Ett första besök i den inre trädgården…

Ett personligt samtal om mönster, val, rädslor och insikter efter mitt meditationsretreat...

Förra helgen tillbringade jag på ett meditationsretreat och att det var omtumlande. Minst sagt. Jag har den senaste tiden och åren sprungit allt fortare och insikten som landade var – till vilken nytta? För att dö i förtid som min pappa gjorde? För att försöka fylla en bottenlös skål med bekräftelse från andra? För att uppfylla på samhällets definition av framgång? Trots framgång, pengar och bekräftelse har jag varken blivit nöjd eller blivit av med känslan av tomhet. Efter att i mer än 25 år konstant ha sysselsatt mig för att inte behöva känna efter, var det tydligen dags att besöka den inre trädgården.

Veckans artikel är en av de mer personliga på länge och kan kanske upplevas av vissa som off-topic, men jag tror att den är viktig. I alla för mig. Jag har i tidigare artiklar nämnt att jag i terapi insett att en av mina stora drivkrafter varit den ekonomiska osäkerhet som uppstod när min pappa dog när jag var 13 år gammal. Att jag som student längtade efter buffert på 25 000 kr, då skulle jag bli trygg. Sedan blev det 50 000 kr, 100 000 kr och plötsligt satt jag där i en hyresrätt med Caroline och 500 000 kr på kontot och jag kände mig inte det minsta trygg. Storleken på bufferten verkade inte göra någon känslomässig skillnad.

Naturligtvis förstod jag rationellt att det inte kan hända något ett par i 25 års-åldern utan barn, boendes i en hyresrätt med en 10 år gammal bil som skulle kunna kosta ens i närheten av de summorna. Jag har under åren till och med förlikat mig med den insikten. Framförallt i en del av skammen kring att jag som ekonomibloggare egentligen inte hade en ”finare” dröm om ekonomiskt frihet eller liknande som drivkraft.

Periodvis har jag till och med känt mig lite nöjd (arrogant?) med att ha identifierat den. Särskilt då jag upplever att många andra inte riktigt är medvetna om vad som driver dem egentligen. Den gångna helgen kändes som att tappa en stor del av fotfästet. Helt ärligt har jag inte riktigt landat helt och fullt än och då har det ändå gått snart en vecka. Vart det kommer att ta vägen framgent vet jag inte riktigt heller än. Å andra sidan känns det rätt skönt att för en gångs skull inte behöva ha ett ”rätt” svar och faktiskt kunna vila i det.

Återigen blev jag rastlös inombords. Jag var inte nöjd. För varje dag som gick blev det alltmer tydligt att inga pengar i världen någonsin skulle kunna göra mig nöjd.

Napoleon Hill

Jag tvekade ett tag om jag skulle publicera den här artikeln. Den handlar inte om ekonomi, men jag tror och hoppas att den kanske kan vara ett bidrag till dig eller någon annan i liknande situation. Jag vet också sedan tidigare att det är tufft att försöka hålla uppe en fasad och till vilken nytta? Dessutom tänker jag att det är mer ärligt mot dig som har följt mig ett tag att vara autentisk. I bästa fall hjälper det kanske även någon annan att ta ett steg mot ett rikare liv genom att undvika göra samma misstag som jag har gjort eller gör.

Tack för att du läser även den här annorlunda artikeln,
Jan Bolmeson

Lyssna på artikeln som ett poddavsnitt

Precis som vanligt så kan du lyssna på hela den här artikeln som ett poddavsnitt via din poddspelare. Avsnittet finns där poddar finns t.ex. iTunes, Acast, Spotify eller SoundCloud. Du kan även titta på den tillhörande videon via Youtube.

Trots att allt är bra, har jag känt mig tom och inte nöjd

Även om allt är till synes bra i mitt liv just nu har jag känt mig tom och inte nöjd. Det var den huvudsakliga anledningen till att jag anmälde mig. Jag har aldrig tidigare varit flera dagar i tystnad, utan mobiltelefon, dator eller uppkoppling. Inför var det faktiskt både läskigt och spännande. Men jag litade på mina vänner som rekommenderat mig stället så jag hoppades på att jag skulle landa på fötterna. Å andra sidan kände jag faktiskt att jag var tvungen att göra något helt annorlunda. Det verkade i alla fall det här vara.

De senaste åren har det har varit väldigt många borden, måsten och faktiskt även rädslor i mitt liv. Jag har mer och mer börjat känna att jag har kommit till vägs ände med min prestationer och mina göranden. Jag har löst problem, utmaningar och nått mål i en rasande fart men också insett att de aldrig kommer att ta slut. Upplevelsen den senaste tiden var att livet har blivit ett enda stor lista problem som ska lösas i en frenetisk takt. Rationellt fattar jag idiotin i synsättet ”livet är ett problem att lösa”, men att tänka och känna är två helt olika saker.

