Igenkänning och reflektioner önskas!
Jag har ett relativt välbetalt tjänstemannajobb inom läkemedelsindustrin som jag trivs med. Jag kan dessutom spara och investera en relativt stor del av min lön (ca20k) varje månad, vilket gör att jag för varje år tar mig närmare att bli ekonomiskt fri.
Precis som vid tidigare anställningar så måste nog erkänna att jag är rätt “ambitionslös” om man med ambition menar att “ge järnet”, visa framfötterna eller klättra uppåt i karriären. Jag har liksom nöjt mig med att vara en pålitlig och kompetent medarbetare som gör ett bra jobb och i tid. Det har gjort mig till en omtyckt kollega men jag (med all rätta) har heller inte klättrat uppåt i graderna på samma sätt som mina mer ambitiösa kollegor. Av någon anledning har jag dock ändå lyckats få nästan alla jobb jag sökt och fått utmärkta referenser, i mitt tyckte bättre än jag har förtjänat, givet att jag inte “maxar” på jobbet.
Det som skaver i mig är att jag både känner att jag “borde” anstränga mig och “klättra” mer än vad jag gör och att jag faktiskt har förmågan. Jag är väldigt välutbildad (Doktorsnivå) och personer jag känner med liknande akademisk bakgrund har idag ledande positioner i akademien eller industrin.
Jag har ofta klurat på varför jag så att säga inte vill utnyttja min potential och intelligens för att på så sätt både få mer inflytesrika och spännande roller men också mer betalt. Jag har nog landat i att jag har mycket större intresse i att ha tid men framför allt energi över till att träna så mycket som jag vill. Jag har nog länge känt att det inte har “varit värt det”. Jag har förvisso genomfört krävande utbildningar som på pappret skulle ta massa energi som jag ville lägga på träning men jag upplevde att stressen och pressen inte kom i närheten av vad ett krävande arbete innebar. Jag är nog bättre på att plugga än att arbeta.
Jag har också klurat på om det att starta eget företag vore något för mig men jag är rädd för att jag då behöver arbeta mer för lägre lön, vilket jag inte är beredd att göra. Min plan är snarare att fortsätta så här och inom några år bli ekonomiskt fri och då kunna arbete mindre än vad jag gör idag
Jag problematiserade inte detta när var yngre men nu när jag närmar mig femti så kan jag inte låta bli att snegla på de yngre kollegorna som “rusar förbi” mig i karriären, till synes nöjda och motiverade. Känner att jag fastnat i ngn slags evigt ungdomsliv om än ett välbetalt sådant (och med fru och barn därtill).
Jo. Är dock “bara” civ ing. Jag har min nisch som specialist inom ett helt annat område än det jag studerade. Inget intresse av att ha personalansvar och direktexponering mot en nyckfull ledning. Sparar 25k i månaden och tänkte jobba max till 60.
Det låter på dig som om en bra karriär för dig är mer nice to have än must have? Min bild är att när man kommit över en viss grundnivå så är det enbart personligheten och värderingarna som avgör hur långt man kommer i karriären. Det har väldigt lite att göra med förmåga och talang.
Har man tex inte så stark tävlingslust på jobbfronten eller intresse av att klättra är det svårt att få det där trycket som gör att man väljer strategiskt, agerar för att skapa chanser, osv.
Man kan fundera över vilka värderingar man har och möjligen göra förändringar, särskilt om det bara rör sig om bekvämlighet. Men i många fall är det nog också så att man innerst inne inte har drivet eller behovet av det som krävs för att ligga på topp.
The juice is not worth the squeeze helt enkelt. Jag har väldigt svårt att motivera mig själv att anstränga mig när man ofta får arbeta mot bättre vetande, anpassa sig efter korkade idéer från inkompetenta personer över en i en organisation etc. Jag har konstaterat att jag är ganska dålig på att vara anställd helt enkelt. Lägger hellre min energi på mitt eget.
Varför inte prova att starta eget när du blivit eller närmar dig ekonomiskt frihet? Skulle förmodligen passa dig utmärkt.
Jag skulle ge dig rådet att faktiskt ta chansen och se om du kan utmana dig själv i ditt arbete. Vi spenderar så mycket tid på jobbet att jag själv skulle haft det svårt att inte anstränga mig lite extra och framförallt ta mig an nya roller. Tänk inte att du saknar driv och ambition. Jag är också i din ålder och är själv rätt orolig över att bli bekväm och gammal och sedan sitta på en hög lön. Helt plötsligt behövs man inte längre för att du slutat utvecklas. Jag kan givetvis inte säga vilken utmaning och roll som skulle passa dig men jag tror du skall undvika att utgå ifrån att det inte skulle vara värt det. Att du trots allt lyfter denna fråga här på forumet visar väl att du till viss del tvivlar på det själv?
