Nedan följer en automagisk transkribering av intervjun gjord med hjälp av AI. Det innebär att den inte är ordagrann och kan innehålla fel.
Visa hela transkriberingen
Från racerbil till segelbåt - Alexander Ekholms resa från extrem portföljoptimering till enkelhet
Jan: Välkommen till Rika Tillsammans och dagens Community-avsnitt där du kommer få träffa Alec från forumet, eller Alexander Ekholm som han heter i verkligheten. Alec har varit en av de mest uppskattade forummedlemmarna som startat berömda trådar som “bästa fonderna hos respektive bank”. Han har protesterat när vi pratat om guld och skrivit om olika nyanser av sparandet.
För en tid sedan skrev han ett av de mest uppskattade inläggen på forumet där han beskrev: “Jag har gått från att optimera racerbilen och optimerat varenda aspekt av mitt sparande - lagt ner tusentals timmar, läst massa böcker och studier, verkligen försökt få racerbilen att gå så bra som möjligt på banan - till att jag nu bara vill vara en segelbåt som kan njuta av livet och segla med strömmen.”
Jag tyckte detta var en fantastisk metafor, särskilt eftersom Alec och jag är ganska lika - lite osäkra överpresterare som ska skruva på alla rattar och optimera allt. Men det gjorde inte så himla stor skillnad.
Detta avsnitt kommer självklart in på vissa tekniska sparandefrågor, men fokus ligger på den andra biten - hur gör man skiftet från att göra rätt grej på fel sätt (optimera portföljen och hitta den bästa fonden) till att leva ett rikare liv? Vi pratar om hur man sökt bekräftelse i sin prestation, hur prestation ger kärlek, och hur det speglats i våra respektive barn.
Det blir en öppen, sårbar diskussion om att man är okej som man är, att ens prestation inte definierar en själv, hur man kan sova bättre om natten och förmodligen få bättre avkastning över tid. Här kommer Alexander och Caroline - jag hoppas du gillar detta mer personliga avsnitt om hur den ekonomiska resan kan se ut för en annan person i communityn. Tack till Alexander, tack till dig som lyssnar och tittar!
Caroline: Varmt välkommen till Rika Tillsammans, kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och misstag så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver kanalen heter Caroline och Jan…
Jan: Bolmeson.
Varmt välkommen Alexander, även känd som Alec i forumet! Du är en av de mest uppskattade personerna i forumet. Jag läser det mesta du skriver, och i våras skrev du en tråd om din egen resa som välte forumet. Min första tanke och kommentar var “shit, detta borde alla läsa.”
Därför sitter vi här idag. Supertack, verkligen! Jag citerar lite från det du skrev så den som inte sett tråden kan hänga med. Du började med: “Jag har testat allt - all världens portföljer, riskparitet, permanent portfölj, global fond med homebias, småbolag, SCV (small cap value), multifaktor, hedgefonder, CTA, guld, fondrobotar, systematiska egna strategier med mera. Jag har byggt Excel-modeller, läst forskning och white papers, följt forumtrådar både här och på Rational Reminder. Jag har ombalanserat, viktat om, omfördelat och förbättrat. Det har varit en lärorik resa men också utmattande. Som att jag burit ett mentalt bagage på axeln i flera år - ett ansvar för att göra rätt, att förutse, skydda och optimera. Varje gång jag tror att jag hittat rätt börjar något skava. Inte för att sparandet eller portföljen var dålig, utan för att hjärnan inte fått vara i fred. Jag har insett att det jag längtar efter är inte maximerad avkastning eller en hög Sortino-kvot. Det jag längtar efter är frid, stillhet, att få vara klar.”
Vad var känslan och händelsen som fick dig att skriva detta? Vi ska läsa mer sen.
Sökandet efter att förstå varför
Alexander: Jag gick till botten med varför jag hela tiden ville förbättra. Jag har bytt fonder väldigt mycket, bytt sparstrategier, byggt egna strategier och optimerat. Jag ville förstå varför jag aldrig blir nöjd. Varför kan jag inte bara ha Lysa eller en annan fondrobot eller en global indexfond och vara nöjd? Jag har hela tiden försökt hitta något bättre. Det har legat och gnagt att det alltid finns en bättre lösning - gräset är grönare på andra sidan. Det kanske är mänskligt, men jag har försökt gå till grunden med varför det blivit så att man söker den bättre produkten, den bättre lösningen.
Jan: Det är så roligt när vi pratade om avsnittet. Caroline sa “jag tror du kommer känna igen dig rätt mycket.”
Caroline: Ni har nog grymt mycket gemensamt.
Jan: Du skrev om “frid, stillhet, att få vara klar” - vad betyder det för dig? Det låter som en längtan.
Alexander: Ja, det är en längtan efter att känna lugn både i kroppen och hjärnan. Att nu är jag färdig med resan. Jag behöver inte ha något bättre än vad jag har. Att känna lugn - det är vad jag sökt. Kanske svårt att sätta ord på.
Caroline: Var det inte så att du sa att det var utmattande att hålla på med optimeringen hela tiden? Det är sjukt mycket studier och böcker man ska läsa.
Alexander: Det har tagit mycket energi. Jag har gått och tänkt mycket på hur olika ekonomiska produkter fungerar i olika marknader. Som Sino, killen på forumet som ni hade ett avsnitt med, som byggt sin allvädersportfölj med 10-20 olika tillgångsslag som ska samvariera.
Jan: Hans Excel-fil är “out of this world”!
Alexander: Det är jättehäftigt, men jag kan tänka mig att det tagit mycket energi, åtminstone för mig. Det kan vara roligt också, det är inte det. Men när jag kände att det tar mer energi än vad det ger tillbaka ville jag ha något enklare.
Den interna konflikten
Caroline: Men varför kunde du inte bara ta Lysa eller någon annan fondrobot och vara klar? Vad gjorde att du inte kunde det?
Alexander: Jo, jag har provat det också. Men det gnagde i mig då också. Någon annan förvaltare har hand om produkten och tar 0,2% emellan. Små gnag. Och jag kände - det är en väldigt enkel produkt. Varför ska jag som har kunskapen att bygga något jag tror är bättre vara nöjd med det? Då börjar min optimerande hjärna söka nya vägar.
Caroline: Det känns som att du har den optimerande hjärnan, men sen har du en annan del som säger att du får bara vara nöjd. Men den optimerande vill hålla på och slår tillbaka. Vem vinner?
Alexander: Det är hela tiden en liten intern konflikt mellan de två systemen. På ena sidan vill jag ha lugn och enkelhet för att få tid med annat. Men sen drar det igång ett system på sidan som säger “varför ska du vara nöjd med det? Du kan ju det här och det här.”
Caroline: Var kommer det ifrån, den här optimeringshjärnan? Jag kan tänka mig att man har olika personlighetsdrag som gärna vill manifestera sig. Ibland hjälper det en, ibland inte längre eller det gjorde det förr i tiden.
Alexander: Är du med på vad jag menar? Jag tror jag är med. Det har varit med sedan jag var barn. Jag har haft systemtänket hela tiden. Jag har försökt gå till botten med varför det blir så här, varför jag har de här intressekonflikterna i mig själv.