Jag har strävat efter mer och mer och jag har därför jobbat väldigt hårt de senaste 15 åren. Det är mer än 10 år sedan vi sålde vår tjock-tv. Sedan dess har jag mer eller mindre jobbat konstant, dagar, kvällar och helger. Naturligtvis har det varit självvalt och roligt. Det har också gett framgång i många områden. Men på sistone har det ändå känts tomt och jag har inte varit nöjd.

Det har tagit sig uttryck på flera olika sätt. Förra året testade vi det där med ”Spanien i januari” och även om det var jättetrevligt, framförallt för vännernas skull, så var det inget som jag behöver göra om. Vi har testat en längre skidsemester men efter åtta dagar ville vår dotter åka hem och även jag. Jag har köpt prylar och det har inte gett någon glädje. Jag har varit på väg att köpa en ny bil men (tack och lov) hindrat mig själv då jag vet vilken urusel affär det är. Jag hörde dessutom talas om att till och med BMW hade gjort en studie att glädjen för en ny bil bara höll i sig i genomsnitt tre veckor…

Som jag skrev i inledningen trodde jag länge också att mer pengar kommer lösa biffen – det skulle ge trygghet, det skulle ge glädje och att allt skulle bli bra. Det har det inte gjort. Jag inser att jag varken är först eller ensam om den insikten. Jim Carey formulerade det bäst:

I think everybody should get rich and famous and do everything they ever dreamed of so they can see that it’s not the answer.

Jim Carey

Men man fattar när man fattar och jag verkar ha börjat förstå först nu. Utåt sett går det bättre än någonsin men inombords har det varit en lite annan historia.

Var duktig i skolan så att du får ett bra jobb…

Sedan jag var liten upplever jag att jag har fått höra:

Var duktig i skolan så att du kommer in på ett bra gymnasium. Var duktig på gymnasiet så att du kommer in på en bra högskola. Var duktig på högskolan så att du får ett bra jobb. Var duktig på jobbet så att du får behålla det…

Jag vet inte om det var någon som faktiskt sa det uttryckligen. Snarare levde det väldigt kontextuellt. Från skolkamrater, föräldrar, lärare och vuxenvärlden. Jag gjorde precis som jag blev tillsagd, ifrågasatte inte och jag gjorde som min omgivning gjorde. Jag hade högsta betyg i all förutom bild, valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet för det var bredast (inte för att jag tyckte det var kul).

Jag hamnade i en klass som var ett experiment med elitklasser så alla var exakt som jag. Jag fick höga betyg igen. Jag visste inte vad jag skulle välja så det blev civilingenjör med inriktning mot teknisk fysik. Återigen inte för att det var roligt, intresserade mig eller det jag ville, men för att folk sa att det var bäst, bredast, svårast och att man kunde bli precis vad som helst…

I tvåan på tekniska högskolan i Lund gick jag in i väggen. Inget var kul, jag klarade av den beryktat svåra utbildningen. Jag gjorde det dessutom genom att inte närvara på hälften av föreläsningarna och slarvade med skolan. Insikten att jag snart skulle bli klar och att jag sedan skulle jobba på Ericsson resten av livet var verkligen inget kul. Jag hamnade hos Studenthälsan och hos en psykolog för första gången.

Jag minns att det var en äldre herre som lyssnade på mig när jag beskrev det som i mina ögon var ett ”lyxproblem”. Det var ju många fler som hade problem ”på riktigt” enligt mig (så känns det för övrigt fortfarande). Jag minns hans ord som om det var igår:

Du borde odla din inre trädgård.

Psykolog på Studenthälsan i Lund till mig 2001

Jag minns även mitt eget svar som 20-årig civilingenjörsstuderande – helt i okontakt med sina känslor:

Vilken jävla trädgård?

20-åriga versionen av mig själv

Jag hittade aldrig den där trädgården än mindre började jag odla den. Istället startade jag mitt första företag och fick hjälp av en av mina äldsta vänner Dominika som lyfte upp mig. Jag insåg inte då hur perfekt valet att starta företag var för att inte behöva känna efter.

Ett första besök i den inre trädgården

Sedan 2002 har jag startat och drivit en handfull bolag, femdubblat omsättning i flera företag, jag har stått på scen för tusentals människor, varit med i de flesta stora tidningar, radio-stationer och tv-kanaler, jag har skrivit en bok och fått den publicerad av Bonnier, jag har arbetat professionellt i flera olika styrelser, jag har coachat, varit mentor, jag har byggt upp bloggen, jag har tjänat pengar och så vidare. Jag har presterat ursinnigt i 110 och jag har inte ens fyllt 40 år.

