Jag är 30 år och börjar tröttna på arbetsklimatet. Allt ska vara så professionellt och seriöst. Du är bara värd något om du jobbar hårt liksom…
Siffror hit och dit, kunde inte brytt mig mindre. Men känns som de flesta bryr sig och bara kör på. Ser inte det roliga när man zoomar ut och inser att tiden inte kommer tillbaka. Var finns nöjet? Hur kan folk bara ställa sig i ledet och tycka allt är fine?
Folk går in i väggen men det skiter de flesta i så länge Företaget går bra…
Var är medmänniskorna?
Var det likadant förr?
Vet inte riktigt var jag vill komma med detta. Tycker mest det är intressant hur samhället/företag fungerar och ingen ifrågasätter. Är det någon som känner samma och hur har ni gått vidare?
De flesta behöver nog för att ha råd med mat och värme.
I matchokulturen. Man sätter en ära i att plåga sig själv. Det visar att man är en försörjare och beskyddare. Eller har potential åtminstone. Det bevisar ens hårdhet och att man står pall, vilket i sin tur ger en känsla av självaktning, (inbillad?) respekt, förtroende, bekräftelse och gemenskap.
Det är lite sjukt. Man utnyttjas friskt av både företag, stat, kommun och region. Du låter lite som Ferdinand på julafton. Inget fel i sig - det kanske finns strategiska fördelar med att klarsynt spara sin energi och njuta av livet istället om det går? Jag funderar alltmer på varför ansträngning är värt det om det bara bestraffas med högre skatt, ansvar och arbetsbörda.
En sak är ju om det är krig eller om man har ett moraliskt ansvar att försörja fler än sig själv. En familj eller fattiga runtom i världen. Men bara för att?
Frågan är vad förr innebär? Men svaret är generellt nej.
I ca 290 000 år levde vi ju i små stammar och jagade och insamlade vår mat utan anställningskontrakt och Linkedin-profil.
I ca 10 000 år efter det brukade vi jorden i slavaktiga former under ett feodalsystem.
De senaste 100-150 åren har vi pysslat med industrialisering, automation och väldigt nyligen digitalisering. Vi producerar massor, är fler människor än någonsin, men är på ett socialt plan ofta anonyma kuggar i ett maskineri ja.
Men det måste givetvis inte vara så. Man måste inte välja bullshit jobs och ytliga branscher. Som @angaudlinn var inne på.
Men det är rätt lönsamt att spela med, så är det
Kan sympatisera med dina tankar. Förutom att spana på andra karriärvägar så har jag dock rätt lätt att separera jobb som en affärstransaktion och inte låta det konsumera min själ.
Så det är väl så jag gått vidare. Men förstår att det inte är lätt alltid.
Jag delade mycket av dina tankar när jag arbetade och kom aldrig riktigt över det . Jag löste det genom att sluta arbeta vilket är ett val alla naturligtvis inte har privilegiet att ha.
Det man kam göra är att vara den där personen som i ett rum av ryggdunkare, ja sägare och där de andra verkar tävla i inbördes beundran som ifrågasätter och utmanar. Att göra det konstruktivt och utan att bli den besvärliga är en väldigt svår balansgång.
Känns ofta som att jag står utanför den stora massan människor i samhället och observerar dess liv som om det vore ett naturprogram. De flesta känns långsamma, omständiga, rädslodrivna, veka och ”tomma” i brist på bättre ord. Att fritt kunna välja vilka människor jag har i mitt liv är nog det jag absolut tycker bäst om med att ha slutat arbeta.
Jag har jobbat huvudsakligen i offentlig och ideell sektor. Som yngre hade jag en idé om att det vore ”roligare” att jobba privat. Jag sökte och fick en sådan tjänst, på huvudkontoret på ett stort svenskt företag.
Det var verkligen inte bara dåligt att jobba privat men för mig blev det att jag på väg till jobbet varje dag undrade vad det hela skulle vara bra för. Jobbet kändes så uppenbart meningslöst.
