Hej hörni. Tack för ett lärorikt och utvecklande forum/kanal.
Jag har under ett par månader trevat i ambivalens kring de aktiva fondernas plats i mitt sparande. Argumenten emot tycks tala sitt egna språk och rent psykologiskt märker jag (som tidigare befarat) hur nerverna angriper min vardag på ett tämligen osoft sätt.
Med anledning av detta bestämde jag mig under gårdagen för att sälja av mina tre tech/ ny energi- nishade ”favoriter”. Känslan idag är närmast befriande. (Känner mig kanske aningen dramatisk… men men)
Kvar är ett någorlunda hållbart, långsiktigt, brett och stiligt indexpaket.
Jag har förstått att andra här på forumet går i liknande tankar och känner därför att jag gärna delar med mig av mina egna.
Grattis @AdamN till att välja en strategi som du är nöjd med. Det är många gånger bättre med en ofullständig plan som man följer än en perfekt plan man inte följer.
För 1,5 år sedan satte jag mig ned och tänkte ”nu ska jag få kläm på det här med placeringar”. Jag antog att det handlade om komplicerade beräkningar, marknadstajming och obskyra högavlastande placeringar. Istället har mitt sparande ett och ett halv år senare blivit riktigt jävla trist. Bortsett från några få aktielotter har jag tre fonder. That’s it! Och som du säger; det är en befriande känsla.
Första gången du säljer av då det viset? I så fall, det här är vad du kan förvänta dig härnäst.
Fas 1 - Det känns inte rätt med fond X i portföljen. Den har för hög risk för mig. Dessutom har den dippat på sistone.
Fas 2 - Åh vad skönt att ha sålt. Nu kan jag sova bättre om nätterna.
Fas 3 - Vad nu? Fond X går ju superbra nu när jag har sålt! Typiskt.
Fas 4 - Vad i hela friden? Hur kan den gå så bra? Det var helt fel att sälja. Jag tänkte visst rätt redan från början. Jaja, bara att bita i det sura äpplet och köpa in mig på en högre nivå då.
Med glimten i ögat så klart. Man ska inte äga innehav som känns fel redan i en bull market.
Hehe jo. Jag skulle nog säga att jag har lekt, vridit och vänt på de scenarion du nämner. Och det är/var inte helt lätt. Det kommer dock ner till att jag helt enkelt inte pallar rörelsen och risken, eller snarare det jag känner krävs av mig för att ha/ hantera dessa typer av fonder i min portfölj. Möjligt att det säger mer om mig än om realiteten i min oro. Tidigare tyckte jag att det var roligt, nu känns det snarare som ett kontrollbehov. Och ja, visst har dipparna vi just nu ser inom branscherna ställt frågan på sin spets.
Vad gör jag om de börjar gå skitbra igen? Spontant känner jag att det är helt ok. Är trygg i idén om att ligga lägre, ta mindre risk och använda tiden/energin till annat. Men vem vet;)?
Till bakgrunden hör att jag för inte så längesedan, ganska aningslöst startade mitt sparande med en portfölj bestående av endast aktivt nischade fonder, komponerad av en offensiv vän. Vid denna tidpunkt visste jag knappt vad en fond var. Sedan dess (många trådar och avsnitt senare) tycker jag mig ha utvecklat en medveten strategi som fungerar för mig. Processen har således skett gradvis.
Det är många gånger bättre med en ofullständig plan som man följer än en perfekt plan man inte följer.