Hej! Som kontrast till fire så är många mer eller mindre gift med jobbet. Jag tänker främst på egenföretagare och karriärsugna människor som jobbar 70-80 timmar i veckan.
Jag är nyfiken på hur det kommer sig att vissa identifierar sig så mycket med sitt yrke och att man tycker det är värt att offra så mycket av privatlivet för jobbet.. Och då menar jag inte under en begränsad period utan som en livsstil.
Någon som känner igen sig i det och vill dela med sig av sina tankar?
Vad tänker du själv? Är du gift med jobbet?
Jag tror det är @janbolmeson som avses. Vill du dela med dig Jan? 
Skämt åsido: Jag har pratar med min pappa om detta en del. Han uppfyller de där kriterierna nästan fullt ut. Han hävdar ihärdigt att det var givande att jobba (inte bara ekonomiskt) och det dröjer nog till dödsbädden innan han eventuellt erkänner att han missade mycket av min och brorsans uppväxt pga jobbet.
Jävla envisa 40-talistgubbar! 
Trygghet tror jag det är. De känner sig trygga. Man slipper fundera så mycket på olika saker, tex meningen med livet.
Man kan ju se det ofta på de som funderar på att göra FIRE, de gör oändliga uträkningar och analyser innan de vågar gå FIRE. Precis som att hoppa av arbetslivet skulle vara något oåterkalleligt.
Jag tänkte när jag vi gick FIRE att i worst-case scenariot så skulle vi behöva jobba två dagar i månaden. Då var det helt plötsligt inget stort beslut att gå FIRE.
Många är rädda för döden eller haft en väldigt dålig uppväxt där de aldrig fått höra att de duger. Har själv jobbat 80h/vecka i 20-års åldern av den enkla anledningen att jag var tvungen att bygga upp lite kapital, kostar mycket att “starta livet”.
De som fortsätter jobba som galningar efter 30 förstår jag mig inte riktigt på och särskilt inte i ett land som har såpass hög skatt på arbete.
Vad arbetar du själv med? För ibland kan jag känna tvärtom. Hur kan man inte vilja identifiera sig med och fokusera på någonting man utbildat sig 5 år till att bli, som man måste spendera minst 40h av sin vakna tid i veckan på oavsett, och som man har valt för att det är ett område som intresserar en?
Jag tycker fler människor borde vara stolta över sitt yrke, men kanske inte nödvändigtvis identifiera sig med det. Sen behöver man inte vara stolt eller identifiera sig med sin nuvarande arbetsgivare, men att vara engagerad i något man redan lägger mycket av sin tid och energi på ser jag inte som dåligt.
Jag blir väldigt hängiven mitt ”jobb”/uppdrag.
Tror att det hänger ihop med att jag vill vara högpresterande, göra bra ifrån mig och att det blir så mycket roligare när man gör en bra insats. Det hänger också ihop med kompensation. Får jag en vettig kompensation, ja då blir jag än mer taggad att prestera på hög nivå. Det är också skönt att bara grotta ner sig i en massa grejer, hitta lösningar och ha fokus (vilket jag annars kan ha svårt med).
Kan verkligen tänka mig att jobba stenhårt i perioder, för att sedan vara helt ledig i perioder 
Min farfar var rätt frånvarande, min pappa likaså (många resor och ett år av veckopendling där vi hann ses en dag/v). Lovade mig själv att vara en närvarande pappa, har väl lyckats ok hittills.
Att få jobb är ju rena helvetet idag och då är man ändå “in the loop”. Kan inte en mardrömma om hur jobbigt det skulle vara om man varit utan arbete i ett antal år
Jobbet är ju något man är mer eller mindre tvungen till. Ungefär som med studier. Har aldrig identifierat mig med varken jobb eller studier. Jag pratar helst inte om det över huvud taget på fritiden. Jag jobbar för att tjäna pengar så jag kan leva det riktiga, fria livet.