Jag brukar säga att historien inte upprepar sig men att den brukar rimma. Idag 20 år senare (tidig 40-års kris?) sitter jag där igen och inget är kul. Jag verkar klara av livet hyfsat och ändå är jag inte nöjd. Det har länge känts som att jag behöver göra något annorlunda.

Caroline har länge sett något som jag fattade på riktigt, först nyligen. När min pappa dog så blev jag duktig i skolan. Jag kunde fokusera på det och jag behövde inte känna efter eller möta mig själv. När det blev jobbigt andra gången på universitetet, året innan vi träffades, så valde jag att starta företag och behövde inte heller känna efter eller möta mig själv. Denna flykten har jag hållt på med sedan dess i olika former.

Idag är jag är extremt osugen och trött på att köra det programmet än en gång. Jag inser nämligen att det kommer inte föra något gott med sig. Särskilt när jag redan idag är trött. Hela mitt liv har dessutom de senaste åren kretsat kring prestation, allt från mejlen som kommer till min inkorg till sammanhangen jag har placerat mig i. Fullt med människor som är likadana.

Jag har verkligen tur att ha Caroline som min fru. Hon är nämligen precis min motsats och har fattat många av de här sakerna som jag först nu börjar lista ut. Tyvärr har jag ju varken fattat eller på riktigt uppskattat det i många år. Ibland har det tyvärr till och med varit tvärtom. Men som jag har hört någon säga:

Vi tenderar att gifta oss med den person som har löst våra egna omedvetna problem…

Carl Jung(?)

Caroline och flera goda vänner har länge rekommenderat att undersöka den där inre trädgården (tack även Niklas, Moa, Lennart, Charlie m.fl.). Något som jag aldrig har gjort och inte förrän nu insett vikten av. Jag fick tips på några bra ställen runt om i världen med duktiga handledare och jag anmälde mig slutligen till Bara Vara i Rättvik. Samtidigt som det kändes riktigt läskigt visste jag att det inte fanns särskilt mycket till val. Att gå ytterligare en kurs i produktivitet eller den typen av personlig utveckling jag varit på tidigare skulle nog snarare bara göra saker värre.

Min insikt: Jag håller på att jobba ihjäl mig

Sagt och gjort. Förra helgen var det dags och nu är jag tillbaka i ”verkligheten” igen. Det var verkligen omtumlande och jag känner mig fortfarande lite skör. Jag insåg bland annat hur jag hela tiden har sprungit, sprungit och sprungit ännu mer. Till och med på toaletten har jag svarat på mejl eller läst nyheter. Att bara vara eller bara hänga är inte något som jag har gjort. Någonsin. Det har till och med varit en av Carolines stora sorger eftersom det är något som är viktigt för henne. Genom att lämna in mobiltelefon, dator, medtagna böcker och dessutom inte få interagera med andra deltagare så fanns det inte så mycket annat att göra.

Det gav mycket insikter. En av dem var att: om man inte kan vara med sig själv för att det är för jobbigt, hur kan man då hänga med andra? Jag har ju inte ens fattat att jag inte har fattat. En annan insikt som förmodligen kommer att ha mest påverkan på mig är att ju äldre jag blir, desto mer lik mina föräldrar blir jag.

Caroline har länge varit arg på mig och sagt till mig att jag håller på att göra samma sak som min pappa som arbetade ihjäl sig. Han skulle ta hand om familjen, dränera huset själv, vara chef, jobbpendla samtidigt som han rökte, stressade och hade högt blodtryck. Jag har i alla år slagit det ifrån mig. Jag håller ju för f-n inte på och dränera huset själv. Jag har koll på läget.

Insikten från helgen är att det har jag inte. Jag gör exakt samma sak. Så här snart 30 år senare ser det bara annorlunda ut. Jag sitter 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan, vid datorn istället för i bilen eller jobbandes på huset. Jag gör i princip samma sak – helt omedvetet. Det är som att jag har tagit över en stafettpinnen som skickas mellan generationer och jag har inte ens tackat ja till den.

Exempel har varit en upplevelse av att inte hinna träna eller läsa böcker för att det tar tid från jobbet. Det har varit en konstant upplevelse av att ligga efter i jobbet. Det finns mejl att svara på, uppgifter att göra och skulle det dessutom inte vara nog så finns det idéer att förverkliga. Det är ett konstant tillstånd av otillräcklighet. I vissa av mina kretsar är det här på gränsen till en merit – allt mäts i omsättning och framgång.