Alla de andra ställen jag jobbat på har haft olika högre mål som varit centrala. Jag har aldrig jobbat direkt med själva sakfrågorna. De arbetsuppgifter jag har haft har alltid varit mer teoretiska. Ändå har de högre målen genomsyrat verksamheterna och gjort att jobbet känts relevant och bra.
Att allt ska vara professionellt ser jag ingen direkt nackdel med. Jag har snarast blivit mer lojal och ”seriös” med tiden. Som ung kändes det inte lika viktigt men nu ser jag värdet i det tydligare.
Man (jag) väljer vad man fokuserar på. Tror få människor skulle jobba kvar om de inte fick någon lön för det så då behöver man hitta ett sätt att finna glädje och motivation i det. För mig har det handlat om:
Hitta ett så roligt arbete som möjligt (men nej, ALLT är inte roligt/givande)
Välj mina fokus. Jag mår dåligt om jag väljer att se vad som är dåligt/tråkigt med mitt jobb eller om jag tänker på vad jag hade velat göra istället.
Ha drömmar och visioner och se varje dag på jobbet som ett sätt att nå dit. De flesta här inne som slutat jobba har ju sitt lönearbete att “tacka” för att de nått dit.
Fritid är fritid, jobb är jobb. Det är ingen idé att fokusera på det ena när du är i det andra. Fyll fritiden med sådant som ger glädje och lycka och ännu hellre något som faktiskt tar dig närmare dina visioner. Läsa böcker och skippa binge-watching har varit rätt för mig.
Jag har aldrig förstått varför människor inte gör sitt bästa på jobbet om de ändå “måste” vara där. Ironiskt nog har de lataste människorna på mina arbetsplatser varit de som känns tröttast/gnälligast. Jag gör ett så bra jobb som möjligt men gör samma timmar som mina kollegor vilket kraftigt ökat min lön och gjort att jag kommit närmare mitt mål om ekonomisk frihet.
Det handlar till viss del om att hitta rätt arbetsplats och roll! Gärna en som är sund, med chefer och anställda som i största möjliga mån delar liknande värderingar. Svårare gjort än sagt såklart.
-Var finns nöjet? Främst på fritiden då jobb inte ska behöva va ett nöje, du hittar nöjen genom träning och hobbies. Lite nöje finns i mitt jobb (att veta att man gör skillnad för människor), men helt ärligt tänker jag på nästa lönehöjning/utbetal. när jag är omotiverad, funkar fint för mig.
-Hur kan folk bara ställa sig i ledet och tycka allt är fine? Lön och liknande rutiner varje dag. För min egen del är det trivseln med kollegor och chef, och att jobbet är varierande också.
-Folk går in i väggen men det skiter de flesta i så länge Företaget går bra… Var är medmänniskorna? Se till att ha högintensiv/medelintensiv regelbundet träning och sköta sömnen samt ha sociala sammanhang utanför jobbet. Så ser återhämtning i sin mest effektiva form ut. Det handlar faktiskt inte bara om arbetsgivaren. Men såklart har den ett ansvar att ge tydliga arbetsbeskrivningar och utrymme för rast/lunch, börja en dialog med AG om det inte finns. Om det funkar så ta ordentliga raster där man inte bara pratar jobb.
Ett visst mått av bullshit är normalt och man får leva med det om man inte vill röra på sig i atbetslivet/starta eget. Då kan man ju själv styra över sin bullshit.
Kan man distansiera sig mentalt och känslomässigt från sitt arbete och se det som något du gör för att få andra möjligheter/värden i livet så mår man ofta bättre.
Det stora problemet idag är många knyter sin självbild och självvärde till sitt yrke/roll. Man söker meningen med livet genom arbete, snarare än att arbeta för möjligheter och, separera meningen med sitt liv från sitt arbete.
