Hej! Har följt forumet och lyssnat på
Podden i många år men det här är mitt först inlägg.
Jag skulle vilja ha hjälp med hur man ska bära sig åt när man ”kört fast i livet”.
Lite om mig: Jag är 31 år gammal med sambo och två fina friska barn på 1 respektive 3 år. Vi bor i en villa på landet med under 50% belåningsgrad. Jag har sparat ihop en dryg miljon samt ärvt en halv till ca och de mesta är investerat på börsen. Har ett ytterligare hus som jag hyr ut med hyfsad marginal. Har en nettolön från arbete på ca 40 000kr med lagomt mycket ansvar.
Men nu till problemet, jag har väldigt svårt att känna mig lycklig! Jag borde ha mer och jag borde ha gjort annorlunda är ofta tankar som florerar. Är ofta rädd att allting kan skita sig och då främst ekonomiskt, fast det är i stort sett omöjligt. Skulle kunna göra mig helt skuldfri imorgon med god buffert och låg drift.
Så jag tar gärna emot goda råd från alla smarta människor som finns här inne hur ni kom vidare om ni vart i liknande situation.
Välkommen in i klubben! Nä skämt åsido, det här är väldigt vanligt tror jag. Först och främst, öva på att glädja dig åt det du har. Sedan kan du börja fundera på vad som verkligen är värdefullt för dig och göra lite mer av det.
Jag upplevde tiden med små barn (några år) rätt tuffa bland annat för uttrymmet att fundera över sina egna behov var så små, det blir lättare med tiden, men se också till att ni ger varandra utrymme att göra saker både på egen hand och tillsammans utan barn.
Uppfattar att du bara är lite låg och vilsen ?
Mår du dåligt varje dag och det hindrar dig i din vardag eller skapar sömnlöshet så sök riktigt hjälp.
Några år äldre än dig och barnen med men i övrigt ungefär samma förutsättningar och lång följare av RT. Dock börjat mer aktivt att skriva här nu
Jag hade samma gnagande känsla till och från ekonomiskt (detta därför att ekonomi är lätt att mäta och förvänta sig mer av? En ständig tävling
)
För 4 år sedan betalade vi av alla lån ca 1,8 milj.
TROTS alla som var emot detta då det var onödigt etc bättre investera investera, mäta och kolla
Men det gav mig ett lugn…
Idag köper vi allt kontant oavsett storlek på inköp.
Sedan är småbarnsåren en period i sig, jag kämpade en del men hittade tillbaka all glädje med barn tiofaldigat när de blev några år äldre och hängde med på annat vis.
Jag skulle också vilja slå ett slag för motion men inte minst samtalsstöd hos exempelvis en psykolog. Att få prata om sina upplevelser helt ofiltrerat utan att bli dömd, men också få hjälp att bena ut vad olika känslor och tankar kan bero på, det är mycket värdefullt.
Grattis för övrigt till en fin ekonomisk situation vid så ung ålder!
Skulle nog säga att jag är i liknande sits och känner igen mig i mycket du skriver. Jag är å i början av 30-taggarsklubben och har även jag 2 barn runt samma åldrar ±6månader.
Gissar på att det är småbarnstiden nu som drar ned mig. Ingen riktigt tid för något annat än de små. Den lilla tiden man har är man för trött att göra något. Man kan inte engagera sig i någon hobby riktigt då de är för tidskrävande eller kräver faktiskt fokus. Känns som att man bara trampar på i samma träsk utan att ta sig någonstans. Springer i hamsterhjulet och får inte ut något själv. Jag gillar det inte…
Rent ekonomiskt hade jag samma tankar som du. Vet inte om det hjälper i sig, men för mig så släppte det på något vis när jag gjorde ett överslag över hur länge min familj kunde leva på vad vi (läs jag) har undansparat med dagens konsumtion+påslag. Visade sig vara 5år. Det är ganska lång tid på sig att lösa problem utan att hitta någon lösning eller att dryga ut kassan. Värt ett försök?
En dum bieffekt har dock blivit att jag börjat skita mer i priser på saker… där jag var dumsnål tidigare är jag nu mer impulsiv och bara köper eftersom jag vet att denna piss i havet är inte bulten som får huset att krascha.
Varje gång jag mått dåligt eller oroat mig i livet på sistone , och då menar jag varje gång, har jag noterat att jag av en eller anledning inte har tränat. Alternativt att jag växlat ner frekvensen strax dessförinnan.
Det är inte alltid möjligt att ”rationalisera” sig till lycka. Vi har inte smartare hjärnor än att vi blir lyckliga av att hjärtat dunkar ut ur bröstkorgen i tid och otid.
Om du redan tränar, gör du det verkligen i termer av högintensiv cardio (HIIT) @Meerc För det är mitt lyckopiller.
Det är lätt att fokusera på dåliga saker. Något som jag tycker funkar rätt bra är att man tex skriver ned kanske 3 positiva saker som hänt under dagen. Blir lite som att programmera hjärnan att se de bra grejerna.
Håller med andra här med att motion kan hjälpa.
Fundera över alkohol också. Det kan ha en tydlig påverkan på välmåendet dagen efter, även om du inte är direkt bakis. Känna sig deppig, nere, ångest, sover sämre, osv.
Jag kan känna igen en del från småbarnsåren. Försök att balansera arbete, familjetid och egentid så gott det går. Även vuxna lyckliga föräldrar kan behöva en stund för sig själv. Om det sedan är i joggingspåret, vid snickarbänken, med en god bok eller med hörlurar i musiklyssnarfåtöljen kvittar.
Ett annat sätt att bota rastlöshet kan vara eget skapande. Just med små barn kan man känna sig som en kombination av marktjänstpersonal och ekorre i hjulet. Balasera detta med något du vill göra. Stäng av TVn, skriv en dikt, lägg en pärlplatta, bygg lego, lös sudoku, lägg ett pussel, ta ett ackord…
Du lägger 2h varje dag på pendling och 1,5 på matlagning och kvällsmat.
Jag lägger noll tid på pendling och ca en halvtimme på kvällsmat eftersom jag oftast förberett på något sätt.
Även om man måste transportera sig så är två timmar dagligen inte bra.
Du bemöter ett vänligt inlägg med en ganska aggressiv attityd. Var svaret ens skrivet till dig? (nix)
Och var ordet “försök” svårt att förstå?
Är du singel? Om inte ser väl inte alla dagar ut så där? Som gift delade jag och exet på ansvaret. Som nyskild med två barn på halvtid var varannan vecka hysterisk och varannan glesare.
Sover du nio timmar? Kan du använda pendlingen till något kreativt/fördjupande/nyttigt?
Tråden handlar väl inte om att belysa hur synd det är om någon i vardagen utan om att hitta en väg ut ur ett låst läge?
I Stockholm är jag född, där har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt… Men Stockhooolm, har blivit ett helsike att pendla i eftersom jag och alla andra flyttat dit och vill bo där för att det är så nära till allt och storstadspulsen är så mysig och där finns ju alla möjligheterna.
Nej det vet jag. Och därför gjorde jag det medvetna valet att söka mig bort från detta helvete så fort chansen uppstod.
Det går ju att skapa sig en annan vardag om man vill.