Kopplingen mellan prestation och värde
Jan: Jag tänker att vi ska komma dit, jag har tankar om det här också. Men jag vill fortsätta läsa. Du skrev också: “Jag är trött på att tänka på portföljen, jag vill tänka på livet. Det här kanske inte är det bästa valet men det är ett val jag kan hålla, och det är värt mer än 0,5% extra per år. Så nu släpper jag taget. Jag kommer inte vara den som maxar eller optimerar. Jag ska vara den som sover. Det är kanske det klokaste jag gjort.”
Detta berörde väldigt många, både mig och många i forumet. Det är ovanligt att det blir så mycket kommentarer. Varför tror du att många kände igen sig?
Alexander: Jag tror det är mänskligt på något sätt. Många kände igen sig och kände medkänsla med mig. Att jag gjort den här resan och kommit till insikten att jag vill ha ett lugnare sparande och kunna fokusera mer på andra delar av livet. Det var kanske igenkänningsfaktorn som gjorde att folk kände sig engagerade. Jag fick många likes på inlägget. Det kan vara det, men jag är inte säker.
Jan: Och det ska jag säga - från ett forum som ibland har som livsuppgift att påpeka för andra när de har fel, så var det väldigt fint. Men här är sista biten, och din lösning är nästan provocerande enkel.
Jag läser: “Efter gott varvet runt landar jag nu i något extremt enkelt men ändå genomtänkt: 100% DNB Global Index i de långsiktiga portföljerna (barn, sparande, pension etc), 50% DNB Global och 50% AMF Räntefond Lång i mellanriskportföljen, och sparkonto för de oväntade kostnaderna. Tillräckligt enkelt för att släppa taget, tillräckligt robust för att inte ångra mig.”
Du går från att vara en av forumets och communityns mest sofistikerade investerare till att välja de två enklaste fonderna som finns. Vad var insikten?
Alexander: Det var nog enkelheten. Det är så pass enkelt att förstå och förklara för någon. Jag förvaltar inte bara min egen portfölj utan även barnens, familjens och bolagets. Det är tillräckligt enkelt att förklara för någon, ändå robust med stöd i forskning. Det är tillräckligt lätt att jag kan hålla kvar vid det även fast min optimerande hjärna kanske börjar gnaga att jag borde ha något svårare och bättre.
Jan: Jag älskar det här! Man börjar med enkelhet, går hela varvet runt och slutar med enkelhet. Men jag tänker att vi ska hoppa tillbaka lite. Vi kommer prata ekonomi senare - jag vet att forumet aldrig förlåter mig om vi inte gör det. Men först den här intressekonflikten mellan optimerhjärnan och lugn och ro som Caroline också var inne på.
Om vi spekulerar - vad tror du optimerhjärnan egentligen vill? Jag brukar tänka på det som program eller skivor vi har. Vad tror du är optimerhjärnans högsta syfte?
Alexander: Det kan grunda sig från när vi var grottmänniskor - någon sorts överlevnadsinstinkt att hitta bättre lösningar för att överleva. På den tiden var det ju liv och död hur människor skulle överleva på savannen.
Jan: Men här nu med Alexander 2025, vad tror du optimerhjärnan vill hjälpa dig med?
Alexander: Det är kanske att hitta ett rikare liv. Den tror att jag kommer klara mig bättre om jag får bättre avkastning, bättre riskjusterad avkastning. Att mitt liv blir bättre och att jag överlever bättre. Det kanske är det det grundas i.
Caroline: Hur länge har du hållit på med det här optimeringsbeteendet?
Alexander: Just inom sparande eller generellt i livet? Det har varit med sedan jag var barn. Jag har haft systemtänket hela tiden.
Caroline: Är det någon som sagt att det är bra att optimera?
Alexander: Jag tror jag fått ganska mycket uppskattning av både föräldrar och morföräldrar när jag gjort saker som varit bra. “Nu var du duktig” och sådana saker. Jag har hela tiden byggt mitt värde genom prestationer. Hela mitt liv har jag fått beröm för saker jag gjort bra och sett mitt värde därigenom. Det har smittat av sig på sparandet också.
Mönstret upprepas
Jan: Du pratar om den subtila kopplingen mellan prestation och värde som du skrev kommer från din mamma eller mormor. För mig var det mycket så - jag har hela livet fått höra “vad duktig du är”. Jag gjorde kopplingen att jag får kärlek när jag presterar, jag får uppmärksamhet. Har jag bra betyg får jag höra vad duktig jag är och då får jag kärlek. Upplever du något liknande?
Alexander: Ja, det var det jag försökte landa i. Jag har fått uppskattning och byggt mitt eget värde genom mina prestationer. Det har inte varit illvilja från mina föräldrar utan tvärtom - de vill verkligen berömma när man gör något bra. Hjälper till och klipper gräsmattan snyggt eller vad det än kan vara, så får man feedback att det var bra gjort.
Jan: Min mamma säger fortfarande till barnbarnen “åh vad duktig du är”. Caroline och jag tittar på varandra och rullar med ögonen. Finns det något du önskar att de hade sagt istället?
Alexander: Jag önskar egentligen inte att de sagt något annorlunda, men kanske fått feedback att man gjort något fint istället. “Vad roligt du hade.” Att det inte varit min prestation som var värdet.
Caroline: Det är svårt att angripa. När man säger till barn “vad duktig du är”, kan man få den här självkänslan att bara när jag gör något bra är jag värd något. För att komma runt det måste man säga andra saker som “du verkade ha roligt när du gjorde det där.”
Jan: Du ansträngde dig.
Caroline: Ja, och “okej, du har blått på den teckningen.” Man säger inte “fin teckning” utan “är det en regnbåge ser jag?” Man pratar om det som hänt istället för att det var bra eller fint.
Jan: Det är jätteklurigt. Vi hade tydligt när vi fick barn att vi inte ska göra det här med prestationsgrejen. Men livet är ironiskt - vi har fått ett barn som är väldigt prestationsorienterat. Jag tror det är vårt fel, Jan. Ja, klart det är vårt fel. Det är ingen annans fel.
Caroline: Det kommer inte så mycket från henne själv från början. Barn har inte det konceptet förrän någon börjar uppmärksamma dem på det.
Jan: Min poäng är att det är svårt - även om man är medveten om det sänder man ändå ut det. Alexander, du har också små barn. Försöker du göra något annorlunda?
Alexander: Jag försöker tänka på att när de målat en teckning inte säga “du är superduktig” utan “vilka fina färger du använt” eller “vilka häftiga färger”. Jag försöker inte berömma deras prestationer hela tiden utan bryta loopen jag fått matat med, där prestationen varit i fokus.
Min son kan ta det jättehårt när han förlorar, även i turspel. Jag försöker förklara att om man spelar UNO är det inte bara skicklighet utan även tur. Han tar väldigt hårt på sig själv. Jag kan se mig själv i honom. Han tror att prestationen är fokus men det finns många andra faktorer. Det gäller investeringar också - det är inte bara skicklighetsspel utan mycket tur och tillfälligheter.