Man väljer inte arbete helt fritt utan det är en massa parametrar och tillfälligheter som gör att man hamnar där man hamnar. Så länge det är uthärdligt och man tjänar hyfsat utan att må dåligt så är jag nöjd.
Även om jag skulle få välja vilket jobb som helst att byta till så kan jag inte komma på något som skulle vara bättre än att inte jobba alls. Jobb är ett fängelse och så länge man är beroende av det är man inte fri. Som jag brukar säga: den som är satt i arbete är icke fri
Jag tror det finns olika ”grader i helvetet”. Vissa släpper aldrig jobbet helt utan ringer kollegor på kvällstid för att stämma av. Sen finns det sådana som jag själv som släpper det delvis, men gärna kollar mailen (via tjänstemobilen) under lediga dagar.
Personligen tycker jag det kan vara skönt att ha lite halvkoll på Mail räven när jag varit ledig. På så sätt blir återgången till arbetet något lugnare. Ingen gör jobbet åt mig ändå.
Bäst är väl om man släpper det helt under semestern, men lättare sagt än gjort. Kan själv inte riktigt släppa det helt utan semestern blir väl lite att man jobbar på sparlåga, även om man egentligen borde stänga av mobilen helt
Tycker det är busenkelt. Lämna jobbmobilen hemma och res iväg. Du kommer ha så fullt upp med annat att det inte går att tänka en sekund på arbetet. Enda negativa är att allt som har med arbetet är helt utsuddat när man väl kommer tillbaka igen efter semestern så det blir en tuff uppförsbacke de första veckorna.
Gissar att:
Antingen älskar de sitt jobb.
Eller hatar sin fritid.
Jag älskade flera av mina jobb och hade gärna jobbat med minst ett av dom fram till pension, om jag inte blivit trasdocka. Men gillar också fritid, vänner, familj, hobbies och egentid, så skulle aldrig klarat av att jobba 40+h per vecka några längre perioder.
Vilket jobb/yrke känner du att du är gift med? 
Jag betraktar mig själv som arbetsnarkoman. Jag slappar (nästan) aldrig under normal arbetstid och jobbade en halvdag idag lördag. Imorgon kanske jag läser lite jobbrelaterat material. Ser fram emot måndag.
Varför? För att det är kul/intressant/stimulerande/välj ditt ord. Varför gör människor någonting? När folk är lediga lägger dom sig inte bara ner på golvet och stirrar in i väggen utan gör saker. Varför kan inte dessa saker också vara något man får betalt för?
Jag känner likadant.
En avgörande fråga! Jag har själv haft en hel del olika jobb och några har faktiskt varit ganska trista. Jag antar att många som inte förstå sig på folk som frivilligt jobbar mycket helt enkelt har ganska tråkiga jobb. Jag hade inte heller velat jobba 8 timmar om dagen om jag kände så.
Exakt. Jag misstänker att många människor inte kan förstå att vissa typer av arbeten kan vara så roliga och stimulerande att man hade sysslat med dem även om man inte fått betalt. Då självklart på ett lite annorlunda sätt, men i grunden samma arbetsuppgifter.
Vad gör du på fritiden då? Är det något du skulle kunna livnära dig på?
Jag tror att ens prioriteringar i livet förändras pga helheten. Lever man med någon man har ledsnat. Då är ju jobbet en bra ursäkt till flykt.
har man eget företag så är det som ens bebis. Då är det naturligt att man lägger mer tid på arbetet.
Själv så minskar viljan att arbeta mer och mer. Det finns så mycket mer i livet att göra än att byta sin tid mot pengar. Sen vill jag spara på energin/tid och spendera det med de nära och kära och inte med arbetskamraterna
Jag är själv inte gift med jobbet men min sambo är det.. Själv lutar jag mer åt fire eller iaf deltid. Så kontrasten är ju rätt stor. Jag undrar mest hur andra gör då jag tycker det är svårt att få relationen att kännas meningsfull när man aldrig har tid att umgås.