Jag vet att att människor runt mig har sagt att så kommer det vara resten av livet. Har man ambition så kommer det hela tiden vara en upplevelse av otillräcklighet och att det bara är något att förhålla sig till. Jag har rationellt insett att jag inte kommer att ligga på dödsbädden och inse ”Vad bra att jag blev färdig med alla mina problem och projekt.”. Men samtidigt har det inte hjälpt med den känslan av stress eller otillräcklighet.

Ju äldre jag blir, desto mer lik mina föräldrar blir jag

Jag insåg att jag oroar mig – jag är rädd – hela tiden. Konstant. Eftersom jag ändå har kommit hyfsat långt oroar jag mig numer dessutom för saker som rationellt måste sägas vara osannolika. Men det gör ingen skillnad att jag inser att det är osannolikt, rädslan eller oron finns där i alla fall. Förmodligen en kvarleva från händelsen med pappa – mattan kan ryckas undan precis när som helst. Bäst att du är förberedd.

Jag vet att den här oron och rädslan har jag också fått med mig hemifrån. Självklart har jag även fått mycket gott med mig och jag älskar mina föräldrar. Men jag är helt på det klara med att hålla koll på den där stafettpinnen. Vissa saker vill jag nämligen inte ska föras vidare till mina döttrar. För även om många av mina (och mina föräldrars) beteenden har gett väldigt goda resultatet så har inte kostnaden varit oväsentlig. Framförallt i upplevelsen av känslan att känna sig full av liv (eng: aliveness).

För ett par år sedan publicerade Vice artikeln ”Here’s Why You’re Going to End Up Just Like Your Parents” där de intervjuar två psykologer på just det här ämnet. De skriver bl.a.:

Neuropathways and neuroscience, for the past ten to twenty years, have really shed light on how we become like our parents and how our brains form. When we’re stressed and can’t think properly, we go to those neuropathways that have always been formed from when we were infants. It’s like if you were walking in a forest, and there’s no path, and you have to create one. The more you walk on that path, the clearer it becomes. [..]

People absorb ways of communicating from their childhood. Or sometimes you even try to avoid them, but you don’t do an effective job doing that, and then they pop out when you’re stressed. So both in direct and indirect ways, we can be like our parents, even though we may not want to.

Vice, ”Here’s Why You’re Going to End Up Just Like Your Parents”. 2016

De skriver även att det på intet sätt är kört och att man kan påverka sin situation. Men i tillfällen av stress så gör vi omedvetet det som vi känner till och det vi har vuxit upp med. Vi kör helt enkelt i redan färdiguppkörda hjulspår. Vi hittar en trygghet i otryggheten hur konstig den än kan vara. I mitt fall har det handlat om vägar kring oro, rädsla och att det kommer skita sig. Vägen ur hjulspåren är medvetenhet, reflektion och självinsikt. Men det är som Tony Robbins säger:

The truth will set your free, but first it will piss you off…

Tony Robbins

Jag gissar att min resa i det här området har fått en skjuts från helgen.

Ironin i att blogga och vara rädd för kritik…

Allt det här har fått mig att tänka på en film jag såg för ett tag sedan, nämligen Pleasantville från 1998. Pleasantville handlar i korthet om David och hans syster Jennifer som slåss om en fjärrkontroll och hamnar i en såpopera från 50-talet. Där är allt svart-vitt; alla har sina givna uppgifter och plats. Allt är perfekt. Tills allt en dag börjar att förändras.

Plötsligt börjar folk uppleva olika känslor och saker samt personer börjar förändras. Vissa människor börjar vakna upp från att vara gråa och trista klichéer. Saker och personer går från att vara i svart vitt till att bli levande och i färg. I slutet av filmen är det en scen där en person som har brunnit för att måla med vackra färger står anklagad för att ha brutit mot reglerna. Målningar ska inte vara i färg, de ska vara svart-vita. Man hör honom försvara sig med:

Men berätta för mig, vilka färger får jag lov att måla med? Så lovar jag att bara måla med dem. Alltså, jag behöver inte ens måla med färger, jag kan låta allt vara svart-vitt.

Det slog mig som en knytnäve i magen. När jag bloggade de första åtta åren, då var bloggandet för mig som att måla med färger i en svart-vit värld. Det var roligt, inspirerande, givande, kreativt och fick mig att känna mig levande. Jag skrev om vad jag ville, brydde mig inte så mycket om någon skulle läsa det eller ej. Jag gjorde det mycket för min egen skull.

På senare tid har det varit precis tvärtom. Det har blivit så allvarligt, så ”vuxet” och så ”på riktigt”. Jag har jurister som berättar för mig att jag måste ha ”fullständiga villkor”, jag måste ha en disclaimer, vara noga med att berätta om risker, reklamsamarbeten ska märkas upp si och så, i podden måste jag säga x och y och så vidare. Jag har blivit rädd att ta upp ämnen, säga fel sak eller bli kritiserad. Jag har till och med backat från saker som jag egentligen tror på eftersom jag fått så mycket skit för det. Det har blivit mellanmjölk av alltihop.

