Jag tror många har känt att självbestämmande och makt ibland vrids en ur händerna av enkla kommentarer. Det kallas ibland maktspråk. För mig går detta rakt emot idén om rikedom; att vara fri att göra egna val.
Jag har främst känt hur autonomin begränsas av välvilliga närstående som jag inte kan köpa mig fri ifrån. Hittills begränsar jag bara kontakten så mycket det går och försöker gå min egen väg - trots att deras neuroticism ekar i bakhuvudet och gör mig obehagligt frustrerad ibland.
Det kan vara att jag inte ska använda verktyg för att verktyg är farliga, ha massa skyddsutrustning vid långsamma naturupplevelser så upplevelsen blir svettig och värdelös. Och liknande.
Visst; jag skulle också föredra en bra lina om jag fick för mig att hoppa bungeejump. Det finns en poäng i att sätta säkerheten först. Man har bara ett liv. Förstör man sig själv och blir en “grönsak” så spelar summan på kontot också mindre roll. Man blir begränsad av skador istället för av själva säkerhetstänket.
Men olika människor har olika riskvilja och prioriteringar. Jag har en baseline då säkerhetstänkandet blir orimligt begränsande. Om jag skulle tvinga på vissa tanter i släkten mc-ställ och broddar vid varje liten promenad, samt förespråka en välbehövlig diet vid varje fika så skulle de också känna att välviljan blir ett övertramp till slut. Stopp min kropp, liksom.
De är vuxna, jag är vuxen, vi gör alla som vi vill. Men de ställer gärna till en scen och jag får ibland vika ner mig för husfriden vilket känns för djävligt såklart. Problemet är just att deras gränsöverskridande välvilja skapar en frustration hos mig som jag inte vet hur jag ska bli av med på ett konstruktivt sätt.
Någon som känner igen sig och kan sätta frågan i nytt ljus?
Svårt ibland, oftast tänker folk inte så mycket på vad dem säger eller varför de gör det. Man kan ju testa att säga när du säger det här så får det att känna mig såhär. Man måste ju någonstans kunna kommunicera med sina nära och kära. De låter ju som att det är av välvilja även om det för dig låter begränsande. Man får välja sina fighter helt enkelt. Släppa det eller gå vidare. Men det är faktiskt genuint viktigt vilka du omger dig med. Man vill verkligen hitta dem som man klickar med och trivs med.
Inte direkt. Ditt inlägg låter som lite (i ditt tycke) väl klåfingriga föräldrar? Även om jag har fel i det vill jag ge lite perspektiv. Man läser ofta om att människor ”lever efter andras förväntningar”, att folk ångrar på sin dödsbädd att de inte istället följde sin egen vilja och brydde sig mindre om vad andra tyckte etc. Det brukar även lätta med åldern, man blir mer ”obrydd” med åren/”mognad” sägs det.
Jag har varit genuint opåverkad av sådant och gjort som jag velat och satt mina egna mål så länge jag kan minnas, antagligen pga. den enkla insikten/känslan att ingen egentligen har några förväntningar eller bryr sig, inte ens föräldrar eller andra anhöriga. Jag har inte bestämt mig ännu om det varit en gåva eller inte, men tror inte det är enbart negativt att personer i ens närhet uttrycker att de har förväntningar, försöker ”pracka på en” mål eller ”lägger sig i” ens liv. Uttrycker förväntningar på mina egna barn, men är noga med att påpeka att det är av välvilja.
Vad jag försöker säga egentligen är att det kanske blir enklare att hantera om du skiftar perspektiv och ser det som (åtminstone delvis) något positivt.
Jag är verksam i byggbranschen och där hittas det på nya välförmenta påbud om allt möjligt som ska förbättra min säkerhet.
Minns ett bygge sommaren 2018 (när det var 30 grader konstant och inte regnade april-oktober, förutom på midsommar) där kravet var långärmat på över och underkropp, kängor med höga skaft, handskar, hjälm med hörselskydd + knäppt hakrem och skyddsglasögon för samtliga. Spelade ingen roll om du jobbade ute med stomresning eller inne med golvläggning. Sådana övergripande “dumheter” får det att krypa i kroppen på mig.
Gjorde man vissa lättnader i PPE för att man var någonstans på site men utan verksamhet stod det en övervakare och tog kort på en, vilket ibland resulterade i ett personligt vite (2500:-) + ett högre belopp till arbetsgivaren.
Sedan har vi alla andra välförmenta råd t ex “Du borde inte köpa den där dyra bilen, det sticker i ögonen på folk.”
Jag brukar visa att råden är oönskade och de flesta slutar faktiskt efter ett eller möjligtvis ett par försök, utom farsan…
Nu har jag kommit en bit på livets resa och är 52 år, jag har ett inbyggt sorterings filter som jag arbetat upp genom åren . Det man tog illa vid sig i 20års åldern bekommer mig inte längre, och det finns en analys och konsekvens tänk som sorterar per automatik råd man får. Det är kanske här någonstans du skall börja, att försöka sorterar råd och välmeningar och skapa dig dina egna bästa förutsättningar.