Caroline: Med barn hjälper det jättemycket om man intresserar sig för dem. När de berättar något - att fråga vidare så de känner att mamma och pappa är intresserade av mig, inte vad jag gör utan av mig.
Jan: Det är så jag försöker. Du är ganska duktig på det. Men jag ska lopa tillbaka till intressekonflikten. Optimerhjärnan vill hjälpa dig överleva och ha ett bra liv. Sen finns den andra rösten som vill ha lugn och ro. Tror du egentligen att syftet är samma - att du ska ha ett bra liv?
Alexander: Ja, det kan vara en annan typ av optimering egentligen - att jag ska ha ett rikt liv. Det kan vara en typ av optimering att vilja ha en enklare portfölj och få ett rikare liv på det sättet. Det kan vara en ny loop som dragit igång. Om jag får möjlighet att vara mer närvarande med familjen och barnen är det värt mycket. Att jag inte hela tiden uppslukas av att tänka på korrelationen mellan guld och aktier.
Caroline: Det låter rimligt att det är en ny slags optimering där du får mer balans i livet. Jag tänkte inte på det förrän du sa det - en ny slags optimering i livet.
Samma mål, olika strategier
Jan: Min poäng är att det är olika beteenden, olika program - jag gillar att tänka på det som program som programmerare. Men målet är egentligen samma. Ofta tror vi att de ligger i konflikt men egentligen vill de samma sak. De vill att Alexander ska leva ett så rikt liv som möjligt. De har bara två helt olika strategier - den ena vill tjäna pengar, den andra vill ha närvaro. Det handlar inte om antingen eller utan att båda bidrar. Vad tänker du?
Alexander: Ja, lite nytt tankesätt för mig. Det kanske är så att de egentligen är kompisar och vill åt samma håll, men samtidigt pingpongas det däremellan vad som är bästa vägen. Det blir som en inre konflikt även fast de är kompisar kanske.
Caroline: Kan det vara så?
Alexander: Det är svårt att sätta fingret på.
Caroline: Det kan behöva landa. Men det är roligt att de kanske inte behöver pingponga så mycket för de är ju kompisar - de kan mer samtala.
Jan: Jag tänker att det är så ofta vi hamnar i de här intressekonflikterna och tror att vi ska trycka ner den ena. Kommer ni ihåg när vi såg “Insidan ut”? Jag vet inte om du sett den.
Alexander: Jo.
Jan: Båda är bra och klippen mellan är ännu bättre. Det är 4-5 personligheter som springer runt i huvudet och bråkar, men egentligen vill de bara att tjejen ska ha ett bra liv. Det är väl egentligen så för oss också när vi har de här olika rösterna?
Alexander: Ja, det kan vara så att de egentligen vill åt samma håll. Man ser ju i filmen att de inte alltid kommer jättebra överens - den röda arga killen med den blåa lugna tjejen.
Vändpunkten med sonen
Jan: Du skrev att vid ett tillfälle var det som att en ny värld öppnade sig, som att Neo ser koden i Matrix för första gången. Det var en specifik händelse som var vändpunkten när du såg det här med din son. Kan du berätta?
Alexander: Jag såg framförallt i min egen son hans beteende - att han värdesatte sina prestationer väldigt mycket. När det inte gick bra skuldbelade han sig själv, att han var dålig, nästan ett litet självskadebeteende. Jag kunde se mig själv i det och undrade om jag bidragit till det här genom att bara ge honom feedback när han gjort bra saker.
Ett exempel var när han åkte skidor och ramlade i liften. Han sa att han var dålig och ville sluta med skidor, var hård mot sig själv. Jag har kanske också varit det genom åren - tyckt att jag varit dålig när det inte gått bra. Det gör att jag blivit riskavert, jag vill inte ta ut svängarna för mycket för att inte misslyckas. Jag har försökt tänka på att inte bara ge honom positiv feedback när han gör bra saker. Även ett misslyckande kan vara en bra sak - att han kämpade och vågade åka liften fast han ramlade.
Jan: Du skrev “jag började lägga märke till saker jag inte riktigt orkat se - i stunder när han kämpade med att klara sitt simmärke såg jag honom reagera som jag gjorde. Hur han satte sitt värde i hur det gick. Det var som att jag såg mitt eget mönster men utifrån.” Det här ögonblicket när han skulle ta simmärket - vad såg du i hans ögon, vad såg du i dig själv?
Alexander: Jag såg nästan hela min livsloop i min egen son. Att han verkligen tyckte han var dålig för att han inte tog simmärket. Jag knöt an det till hur jag själv växt upp och fått beröm när mina prestationer varit bra genom åren.
Jan: Hur kändes det? Blev du sorgsen? Arg?
Alexander: Det var lite som ett uppvaknande att se det hos sitt eget barn. Äpplet har ramlat från trädet och ligger verkligen där hos honom. Är det genetiskt eller något jag gjort? Jag vet inte. Men det kändes som ett uppvaknande att se det utifrån och lära mig något om mig själv.
Jag försöker förklara för honom att det inte är hans prestationer som är hans värde. Jag älskar honom oavsett vad han gör, bara för att han är han. Han har svårt att ta in det. Det är inte hans prestation jag gillar - jag gillar honom för den han är.
Jan: Kan du applicera det på dig själv också?
Alexander: Ja, det kan vara så att man är älskad för den man är. Det är svårt - jag har haft svårt att älska mig själv bara för att jag är jag. Jag vill hela tiden göra något bra för att känna mig uppskattad av mig själv.
Jan: I mina mörka stunder tänker jag att jag inte vet varför Caroline är gift med mig, men jag tjänar åtminstone bra med pengar. Caroline hatar när jag säger det.
Caroline: Jag hatar det! Det är som att du säger att jag är någon slags prostituerad eller golddigger. Fattar du vad det säger? Vad du tänker om mig. Jag förstår att du inte tänker det om mig, men jag blir ändå så…
Jan: Jag hade exakt samma insikt med vårt första barn, med Freja - här kan man älska någon och de har inte presterat någonting. De har inte gjort ett skit. Det var en jättestor insikt.
Caroline: Lilla bebisen älskar jag och de har inte gjort något mer än bajsat och producerat lite skit.
Jan: Men 14 år senare gäller det fortfarande dem men handen på hjärtat gäller det inte riktigt mig. Jag kan fatta det rationellt men känslomässigt är jag fortfarande där - om jag inte presterar har jag inget värde för andra människor. Vill de inte hänga med mig blir jag ensam, och blir jag ensam kommer jag dö. Nu överdriver jag men det är loopen. Det återkommer när jag är på ett dåligt ställe - “jag är ensam, jag är ändå ensam.”
Caroline: Och så kommer man och säger “men du är inte ensam” och du bara “jo jo” och tar på dig koftan. Men en parentes om prestation - för att bli riktigt bra på något måste man misslyckas jättemycket. Vi tror att ju mindre man misslyckas desto bättre är man, men det är tvärtom.
Jan: Det är det rationella.
Caroline: Vi hade en idrottsman, en kampsportare, som insåg det. Han hade misslyckats så mycket i sina tävlingar. Det var intressant när han sa “jag behövde misslyckas så mycket för att bli bättre på min sport.” Då måste man ta bort kopplingen mellan mig själv och min prestation. Annars står man inte ut - “jag misslyckas så mycket, jag är dålig” - då vill man sluta.