Ironin och dumheten i att välja att ha en blogg i eget namn, när jag är rädd på det sättet är inte heller förlorad på mig.

Tufft med kritik när prestation ger kärlek…

Förutom allt det vanliga jag går och oroar mig för, har det på sistone även tärt på mig med den kritik, trista kommentar och rent ut sagt näthat som jag har dragit på mig sedan i höstas. Det handlar om allt möjligt t.ex. min artikel om Fire som har fått vissa Facebook-grupper att gå bananas och trista kommentar jag får på Twitter och i andra sociala medier. (Därför jag är så sjukt tacksam och glad över det positiva samtalsklimatet här på bloggen och i frågor och svar. Tack till er alla läsare!)

Sedan några veckor tillbaka gör dessutom två journalister en granskning av mig. Jag vet ännu inte. Givet attityden och frågorna som har ställts utgår jag från att det inte lär vara en positiv artikel som är mig till gagn. Min vana trogen har jag sannolikt blåst upp konsekvenserna av allt näthat, kritik och en kommande trist artikel bortom alla proportioner. Men å andra sidan har jag historiskt inte gått skadelös från liknande händelser. Jag har tappat samarbeten, gäster har tackat nej till att vara med i podden och jag har till och med blivit ombedd att avgå från en styrelse på grund av rädslan att det skulle spilla över på verksamheten och så vidare.

Jag inser rationellt att om jag försöker tillfredsställa alla att jag inte tillfredsställer någon. Allra minst mig själv. Många klokare människor än mig säger att det viktigaste är inte vad andra människor tycker, utan vad man själv tror på och innerst inne vet är rätt. Enkelt att förstå rationellt men en helt annan sak att förstå känslomässigt. Jag är känslomässigt inte där.

I hela mitt liv har jag haft en sanning om att ”prestation ger mig kärlek från andra människor”. Så var det under min uppväxt. Jag fick mycket uppskattning för att jag var duktig, hade höga betyg, skötte mig och så vidare. Att få kritik är känslomässigt precis motsatsen. Min automatiska tolkning är att jag ”presterar dåligt” vilket är lika med att jag är dålig. Det sätter igång hela den negativa spiralen som alltid slutar med att jag kommer bli ensam (och inte klara mig).

Tidigare har jag bitit ihop, varit stark och sagt till mig själv:

Get your shit together!

Min vanligaste kommentar till mig själv…

Men på sistone har det fungerat allt sämre. Bita ihop, sätta tummarna i spåret och köra på har börjat fungera sämre och sämre. En av er läsare (tack!) skickade mig till och med ”Karolinska Exhaustion Disorder Scale (”KEDS”)” som jag gjorde och fick poängantal som antydde ”Börja reflektera över din tillvaro och ändra något”. Feedback.

Så mycket rädsla hos mig och andra…

Mycket av det hänger ihop med min (och andras) rädsla. Rädsla för saker som ska hända (som nästan aldrig händer), men framförallt en rädsla för vad andra ska tycka. Det är en rädsla för att bli avvisad, ignorerad och/eller förödmjukad. Återigen förstår jag rationellt att andra inte har tid att tänka på mig, då de har fullt upp med sin egen rädsla kring vad andra ska tycka om dem.

Jag ser den här ängsligheten och rädslan överallt, inte bara i mitt eget liv. Även om jag nu har slutat följa nyheter i princip helt så är ju några bra exempel Cecilia Wikström som inte fick ha styrelseuppdrag och vara EU-parlamentariker samtidigt, Ebba Busch Thor som har öppnat för att prata med SD och fått mycket skit för det, hela Swedbank-krisen som pågår nu, kvinnan som hyrde lägenhet av sin man och blev ombedd avgå trots 30 års arbete i partiet och det inte ens var klart om det var mot reglerna och så vidare.

Egentligen är det helt absurt hur mycket vi springer omkring och är rädda för varandra eller det okända. Var var det vi/jag hamnade i diket att vi ska skydda, försvara, bygga murar och så vidare? Att vi inte längre vågar stå för något som är viktigt för oss, säga ifrån eller att gett makten till de som skriker högst. Handen på hjärtat är det ju inte ett jätteroligt med ett samhälle som bygger på rädsla. Vi har testat det några gånger det senaste seklet och det har inte direkt slutat bra.

