Hej,
Jag vill dela något personligt som har följt mig till och från sedan fyran i grundskolan — rodnad och skam.
Det började med att jag tidigt blev medveten om att jag rodnade i sociala situationer. Det skapade ännu mer skam och självmedvetenhet, och med åren växte det fram till en viss grad av social fobi.
Om jag är ärlig tror jag att jag under mer än 20 års tid har dolt och tryckt undan den här obearbetade känslan genom att arbeta enorma mängder. Det blev ett sätt att hålla obehaget på avstånd och fokusera på något jag kunde kontrollera.
De senaste åren har jag dock börjat möta det mer direkt. Jag har:
Gått KBT för social fobi
Testat låg dos SSRI under ett års tid
Sedan i somras mediterar jag två gånger per dag
På ett sätt känner jag att jag försöker — men det är fortfarande något som håller ett slags grepp om mig i vissa situationer. Det kan vara helt okej långa perioder, för att sedan slå till hårt.
Jag är nyfiken på om det finns någon här som har egna erfarenheter av rodnad, skam eller social fobi och som kanske hittat strategier eller något som har gjort verklig skillnad.
Allt från konkreta verktyg, behandlingar, böcker, tankesätt eller egna insikter är välkommet.
Redan som barn berättade jag för mina föräldrar hur mycket problem jag hade med att rodna. De försökte på mitt sett att stötta mig — varje kväll pratade (grät jag) vi om det, och jag vet att min mamma hade kontakt med läraren. Men i praktiken blev det mest att jag fick höra att “det där löser sig med tiden”.
En kväll minns jag särskilt starkt. Min mamma blev frustrerad och sa ute i hallen att det var en väldigt jobbig situation för henne — att ena barnet (jag) rodnade och hade det tufft, och det andra barnet (min lillasyster) var trotsig. I efterhand kan jag förstå att hon var maktlös och trött, men som barn satte det sig djupt i mig. Jag tror att jag där någonstans började bära mycket av detta själv, i tysthet.
Kan känna igen mig, har dock inte fått någon social fobi av det. Det som hjälpte mig var att jag jobbat med människor länge hört och sett det mesta, med åldern har de blivit lättare faktiskt. Men ja att bli full blown röd delux i 2h är inte så härligt, dock tänker man på det själv mer än andra. Jag försöker bara inte tänka på det så lugnar det ner sig, låtsas som inget har hänt helt enkelt
Bra fråga om jag egentligen har provat att vara sårbar inför någon på riktigt…
Jag förstår att många tycker det är jobbigt att till exempel presentera sig inför en grupp människor. Men för mig blir det något mer än bara “lite obekvämt” — det är som om hela kroppen går i försvarsläge. Jag märker hur jag omedvetet gör min presentation extra kort, nästan som om jag vill signalera “fråga mig inget mer”.
Problemet är att det där beteendet nog kan ge en bild av mig som jag egentligen inte vill förmedla — kanske som ointresserad, tillbakadragen eller kall, fast det i själva verket handlar om osäkerhet och rädsla för att rodna eller känna skam.
Det blir nästan som en självuppfyllande loop: jag vill inte dra uppmärksamhet till mig → jag säger så lite som möjligt → folk uppfattar det kanske negativt → jag blir ännu mer självmedveten.
Ändå bra att du tänker på det där med stress och sånt, stress kan ju absolut vara en utlösande faktor för det (så är det för mig iaf) men oavsett så tycker jag också det är viktigt hur man är, att man inte låter det påverka en, ingen kommer faktiskt egentligen bry sig. De flesta tänker inte så mycket. Sedan kanske man helt enkelt måste utsätta sig för situationer man är lite obekväm i. Det är ju så man så småningom kan bli bekväm i den situationen. Men att sänka sin stress som du gör är ju bara positivt, saker jag själv tänkt på mycket! ut i naturen yoga, träning, umgås med vänner och bara chilla. Livet är för kort för att oroa sig så mycket. Bra också att du går i terapi för det, men om jag skulle ge mig själv ett råd bakåt i tiden skulle de nog var att chilla ingen bryr sig eller tänker på det som man själv gör.
Låter fruktansvärt. Jag har alltid känt medlidande för blyga och socialt rädda människor. Känns som att deras problem aldrig uppmärksammas utan mest bara de utåtagerande som jämt ska få fokus
Absolut. Min första interaktion med skam var - jag känner inte så ofta skam. Sedan kom det som ett brev på posten, jag har bara tryckt undan den känslan.
Kan varmt rekommendera följande två TED-talk:
och framförallt:
Där den senare är riktigt bra. Hennes bok “Daring greatly” är också jättebra.