Jan: Misslyckandet handlar om vad kopplingen är. För mig var kopplingen “misslyckas och blir ensam”. Man måste göra en annan koppling - “misslyckades nu, jag lärde mig något.”
Att fira misslyckanden
Caroline: Det fungerar inte för mig. Det som fungerade första gången jag började skifta var när Pia coachade mig för nästan 20 år sedan. Vi hade samtal på fredagar och hon sa: “Till nästa fredag ska du göra något där det är överhängande risk att du misslyckas. Lyckas du går du förbi Systembolaget, köper champagne och så firar vi.”
Jag tänkte “fine, jag firar inte ens, jag flyttar alltid fram målflaggan.” Sen fortsatte hon: “Och har du lyckats missa” - hon sa inte misslyckats - “går du förbi Systembolaget, köper champagne och firar vi.”
Det blev ärr i min hjärna. Vad ska vi fira att vi misslyckats? Det är väl inget att fira, det vill man gömma under mattan. “Nej, du ska fira för du har inte misslyckats, du har lyckats missa. Du har gjort något du inte gjort innan, lärt dig något - det är värt att fira.”
Jag berättade detta för en kompis, Simon, för några år sedan. Ett halvår senare skickade han sms: “Jan, du och Caroline får komma förbi, vi ska fira!” Jag blev glad - “vad ska vi fira?” “Jag vet inte, allt har gått åt helvete!” Snacka om ett helt annat förhållningssätt till misslyckande!
Caroline: Det var en del av din träning kanske. Förhållningssätt.
Jan: Ofta handlar det inte om själva misslyckandet utan vad jag lägger för betydelse i det, vad den upplevda konsekvensen är - som kanske inte ens är verklig.
Alexander: Det är något du säger - jag är inrutad i system att fira bara framgångar. Det är ett helt nytt tankesätt för många att fira ett misslyckande och se det som något positivt, att vi vunnit lärdom. Ett annat tankesätt som de flesta är obekanta med.
Jan: Jag försöker träna på detta hela tiden, fortfarande skitdålig på det. Kommer du ihåg när vi var på kurs i England? Det var det här gayparet som berättade att allt som händer i livet blir ju en historia sen. Det bästa är att om man själv är med i händelser som kan gå åt helvete så bestämmer du själv hur historien ska sluta, hur du vill berätta den för andra.
Det var också “fan vad bra!” Som när du tankade fel i bilen, Caroline - det har blivit en jättebra historia och vi har lärt oss supermycket.
Caroline: Ja, okej vad har vi lärt oss, Jan?
Jan: Jag lärde mig jättemycket. Vi hade lånat en bil, du tankade fel, sen körde du med den. Du var jätteledsen. Jag var skitdålig partner - när du blev ledsen behövde du känslomässigt stöd. Jag var “nu ska vi fixa det”, ringde runt och fixade bärgning, tömning av tanken.
Caroline: Du var dessutom väldigt irriterad.
Jan: Jag var irriterad. “Hur knasig får man vara? Hur dum får man vara?” sa rösten till mig själv. Sen tänkte jag att när vi är klara kan jag ge dig tröst - “titta, nu är det löst.” I efterhand kan vi skratta åt det.
Caroline: Nej, jag skrattar inte åt det fortfarande. Jag tycker inte jag lärt mig något.
Jan: Jo, du hör ju mig nu.
Caroline: Ja, du berättar det men…
Jan: Bara för att man fattat något rationellt betyder det inte att man ska göra det.
Caroline: Säg att man ska göra det, nej.
Jan: Screw you!
Metaforen om racerbilen
Du skrev att varje ny strategi var som en del till racerbilen. Kan du utveckla metaforen?
Alexander: Min optimerande hjärna ville att jag skulle ha en racerbil med jättebra motor som kan få bra avkastning men samtidigt superbra däck så den inte faller för mycket i värde när det stormar på marknaden. Jag ville bygga en racerbil i portföljformat, så optimerad som möjligt. Lite som Sinos allvädersportfölj - han ville ha den robust och bra men ändå ge bra avkastning. Jag var inne på samma sak - att ha en optimal racerbil i mitt sparande.
Caroline: Men om man konstruerat en sån portfölj tar det lång tid innan man är med om allt som kan hända på börsen.
Jan: Man kommer inte ens vara med om allt.
Caroline: Man måste simulera det kanske. Är det så ni håller på?
Alexander: Man tittar bak i tiden hela tiden och simulerar tioårscykler historiskt hundra år bak i tiden och försöker förutspå ungefär hur den kan prestera i framtiden.
Jan: Sen blir man “fan, korrelationer ändras!”
Rustningen som skydd och börda
Men du hade en annan metafor du skrev till mig om rustningen. Du skrev: “Rustningen jag bar i mitt yrkesliv som projektledare förstärkte mönstret ytterligare. Jag blev uppskattad för min förmåga att förutse framtiden, identifiera risker, parera dem innan de slår till. Det var ett arbete som belönade precis den sidan av mig som lärt sig att kontrollera och optimera som ett sätt att vara värdefull.” För ungefär tio år sedan hände något avgörande. Vad hände?
Alexander: Jag optimerade mig själv och annat så mycket att jag höll på att gå in i väggen. Jag blev sjukskriven en månad för utmattningssyndrom. Jag pressade mig själv, hade chefer som hjälpte till att köra ut mig, fick inte rätt stöd. Det var en tuff resa. Efter sjukskrivningen kom jag tillbaka och har lärt mig hantera arbetsbelastning bättre, framförallt hur hårt jag pressar mig själv. Jag kan säga nej på ett annat sätt idag än för tio år sedan.
Jan: Du skrev också om “utmaningssyndrom” - något du myntat själv. Hur skulle du förklara det?
Alexander: Jag såg utmaningar som något att förbättra min egen prestation och värde i. Jag antog mig dem på eget bevåg för att utveckla mig själv och komma längre fram. Men det tog mycket energi och kraft.
Caroline: Vad för utmaningar?
Alexander: Som projektledare - att ta större och mer komplicerade projekt såg jag som utmaningar.
Jan: Med mindre resurser, skrev du också till mig.
Caroline: Var det innan du kände att nu har jag nått gränsen?
Alexander: Ja, det pågick i arbetslivet. Plötsligt började kroppen säga ifrån. Mitt system började stänga ner. Jag fick klassiska utmattningssymptom - sov dåligt, gick ner i vikt, tappade träning och kost, började dra ner på allt som egentligen är bra för kroppen. De höga kortisolnivåerna under lång tid gör till slut att kroppen säger nej. Alla utmaningar och för lite stöd från min organisation gjorde att jag till slut var tvungen att gå till vårdcentralen och fick sjukskrivning. Ganska odramatiskt, men många har gått igenom det.
Caroline: Det kan kännas dramatiskt för vissa att gå till vårdcentralen. Jag tycker det är starkt gjort.
Alexander: Jag hade inte gjort det själv om inte min sambo sagt “nu får du gå till vårdcentralen, jag ser på dig att du mår inte bra.” Jag hade nog inte gjort det själv.