Även en hel del sorg och skratt

Även om mina stora insikter hamnade i området rädsla och hur den styr mitt liv så fick jag med mig även andra saker. En stor del var hur mycket sorg jag har burit på de senaste åren. Jag har aldrig riktigt sörjt min pappa. Jag blev duktig istället. En annan sak som jag hade mycket sorg över insåg jag var ett missfall vi fick för ett tag sedan. Jag tänkte inte mer på det då, utan var väldigt teknisk med det. Typ: ”det är bara att försöka igen”. Men under helgen insåg jag att jag faktiskt var väldigt ledsen för det. Som en annan deltagare uttryckte det – det var barnet som aldrig fick chansen.

Jag hade även en hel del sorg över hur jag har betett mig, framförallt mot Caroline. Det känns på många sätt att hon har fattat många av de här grejerna men att jag först nu ”catch up”. Jag har värderat känslor som bra och dåliga; t.ex. glad är bra och ilska är dåligt. Något som jag också haft gentemot mot barnen. Sorg över att jag inte sagt vad jag har känt och velat i många sammanhang, för att jag har varit – trumvirvel – rädd. Rädd för att om jag säger som jag tycker så kommer det sluta dåligt.

Samtidigt har jag också känt lycka och skrattat så att jag kiknat under dagarna. Det var t.ex. en helt absurd situation att sitta och äta middag med en mängd andra personer i tystnad, som alla tittar ner i sin tallrik, tittar ut genom fönstret som på ett mentalsjukhus, kommer skalandes på en apelsin eller helt plötsligt bara reser sig och går. Någon beskrev det träffande som att man deltog i en Lars Norén-pjäs.

En rolig incident var att en deltagare smög iväg och började prata med kassörskan i närmaste livsmedelsbutik. Som han själv uttryckte det var det karma att han dagen efter blev av med rösten helt och hållet. Jag själv tyckte att tystnaden var oerhört skön. Inte minst att inte hela tiden försöka vara trevlig, social och måla upp en fördelaktig bild av sig själv. Ironin gick inte mig heller förlorad i att bli av med rösten på ett meditationsretreat.

Och nu då?

Det kort svaret är att jag vet inte. För första gången känns det även ganska skönt. Det jag tog med mig var även hur viktig min familj och de som är mig närmst är. Hur mycket jag tycker om barnen och Caroline. Att när allt kommer till kritan så är det de som är viktigast. På riktigt. Jag har sagt det tidigare, men aldrig känt det på riktigt på det här sättet.

Plockar jag bort rädslan i form av ”vad ska andra tycka och tänka?” så är faktiskt inget annat viktigt. Huset, karriären och allt annat handlar ju bara om min egen prestige och rädsla. Det är människorna och relationerna till familj och vänner. Jag är så glad över att jag och Caroline har haft en hel del viktiga samtal på en ny nivå den här veckan och att hon har stått ut och står ut med mig.

Processen att städa ut i livet har faktiskt redan pågått ett tag, förmodligen omedvetet. Livet har även hjälpt mig som när jag i höstas blev av med ett styrelseuppdrag, ett annat som jag avslutade nu i våras och projekt som jag har skjutit mig ur. Än är det fortfarande tillräckligt mycket för att fylla mer än en heltidstjänst men redan nu märker jag att det inte tar lika mycket energi som det gjorde förr. För första gången på flera år har jag 100 mejl i inkorgen och känner inte ångest över det.

Den svårare och viktigare resan är att börja vara sann mot mig själv. Att säga det som jag tycker, att vara mindre rätt och inte minst lyssna på mig själv och kroppen. Caroline har kanske rätt i att jag har duckat en kula. Men det är som en god vän sa till mig – insikten är den lätta biten. Utmaningen kommer i att välja och skapa något annat som är hållbart över tid.

Något som jag bara har fått en glimt av, som jag tror kan vara en stor del av lösningen för mig, är att se problem utifrån ett nytt perspektiv. Att inte se det som att livet är ett eller en serie av problem att lösa utan snarare något att uppleva och utforska. Att det som jag upplever som problem i mitt liv är en feedback på att jag inte är okej med någon del av mig själv. Det vill säga att om jag i sanning vore okej med mig själv – i alla delar – då skulle jag inte heller uppleva problem som problem.

Det tål verkligen att funderas på – för jag fattar det och sedan förlorar jag det i samma stund. Särskilt när det dessutom formulerades som att problem är fantastiska ursäkter till att inte leva sitt eget liv fullt ut. För vem kommer protestera när man säger ”Hur kan jag vara glad/lycklig/nöjd/etc när jag har problem X i mitt liv?” Vi övertygar till och med oss själva om att det är omöjligt. Att det dessutom i många fall inte ens är sant på riktigt utan ”bara” är en upplevelse, tolkning eller rädsla gör ju det hela än mer absurt.