Viss igenkänning. Men jag tycker också att du överdriver skillnaden en aning. Jag har tänkt att man kan vara ambitiös inom specifika projekt, en viss tid eller en period i livet. Kanske är det läge nu, men har inte varit läge tidigare? Kanske kan du utmana dig själv att “ta i” på förmiddagarna, och sen hålla igen efter lunch.
PS. Rimliga människor har svårt att förstå varför de får bra referenser och höga omdömen för de förutsätter att alla är rimliga men det är långt ifrån fallet
Är tidigt i karriären men relaterar ändå. Är som någon annan i tråden ”bara” civilingenjör och jobbar med något hyfsat kul med bra lön och goda utvecklingsmöjligheter. Har hela min skolgång gjort det som behövs och inte mer. Har alltid gått bra trots det med goda betyg. Samma sak i arbetslivet, kollegor och chef är nöjda trots att jag anstränger mig lagom. Ibland känns det som att jag slösar bort min potential, samtidigt tror jag inte att jag direkt vill bli chef eller liknande med den stressen och de kraven det kommer med.
Varför “karriär” om du inte vill är sugen? Du verkar ju ändå sitta i en riktigt bra ekonomisk sits om jag läser lite mellan raderna. Så varför jaga efter ännu mer om det inte är något du verkligen vill/brinner för?
Är själv utbildad på Handelshögskolan men hela livet valt att jobba med anknytning till bilar/maskiner. Säsongsjobbar just nu med att köra stora maskiner på en flygplats till låg lön vid sidan av att driva eget. Den kombinationen ger mig “det bästa av två världar”.
Så gör din grej helt enkelt! (Det kanske helt enkelt inte är att göra traditionell karriär och t ex vara “chef”, för övrigt ofta sällan ett lätt jobb utifrån de förutsättningar man ges)
Absolut. Jag väljer aktivt ett okomplicerat liv framför onödigt mycket pengar. Jag vill spela tv-spel och göra kul saker med min fru och mina barn. Att tjäna 10 000:- mer i månaden skulle mest troligt bara bli mer indexfonder. Vi sparar tillräckligt och jag jobbar inte ens heltid, och är inte i närhet av högavlönad. Min fru byter yrkesbana och vi har redan målet att hon också ska jobba deltid/flexibelt.
Jag gillar utmaningar ibland, men inte stress i vardagen. Ibland gör jag något nytt, som att jonglera, dyrka lås, lära mig om något intressant etc.
För den delen gillar jag att jobba lite och gör ett bra jobb som generellt överträffar kraven på rollen. Minst en dag i veckan. När jag inte har ett intresse som driver på mig i stunden ger arbetet lite driv och bryter upp friheten. Är duktig på att underhålla mig själv men har inte många kontakter med så mycket frihet så att ha jobbet ger en social grund där man har jobbet gemensamt. En tidsram hjälper med vardagen. Om jag är ledig 5 dagar har jag lite tänket att jag har 5 dagar till att göra en sak. Trots att jag klart har massor med tid även efter.
När jag läser ditt inlägg tänkte jag direkt: ”här har vi någon som har fattat att livet inte är ett penga-race där hälsan och samvetet får ta kostnaden”.
För mig tog det flera decennier innan jag insåg det. Men för att kunna lämna ekorrhjulet behövdes plan B (Firekapital).
Har en god vän som också har en PhD och som nybliven pappa väljer att sätta familjen före karriären. Både han och hans fru (som också har en PhD) slåss om föräldraledigheten Ovanligt kloka vänner i mitt tycke.
Det finns ju ett talesätt som säger att ”det du sår får du skörda”. Så min fråga tillbaka är
-Vad är det du vill skörda?
Det är problemet med att jämföra sig för mycket. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag läste nyligen något om mimetiskt begär av René Girard. Tanken är att vår vilja formas av omgivningen.
Jag vet inte ifall man kan ha en “egen” vilja eller om allt kommer ifrån social imitation, man det låter som att du har olika viljor som krockar? Kanske beror det just på “mimetiskt begär” ifrån jämförelse med kollegor?
Nietzsche reflekterade tydligen en del kring detta och idealiserade “övermänniskan” som i motsats till “den sista människan” skapar sina egna värderingar och förverkligar sig själv. Istället för att falla offer för mimetiskt begär, alltså.
Jag kan tycka att man inte behöver vara så kategorisk som Nietzsche utan “följa strömmen” när det passar ens egna mål. Det kanske är enklare och billigare än att bryta lagar och normer. Man får välja sina strider och prioritera några saker som verkligen är viktiga. Problemet tycker jag är när det blir oklart vad som är ens egna värderingar och när man egentligen internaliserat andras värderingar. Det blir ju viktigt när man sätter upp större mål som kostar livstid och verkligt engagemang.
