På lördag, 30/4, så är det min sista anställningsdag.
Jag har fått ett avgångsvederlag på 12 månader och behöver egentligen inte varken jobba eller söka jobb under ett år.
I början, innan allt blev klart, sökte jag en hel del jobb eftersom min trygghetsnarkomani satte in Big Time!
“Hur ska det gå?”, “Arbetslös vid +55, huh!” och så vidare.
Jag har ingen utbildning i grunden mer än en KY-utbildning som produktionstekniker för snart 15 år sen och har aldrig jobbat som det.
Efter att ha tackat nej till intervju, nummer 2, hos Försäkringskassan (dåligt betalt, veckovis målkvot för beslut samt aktivitetsbaserat kontorslandskap) kom jag till insikten att jag faktiskt inte behöver jobba på ett helt år.
Helt plötsligt öppnade sig möjligheterna.
Mer grundläggande och existentiella frågor kom upp som, “Vad vill jag egentligen göra?”, “Vad gör mig lycklig?” m.m.
Har ännu inte kommit nånstans i mina tankar framåt men vad skulle du göra om du hade ett helt år på dig utan att behöva jobba?
Det är alltså ingen fråga om vad ni tycker att jag ska göra, för det kan bara jag svara på, men vad skulle just du göra, utifrån dina intressen, erfarenheter och förutsättningar?
Dom första veckorna var det skönt. Jag hade jobbat många många timmar och äntligen fick man vila lite. Efter några veckor var jag utvilad igen men kom fortfarande inte upp ur soffan. Jag saknade jobbet, kontakten med människorna och känslan som uppstår när 2 dussin personer drar i en för att dom måste ha just din input på ett viktigt projekt (var det bekräftelsebehov? Narcissism? Mänsklighet? Jag är osäker ).
Skulle estimera att jag efter det och under ca 4-6 veckor kände en ganska stor nedstämdhet och frågade mig själv vad meningen med allting var.
Det var inte förrän en god vän till mig sa att dom skulle ha en tävling på jobbet om vem som kunde vara mest aktiv fram till sommaren, gå ut och gå, träna med mera.
Jag var oerhört överviktig men kände att, jag har ändå inget bättre för mig. Så jag hakade på
Det ena ledde till det andra, började träna, äta bättre, gå till gymmet, gå på olika crossfit pass med mera. Börja löpa osv. Gick ned ca 25kg på 8 månader och sänkte min vilopuls med ca 20 bpm. Det gick från att ha svårt att motivera sig själv att ta sig ur soffan till att träna 2-4h per dag.
Det var det bästa året i mitt liv och det återtände glöden för ekonomisk frihet i mig. Nu vaknar jag varje morgon och tänker “snart är sista dagen på jobbet, snart är jag fri igen”
Summa summarum, om du spenderar tiden vist kan det bli ett underbart år, men om du blir förslappad kan det leda dig in på dåliga vägar.
Lycka till och jag hoppas du gör det som gör just dig lycklig!
Va kul! Man lever bara en gång, det är rätt att lura lite på den möjligheten
Jag med familjen har tänkt prova att vara utomlands en period på en plats vi gillar. Vi har inte några avgångsvederlag tyvärr men har lyckats pussla ihop det ändå. Efter pandemin känns det som det finns lite semester tid och ledighet att ta igen. Mitt egna konkreta och kortsiktiga mål är att inte dra på mig ett par långbyxor på 12 månader.
Pratar vi europeiskt bondesamhälle så var konceptet fritid knappast något de behövde fundera kring och inföll den så var det smällkallt, beckmörkt och maten var slut.
Jag hade spenderar ännu mer tid med barnen, pysslat, kört temamånader där vi testar tex indisk mat, lär oss om Indiens kultur, osv. Lagt mer tid på träning och mina hästar, renoverat hemma. Krypit upp i soffan med tekopp och en bra bok.
Försöker göra så mycket som möjligt av det redan nu men svårare att hinna med alla planer när man jobbar heltid och är själv med alla barnen och måsten
Jag och min fru jobbar i princip ingenting. (Jag jobbar ca 12h/v hon inget alls.)
Vi har inga problem med att fylla våra dagar med det vi vill. Mycket handlar om inställning. Vi har även barn som flyttar hemifrån om några år som får mycket tid. Föräldrar att umgås med samt hus att sköta om träning osv.
Vi har insett att det är nu, mitt i livet som vi har som mest njutning av både tid och pengar.
Att köpa sej ”tid”för pengar är det bästa som vi gjort, och jag hoppas alla som har eller får möjlighet till det gör det.
Jättekul att höra, och att ni vågat (alla har väl olika förutsättningar iofs)! Vi har tänkt att vi vill prova nått sånt. Går det inte som tänkt så kan man ju alltid backa tillbaka till tidigare livssituation, givet att man planerat väl. Det är en satsning på varandra och på familjen.
Vi ångrar oss inte en sekund. Om andan faller på så går det ju att börja jobba mera igen.
Jag är övertygad att många med betydligt sämre förutsättningar än vad jag har ekonomiskt ändå skulle kunna vara lediga ett år eller längre.
Ärligt talat förstår jag inte hur allt för många går till jobb man inte trivs på, blir utbrända kämpar osv bara för att konsumera upp pengarna eller toksparar för att säga - sen, sen då jävlar ska jag leva när barnen flugit ut osv….