Skulle även rekommendera att ta samtal med en terapeut som är specialiserad på skam. Skam är ju egentligen inget mer än rädslan att inte få tillhöra sin flock. Det är ju därför vi har mycket skam kring t.ex. pengar.
Alltså inte lite röd. Utan jag har bara två lägen, vit eller RÖD.
För mig handlar det inget om skam eller nåt som terapi skulle kunna lösa. Det är liksom bara så min kropp funkar, varit så sen tonåren. Det är som den överreagerar hela tiden, nästan som en allergi.
Självklart påverkar det lite hur man är. När och var man pratar etc.
Samtidigt, jag är typ 40 år. Efter massa år slutar man bry sig. Fortfarande jobbigt, men inget som gör att jag stänger in mig på rummet.
Jag hörde att man kan anpassa sig, men bara delvis. Stor del handlar om att acceptera sina begränsningar och välja en miljö som passar en. Brutalt omöjligt i skolåldern. Riktig pina då, såklart.
Men nu: Så länge man klarar det nödvändigaste finns det ju inget krav att ha ett hem eller arbete i påfrestande miljö som äter energi och lägger på en konstant oro.
Vill man utvecklas och “klara av” särskilda event går ju det träna upp, men vardagen måste gå att anpassa för att i stort sett möta individuella behov.
Skulle du våga prova att börja en sådan här presentation med att bara berätta att du är oerhört nervös/stressad/känner obehag, eller mer specifikt vad du känner över situationen?
Jag hade problem med rodnad under en period i tonåren. Mycket störande, ganska snabbt blir det ju så att det man generas av är att man vet att man snart kommer rodna vilket gör det till en ond cirkel.
Det löste sig när jag började att inte låtsas om att jag rodnade. Ens spontana reaktion är ju typ att göra som Blyger och gömma sig bakom sitt skägg… vilket bara gör det ännu mer uppenbart för alla andra att man är generad. Men om man beter sig som att man är helt öppen och inte gör minsta ansats att dölja sitt ansikte eller flytta fokus från en själv - då blir det inte alls lika uppenbart för omgivningen.
Efter några episoder där jag kände hur jag blossade som en tomat men inte låtsades om det, och märkte att reaktioner eller kommentarer från omgivningen uteblev, kom episoderna alltmer sällan. Viktigast av allt: jag var inte orolig för dem längre, jag visste hur jag kunde hantera dem.
Igenkänning. När jag hamnar i situationer när för mkt fokus hamnar på mig i lägen jag inte riktigt är förbered eller bekväm i, så reagerar min kropp med att bli svettig som fan. Superopraktiskt och det har begränsat mig på många sätt. Alltid velat haft koll på vart toaletten är för att snabbt kunna gå undan och rida ut de värsta.
Desto tryggare jag har blivit i mig själv desto mer sällan sker det. För mig handlar det mkt om att förstå att vi alla är lite konstiga på våra sätt och att ingen kommer tycka att JAG är konstig bara för att min kropp reagerar konstigt ibland.
Alkohol i ”större” mängder har varit en klar trigger.
Att skaffa barn och därigenom inte ha samma energi till att tänka på vad folk tycker och tänker om mig har dämpat det kopiöst mkt. Dock vet jag inte om just barn är den effektivaste behandlingsmetoden.
Kanske är acceptans nästa steg? KBT skulle väl säga något liknande: ta tjuren vid hornen och lev ditt liv trots att du rodnar. Öva dig i att gå emot känslan, plocka fram lite jävlar anamma och stå ut med att det är awkward och prata ändå. Väldigt mycket blir bättre av övning.
Sen är allt sånt här oerhört tufft. Men bästa vägen är att inte ge efter för svårigheterna och krympa utan försöka kämpa sig igenom. Vem bryr sig om du rodnar? Är du säker på att det inte uppfattas som rart och inte så farligt som du tror?
Det låter verkligen superkämpigt! Jag har haft, och har fortfarande till viss del, liknande problem. Kanske inte så mycket med social fobi, men med rodnad, skakig röst och i vissa fall skam.
Tidigare har jag utsatt mig för många situationer där jag behöver prestera inför andra, och gör det fortfarande. Sjöng och spelade musik som tonåring, och idag doktorerar jag, vilket innebär mycket presentationer inför andra forskare och även en del undervisning.
Jag har gått i KBT flera omgångar. Första vändan, i tonåren, gav mig ganska mycket insikter. Men efter det har det faktiskt inte gett något nämnvärt resultat. Jag vet inte om jag är ‘sönderterapeutad’ eller om jag bara inte hittat rätt terapeut ännu.
