting annat.

JB: Coolt, och det kan man se via de här testen också, eller?

TW: Ja, det handlar om initiativ och hur vi känner varandra.

Livsstress och dålig parrelation leder till infektionssjukdomar

TW: Jag måste nämna en grej som jag själv är väldigt fascinerad av som förhoppningsvis kommer förändra hela MVC och mödravården i framtiden. Om vi tar små barn, noll till ett år, och bara betraktar dem utifrån infektionssjukdomar, alltså förkylningar, lunginflammation och allt möjligt de kan drabbas av. Infektionssjukdomar, den vanligaste anledningen till att små barn blir inlagda på lasarettet, det är kopplat till det.

Då har man då försökt ta reda på vad är de främsta orsakerna till att små barn, noll till ett år, faktiskt får fler infektionssjukdomar än vad de ska. De får ju sakerna. Det är inte det att de går fria från det. Men de ska inte ha för mycket. Så man har tittat på – om de får för mycket – vad är de främsta orsakerna? Då har vi då topp två. Man kan spontant tänka sig att föräldrarna röker och de bor i en stad, och så vidare. Men topp två är livsstress, exempelvis separation, förlora jobbet, förlora nära anhörig, som stressar i livet och läcker över till barnen. Det slår på deras immunförsvar. Och dålig parrelation. Topp två.

Då undrar man, vad är det för studie då? 74,000 barn, så det är ändå en tillräckligt stor. Det betyder att vi behöver ha mycket, mycket mer fokus på kvaliteten i parrelationen än vad vi har. För det påverkar barn på det sättet, men det påverkar också den egna kroppens hälsa, för att du får sämre immunförsvar om du har en dålig parrelation. Man kan mäta upp det.

CB: Det kommer in fler infektioner i hela familjen då, skulle man kunna mäta upp kanske.

TW: Ja, och öka risken också för en mängd olika sjukdomar. Till och med en del autoimmuna sjukdomar faktiskt.

JB: Detta går helt i linje med när jag skrev den boken. Då intervjuade vi en barnpsykolog och han sa precis samma sak som du, att många föräldrar säger att de ser till att barnen har det bra istället för att vi har det bra. Han sa att det är mycket viktigare att ni jobbar på er parrelation och att ni mår bra, för barnen kommer må bra av en effekt av det. Men om du försöker göra att barnen mår bra, men parrelationen är dålig, så spelar det ingen roll.

TW: Så är det, det läcker över. Det finns rätt mycket studier om de här ”spill over”-effekterna. Så det läcker över liksom och det som händer är att det finns en sådan här biologisk stressaxel som påverkar immunförsvaret. Så när man känner sig stressad över saker så påverkar det immunförsvaret.

JB: Idén hur vi kom på att bjuda in dig, det var också att vi pratade om att ur ett privatekonomiskt perspektiv så är det få saker som är så dåligt för en privatekonomi som en skilsmässa. Eller dåliga relationer över lag. Det handlar inte bara om pengar, utan det handlar om rikedom i livet. Mitt liv är ju rikare med dig. Men du Tommy, ett fantastiskt stort tack för att du ville komma hit. Man kan nå dig på Parterapiinstitutet.se och din e-postadress är tommy@parterapiinstitutet.se. Jag hoppas att du vill komma tillbaka i framtiden, för detta var superintressant. Tack så hemskt mycket.

— SLUT TRANSKRIBERING —

Relaterade artiklar

Om du uppskattade den här artikeln, då kommer du nog även tycka om följande:


Den här artikeln publicerades 2019-07-28 klockan 15:56 av Jan Bolmeson i kategorin(erna): Personlig utveckling, Rikatillsammans-podden.

Ansvarsbegränsning: Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Samtliga analyser och all annan information som tillhandahålls lämnas uteslutande i informationssyfte, för allmän spridning, och ska under inga förhållanden användas eller betraktas som rådgivning, uppmaning eller rekommendation för att köpa eller sälja aktier eller andra finansiella instrument. Åsikter och analyser som presenteras är personliga och informationen ska inte ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Du bör inhämta råd från andra rådgivare och basera dina investeringsbeslut utifrån egen erfarenhet. RikaTillsammans frånsäger sig därmed ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av analyser, dokument och övrig information som härrör från RikaTillsammans. Läs mer i de fullständiga villkoren.

Kommentera

22 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Vit pil

    Fantastiskt fint att se detta lite plötsliga inslag! Jag upplever att detta är mycket underskattat i dagens slit och släng sammhälle. Jag och min fru går i par-terapi här, http://www.kris.se och är mycket hjälpta. Kan rekommendera alla med kämpande par relationer att ta hand om det och gå och träffa någon med vishet och erfarenhet.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Emil
  2. Vit pil

    Ni är så enormt fantastiska som ger av er själva på detta sätt. Ert avtryck i världen är verkligen något som hjälper och stärker människor – på alla plan! Hoppas på att få följa er på detta sätt – och bli rika tillsammans – i många år framöver.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Mia
  3. Vit pil

    Verkligen jättebra, lärorikt och intressant avsnitt! Detta kommer jag definitivt lyssna på igen. Och tipsa mina vänner om! :)

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Ann-Sofi
  4. Vit pil

    Otroligt intressant, klokt och viktigt. Stort tack. Uppskattar verkligen att du/ni ser holistiskt på privatekonomi. Jag vill ju inte bara bli rik – jag vill gärna vara lycklig också. :)

    1+
    Gravatar ikon för användaren
    Lisa
  5. Vit pil

    Bra avsnitt, om någon vill läsa mer om relationer och hur vi visar uppskattning kan jag rekomendera boken: Upptäck kärlekens olika språk.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Andreas
  6. Vit pil

    Tack för avsnittet! Oerhört insiktsfullt och riktigt bjussigt av er att ha detta samtal öppet. Vi är många därute som känner igen oss.

