Det är fan så svårt att vara positiv, försöker leva mitt liv med en positiv inställning. Har nu kommit tillen punkt där jag plötsligt upplever att jag går bakåt i utvecklingen. Börjar leta efter billigare mat, kapar restaurangbesök, springer runt och påminner barn om att släcka och har kallare hemma. Inser så klart att det vore värre att bo i Ukraina etc, men det känns någonstans lite orättvist när jag i hela mitt liv kämpat för att skapa en situation där pengar inte ska vara en betydande faktor om ni förstår vad jag menar. Det ska finnas pengar sparade, och det ska syfta till att jag inte ska behöva ha kniven mot strupen. Därför har jag pluggat, jobbat som ett svin och sparat. Och nu detta.
Jag är förbannad på kortsiktigheten i vårt samhälle, att man skattar sönder kärnkraft så att den inte blir lönsam, stänger ner den med argumentet att det inte är lönsamt och utan realistiska alternativ.
Jag tycker att situationen tvingar mig mot att bli det jag aldrig velat bli, en förbannad grinig gubbe.
Men har du pengar sparade klarar du ju denna situation ganska bra?
Vi har tyvärr blivit extremt bortskämda med ”die with zero”-tänk, det ska vara städhjälp hit och hemkörningar dit för att ”köpa tid” eftersom pengar ”inte är viktigt”. Den ”värdefulla” tiden läggs sedan på att glo i någon app som TikTok.
Ekonomi handlar om mycket mer än pengar, vilket många kommer bli varse nu.
Kortsiktighet är inbyggt i demokratier där systemet går ut på att locka de allra dummaste väljarna, vilka är de som avgör valen. Redan övertygade på båda sidor är det ingen idé att lägga tid på i ett sådant system.
Sluta läsa nyheter. Lätt att bli apatisk och känna sig hopplös. Kan du göra något åt högre räntor, elpriser, Ukraina? Nä, så varför bry sig. Bättre att förhålla sig till situationen och försöka leva lyckligt utan ständigt negativ input.
Innan jag får skit för att jag “inte bryr mig”; det är klart jag bryr mig, men inget blir bättre över att jag oroar mig. Jag betalar skatt, är blodgivare, ger lite extra till röda korset. Detta kan de flesta göra. Sen jobbar jag med att utveckla klimatsmarta prylar. Det gör inte alla men är en bonus för mig själv. Andra gör andra saker som indirekt är bra för mig.
Har inget bra svar men känner precis som du gör! Just nu är det åt helvete med det mesta. För egen del ställer jag nu om och jobbar efter worst-case scenario där utrymme till sparande, investeringar, resor och nöjen raderas ut till förmån för extrema elpriser med mera. Jobbigt som fan men tids nog, om några år kanske en ljusning är i sikte.
Om det är någon tröst så kommer dessa tider i perioder och går (relativt) fort över. Inflationen lär gå ner markant och ändå ligga runt 2% i genomsnitt över en längre tid. Så se inte 8% på ett år som ett hinder långsiktigt. De andra problemen kommer antagligen sakta men säkert att lösas. Vi glömmer att vi har mindre matkostnader än någonsin i Sverige, och att det har varit värre kriser förr som gått över och blivit glömda.
Samhället är ganska cykliskt, sånt är livet. Vi lever dock i ett samhälle som är ett av de bästa att bo i världen även under värre perioder.
Jag skulle säga att jag ännu lyckas ha en sorts optimistisk pessimism om samhället. Men jag kanske också kommer att ge upp med åren
Blir bara nyfiken, vad baserar du dessa antaganden på? Har ett inflationsmål om 2% verkligen bäring rent historiskt? Varför just 2% och inte 3% eller 4%?
Hur lång tid har det tagit i tidigare inflationsperioder innan man fått bukt med det? Någon som har koll?
Sedan 1995 har genomsnittsinflationen legat på drygt 1,6% i Sverige
Sedan så tror jag allmänt att vi rör oss mot lösningar över tid, men nya problem uppstår alltid tillslut. Det pratas om att bygga ut kärnkraften, och förnyelsebara energin byggs redan ut. Det kan dock ta tid att möta efterfrågan i södra Sverige.
Det lämnas som en övning till de politiker som röstade för nedläggning av våra fullt fungerande kärnkraftverk i förtid utan att ha något annat på plats som var redo att ta över Kanske är planen att skapa de så beroende av en stark stat som räddar dem med bidrag att de nästan kan räknas som röstfiske?
Jag tror det är viktigt att försöka se det ur ett större perspektiv.
Det kommer (med allra största sannolikhet) att gå över.
Under en livstid kommer man garanterat att gå igenom tuffare tider, det här råkar vara en sådan period. Försök acceptera det, och tänk på saker som du redan skriver - vi bor inte i Ukraina
Det kan vara väldigt lärorikt och utvecklande att gå igenom en tuff tid, prata med familjen om det, se det som en utmaning som du och familjen kommer gå stärkta igenom. Visa att ni klarar av utmaningar och att lyckan inte sitter i pengar eller ens monetär trygghet.
