Personlig tillfredställelse när jag löser något särskilt svårt problem.
Möjlighet att jobba långsiktigt med min personliga utveckling och bli bättre på mitt yrke.
Inget i mitt privatliv kan mäta sig med det. En söndag då jag har inte har något särskilt inplanerat känns ibland inte bra alls, och det händer att jag sätter mig och jobbar.
Jag har en hobby jag tycker är ganska kul som jag håller på med några dagar i veckan och jag har vänner jag träffar regelbundet. På pappret verkar nog inte mitt liv vara så obalanserat som det faktiskt känns.
Jag har projekt i mitt privatliv som jag borde ta mig an. Till exempel:
Jag bor i en ganska sliten hyreslägenhet som jag egentligen inte trivs i. Har råd med bättre, men orkar inte engagera mig i frågan. Rationaliserar det med att den är billig (tydligen 14% av min nettolön denna månad), och att det gör att jag kan spara mer. Jag ska flytta senare, tänker jag.
Borde engagera mig mer i att träffa en partner. Jag har varit singel i ungefär ett år och vet av erfarenhet att jag egentligen inte har några svårigheter inom detta område, men det känns bara jobbigt.
Att jobba har en ångestdämpande effekt på ovanstående. Så förutom att jag tycker att mitt jobb är intressant i sig självt så använder jag det också som någon sorts avancerad prokrastinering.
Jag antar att det finns personer här som kan relatera. Vad gör man?
Det är väl egentligen inget fel med att stimuleras av ett arbete man gillar och lägga mycket tid på det, tänker jag. Det låter som att du genuint uppskattar ditt arbete och inte att du drivs av något externt i det, typ andras förväntningar.
Nej det tycker jag nog inte
Men… Som jourhavande filosof funderar jag på var det här kommer ifrån:
Borde enligt vem/vilka/vadå?
Är det för att du ser det som naturligt att du borde vilja ha en större/bättre lägenhet vid det här laget? Enligt undermedvetna, externa och internaliserade förväntningar om det? Eller är det för att du genuint vantrivs och bara inte orkat ta tag i det?
Det låter som det förstnämnda om jag ska vara ärlig! Men det vet bara du.
Edit: Såg nu att du säger dig vantrivas. Men tänk på saken ändå!
Lite mer förståeligt. Men samma här; Är det för att du har en internaliserad skam över att ha varit singel i ett år nu, eller för att du genuint vill hitta din livs kärlek här och nu? Känner du verkligen att du vill göra det just precis här och nu, eller är det mera för att bocka av en osynlig checklista?
… Tycker jag vittnar om det sistnämnda!
Förståeligt. Men hobbyfilosofen Saihtam tror att det är för att du inte riktigt tänkt ut vad målet med ditt liv är och vad det ska bestå av. De diffusa mål du har ställt upp kanske inte ens resonerar med dig här och nu? Det är därför du hellre jobbar än att forcera fram något.
Du kanske snarare borde ha projektet att sätta dig i en glänta i skogen och fundera på vad just ditt liv ska bestå av?
Jag kan bara relatera till tvärt om då… Jobbandet har varit de som man får in pengar på för att kunna göra roliga saker på fritiden…
Har gillat å jobba, men gillar fritiden klart mer… Hade man inte varit beroende av inkomst å pengar så hade jag inte jobbat alls…
Lösningen kan vara att man bör ha ett bostad man gillar å vara i samt även pyssla med den…
Att ha en partner som man älskar vara med samt göra saker tillsammans är ett plus…
Goda vänner å umgås med skadar aldrig… Å flera fritids intressen man kan antingen göra själv eller tillsammans med andra…
Kan absolut relatera! Tycker motsatsen verkar fruktansvärd, att ha ett jobb man inte trivs med bara för att man måste ha en inkomst. Jag har inget jobb jag kan utföra hemifrån, men kan absolut sitta hemma på fritiden och förkovra mig. Kan personligen tycka att det här med att tycka om sitt jobb lätt får en negativ klang, att man inte lever livet, medan att tjäna pengar på ett fritidsintresse är toppen, vad är skillnaden?
Håller också med det som skrevs ovan, att försöka klura ut vad som är viktigt för dig och inte vad som är gängse norm.
Känner igen mig angående jobbet, det ger långt mer än bara lön. Speciellt på vinterhalvåret — FIRE i Sverige på vintern låter som en fängelsedom.
Jag insåg dock att jag behöver sprida riskerna mer; mitt långsiktiga välbefinnande kan inte stå på enbart ett ben. Försöker därför flytta fokuset från jobb till familj, utmanande hobbies och andra projekt.
Jag behövde rationalisera genom att se på situationen långsiktigt, jobbet kommer inte vara med mig när jag är gammal. Dessutom kan jag tröttna, få en dålig chef, eller en tråkig arbetsplats. Det hjälper att jag nått ganska långt redan, så det är inte helt tydligt hur jag ska gå vidare karriärmässigt.
Jag tycker du verkar ha ett bra liv.