Jan: Tur att vi har kloka partners.
Alexander: Jag kan tacka min fru idag för att jag lärde mig hantera det. Jag hade nog kört på några månader till och kanske haft ett års sjukskrivning, kanske inte kunnat jobba med det jag var utbildad till idag. Jag hade förmodligen kört in mig ännu hårdare.
Jan: Du skrev att mönstret intensifierades, gick fortare och fortare. De senaste fem åren levt i loop med nya investeringsstrategier, förfinade dem för att maximera prestationen, analyserade och justerade hela tiden. Kan du säga mer om det?
Alexander: Det är samma personlighetsdrag som återkommit fast i investeringssammanhang. Att hitta den ultimata investeringen, något som fungerar för mig - det har varit utmattande också. Det tar mycket energi att gå runt och tänka på de här sakerna, speciellt om det blir större kapital som svänger och man ska förvalta andras kapital också, familjens. Man behöver förklara att investeringen kan gå ner 30-40% och det kan vara många kronor. Det tar på krafterna att förklara det och gå runt med den ryggsäcken.
Jan: Det är anledningen till varför jag inte förvaltar andras kapital - jag klarar inte det. Men hur tänker du om rustningen som metafor?
Alexander: Jag byggde upp hela min strategi och liv som en rustning för att hantera yttre press. Som en skyddsrustning för att skydda mig själv mot omvärlden. Men egentligen är det först när man tar av rustningen och är öppen med vad man känner som den verkliga styrkan kommer.
Jan: Fungerar rustningen? Skyddar den dig från det du var rädd för? Vad var du rädd för?
Alexander: Jag var rädd för att misslyckas och stå med brallorna nere när tidvattnet kommer.
Caroline: Vilket är tidvattnet? Jag misstänker att man tänker att det finns någon som kommer se att nu har jag misslyckats. Vem det är - i mitt liv är det en föräldrafigur eller någon Big Brother-figur. Men den finns ju inte. Jag har ingen förälder som kommer säga så. Man hittar nästan på. Vem är det som ska se att man har brallorna nere?
Jan: För mig är det intressant. Jag blev glad när du skrev metaforen om rustningen för det är exakt så jag tänkt också. Vi har ett helt avsnitt där jag pratar om att bygga det ekonomiska fortet. I början med bara 50 000 kronor har jag en buffert - som en träpalissad runt ett vikingaläger. Sen “fan, det funkar, en stenmur hade varit bättre.” Så bygger man stenmur, sen “stenmur skyddar dåligt mot kanoner, vi ska ha 1700-talsfort med bastioner.” Till slut blir det rymdlasrar mot utomjordingar. Beteendet tar inte slut, det är den röda gubben som bara vill mer, mer, mer.
Caroline: Vad är det för tidvatten? Vad är det för någon som ska slå sönder ditt fort?
Jan: I mitt fall har det framkommit i terapi - när jag var tretton dog min pappa från en natt till en annan. Livet kan ryckas undan när som helst så jag måste skydda mig. Tidvattnet kan vara vad som helst - en börskrasch, att någon ska stämma mig, att Caroline vill skilja sig så jag inte får träffa barnen.
Alexander: Vad är det i ditt fall?
Jag tror det är rädslan för att misslyckas. Eftersom jag byggt hela mitt liv på att värdesätta min egen person i mina framgångar och prestationer har det gjort att jag blivit riskavert och rädd för att misslyckas.
Caroline: Vem ska säga det?
Alexander: Det är nog min egen självbild. Mitt eget ego som är rädd. Det vill skydda min självbild. Det är inte någon yttre person utan min egen självbild som vill hålla fast vid att upprätthålla den person jag byggt upp - tillräckligt framgångsrik för att leva ett bra liv. Rädd för att förlora den självbilden eller kanske livet.
Jan: Det intressanta med en rustning är att den inte är dålig - den skyddar en, den har tagit dig till det liv du har. Den har tagit mig till att livet blivit mycket bättre än jag någonsin tänkt. Men problemet är att den är tung att bära. Har man den på sig för länge börjar den rosta, lukta illa. Den har ganska mycket nackdelar. Håller du med? Vad ser du som nackdelarna? Vad har kostnaderna varit?
Alexander: Den har dränerat mig på energi. Som du säger, den är tung att bära och hela tiden försöka upprätthålla den yttre skölden mot omvärlden eller min egen självbild. Det tar mycket energi att gå runt och bära på det. Det är den största nackdelen.
Winning formula
Jan: Inom psykologin kallar man detta ibland för “winning formula”. För mig var det en stor insikt. En winning formula är en strategi som man gillar - hade det bara varit dåligt hade man lagt ner den. Men problemet är att rustningen skyddar en, skapar resultat. Min “sen ska det gå åt helvete”-rädsla skyddar mig, jag hamnar inte i obehagliga situationer för jag har dödat scenariot innan det inträffat.
Men kostnaden för dig och mig och många med winning formula är att den kostar i “aliveness” - känslan av att leva ett rikt liv, känna sig levande, ha nöjdhet och tillfredsställelse. Känner ni igen det?
Alexander: Ja, man upplever att den sätter krokben lite. Man får aldrig den genuina friheten av att kunna släppa rustningen och leva livet utan den. Den håller tillbaka - tyngden. Det blir en metafor men det är kanske så man måste beskriva det.
Caroline: Om man är rädsludriven kanske det krävs mod och träning för att släppa rädslorna lite? Jag tänker inte att man släpper dem bara hux flux.
Jan: Vi människor gör bara saker av två anledningar - vi är motiverade och ser “det där vill jag ha”, eller “hotivation” - nu är jag trött på att vara trött. Problemet för sådana som dig och mig är att vi är så starka i att bära rustningen så vi bär den lite för länge för vårt eget bästa. Vi bär den tills det inte går mer och vi kraschar. Nu blev kostnaden för stor - jag håller på att tappa min livsglädje, relationen med mina barn eller min fru.
Vi uthärdar rustningen så pass länge. Att säga till någon “lägg av dig rustningen” är som att säga till någon som är stressad “var mindre stressad”. Reaktionen blir “fuck you, hade jag kunnat vara mindre stressad hade jag varit det.”
Caroline: Det är inte som att man bara lägger av den utan man behöver jobba med det.
Jan: Man behöver veta varför. Ofta kommer det i någon händelse där det blir tydligt att nu får det vara nog med rustningen.
Caroline: Man kan bli trött på det. Men i och med att man är så stark i beteendet kan man vara trött på beteendet men det kör igång själv då och då, eller ganska ofta. Det upplever jag med mina winning formulas. Min är anpassning - anpassa mig efter andra. Det gör mig jätteolycklig ibland.
Jan: Och skapar konflikter i vårt liv.
Caroline: Ja, för jag vill minst han inte anpassa efter alla andra. Jag måste jobba med det med min terapeut. För mig är det ett långsamt jobb. Hjärnan behöver omkalibreras. Jag måste säga ifrån innan jag börjat anpassa mig, ta nya steg så winning-formulan inte får chansen att sätta igång automatiskt. Det är ett automatiskt beteende. Det är intressant, också jobbigt att titta på mig själv - “jag har hållit på med det här hela mitt liv.”