Det blir extra obehagligt när man inte är säker på om man kan lita på sina egna tankar. Det finns ju fenomen som “planterade minnen” som blivit problem i domstolar (typ fallet Quick m.fl.), men också att hjärnan är “lat” och fyller i info som inte alls är bekräftad. Dels som i optiska illusioner, men också felaktiga antaganden man gör automatiskt för att hjärnan är “lat” (som Khanemans “System 1”). Du gör antagandet att andra kämpar på i karriären, men du vet ju inte vad det kostar i deras relationer eller vad de har för kapacitet egentligen. De kanske är superbegåvade och väldigt orättvisa att jämföra sig med, eller skadade människor som gör allt för att få bekräftelse och mår jättedåligt om kvällarna för att de aldrig erkänner för sig själva att de duger?
Det är inte solklart när det är rimligt att vara avundsjuk på andras ambitionsnivå, tänker jag. Det är svårt men värt mycket när man lyckas komma ihåg vad man själv har för mål och värderingar, vad man faktiskt åstadkommit i livet och vad man har som är värt att vara tacksam för.
Många antagande här om att det är jobbigt och inte värt det att satsa på sitt jobb och karriär. Det kan också vara alldeles alldeles underbart. Jag har själv gått från utvecklare till utvecklingschef. Skulle aldrig bytt den resan mot mer fritid och lägre lön. Visst, det har varit tufft i perioder men det är ju också när det är jobbigt som du växer som människa. Jag kan i gengäld bli stressad om allt bara rullar på och alla utmaningar i arbetslivet är lagom svåra.
Stor igenkänning. Ser jag tillbaks på mitt liv var jag nog överambitiös fram till att jag var ca 19-20 år gammal, men därefter ofta ambitionslös när det gäller karriär. Jag har dock idag ett väldigt välbetalt jobb, uppskattad, stor frihet - så jag har gjort nån slags karriär men just som du frågar jag mig ibland vad jag kanske kunde ha uppnått… Några ytterligare reflektioner:
upptäckte “vin, kvinnor och sång” när jag va ca 19. → lärde mig så att säga att det finns mer i livet än att bara plugga/jobba.
Tappade lusten att vara chef tidigt in min karriär pga att de chefer jag hade var dåliga förebilder → vikten av bra chef första jobbet
Sedan barn och familj, vikten av balanced lifestyle och kunna vara där för dem → ett pinnhål upp på mitt jobb och det hade varit svårt
Förnöjsamhet kan också vara något fint, glöm inte det! Grattis till att äga den gåvan.
Jag hörde en kul översikt nån gång om att människor har så olika motivation till att vara på jobbet. Vissa är nöjda som löpandebandare, göra standarduppgifter och få mat på bordet, slippa ligga sömnlös. Vissa älskar att vara experten som andra vänder sig till. Vissa är katedralbyggarna, vill veta att de är en del i något stort. Vissa vill driva utveckling och förändring. Vissa vill klättra på stegen, få status, “bli något”. Det är därför vi ibland kan prata förbi varandra lite.
Du är uppenbarligen ingen klättrare. Så fundera på vad som är din motivation, vad som får dig att “ticka” på jobbet. Kanske kan du få ännu mer av det?
Vad är meningen med livet? Skall man göra karriär skall man göra det för att man gillar att utmana sig själv. Det betyder inte att det är meningen med livet för alla.
Det finns många sätt att må bra och känna meningsfullhet med livet.
Mycket bra uttryckt, och jag tänkte precis likadant när jag läste TS inlägg.
Så tänker jag att varför göra mer karriär än du gjort? Kan det bli bättre än att vara omtyckt, få bra referenser, få de jobb du söker etc, utan att jobba ihjäl dig för… ja vadå? Låter som TS trivs med sitt arbete
Känner definitivt igen mig. Jobbade på ett ur-exempel av en arbetsplats där pressen var att ge allt (inte i Sverige). Jag bestämde mig för att jag inte längre var intresserad av att offra fritid och “work-life balance” för att få ett jobb som säkert är mer betalt men också mer stressande. De kollegor som jag sett avancera förbi mig har lagt ned mycket mer tid på jobbet, såg knappt sina barn osv och många blev utbrända. I slutänden så gick jag ner på halvtid.
Men de tjänade säkert mer pengar, så det beror ju på vad man vill. Och ibland så kände jag också visst tvivel om att “jag kanske inte är lika duktig som dom” men att inte jämföra sig med andra är ju något som man kan träna på hela livet.
(Det kanske helt enkelt inte är att göra traditionell karriär och t ex vara “chef”, för övrigt ofta sällan ett lätt jobb utifrån de förutsättningar man ges)
Ovanligt kloka vänner i mitt tycke.