Kommer dina funderingar från dig själv eller från vad andra tycker?
Allt för många människor lever sina liv utifrån vad andra tycker de ska göra och inte göra.
Jätte viktigt för att vi ska må bra. Läste någonstans att de tre viktigaste faktorerna för lycka är.
Ha en tydlig funktion i ett maskineri. Typ plåtslagare på bygget.
Denna fuktion ska helst inte vara självvald. Någon annan ska peka på dig och säga du behövs här.
Ett tydligt sammanhang i livet. Tex barn.
För att utvecklas behöver vi utmanas. Tycker detta är sunt.
Här har du en tydlig roll och fuktion. Misstänker att problemet ligger här:
Vi är sociala varelser med en inprogramerad vilja att föröka oss. Misstänker att nu när du lagt grunden får en familj. Boende, överskott av inkomst osv vill nu din hjärna få dig att skapa små mini @JavaMannen.
Jag skulle tro att det är där skon klämmer och även där jag skulle lägga min energi. Vet dock att det är sjukt svårt på den marknaden för tillfället. Och förstår att det kanske är så att du inte är intresserad av det som erbjuds? Denna känsla skulle du då dela med fruktansvärt många andra båda män och kvinnor. Så inget som är unikt för dig.
Nu har jag iof spekulerat helt fritt och kanske inte alls är på rätt spår. Men hoppas du finner mening i ditt liv så du slipper känna en tomhet.
Men en sak jag tänkt på sen @janbolmeson tog upp sina problem i något pod avsnitt sen. Vilket annat område i livet blir bättre för att man pratar om det? Är man fet måste man äta mindre. Är man otränad måste man träna. Har man lite pengar måste man jobba smartare osv osv…
Jag tror du behöver handling på dejtandet. Inte fundering på vad som är “rätt” typ.
Jag tycker att du ska gå till en psykolog. Det finns inte nödvändigtvis något rätt sätt att hantera din situation, men från hela din beskrivning kan anas underliggande ohanterade frågor.
Det är självklart helt okej att gilla sitt arbete mycket och att hitta trygghet där. Men att vantrivas med resten av livet är inte så bra oavsett hur kul jobbet är. Din tendens att skjuta upp vissa saker kan antingen vara prokrastinering, som du kan få hjälp med, eller som @Saihtam skrev ett tecken på att du upplever att du borde göra något på grund av att du exempelvis uppfattar vissa normer som annorlunda mot vad du gör.
Du kan få mycket inspel här men jag tror verkligen ett samtalsstöd är en bättre start.
En psykolog kan du antingen gå till helt privat, eller få via en vanlig enkel läkarkontakt. Du kan också fråga HR hos din arbetsgivare vilken hjälp som finns att få.
Edit: Arbetet med en psykolog kan bli en långvarig och djup historia. Men det kan också vara en kortvarig sak där du på 1-2 träffar snabbt får hjälp att inse några enkla saker som hjälper dig vidare på egen hand. Man vet inte innan man börjar. Låt inte det avskräcka, att gå till en psykolog är ett jättebra sätt att lära sig mer om sig själv och få redskap för livet, något man sällan ångrar.
Håller med om detta!
Byta boende, skaffa partner, må annorlunda blir lätt för stort och svåröverkomligt för oss homosapiens så då gör vi något annat. Tex jobbar eller gör annat där vi är bra och i zonen.
Sätt mål som att gå på 4 visningar per månad.
2 dejter per månad.
Träna 2 gånger i veckan.
Då kan du nå dom målen och ta en positiv feedback av det.
Kanske hittar du drömboendet och kärleken och mår bättre om nåt år. Men det finns heller ingen quickfix (mig veteligen) att gör x och må y imorn.
Jag känner igen mig i det du skriver.
Kanske inte samma för dig men för mig så handlar det om att prestera.
Att prestera tycker men hjärna är saker man kan visa upp för andra. Att inte prestera och göra något bara för att det är gött ger mig ångest och kan lätt hitta på anledningar till att låta bli.
Jag har fått ”lära” mig från barnsben att prestation är ”bra” och annat är dåligt eller onödigt.
Jag kan delvis bli lite avundsjuk då jag är totalt ointresserad av att jobba. Känns som en så stor del av ens liv att det hade underlättat att känna att det är en hobby.
Jag har varit i samma situtation som dig med att jobbet blir det spännande i livet, där man skapar nytta, bekräftelse och ibland identiteten. Jobbar man mycket slipper man tänka på annat också och man kan må bra av det för att man skärmar av tankar med mera.
Mitt råd är att hitta annat intresse eller intressen än jobbet som är mer genuint och starkare än jobbet. Tvinga dig att göra annat. Att jobba mycket blir i slutändan som att spela bort sitt liv i ett dataspel. Jobba inte som om man lever förevigt.
Exempelvis ger träning/fysisk aktivitet ännu mer fysiskt och mentalt välmående än vad du kan få av jobbet. Anmäl dig till något lopp som motivator. Spring, åk skidor, cykla…