Umgås med mina barn, umgås med sambo, lagar mat, bakar bröd, plockar svamp och bär, promenerar, reser, lyssnar på poddar, tittar på dokumentärer, vandrar, campar, fiskar, dricker öl, gå på konsert, åker skridskor, pimplar, umgås med vänner jag själv valt, mekar med cykeln, handlar mat, tvättar bilen osv. Skulle vilja ha tid att göra mycket mer så jag kan ta på mig mer fritidssysslor men tiden räcker inte på grund av jobb.
Och nej, inget av det jag gör skulle jag vilja göra i någon slags industriell och manisk skala för att tjäna pengar. Då skulle det inte alls vara roligt längre. Fritidssysslorna ska vara lagom, varierande, på mina premisser, när jag känner för det och bara involvera de i min närhet.
Bara för att jag gillar att umgås med mina barn betyder det absolut inte att jag skulle vilja jobba på förskola och bara för att jag gillar att laga mat betyder det inte att jag vill stå i ett storkök och laga enorma mängder mat år randoms varje dag. Helst vill jag bara laga mat åt mig själv precis på det sätt jag vill.
Blogg eller Youtube hade i teorin varit kul att pyssla med men troligen inte man blir rik på och framförallt väljer jag att avstå från allt sånt på grund av att jag vill hålla mitt privatliv privat.
Jag skulle aldrig kunna identifiera mig som en sak. Omöjligt. Livet har så enormt mycket att erbjuda så om jag endast skulle fokuserat på ett område under lång tid så hade jag missat så mycket annat.
Jag är för nyfiken på nya saker, nya synsätt osv osv så att välja att fokusera på endast mitt jobb.
Den dagen jag slutar vara nyfiken på nya saker tror jag att jag kommer sluta känna mening med livet.
Jag har varit den personen och funderat mycket dom senaste åren på varför. För mig är det en kombination av att jobbet ger mig trygghet i form av lön, vilket varit viktigt för mig då jag är ett maskrosbarn. Jag har således velat ta mig så långt ifrån min egna uppväxt som det går. Detta i kombination med att jag har en prestationsbaserad självkänsla som gör att jag hela tiden strävar efter att göra mitt allra bäst då det ofta leder till beröm (och status) som matar min självkänsla. Jag har också hög moral och lojalitet vilket även gäller på arbetet. Jobbet var min identitet. Sen kraschade jag…
Jag var utbränd och utöver det så hade jag en total identitetskris. Vem var jag nu när jag inte längre kunde prestera? Det har tagit mig två år att (mer eller mindre) acceptera och förstå att jobbet inte borde vara min identitet. Självklart ska man sträva efter att ha ett jobb som man trivs på men jag försöker acceptera att jobbet inte behöver ta upp all min vakna tid, utan fokusera på det verkliga viktiga i livet så som mina barn. Det är dock svårt då jag har extremt svårt att släppa jobbet när arbetsdagen är över, men jag försöker jobba på det. Tyvärr lyckades jag hamna hos en arbetsgivare (sökte nytt när jag var frisk igen) där arbetsbelastningen är skyhög, organisationen är totalt kaos, mobbning mm. Jag har försökt haft en öppen dialog med min chef gällande att jag gör mitt bästa på den tiden jag har (och lite mer där till) men att jag omöjligt kan hinna allt som behöver göras, men möts av härskarteknik, nedtryckande ord osv, istället för förståelse. Så som tidigare utbränd som nu försöker balansera jobb och fritid på ett mer humant sätt så, så drog jag inte direkt vinstlotten med den här arbetsgivaren.
Tycker det låter som att du kommit väldigt långt. Du har fått självinsikt och omvärderat ditt liv. Väldigt tråkigt att du hamnat på ett skitjobb men det finns andra där stämningen är bra så du kan nog hitta ett sådant och få ett hållbart liv där du är mer än ditt jobb. Många lever hela sitt liv för sitt jobb och förstår inte problemet med det förrän i dödsbädden.