Jag lär säkert få tillfällen att återkomma i det ämnet. För jag är inte där att jag kan se eller känna det (än). Även om jag är lite mindre rädd idag än för en vecka sedan, så känns det att det bara är de första stapplande stegen som jag har börjat ta.

Tack än en gång för att du har läst och gett mig möjligheten att få dela med mig. Tack även för de fina kommentarerna i förra veckans notis.

Relaterade artiklar

Om du uppskattade den här artikeln så gillar du nog även:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Om du gillade den här artikeln och så kan du anmäla dig till vårt månatliga nyhetsbrev. Det är kostnadsfritt och du kan avanmäla dig när du vill. Det brukar innehålla tips på bloggens bästa artiklar och lite annat smått och gott.

Genom att prenumerera accepterar du villkoren för nyhetsbrevet. Du kan avsluta när du vill.

Vad tänker du?

Det är få artiklar som jag har tvekat att publicera, men det här är en av dem. Därför är det både läskigt och lite spännande att höra vad ni läsare tycker och tänker. Kanske är det någon mer som känner igen sig? Eller så är det bara jag som kom i ett måndagsexemplar. ?

Kommentar, fråga eller fundering? Skriv gärna!

Fyll i dina uppgifter för att kommentera. E-postadressen publiceras ej.

Gravatar ikon för användaren

91 kommentarer finns till denna artikel:

  1. Hur kändes det var det inte lite underligt att åka på retreat om du inte visste vad det var

    Gravatar för användaren
    Marianne Brusewitz
  2. Så spännande att låsa om din resa till den inre trädgården! Sätter pris på din uppriktighet! Vi bör nog alla återvända till vår inre trädgård en stund varje dag och ibland en lite längre period.

    Gravatar för användaren
    Pia
  3. Alltså wow Jan! Jag har inte varit många år i arbetslivet, men jag känner tyvärr igen mig i beteendet med att jobba för att gömma sig.

    En artikel som denna är verkligen ett styrketecken från din sida, där du visar att du vågar exponera dig själv. Det är nog många som känner som du gör, men som tyvärr inte vågar prata om det. Det är krävs en stor dos mod att skriva som du gjorde nu, men jag tror att du hjälper många genom att visa hur verkligen ser ut även för någon som i samhällets mått är framgångsrik.

    Gravatar för användaren
    David
  4. Detta var det bästa jag läst på mycket mycket länge. Din blogg blir än mer viktigare för mig. Jag har nämligen mycket liknande erfarenheter som dig. Rädslor, prestationsångest, rädd för vad andra ska tycka, rädd att bli bortvald, använder problem som ursäkt och allt detta sedan min uppväxt befann sig i ekonomisk osäkerhet.
    Jag älskar människor som öppnar upp sig. De hjälper även mig till förändringar i mitt eget liv. Din genuina öppenhet ger trygghet när jag läser din blogg. Du och Carolin delar med er av allt till skillnad mot alla andra finansiella ”rådgivare”. Du och Caroline ger mig hopp om att jag är viktig även som småsparare. Andra rådgivare ser mig som mindre viktig i ekonomiska sammanhang. Därför dissar jag dem helt och tar del av din och Carolins kunskap och ert genuina intresse att dela med er till alla människor. Att bli rika tillsammans.

    Jag har alltid tyckt att ekonomi är tråkigt men ni har väckt mitt intresse för ämnet. Det har ingen annan lyckats med.

    Ett tack från hjärtat.

    Ulrika

    Gravatar för användaren
    Ulrika Rydström
  5. Välkommen till början på en resa som kommer göra dig rik på alla plan <3 !

    Gravatar för användaren
    Carola
  6. Mycket bra, kände igen mycket, både inom mig själv och min sambo. Tusen tack för ett fint inlägg, inspirerande!

    Gravatar för användaren
    Josefin
  7. Tack för ett annorlunda, modigt och angeläget avsnitt! Jag kände igen mig i mycket. Ser fram emot fler liknande, som ger djup till de lite mer ytliga avsnitten om hur man placerar pengar bäst. Båda sorterna behövs dock och funkar bäst tillsammans.

    Gravatar för användaren
    Anders
  8. Tack för att du delar med dig av detta Jan. Viktigt att vi funderar över sånt här i våra liv och att du tar upp det här kommer inspirera och hjälpa många fler! Inlägget väckte mycket känslor och tankar hos mig, stort tack för att ni gjorde detta inlägg!

    Gravatar för användaren
    Anders
  9. Hej Jan och Caroline. Jag har aldrig besökt bloggen förut eller lyssnat på podcasten förut. Men av en slump började jag lyssna på detta avsnitt om den inre trädgården.

    Vilket fantastiskt avsnitt! Det känns så otroligt äkta och personligt. Det berör. Otroligt modigt av dig Jan att visa din sårbarhet när du är i början på din process. Och vilken fantastiskt klok fru du har!