Jag har alltid funnit att de jag jobbat med har varit vettiga och trevliga människor. Själv jobbar jag på för att få lönen, och anstränger mig inte mer än vad som behövs. Det är rätt soft. Men jag har märkt att min motivation har en omvänd korrelation med storleken på mitt ISK. Ju rikare jag blir, desto svårare är det att motivera sig på jobbet.
Jag skulle definitivt inte göra det om jag inte fick betalt, och det jobbiga är framförallt att jag blir fastlåst och inte kan resa fritt. Och att det tar upp all ens tid så att man inte hinner göra något annat än att jobba. Men på det stora hela är det rätt okej. Man har något att göra och lite folk att prata strunt med. Jag är nog inte så professionell, heller. Har mycket interaktion med kunder men äger ingen skjorta.
Vill man hitta meningsfullhet så bör man nog leta någon annanstans, om man inte är läkare eller biståndsarbetare, typ.
Det mest uppenbara är såklart att vara på en okej arbetsplats - sådana finns, men är svåra att hitta. Oavsett var man är kan man ändå försöka med följande:
Försöka hitta egen motivation i själva uppgiften - för min del fungerar en egen “pinnjakt” där jag bestämmer att jag ska göra en viss typ av uppgift under dagen, ett visst antal ärenden eller skriva en viss mängd text - vad som nu funkar med det jobb man ska göra. Nyckeln är att sätta små mål och vara nöjd när man är färdig.
Våga protestera mot mötesterror på en konstruktivt sätt. Be om agenda och syfte på varje möte man bjuds in till - tills folk lär sig att man inte är intresserad av att sitta av meningslös mötestid ;-).
Undvika så mycket som möjligt av skitsnack och skvaller. Man vinner mycket sinnesfrid på att ställa sig utanför tjafset.
Tycker många millennials är rätt gnälliga med jobb. Har flera bekanta i min ålder 30-38 som alla vill sluta jobba och ha massa pengar.
Går inte riktigt ihop…
Personligen älskar jag mitt yrke och skulle inte kunna tänka mig göra något annat. Tycker man ska försöka hitta sin passion och sträva mot det om man har möjligheterna!
En snabb titt på Linkedin så verkar det inte bara vara millenials utan i princip varenda kotte och hans moster verkar vilja byta jobb. Ständigt 100+ ansökningar, nästan oavsett tjänst.
För min del är det mycket enkelt. Jag gör det jag älskar! Jag har inte känt att jag “jobbar” på flera år, med undantag ett par tre veckor varje år då det är extra tufft.
Den ända nackdel är att jag tjänar så otroligt dåligt och att jag enbart har en tjänst på 75%. Men jag tror att det är viktigt att hitta någonting som man verkligen gillar att göra, vägen dit kan dock vara lång!
Man måste inte trivas med samma sak i samma miljö för evigt. Byt jobb, jobba mindre, gör jobbet mer trivsamt för dig eller en mix av ovan. Har egen arbetsmoral och filosofi som påverkar hur jag jobbar och är viktigare för mig än vad andra gör och tycker.
Jag hittar motivationen i att ha ett meningsfullt arbete (jobbar med miljö i offentlig sektor), i att få vara kreativ, och i att stötta mina fina kollegor.
Inget jobb är ROLIGT hela tiden, det får man ta. Men om ditt arbete inte alls känns MENINGSFULLT så ska du nog fundera på att byta bransch.
Varje dag när jag sätter mig i bilen upprepar jag till mig själv högt: Fem år till. Bara fem år till.
Det har jag sagt i 8 år eller så nu.
Vet inte om det finns någon lösning annat än att hitta ett roligt och meningsfullt jobb på något sätt? Själv sitter jag fast pga golden handcuffs och har intalat mig själv att för denna lön skulle jag vara ok med att sitta och stirra in i en vägg 50 timmar i veckan. Tills jag når FIRE.
