Jag har testat allt.
Allvädersportföljer. Riskparitet. Permanent portfölj. Globalfond med hemmabias, Småbolag, SCV, multifaktor, hedgefonder, CTA, guld, fondrobotar, utdelningsaktier, systematiska egna strategier mm. mm.
Jag har byggt Excelmodeller, läst whitepapers, läst tonvis med forskning, följt forumtrådar in i absurdum både här och på RationalReminder.
Och jag har rebalanserat, viktat, omfördelat, förbättrat.
Det har varit en lärorik resa.
Men också utmattande.
Det är som att jag har burit ett mentalt system på axlarna i flera år – ett ansvar för att “göra rätt”, förutse, skydda, optimera.
Och varje gång jag trott att jag hittat rätt – så har något börjat skava igen.
Inte för att portföljen varit dålig. Utan för att hjärnan inte fått vara i fred.
Jag har insett att det jag längtar efter inte är maximerad avkastning eller Sortino.
Det är frid. Stillhet. Att få vara klar.
Så efter att ha gått varvet runt landar jag nu i något extremt enkelt – men ändå genomtänkt:
100% DNB Global Indeks i de långsiktiga portföljerna (barnspar, pension)
50% DNB / 50% AMF Räntefond Lång i mellanriskportföljen (t.ex. husdröm)
Sparkonto för pengar för oväntade kostnader.
Två fonder. Tre nivåer. En princip:
“Tillräckligt enkelt för att jag ska kunna släppa taget, tillräckligt robust för att inte ångra mig.”
Det paradoxala är att jag vet att min tidigare strategi – med mer diversifiering och optimering – är bättre på papperet.
Jag har själv byggt den. Den var bra. Men den krävde en version av mig som hela tiden behövde tänka.
Och jag är trött på att tänka på portföljen.
Jag vill tänka på livet.
Det här kanske inte är det “bästa” valet.
Men det är ett val jag kan hålla. Och det är värt mer än 0,5 % extra per år.
Så nu släpper jag taget.
Jag kommer inte vara den som maxar eller optimerar. Jag kommer vara den som sover.
Och kanske är det det klokaste jag gjort hittills.
Nyfiken på hur andra resonerat.
Har du också varit här? Landat i enkelhet efter år av sökande?
Vad gjorde skillnaden för dig?