Jag kan nog kanske inte helt sätta mig in i din situation eller förstå hur du har det. Först tänkte jag att det är omsorg och välvilja bakom välmenandet, ungefär som att jag nästan lite slentrianmässigt kan säga: Var rädd om dig, eller Kör försiktigt. (Jag har för övrigt försökt träna bort det, genom att variera med: Hoppas det blir kul! eller något liknande som inte har en underton av förväntan om att något kan gå dåligt.)
Men det där med att de gärna ställer till med en scen… Det kan nog bero på olika saker (jag gissar lite här). Min uppfattning är att det finns en och annan som bara måste stå i centrum; synas, höras, få all uppmärksamhet, bestämma, ha rätt, få sista ordet. Ja, du fattar.
Efter ett möte med en sådan person kan jag känna att jag nästan hållit andan under tiden och när jag kommit ut därifrån (kommit undan) kan jag slappna av och andas både ut och in igen.
En annan variant kan vara att de känner att du är osäker på hur/vad som gäller och därigenom blir extra envisa för att påverka dig.
Jag har ändå svårt att förstå på vilket sätt de ställer till med en scen och att du får vika ner dig. Det känns inget vidare. Skulle det kunna funka om du står stadigt, lugn och trygg och säger något i stil med: Du behöver inte bli arg på mig för det.
Du är värd att ha det bra och vara omgiven av människor som behandlar dig väl. Jag hoppas att du kommer tillrätta med din situation.
Det är alltid svårt med människor som kliver över ens gränser med omsorger som man inte bett om och måste värja sig emot.
Det enda tipset jag har är att inte gå i diskussion när det väl händer utan ta upp diskussionen på dina villkor i förväg. Typ: på torsdag kommer jag att göra x och jag vill redan nu förbereda er på att jag kommer göra det under Y förutsättningar. Jag vill att ni ska förstå att för mig är Z avgörande. Jag vill inte att vi ska bli ovänner, men det här är mitt liv och mitt val. För att vi inte ska hamna i konflikt vill jag att ni respekterar det.
Vill man vara oberoende av att påverlas negativt av andra ligger det mest på en själv trots allt. Dina reaktioner är det enda du kan styra över, inte deras. Men visst vill/förväntar man sig att folk som bör bry sig om en lyssnar när man förklarar sina behov. Gör de inte det har man att välja på att försöka gilla läget eller skära loss dem, i min erfarenhet. Jag har testat båda. Skära loss vissa släktingar t ex har i just de fallen gett sinnesro.
Jag slutade anpassa mig efter andra människors näsvisheter för många år sedan. Jag är en medelålders sur man som har alldeles för lite energi att lägga på att ha ångest över vad andra gör eller tycker.
Tänkte precis komma till att det nog helt enkelt handlar om just det. Personlighetsdraget neuroticism som du verkar ha lågt av, precis som jag. Men som dina närstående har högre av.
Ett drag man knappt kan påverka som så många andra faktorer av sin personlighet i vuxen ålder. I kombination med välvilja från deras sida, får man ju ändå hoppas och tro.
Jag kan känna igen mig i sentimentet men inte i graden av frustration, såvida det inte är din partner du främst tänker på här? Du nämner husfrid så det låter ju som det.
Annars är det ju ”bara” att stoiskt uthärda alla ängsliga uttalanden
Ibland vill vissa också försäkra sig om att du förstår eventuella konsekvenser. Då hjälper det oftast att direkt ta diskussionen med dom och förklara att du mycket väl vet vad för risk du utsätter dig för och hur lite/mycket det spelar roll för dig.
Ställa till en scen däremot är inte bra och du bör inte vika ner dig bara för att.
Man kan inte påverka draget men man kan sätta gränser för hur stor plats draget ska få ta. Det är svårt för många äldre att inte känna sig tillräckligt behövda, vissa längtar tillbaka till när de var föräldrar och var viktiga i allt, men det kan inte betyda att man måste tillåta dem att oombett styra upp ens liv som vuxen.
Jag har också äldre släktingar som man behöver begränsa, de älskar att ta över trots att vi är närmare 50. Om de lånar sommarstugan köper de in all möjlig skit som de tycker att vi behöver, skruvar upp hyllor vi inte vill ha och ger sig på olika projekt i trädgården. Det är ”snällt” men också helt gränslöst och jobbigt för oss att hantera. De måste hejdas. Risken är ju att om de inte förstår gränser så drar folk sig undan.
Jag tror att morsan fortfarande tror att att jag är allergisk mot diverse som jag definitivt inte reagerar på idag.
Sedan dagen jag flyttade hemifrån började jag leva ett eget och fritt liv, det är helt fantastiskt! Jag tog egna beslut redan på gymnasiet som inte var så uppskattat. Det var ett av mina bästa beslut någonsin.
Jag brukar säga till sambon när jag köper dyra prylar att jag behöver kompensera för min dåliga uppväxt.
Idag är det väl egentligen inget som jag mår dåligt av. Ser det nästan som komiskt. Det betyder kanske något.
Det var inte kul på högstadiet när jag fick kläder och skor som var för stora. Det skulle minsann få plats med extra tröjor under jackan och skorna skulle jag växa i. Vinterskor och stövlar där skulle det få plats både filtsula och raggsockor. Jag flyttade hemifrån för 20år sedan och har sedan dess haft skor som passar och har ALLTID t-shirt under jackan året om. Många som frågar om jag inte fryser när det är kallt ute