Att hantera rustningen
Jan: Jag försöker hantera det här genom metaforen från min terapeut - vem håller i kopplet? Det handlar inte om att ta av mig rustningen och slänga undan den och nu är jag ny Jan. Lösningen är att ha rustningen och sätta den i ett skåp. Kunna ta fram den igen för den skapar resultat jag gillar. Den har tagit mig dit jag är.
Men jag behöver inte ha på mig rustningen när vi käkar middag. En winning formula jag har är “stäng av känslor, get your shit together, nu presterar vi, löser problemen som behöver lösas, sluta böla, just get shit done.”
Caroline: Gå in i väggen, Jan. Den kommer närmare och närmare.
Jan: Jag inser att förhållningssättet är fantastiskt när shit ska get done. Kanske inte jättebra när du och jag ska hänga. Du är inte förtjust när jag har på mig den rustningen.
Caroline: Nej, absolut inte.
Jan: Då tänker jag att jag kan försöka sträva efter att identifiera när jag sitter med rustningen på mig - ibland åker den på utan att jag vet om det. Och två, när rustningen åkt på, hur lång tid tar det innan jag kan ta av mig den? Vi kan inte träna på att inte trilla av hästen, men jag kan träna på att identifiera att nu har jag trillat av och hur snabbt tar jag mig på den igen.
Caroline: Nu sitter vi och babblar. Förlåt, vad tänker du?
Alexander: Jag tänker ungefär samma sak - man behöver inte ha en personlighet. Som du säger kan man ta på och av rustningen och se det från olika perspektiv. Det är fine att leva ut sina saker med rustning på ibland. Ibland kan det vara skönt att ta av den och vara lite snabbare.
Caroline: Jag tycker det är fint med acceptans - att jag har de här olika sidorna. De finns där och kommer förmodligen för evigt vara en del av mig. Acceptans är en stor del av det.
Alexander: Just acceptans. Jag har försökt se mig själv utifrån i ett annat perspektiv. Se sina tankar och att det är okej att det kommer och går - optimerhjärnan och lugna hjärnan, rustning på, rustning av. Det är okej. Jag har kommit fram till det själv. Jag har inte gått så mycket i terapi.
Jan: Det kommer.
Alexander: Ja, det kanske kommer.
Från racerbil till segelbåt - den poetiska insikten
Jan: Jag tänkte återknyta till det du sa om acceptans. Du skrev till mig: “Det innebar att acceptera att vinden kan blåsa åt olika håll, att jag inte alltid kan kontrollera farten. Att resan ibland är långsam, ibland snabb. Men det viktigaste är inte att maximera eller optimera varje sekund utan att vara med på resan och lita på att vinden bär även när jag inte styr varje millimeter.” Det är nästan poetiskt. Vad tänkte du?
Alexander: Jag hade byggt en racerbil och ville kontrollera och optimera hur den skulle köra och bete sig. Jag valde att gå över till något enklare och marknadsviktat - att bara flyta med. Jag skrev en analogi till en segelbåt. Från racerbil till segelbåt. Spänna upp seglet och låta båten åka dit vinden tar den. Det kommer vara vågor och stormigt ibland men bara flyta med. Så vill jag leva.
Jan: Jag sitter och ler när du säger det. En av de vanligaste frågorna jag får är “du som är ekonominörd, hur kan det gå en månad utan att du vet hur börsen gått?” Folk tycker det är konstigt. Men jag behöver inte veta. Som du säger, det är en stress att sitta och hålla koll. Jag har haft timtickar eller minuttickar på skärmen. Men det spelar ingen roll. Jag brukar tänka på att ha tillit till att man löser det som behöver lösas. Hur går det för dig med seglandet?
Alexander: Det går bra. Segelbåten följer med vinden som den gjort sedan jag tog beslutet att gå över till enklare portföljer. Att flyta med och låta marknaden vara marknaden. Jag behöver inte hålla koll hela tiden och göra förbättringar. Det sköter sig självt mer eller mindre. Jag går in då och då för att rebalansera om jag har 50% räntor och 50% aktier. Men egentligen behöver jag inte det heller. Jag tror det var Bogle som sa det - “det här får jag resten av livet om det vore så.” Jag känner inte att jag måste, men ibland kan det vara skönt att gå in och göra något aktivt, känna att man gör något.
Caroline: Har du fått vänja dig vid det nya? Blir det lättare och lättare?
Alexander: Det blir nog lättare och lättare att släppa det, även fast jag loggar in ibland och tittar hur det gått. Jag vet att det inte kommer göra till eller från på min strategi, men det sitter i att man loggar in och tittar. Varför vet jag inte, det är väl mänskligt.
Caroline: Gör du det när du är uttråkad kanske?
Alexander: Ibland är det bara en ren reflex. Fast jag tagit bort appen på telefonen går jag in på webbläsaren och loggar in på Avanza helt automatiskt. Det går nästan på autopilot till ingen nytta alls.
De praktiska lärdomarna
Jan: Min kompis Lennart brukar säga “vi gör så gott vi kan och vi fattar så fort vi hinner.” Jag gillar acceptansen. Men när vi ändå är inne på Avanza-appen - du är en av forumets mest kunniga personer så vi måste prata lite praktik, annars förlåtar de andra inte mig.
Caroline: Behöver vi göra det?
Jan: Ja, för det är spännande och för ett egoistiskt skäl - jag kan ibland säga “ni behöver inte bara lyssna på mig.” Trust but verify. Jag har sagt mycket av det du också säger och här blir det från ett annat perspektiv. Vill du prata om något annat först, Caroline?
Caroline: Nej, vi slänger ved på elden.
Jan: Min första fråga - efter hela resan, vad är de viktigaste lärdomarna om du skulle sammanfatta till någon som lyssnar?
Alexander: Det finns klassiska misstag jag gjort genom åren. Att titta på historisk avkastning, fondstjärnor på Morningstar - helt meningslöst. Det sitter djupt rotat i människor att titta tillbaka de senaste åren och tro att det har betydelse för framtiden. Det finns ingen korrelation. När man förstår att det inte spelar någon roll hur det gått de senaste åren - det är den största lärdomen.
Det finns många lärdomar. Vi har tajmat marknaden och förvisso fått bra resultat, men var det skicklighet eller tur? Omöjligt att veta.
Jan: Var gick skiftet för dig till den insikten? I början tycker man ju inte att det är tur utan att man är jävla grym.
Alexander: Min investeringskarriär började 2005 och sen kom börskraschen 2008. Jag lyckades tajma marknaden bra då, gick helskinnad ur det. Jag var ung och tänkte att det inte var så farligt - det är bara att köpa och sälja. Jag trodde det var min skicklighet men troligtvis var det 99% tur och tillfällighet. När man är ung och världsmästare tror man att man kommer lyckas med det i framtiden. Jag har aldrig åkt på de riktiga nitlotterna som du har gjort, Jan, i din sparkarriär. Jag har trott att jag kanske kan det här.
Jan: Jag blir nyfiken på din ödmjukhet. Jag hade inte den utan fick på flabben, men du har den utan att ha fått på flabben. Var kommer den ifrån?