    Jag har funderat väldigt mycket över livets mening. Likt dig så har jag tidigare sökt trygghet och välmående genom framgång, att alltid vara duktig, men det ledde bara till ensamhetskänslor, otrygghetskänslor och ångest.

    Idag lever jag ett liv som inte är normen, men som jag mår väldigt bra av. Jag jobbar som timvikarie inom vården, för då har jag friheten att boka in att umgås med de jag älskar mest före jag bestämmer när jag kan jobba. Jag har tid att läsa, att lära mig sånt jag tycker är intressant, att ägna mig åt skapande. Framförallt är jag inte stressad längre och är därför en mer närvarande och kärleksfull sambo, familjemedlem och vän, och kan stötta de jag bryr mig mest om. För att ha råd med att jobba lite lever jag billigt. Har man mycket tid är det enklare att leva billigt. Jag har tid att laga mat från grunden och att cykla istället för att ta bilen. Nu när jag mår så bra i vardagen har jag inget stort behov av dyra resor eller dyra upplevelser. Det mest utmanande för mig är att bemöta alla frågor från kollegor och vänner. Många inspireras, men en del provoceras. Det är inte alltid lätt att gå utanför normen, men i mitt fall är det så värt det.

    Stort lycka till i din/er resa. Stort tack för modet och inspirationen.

    Tips på mer inspiration för dig/er är bloggen hildas.se, samt att läsa om ”downshifting” och frivillig enkelhet”.

    Kram från Emelie

    Gravatar för användaren
    Emelie Aronsson
  10. Tack för ditt mod att sträva efter autenticitet!

    Jag känner igen mig i mycket, och jag betraktar större delen som faktiskt allmängiltiga upplevelser.
    Det Brené Brown skriver i boken Mod att vara sårbar går rakt in i det här, det är ett starkt lästips.

    Gravatar för användaren
    Simon
  11. Kära Jan och Caroline, tack för ert mod och tack för er ärlighet mot mig, som lyssnare, och mot varandra.

    Känns litet märkligt att tacka dig, Jan, för ditt mod. Du som beskriver dig som rädd. Jag är tagen av ert poddavsnitt, som jag precis har lyssnat på. Lyssnat på med glädje, med intresse och tankarna har farit fram och tillbaka – det är så mycket jag känner från mitt eget liv..

    Nu skickar jag en stor tacksamhetskram till er båda och har bara ett hopp och en önskan från djupet av mitt hjärta – och det är att du får tilbaka färgerna i ditt liv, Jan.

    På återhörande/Pia

    Gravatar för användaren
    pia bak-frederiksen
  12. Hej Jan och Caroline

    Nu kommer jag lite sent in i detta inlägg men jag hoppas ni läser ändå. Först och främst vill jag tacka för ett avskalat och ärligt inlägg. Jag tror många känner igen sig i den känsla som förmedlas.

    Själv arbetar jag i skolvärlden och läste för ca. 1 år sedan en rapport från Folkhälsomyndigheten om att psykisk ohälsa bland unga ökat med 100%!!! de senaste 10 åren. Att känna inre tomhet och även må psykiskt dåligt har tyvärr blivit något av vår tids folksjukdom.
    (Källa: https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2018/oktober/psykisk-ohalsa-bland-barn-och-unga-maste-tas-pa-allvar/)

    Intressant på samma ämne är också sociologens Roland Paulsens kritik av Hans Roslings mycket positiva syn på den mänskliga utvecklingen. Kolla gärna in detta: https://www.youtube.com/watch?v=OoIcsj9ysvs

    Jag uppskattar verkligen er blogg för att ni förhåller er vetenskapligt till fältet ekonomi och investeringar. Detta är ett enormt stöd (en ren tjänst faktiskt) för oss läsare som gör att vi slipper gå i en herrans massa fällor. Jag tänker att man kan förhålla sig på samma sätt vad gäller känska av tomhet och de svåra frågorna i livet. Det finns så mycket dravel där ute i form av självhjälpskurser/böcker som är helt oventenskapliga och som man dessutom förväntas betala mycket pengar för. (Ungefär som med sura och dyra förvaltade fonder som lovar guld och gröna skogar :)) Jag kan verkligen rekommendera att läsa Richard Wisemans bok 59 seconds; Think a little, change a lot. Det är en helt vetenskaligt förankrad självhjälpsbok som dessutom är mycket rolig att läsa.

    Lycka till med grävandet i den inre trädgården. Det är något som vi alla behöver syssla mer med.

    MVH: Johan

    Gravatar för användaren
    Johan

Fråga, få svar, hjälpa andra, diskutera och träffa likasinnade i vårt forum. Besök