    0
    Gravatar ikon för användaren
    DJ
  7. Vit pil

    ”Att hålla ihop ett förhållande där kärleken har tagit slut, är som att bo i ett hus som har brunnit ner”

    1+
    Gravatar ikon för användaren
    Birger
    1. Vit pil

      Ja, eller så kanske man kan hitta en gnista och tända fyr på den? Hade jag och Caroline gått på det där för ett par år sedan när kärleken var ”slut” så skulle vi inte varit gifta. För oss handlar det nog om att verkligen behöva putta till energi och verkligen inse att relationen är något som verkligen behöver underhållas. :-)

      3+
      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
      1. Vit pil

        Det finns förhållanden där kärleken faktiskt har tagit slut. Där ingen energi i världen kan hålla kärleken vid liv. I ert fall hade inte huset börjat brinna, det pyrde förmodligen bara lite. Ni hade tur som hade brandvarnare.

        1+
        Gravatar ikon för användaren
        Birger
  8. Vit pil

    Tack för det här avsnittet det är den här sunda inställningen som gör att jag följer er.

    1+
    Gravatar ikon för användaren
    viktor
    1. Vit pil

      Tack Viktor! Ja, det är viktigt för oss att det ska vara autentiskt. Vi är inte perfekta på något sätt utan har också många av de utmaningar som många andra i samma livssituation har. Skillnaden är kanske att jag inte tycker att man ska behöva skämmas för att man har knökat eller behövt ta hjälp. Det är också därför så uppmuntrande ord som dina är så viktiga. Så verkligen tack för din kommentar! 🙏

      3+
      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
  9. Vit pil

    Intressant avsnitt som väcker många tankar! Tack!

    0
    Gravatar ikon för användaren
    Veno
    1. Vit pil

      Tack Veno! Kul att det gav upphov till något nytt. :-)

      0
      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
  10. Vit pil

    Tack för ett väldigt intressant och givande avsnitt! Så intressant och tankeväckande att höra Tommy berätta om relationer och hur viktiga de är för ett rikt liv. Hoppas på uppföljning! :)

    2+
    Gravatar ikon för användaren
    Hanna
    1. Vit pil

      Ja, det kan vi absolut göra. 👍 Tack!

      0
      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
  11. Vit pil

    Jag tycker det här var ett viktigt, annorlunda inlägg för en privatekonomiskt blogg. Tack för det, alldeles för lätt att borra ned sig i siffror och grafer istället för att ta ett större grepp kring livspusslet som måste hålla för att få resten att funka.

    Superbra och tack Tommy för att du delade med dig av din kunskap!

    1+
    Gravatar ikon för användaren
    10årsplanen
    1. Vit pil

      Tack för dina uppmuntrande ord. Det är alltid lite läskigt att publicera avsnitt som dessa – särskilt när det inte är en direkt koppling till avgifter, sharpe-kvoter och procentsatser. Men precis som du säger ibland är det viktigt att ta ett steg tillbaka och ifrågasätta om man gör rätt sak eller om man gör fel sak på rätt sätt.

      🙏

      0
      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
  12. Vit pil

    Tack Caroline och jan! Vilket bra arbete ni gör! Tack!

    2+
    Gravatar ikon för användaren
    Jessica kramtz
    1. Vit pil

      Tack Jessica för dina uppmuntrande ord. De värmer! 🙏

      0
      Gravatar ikon för användaren
      Jan Bolmeson
  13. Vit pil

    Två korta frågor till Tommy, Carro och Jan:

    På en skala från 0 till 10, hur viktig är ekonomisk trygghet i ert parförhållande?
    Hur skiljde sig er upplevelse av varandra under den här intervjun jämfört med en terapisession?

    Och till Tommy:

    Ofrivillig ensamhet och antalet ensamhushåll är ett ökande problem i västvärlden, inte minst i Sverige. Vad beror det på och kan du ge några förslag på hur man kan vända utvecklingen?
    Idag finns det också många människor, med god ekonomi och ett kreativt och socialt aktivt liv, som har gjort ett medvetet val att inte leva i ett parförhållande. Det skulle vara intressant att höra din åsikt om fenomenet.

    1+
    Gravatar ikon för användaren
    Tale
    1. Vit pil

      Lönerna är för låga i förhållande till levnadskostnaderna, så allt fler tvingas prioritera jobbet före relationer.
      Tiden räcker helt enkelt inte till för både ett arbetsliv och ett privatliv.

      0
      Gravatar ikon för användaren
      Tommy
      1. Vit pil

        Spännande!

        Jag tänkte gissa att det var tvärt om. Att lönerna är tillräckligt höga så att man har råd att bo själv.

        I många länder i världen är relationer en förutsättning för att klara ekonomin för att lönerna är så låga.

        2+
        Gravatar ikon för användaren
        Holger

Få månadens bästa tips och artiklar!

Få de bästa tipsen, videoklippen och artiklarna från bloggen
till din mejl ungefär en gång i månaden. Tack! /Jan :-)

Genom att prenumerera godkänner du villkoren för nyhetsbrevet. Du kan avsluta när du vill.