Alexander: Jag har läst mycket och lärt mig av historien. Jag får tacka er för att jag sett era avsnitt, särskilt under covid när jag var hype med investeringar. Då hittade jag podden och lärde mig mycket, förstått forskningen bakom. Jag har läst på och sett många poddar, hört forskare prata och resonera. Jag har aldrig behövt ta smällen själv utan lärt mig genom andra.
Caroline: Vi hade ett avsnitt om Adam Grants bok om att man tror att man klättrat upp på berget - “jag är bäst och ser skitlångt.” Men man är uppe på Mount Stupid. När man vet minst om något tror man att man vet mest. Jag tänker på det hela tiden för det är en fälla jag går i konstant.
Jan: Man får vara lite ödmjukare. Du har hängt mycket i forumet - vad är din analys? Vad fastnar många i? Vad är vanliga missuppfattningar?
“Framförallt övervärderar många i början hur lite skicklighet egentligen påverkar resultatet inom investeringar. Det är väldigt svårt att vara skickligare än genomsnittet.”
Alexander: Att titta på historisk avkastning är absolut vanligaste misstaget. Sen att man övervärderar hur lite skicklighet spelar in på resultatet. Det är väldigt mycket tillfälligheter på börsen och investeringar som spelar in - tur många gånger. Hela fondmarknaden och förvaltare är superskickliga på att få det att låta som att det handlar om skicklighet. Man blir lätt matad med det. Tittar man på FinansTwitter är det bara skicklighet - “hundramiljoners-mannen” som är stockpicker. Det är lätt att se de små guldkornen, de som lyckats. Man ser aldrig de som misslyckats hela vägen.
Rikedomstrappan och marginalnyttan
Jan: Får jag testa en hypotes? Vi kommer ha avsnitt om rikedomstrappan. Tror du inte att mycket av de här funderingarna kommit i ditt liv för att du börjat nå en nivå där marginalnyttan av pengar minskar? Det spelar inte så stor roll i ditt liv längre - inte att du är ekonomiskt fri och kan sluta jobba, men att 10 000 eller 100 000 mer på kontot inte förändrar vardagen. Det är en ganska naturlig progression att ha kommit dit. Vad tänker du?
Alexander: Det kan vara så att jag nått en viss volym av pengar där det har mindre betydelse om det är 10 000 hit eller dit. Jag tittar på intervjuer med miljardärer och vad de värdesätter. De som har alla pengar de behöver letar efter andra saker som inte går att köpa för pengar. En miljardär sa att riktig framgång för honom är när hans barn vill vara med honom när de blir stora.
Jan: Jag har också sett den intervjun, den är skitbra!
Alexander: Vi jagar ofta rikedom, men de som har all rikedom jagar andra saker. Det är häftigt att se det. Man skulle kunna leva som en miljardär utan att vara det - hur de fungerar mentalt. Jag tycker det är häftigt att se olika beteenden.
Jan: Vi pratar om det i avsnittet om rikedomstrappan - när livet funkar blir det bästa rådet att fokusera på det som inte kan köpas för pengar. I somras har jag tänkt mest på att varje gång Elsa, vår sexåring, kommer och vill hitta på grejer säger jag ja. Jag hade inte kunnat betala en annan sexåring för att komma och säga “pappa, kan vi ha vattenkrig i trädgården?” Det går inte att köpa för pengar. Vad tänker du? Du har inte gett mig någon kommentar.
Caroline: På att du…?
Jan: Att jag har tänkt på det.
Caroline: Jag behöver väl inte säga att du är duktig, Jan. Jag kommer inte göra det. You’re looking for something in the wrong place.
Jan: Bra. Men det blir en ganska naturlig progression - hur förbättrar jag sparandet och optimering. Men kan man inte säga att det är en fara? Axar i forumet skrev “är inte risken att det går från att optimera sparandet till att försöka optimera lycka eller livet?”
Alexander: Jo, det är en komplex fråga. Det här rika livet - är det också en annan form av optimering? Att man försöker optimera sitt liv för att leva ett rikt liv bortom pengar. Det kanske också är en ny loop som startar. Då är man inne i väldigt djupa tankar och diskussioner. Vad är ett rikt liv? Att vara närvarande och i nuet. Det finns olika hypoteser om vad som är bäst. Det blir nästan andligt. Jag har precis börjat utforska det så jag har inga svar.
Jan: Men är inte det ganska spännande att vara där?
Alexander: Jo, det är något nytt. Jag har under många år varit intresserad av psykologi och läst Eckhart Tolle och sånt förr i tiden, börjat förstå vad som gör att vi är nöjda och mår bra och är glada. Det är rätt häftigt - det är inte alltid pengar det handlar om, väldigt sällan kanske till och med.
Jan: När man passerat de första nivåerna i rikedomstrappan - att man överlever, inte behöver oroa sig om bilen går sönder eller om vi har pengar till räkningarna - då blir det ganska naturligt att fundera på vad ett rikt liv är för mig och oss. Charlie sa att man kan inte lista ut ett rikt liv utan att det är något man måste prova sig fram till.
Myten om historisk avkastning
Vi brukar alltid ställa två frågor. Du har varit inne på det, men finns det någon myt inom finans du skulle vilja skjuta hål på?
Alexander: Det är mycket det här med historisk avkastning och hur lite skicklighet egentligen spelar in. Det är de två största myterna i finansbranschen. Det krävs 50-60 år av historisk data för att ha någon signifikant forskningsstöd. Många pratar om de senaste 3-4 åren - “den här fonden har gått bra i 3 år, den här teknikfonden är superfin, den köper vi.” Det är enkelt och mer greppbart för folk än…
Jan: Jag hade en statistiker som säger att 10 år säger ingenting. I finans är 10 år den heliga graden - har du slagit index i 10 år är du stjärnan. Vilka böcker har format ditt tänkande, även om du kanske växt ur dem nu?
Boken som förändrade allt
Alexander: En svensk föreläsare som heter Claes Hallberg har skrivit en bok.
Jan: Jag älskar Claes! Vilken är det?
Caroline: Låt honom svara själv.
Alexander: Jag läste den i samband med att jag fick utmattningssyndrom. Den heter “YCDBRALAI” - You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot. Den anspelar på de amerikanska affärsmän som gick runt med halsband där det stod “You can’t do business sitting on your ass.” Claes bok handlar om hur man kan jobba smartare istället för hårdare. Den har satt sig hos mig.
Får jag berätta en liten historia?
Jan: Gud ja!
Alexander: Jag minns tydligt att det var två arbetslag med skogshuggare. Det ena arbetslaget högg mycket mer ved än det andra. De förstod inte vad som hänt, för de fikade längre och tog längre raster. Det de gjorde på sina raster var att slipa sina yxor så de blev mycket vassare än det andra arbetslaget. De kunde jobba effektivare.
Jan: De hade inte tid att vässa yxorna för de var så upptagna med att hugga ved.
Alexander: Exakt. De jobbade effektivare och smartare genom att ta det lugnare. Det har satt sig hos mig - det finns smarta sätt att jobba på. Man behöver inte slita ut sig utan kan jobba effektivt ändå. Inte springa runt som en idiot. Det är en favoritbok jag läst.