Du är inte ensam i din situation, Svenska staten kommer inte att låta vanliga medelsvensson gå under. Då tar man till allt man har, det kanske blir lite tuffare, men inte så tufft. Sverige är, trots alla politiker, ett land som är i mycket bra skick om det verkligen gäller.
Inflation, elpriser, räntor, lågkonjunktur och våld tillfälligt oroar mig inte så jättemycket, dock oroas jag för att vi kan komma att få en vänsterregering i ytterligare 4år, och med det kaos och oreda i politiken, jag är mycket tveksam till att de kan/kommer få ordning på problemen.
Där i ligger min stora fasa
Jag blir smått provocerad av dessa inlägg att man ska se det positiva i allt hela tiden och glömma att skit händer. Man kan njuta av livet men också vara engagerad i samhällsdebatten. Det är en demokratisk plikt att vara engagerad enligt mig, man kan inte klaga på politiker men inte intressera sig själv av problemen vi står inför.
Något som skyddar mig från att bli bitter är att ta ansvar, det finns ALLTID något man själv kan göra bättre. Oavsett om det gäller politik (politik, för övrigt, börjar i hemmet, så ta diskussioner men på ett respektfult sätt), sin egna ekonomiska situation eller hälsa. Vet inte ifall detta hjälper dig, men det är så jag gör och det fungerar för mig. =)
Kanske är det en fördel med att bli äldre och ha varit med om upp- och nergångar samt växt upp i en tid när mycket vi tar för givet nu var lyx för ytters få. Vad är 0-läget för en själv och ens familj; vad ser man som brist respektive guldkant? Kanske har vi som har en livsuppfattning som i “Så länge skutan kan gå” lättare i nedgång om vi samtidigt tror på att det blir uppgång än en gång
Men visst har även jag tvivlat under nergångar, 90-talskrisen när många högutbildade vänner blev arbetslösa etc var jobbig även om vår familj klarade sig ganska helskinnade. Det värsta med arbetslöshet tror jag, i länder som Sverige, inte är kronorna utan hur det tär på ens självbild, något som är mycket svårare att “spara ikapp”.
Jag har haft ekonomiska motgånger tidigare: långtidsarbetslös men jag kämpade utbildningen och kom till arbetsliv (och har varit sedan dess), sedan smärtsam skilsmässa (som blev också väldigt dyr), mindre problem var stroke och sjukskrivning när jag var ensamstående med två barn. Men senaste åren jag har klarat utan större problem, har inte haft mycket pengar men har kunnat ha hus jag drömde och kunde lösa ut den efter skilsmässa. Några långa utlandssemestrar har inte varit möjliga, eller spendera pengar för dyra saker - men jag har inte behövt den heller. Det har varit viktigare att amortera, och jag har inte haft en enda betalningsanmärkning.
Men nu är det annorlunda. Det är totalt orealistiskt att tänka jag kunde betala 8x dyrare elräkningar, högre ränta och dyrare mat. Bufferten räcker inte för hela vintern.
Tror att ingen kunde ha gissat tio månader sedan att individens ekonomi kan haverera totalt, utan att slösa bort pengar eller förlora job. Man känner sig maktlös.
Tyvärr, jag måste bara konstatera: det blir kallt och mörk vintern.
Något som skyddar mig från att bli bitter är att ta ansvar, det finns ALLTID något man själv kan göra bättre. Oavsett om det gäller politik (politik, för övrigt, börjar i hemmet, så ta diskussioner men på ett respektfult sätt), sin egna ekonomiska situation eller hälsa. Vet inte ifall detta hjälper dig, men det är så jag gör och det fungerar för mig. =)
Absolut. Håller med. Men det är nog det som stör mig lite. Jag har ALLTID tagit ansvar. Jobbar, ligger ingen till last. Aldrig sjukskriven. Ser ALLTID till att ha en buffert, försöker ha en rimlig risknivå i allt jag gör. Inpräntar i mina barn att inget kommer gratis etcetc. Men sedan ser jag våra politiker göra fullständigt vettlösa prioriteringar som skadar mig och min familj. SOm jag inte kan påverka överhuvudtaget.
Jag försöker verkligen göra mitt för att dra mitt strå till stacken, men sen kommer någon jävel och eldar upp den. Ungefär så. Om det är förståeligt
Så är det. Men så har det alltid varit, bara att det råkade drabba dig och många andra denna gång. Många har blivit utförsäkrade av försäkringskassan, utskrivna av arbetsförmedlingen etc och sedan hänvisade till försörjningsstöd så att de inte bara fått en låg ekonomisk standard utan även förlorat allt sparande, bostäder etc. utan att gemene man brytt sig. Nu råkade det bli din tur.