Ett konkret tips, som du så klart behöver ta ställning till i samråd med läkare, är att eventuellt pröva en låg dos betablockerare. Jag fick det utskrivet för några år sedan inför en väldigt stor och krävande presentation. Jag beskrev för läkaren att det inte var själva presentationen jag var mest orolig för, utan mina kroppsliga reaktioner: rodnad, hjärtklappning, skakningar. En låg dos betablockerare gjorde att pulsen höll sig lugn och att jag inte rodnade, vilket i sin tur gjorde att jag kände mig mycket tryggare och kunde fokusera på det jag skulle säga. Jag använder fortfarande låg dos inför särskilt tuffa situationer. Om det är en återkommande situation brukar det för min del räcka att ta betablockerare de första två gångerna, sen är det som att kroppen lärt sig att det inte är farligt längre.
Viktigt att säga är att betablockerare inte påverkar själva känslorna av ångest eller skam direkt. Men för mig har det haft en indirekt positiv effekt, just för att de kroppsliga symptomen inte triggar igång resten lika starkt. Det här är bara min egen erfarenhet, jag vet förstås inte om eller hur det skulle funka för dig, men ville ändå dela det.
Många som verkar tro att det handlar om känslor, men det är en fysisk reaktion som man ofta inte kan kontrollera. Har haft flickvän med samma sak, hon tyckte inte att det var något problem utan något som bara hände som hon inte kunde kontrollera. Jag hade inte heller problem med det och vi pratade inte om det speciellt heller utan det var bara något som hände när hon pratade inför folk.
Enda råd jag kan ge är att äga det och acceptera att det är en del av dig, andra bryr sig inte heller om du accepterar att det är en del av dig och att det händer ibland.
Det var ingen som reagerade speciellt när det hände henne i och med att hon inte gjorde en grej av det eller agerade “blygt”. Vet inte om det hjälper dig, bara en anektot från någon som har levt med person med samma fysiska attribut.
Ytterligare en här som kunde börja toksvettas när fokus riktades på en. Presentationer i tonåren och under högskoletiden var en plåga. Men även middagar och sociala kontakter, även med nära vänner, kunde resultera i att svetten bokstavligt talat började rinna. Känns som det avtagit med åldern (kanske sen barnen kom som @Fysio nämnde), men det händer emellanåt att “paniksvetten” kommer tillbaka när man som minst anar det - typ nya kollegor på nytt jobb… Vi har alla våra fel och brister
Som många nämner i olika varianter så kanske det hjälper om du intalar dig själv att alla har vi olika konstigheter och du är inte mindre värd för att du rodnar.
Jag har själv ett par handikapp som jag länge försökt dölja men nu något över 40 har jag slutat bry mig om vad andra ska tycka eller tänka.
För att vara konkret så är ett av mina handikapp är ansiktsblindhet. Jag känner inte igen någon som jag träffat fem gånger utan jag måste träffa dem mycket mer än så innan jag känner igen dem och inte ens då kan jag vara säker på att känna igen dem i något annat sammanhang, typ om jag springer på dem i en affär.
Länge försökte jag dölja det och det ledde till väldigt pinsamma situationer. Nu däremot har jag börjat berätta det för nya bekanta och det har varit oerhört befriande att inte behöva låtsas längre. Alla har vi våra egenheter.
Det andra är ett mer fysiskt handikapp, och om jag nämner det skulle folk som känner mig räkna ut vem jag är. Men även där har det varit oerhört skönt sedan jag till slut helt slutade bry mig om vad folk tycker och tänker. Ibland kan något dagisbarn fråga om det och då säger jag bara att jag blivit biten av en haj och sen är det inte mer med det. Vuxna är smarta nog att inte säga något men skulle de säga något så skulle jag inte bry mig. Mitt männoskovärde sitter inte i mina eventuella handikapp.
Så du kanske kan prova nästa gång det händer att säga typ: Oj, nu blev mitt ansikte rött. Det blir det ibland utan att jag kan kontrollera det. Det brukar gå över på fem minuter. Och sen pratar du vidare? På sikt kanske det blir avdramatiserat för dig och det händer mer sällan och dessutom kanske du slutar bry dig om vad andra ska tycka och tänka.
Hade samma problem som yngre och till viss del fortfarande. Men jag började äga skiten och gjorde massa saker som förbättrade min självkänsla. Sen tror man ofta att man är rödare än vad man tror. Jag har tittat mig i spegeln men jag var inte ens röd.