Jan: Shoutout till Claes - en av Sveriges bästa föreläsare! Jag var på en ledarkonferens där han gick upp efter en ekonomichef som börjat med “jag vet att detta är tråkigt, tråkiga siffror, men informationen måste ut.” Claes frågade: “Är det att informationen måste ut? Eller är det egentligen att den ska komma in?” Jag bara “ja, den ska inte ut, den ska in!” Bra.
Tre takeaways
Vilka tre takeaways skulle du vilja ge till den som lyssnat eller tittat?
Alexander: Det första är att man behöver inte göra alla misstag själv utan kan lära sig av historien, läsa böcker och titta på poddar. Även fast jag gjort flertalet misstag. Å andra sidan, om man gör misstaken själv behöver man inte värdera sin egen person i att det gick dåligt. Det är okej att göra misstag om man lär sig av dem.
Jan: Inom finans tror jag det är en förutsättning för att lyckas långsiktigt att man behöver göra vissa misstag. Gör dem tidigt, gör dem med lite pengar och lär dig.
Alexander: Det är nog de två stora. Jag vet inte om jag har någon tredje.
Ett budskap till sonen
Jan: Om din son tittar på den här podden om 20 år, vad hoppas du att han tänker eller känner?
Alexander: Svår fråga. Jag har ingen aning faktiskt. Hoppas att han kände någon sorts stolthet ändå. Det krävs mod att ta tag i sina egna tankar och sätt att vara. Hoppas han kände stolthet över att det var mod.
Jan: Att han hjälpte dig att se saker om dig själv. Jag är också tacksam för våra barn som speglar det. Caroline, vad tar du med dig från dagens?
Caroline: Jag tar med mig det spännande med rustningen man har och olika sätt att hantera sin tillvaro. Du tittar på dig själv från ett perspektiv nu, sa du. Självobservation - jag gillar sånt så det fastnar hos mig.
AI-coach som reflektionsverktyg
Jan: Du gjorde mycket av självreflektionen med ett AI-verktyg.
Alexander: Jag har ett litet sidoprojekt där jag bygger en reflekterande coach i AI-format. Jag håller på att bygga en app. Det går lite trögt för tillfället men jag har konceptet färdigt och testat själv. Jag har suttit och haft en reflekterande coach. Det är inget terapisamtal utan en digital coach som ställer frågor och är nyfiken. Det har hjälpt mig ganska mycket faktiskt att förstå hur jag fungerar och tänker från ett annat perspektiv. Det har ni säkert lärt er i era terapisamtal.
Caroline: Det AI fanns inte då. Vad är den grundad i att den ska göra?
Alexander: Den ska hjälpa människor. Det finns olika varianter. Till exempel om du är förälder - vi hade ett problem med vår treåring som hade svårt att gå på toaletten, tyckte det var läskigt. Man kan få reflektera och få motfrågor och idéer på hur man kan göra. Jag fick förslag på att göra badrummet till en rolig plats för treåringen - ta med gosedjur dit och låtsas att treåringen hjälper gosedjuret gå på toa. Då blir det jätteroligt att gå på toaletten och allt funkar mycket bättre.
Det är en del av det - man kan ha det som stöd som förälder. Det funkar även i yrkeslivet för mig som projektledare. Om jag har en arbetsgrupp där det är konflikter kan man få stöttning på hur man ska reda ut problemen i gruppen.
Caroline: Ger det svar?
Alexander: Det ger aldrig svar egentligen utan bara coachande och reflekterande så man själv kommer på svaren. Det är så jag funderat med hjälp av den digitala coachen - jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar, digitala stöd, investeringar och allt möjligt i livet.
Jan: Du skrev också att den har ingen agenda. Vad var det du sa?
Caroline: När man går till en terapeut är det ändå så att man kan vilja vara lite snygg för terapeuten. Man berättar inte alla sina sämsta sidor. Jag försöker göra det med min terapeut - berätta allt skit jag håller på med. Men jag märker att jag inte gör det särskilt glatt. Med en AI kanske vissa känner att det inte är en person, så jag behöver kanske inte känna den lilla skam jag känner när jag ska berätta något för mina vänner. Det kan kännas lättare om det inte är en person man pratar med.
Alexander: Framförallt är den tillgänglig 24/7. Man kan ligga i soffan klockan åtta och bolla idéer och frågor med coachen. Den är tillgänglig. Man behöver inte ha en bokad mötestid klockan tre som man ska iväg på. Det är skönt att ha den friheten.
Jan: Du får göra reklam. Om man är nyfiken, finns det någon väntelista? Kan man ta kontakt med dig? Hur gör man?
Alexander: För tillfället håller vi på att bygga piloten. Den är inte riktigt klar. Vi är i pilotfasen. Vi har konceptet klart och håller på att bygga en app. Det är nog några månader bort innan piloten är ute. Men det går att kontakta mig om man vill. Ska vi ge ut min mejl?
Jan: Jag tänker du heter Alec i forumet - det är det enklaste. A-L-E-C. Man kan skicka ett privat meddelande till dig där. Eller så får du starta en tråd som vi kan länka till. Är man intresserad kan man följa. Det kan vara ett ganska enkelt första steg. Jag vet att det tar emot, särskilt i communityn om man inte är van att betala 1500-2000 spänn eller mer per coachtillfälle eller terapeut. Det kan vara ett bra ställe att börja på.
Caroline: Men kanske inte the end stop?
Jan: Nej, jag tror det kan vara ett bra första insteg.
Alexander: Man får aldrig ge terapeutiska eller psykologiska råd eller diagnoser. Den ska hjälpa dig själv att komma fram till svaret.
Avslutande reflektioner
Jan: Nu har vi pratat om att man kan komma i kontakt. Finns det någon fråga vi borde tagit upp?
Alexander: Jag tror ni fångat det mesta.
Jan: Om du skulle sammanfatta din resa hittills i en mening - en omöjlig fråga - hur skulle du sammanfatta den?
Alexander: Det är nog lite crash and error ändå. Men jag har vågat testa mig fram. Jag har kanske inte varit så rädd för att misslyckas utan varit ganska modig. Misslyckats med inte alltför stora summor - på ett kontrollerat sätt.
Jan: Jag uppskattar jättemycket, Alexander. Jag gillar din metafor från racerbil till segelbåt. Väldigt talande - från att ha koll på varenda grej på banan till att lägga mig och flyta med vart vattnet tar mig.
Jag ska säga att du inte gjort så mycket terapi och coaching men du har sjukt mycket insikt som många andra inte har. Både det här med rustningen och att kanske se att det inte är någon konflikt mellan dem. Jag tycker du varit fantastiskt modig och generöst att dela med dig till oss och andra. Det ska bli jättespännande att följa dig på resan framåt. Tack för att du var med!
Alexander: Tack!
Alexanders jobbar på att utveckla en AI-coach i form av en app då han själv haft stor nytta av AI under hans reflektionsarbete. Om du vill vara med som test-pilot / prova Alexanders app, fyll i nedan.
. Du har blivit kändis du med 
